På min födelsedag (Sehlstedt 1861)
| ← Det farliga nätet |
|
Första Maj (1850) → |
På min födelsedag.
(Vid rakspegeln.)
Så är du född i dag, min vän!
För många herrans år.
Och gudskelof! du frodas än,
Fast spräckligt är ditt hår.
Men ack! du är ändå till slut
Så gammal ej, som du ser ut.
Nu sitta vi här vis-à-vis
Och titta på hvarann.
Min gubbe! du skall genast bli
Så snygg du nånsin kan.
Det gäller visst ditt eget skinn —
Håll mun! nu skall du tvålas in!
Si så! nu är du blank ock fin.
Tänd din cigarr och rök!
Din kind är slät som ett porslin,
Och hakan som en lök.
Sätt ljus uti ditt ögas glugg,
Var glad, stryk upp din gamla lugg!
Jag önskar dig än många år
Och allt hvad kärt och godt;
Och säkert om du lefva får,
Så dör du ej så brådt.
Se icke trumpen ut, gif akt!
Låt hjertat slå i munter takt.
För tungt bör man ej verlden ta,
Och den i skuggor klä.
Man bör väl något folkvett ha,
Då man ej blef ett fä.
Var glad, att du fått mensklig mine —
Du kunde varit skapt som — svin.
Jag tål ej folk, som blott till knot
Sitt hela sinne stämt.
Det kliar alltid i min fot
Att höra klagan jemt:
Som det blott fanns på lifvets stråt
Surlimpor, slottskansli och gråt.
Än är det soln, som är för varm,
Än är Guds dag för lång;
Än är det regnet, som gör harm,
Än är det vindens sång;
Än är vårt klot för rundt och skumt,
Än är det ödet som är dumt.
Men dummast är ändå du sjelf,
Om allt i svart du såg.
Tror icke du, att tidens elf
Har guldsand i sin våg?
Kan du ej annat se än mist,
Gå då och häng dig, först som sist!
Men du som jag i spegeln ser,
Med blicken full af fröjd!
Det gör du rätt i, att du ler
Och tar din dag förnöjd.
Din tid med jemmer ej förspill:
Låt jorden dansa som hon vill.
Farväl! gå nu till dina värf
Med fröjd och ej med gråt,
I lifvets strid haf mod och nerf!
Så går din väg framåt.
Var lugn, gör rätt, var fast som stål! —
I qväll vi träffas vid en bål.
