På nyåret 1873
| ← Mot norden! Mot norden |
|
Hvad jag ville berätta → |
På nyåret 1873.
Det gamla året tog farväl och gick.
Dess slsta afton hann man knappt att fira,
Förrän det nya året brådtom fick
Att nappa åt sig gubbens fälda spira.
Den gamle dog som fler än han har gjort
Ty här får ingen evigt sig bosatta,
Hvad han i lifvet här har gjort för stort,
Vet tidningspressen grundligt att berätta.
Af den jag såg — och det kan vara nog
Att bland meriter fanns af hela högen
En som på mig slog an: att gubben dog
Som bergad karl och litet smått förmögen.
För öfrigt bland hans många vackra drag?
Att nu få säga er, mig rigtigt gläder:
Att han har nästan utan undantag
Oss hållit året om med vackert väder.
Visst rasade mot slutet, som man vet,
En hemsk novemberstorm af värsta arten;
Det kom sig af att Bileas komet
Slog stjerten mot vår pol i förbifarten.
Du var ej skulden, gamle Sjutitvå!
Till allt det ofog, som bedrefs på hafven.
Då vi kometer ha att skylla på,
Så kan du sofva samvetslugnt i grafven.
Det gamla året dog i slask och tö,
Och tung låg dimman öfver hufvudstaden;
Var god, herr Nyår! ge oss lite snö?
Att vi få rent och snyggt på promenaden!
För dig i alla fall vårt hjerta slår,
Af fröjd och gamman alla ögon namma.
Jag vet, du önskar oss ett godt nytt år:
Vi ha den äran önska dig detsamma.
I frid och nyttig bragd din ära sätt
Och gladt och modigt fram din bana vandra!
Vår nyårs-önskan blir helt rätt och slätt,
Att du ej sämre blir, än alla andra.
