På färjan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
På färjan
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

På färjan.

Bråviken.


Högtidlig morgon! Svept i florslätt slöja
Af silfvergråa moln är fästets rymd.
Mig färjan väntar, ej jag mer får dröja,
Och snart är Kolmårdsstranden undanskymd.

I dimlikt bleka, sköra atlastygen
Af vikens vatten hörs ett sakta fras
Vid båtens färd. Vi segla som på Stygen
I töckendagrar öfver fjärdens glas.

Helt tyst är färjekarlen. Tung till sinne,
Jag far från sommar och från glädje bort,
Och Bråviksvistelsen är snart ett minne,
Och vinden susar; Allting skönt är kort.

Det käns, som om mot obekanta öden,
Af andesegel förd, jag sakta gled.
Hvad är den strand, som vinkar? Är det döden,
Och går mot Hadesskuggors nejd min led?

Jag vet det ej. Dock vill min själ ej klaga.
Jag tackar ödmjukt för hvad skönt jag såg.
Farväl, min fagra, flydda Bråvikssaga,
Du mörka skog, du underbara våg!