På skidor genom Grönland 1890/Fortgången af vår kännedom om Grönlands inlandsis och de äldre försöken att intränga på dem

←  Vår sista tältplais på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen

På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89. av Fridtjof Nansen (1861-1930) Översättare: Otto Wilhelm Ålund

Vi lämna östkusten  →

Sextonde kapitlet.

Fortgången af vår kännedom om Grönlands inlandsis och de äldre försöken att intränga på den.

Det är icke så mycket genom sina sönderskurna och natursköna kuster som icke mer genom sina isfylda fjordändar och sitt af snö och is täckta inre Grönland intager en alldeles särskild ställning på vår jords yta. Tränger man i den bebodda delen däraf från det yttre landet inåt längs fjordarna, träffar man snart en ändlös is- och snömark, under hvilken allt land försvinner och som öster ut beherskar synkretsen ifrån norr till söder. Detta är inlandsisen, norra halfklotets största glacier. Hur stor han är, kunna vi ännu ej säga med visshet, men att han minst är en million kvadratkilometer, det veta vi.

Eskimåer som nordmän, alla stannade de vid dess yttre rand, och genom alla tider har öfver Grönlands inre hvilat en slöja, som ingen lyckats helt och hållet lyfta och bakom hvilken de vildaste gissningar kunnat fritt tumla sig. Ty i likhet med allt som är höljdt i mörker, har äfven Grönlands inre utöfvat en alldeles särskild dragningskraft på människotanken.

Eskimåen är, så vidt vi känna, den första människa som kommit till Grönland och sålunda äfven den första som stött på Grönlands inlandsis. Hur länge sedan det är, veta vi ej, icke ens på ett ungefär, ty det antagandet, att eskimåerna först för ett tusen år sedan, eller ännu senare, skulle kommit till Grönland, är, efter min åsikt och såsom jag i ett senare kapitel skall söka visa, föga hållbart.

Eskimåerna kommo från trakter på västra sidan om Baffins-viken och Davis-sundet. Dessa trakter voro ej täckta af någon inlandsis, och deras inre var till en del bebodt. På Grönland ha de snart upptäckt, att de, när de sökte framtränga mot det inre, öfverallt hindrades af is. Detta har säkerligen afhållit dem från alla försök att själfva tränga dit in, men det hindrade dem ej att dit förlägga skådeplatsen för de många sägner de förde med sig om sammanträffande och umgänge med folk som bodde i det inre af deras förra hemtrakter. Dessa folk ha sannolikt till större delen varit indianer på det nordamerikanska fastlandets norra kuster, och de ha då i de grönländska eskimåernas sagovärld blifvit inlandsmänniskor, det vill säga med vissa öfvernaturliga krafter utrustade varelser, som bebo Grönlands inre.

Samma upprinnelse ha sannolikt äfven deras sägner om vandringar tvärs öfver inlandsisen, för så vidt man kan tillägga dem någon historisk grund. Dessa vandringar ha då verkligen ägt rum, men i länder längre väster ut, bebodda af eskimåer. Någon bestämd föreställning om det inre synes eskimåerna ej ha bildat sig. I de trakter där ren finnes kommo de på sina jakter ofta i beröring med landisens yttre rand och färdades väl äfven stundom ett stycke in på den till nunataker, dit renen tar sin tillflykt. De sågo här öfverallt inåt is och snö, så långt ögat kunde nå, och otroligt är det icke, att de tänkte sig hela landet på samma vis öfvertäckt.

Nordmännen, som kommo till Grönland för omkring nio hundra år sedan och sannolikt till inemot slutet af 15:e århundradet bebodde väst- och sydkusten, synas mycket snart ha kommit till en jämförelsevis riktig uppfattning af landet och inlandsisen, att döma af det uttalande därom man finner i Kongespeilet. Det lyder i öfversättning ungefär sålunda:

»Men då du frågade, om landet är fritt från is eller icke, eller om det, som hafvet, är täckt af is, då skall du detta för visso veta, att det endast är en liten del af landet som är fritt från is, men allt det öfriga är täckt af is, och vet man därför icke, om landet är stort eller litet, ty alla fjällsträckningarna och alla dalarna äro täckta af is, så att man därpå ingenstädes finner en öppning. Men det torde dock vara det sannolikaste, att där finnes öppning antingen i de dalar som ligga mellan fjällen, eller längs med stränderna, hvilka djuren kunna komma igenom; ty icke kunde djuren eljes vandra dit från andra land, om de ej funne öppningar i isen och bart land. Men ofta ha folk på skilda håll försökt gå upp på landet på de fjäll, som högst äro, för att se sig om och utforska, om de künde upptäcka något ställe in på landet som var fritt från is och beboeligt, och hafva de ej annanstädes funnit det än där, hvarest nu bor folk, och är det ett litet stycke längs med stranden.»

Denna beskrifning ger en så korrekt teckning af förhållandena, att vi ända till den senaste tiden knappast kunnat gifva någon bättre.

Men de gamla nordmännens kolonier på Grönland förföllo och dogo ut, sjövägen dit råkade i förgätenhet, och därigenom förlorades äfven den kännedom man förvärfvat därom. Sålunda blef det möjligt, att man i 17:e århundradet hyste de mest förvirrade begrepp om landet. Man lät sund, »Frobisher-» och »Bearesundet», gå tvärs igenom det, ja, på en karta af kartografen Mejer från midten af århundradet var det till och med styckadt i en otalig mängd öar, hvilka skulle vara tätt bevuxna med skog, »alldeles som kring Bergen i Norge».

Sedan Hans Egede 1721 kom till Grönland och den nyare kolonisationen där började, ökades snart åter kännedomen om landets yttre, nära hafvet liggande delar; men om det inre synas ytterst märkvärdiga föreställningar ännu länge bibehållit sig, åtminstone i Europa.

Det dröjde emellertid ej länge, förr än man började tänka på att uppsöka Österbygden, hvilken antogs ligga på östkusten (jfr. kap. X), och för detta ändamål tränga tvärs öfver landet. Redan 1723 fick Egede sålunda från det handelskompani i Bergen, som satt det grönländska företaget i gång, en skrifvelse, i hvilken det bland annat heter: »Därsom det icke redan skett, synes det oss vara högst tjänligt, att man utbeordrar en åtta man, som kunna marschera in öfver landet; ty af kartan skönjes, att det endast kan vara 12 till 16 mil bredt där det är smalast, för att, om möjligt, komma öfver till östra sidan, där de gamla kolonierna ha varit, och under vägen inkvirera efter skog och annat. Men sker nu detta, som vi gärna skulle se, då måste detta företag sättas i verket vid första sommartid; vidare bör manskapet förses med hvar sin ränsel med proviant, så ock gevär, äfvensom en kompass, på det de efter den må kunna hitta hem igen, och för det tredje bör det utkommenderade manskapet vara mycket vaksamt både mot anfall af vildarne, om några sådana skulle under vägen anträffas, och i observerande af allting, ja, där de färdas fram böra de äfven på höga ställen uppresa vardar, hvilka både vid detta och andra tillfällen kunna tjäna dem till kännemärken.»^[1] I sanning ett ganska roligt exempel på, hvilka galenskaper en af länstolsgeografer ledd kolonialpolitik kan alstra af sig.

Egede hade dock nog mycket förstånd att svara, att han beträffande denna undersökning ej såg sig i stånd »det till Gavns at kunne præstere». Kartorna vore nämligen icke att lita på, »alldenstund jag», säger han, »i den cirkumference, hvari jag hittills har rest, finner så mycken oriktighet». »Dessutom», säger han, »skall den tillämnade ’Landsmarchering’, i anseende till de höga klipporna samt den is och de snöhöljda berg som stundom anträffades, falla ganska besvärlig.^[2]

Efterhand, allt efter som man reste mer omkring och såg mer af naturen, på samma gång man lärde bättre förstå hvad infödingarne hade att berätta därom, tillägnade sig de på Grönland bosatte europeerna snart en riktigare uppfattning af dess inre. Redan ett par år därefter (1727) ser man sålunda af ett bref från Godthaab^[3], att man där hade den uppfattningen, att där efter »Landets Ryg eller Midte, sør og nord», sträcker sig »et skrækkeligt Is eller af Is betagt Fjæld».

Som någonting ganska eget kan förtjäna nämnas, att redan året därpå (1728) uppstod den tanken, som först 1888 skulle förverkligas, att några unga, friska norska karlar, som voro vana att jaga på fjällen, om vintern på skidor, skulle kunna rekognoscera en god del af landet åt alla sidor.

När man häraf ser, hvilken jämförelsevis förnuftig uppfattning man på flere håll gjorde sig af landet, måste det i hög grad förvåna, att 1728 Grönlands förste och siste guvernör, major Claus Enwold Paars, fick sig ålagdt att »ingen flit eller möda spara eller af någon fara eller besvärlighet sig därifrån afskräcka låta, utan på alla upptänkliga sätt söka på en eller annan väg öfver landet komma in i bemälta Österbygd för att utforska, om där ännu icke finnas efterkommande af de gamle nordmännen, hvad språk de tala, om de ännu äro kristne eller hedningar; samt hvilken styrelse de hafva och hvilket lefnadssätt de föra». Vidare skulle Paars »riktigt anteckna», bland annat »huru landet är beskaffadt; om där finns skog, gräsmarker, stenkol, mineralier eller dylikt; om där finns hästar, boskap eller andra till människornas nytta tjänliga kreatur».^[4]

Till expeditionens främjande utsändes från Danmark 11 hästar, en kapten, en löjtnant, och till manskap skulle Paars utvälja »de entrepideste af Garnisonen» i Godthaab.

Att denna expedition, den första och i sin plan tillika den mest storartade af alla som utgått för att genomtränga Grönlands inre, ej kunde komma till stånd i den form, som ursprungligen var tillämnad, är själfklart. Hästarne dogo dels under vägen, dels i Godthaab,^[5] och man har säkerligen snart upptäckt, att det icke var så alldeles lätt att rida tvärs öfver landet.

Icke dess mindre företog Paars året därpå en tur till inlandsisen. Den 25 april 1729 »kl. 12 steg guvernören i båt med löjtnant Richart och assistent Jens Hiort samt 5 gemene i Herrans namn och hissade segel i storm och snötjocka».^[6] De seglade långt in i Ameralikfjorden, omkring 10 mil, »hvarifrån jag», säger Paars, »mot betalning tog med mig 2 karlar af det där boende(?) landtfolket för att visa vägen».^[7] Det är en ganska egen tillfällighet, att denna första expedition sålunda gjorde sitt försök att komma upp på isen i samma trakt, där den senaste expeditionen kom ned. Själfva isvandringen skildrar Paars i sin rapport till konungen på följande sätt. »Sedan vi marscherat två dagar, kommo vi den tredje på middagen till foten af isfjället, men då vi ett par timmar med stor lifsfara avancerat där upp, förvägrades oss allt vidare framträngande af de stora rämnor vi där förefunno (här följer en beskrifning på dessa). — — —

»Då vi ej sågo oss någon möjlighet att komma längre, satte vi oss ned på isen, affyrade våra gevär med dansk lösen af 9 skott och drucko i ett glas bränvin vår allernådigaste konungs skål på ett ställe, där den aldrig förut blifvit drucken, hvilken ära isfjället heller aldrig förut vederfarits. Sedan vi hvilat oss en timme, vände vi om igen.»

Såsom »det remarquablaste som var att se», nämner Paars först »stora stenar, som lågo ofvanpå isen». Dessa, menade han, »måste absolut blifvit förda af de hårda vindar, som där blåsa med otrolig kraft, ty isfjället är att se som man ser utåt det vilda hafvet, där intet land står att upptäcka; likaså är ej heller här annat att se än himmel och snö. Därjämte var isen, på hvilken vi gingo, skarpkantad som hvit socker-kande (kändis?), så att den, som skall komma fram öfver detta isfjäll, måste ha järnsulor under skorna, så svår var den isen att gå på.»

Detta är det viktigaste af hvad Peder Paars själf yttrar om sina bedrifter och iakttagelser på isfjället. Som man ser, kunna expeditionens resultat knappast sägas stå i förhållande till de storartade förberedelserna. Det kan synas underligt, att Paars, som måste ha varit uppe på isen icke mycket långt från det ställe, där vi komma ned, icke här skulle ha funnit någon punkt, hvarifrån han kunnat tränga längre in, om det verkligen legat honom om hjärtat.

Den 7 maj kom man tillbaka till Godthaab från den »fatala och mycket besvärliga resan».

Alldeles utan betydelse har dock denna första expedition knappast varit. Ty om den också ej i någon väsentlig mån ändrat, åsikterna om landets inre i kolonien, där man redan förut genom grönländarne fått ganska god kännedom därom, har detta dock säkerligen varit fallet i hemlandet, och det dröjer ända till 1878, innan danska staten åter utsänder en expedition till Grönlands inlandsis.

I 3:e kapitlet (s. 103 och 104) är redan omnämdt, hvad den 1746 utkomna boken »Nachrichten von Island, Grønland und der Strasse Davis»^[8] berättas om ett försök att intränga i landet »med de långa fotspjälor, hvilka, som bekant, lapparne och andra begagna på sina vinterfärder». Denna berättelse är, utom genom sitt omnämnande af skidorna, äfven märklig därigenom, att det är den enda gång det omtalas, att expeditioner på inlandsisen kostat människolif.

Den första något längre vandring på inlandsisen, som vi känna något till, företogs 1751 af köpmannen Lars Dalager, hvilken strax norr om Fredrikshaab, där han var bosatt, besökte två nunataker, belägna en eller ett par mil från inlandsisens rand på södra sidan af Fredrikshaabs isblink. Denna utflykt har han beskrifvit i slutet af sin bok »Grønlandske Relationer o. s. v., sammanskrevet vid Friederickshaabs koloni i Grønland, Anno 1752».

I slutet af augusti hade Dalager rest upp till landet, söder om Fredrikshaabs isblink. »Mitt ärende var,» säger han, »endast att divertera mig litet med skytteri». — — — — Men han kom snart på andra tankar. »Men vid det tillfället hade jag snart resolverat att öfver isfjället göra en resa till Österbygden, i följd af en ny upptäckt förliden juli månad af en grönländare, hvilken på jakt varit så högt uppe, att han sade sig tydligen kunnat se de gamla kablunakiska fjällen^[9] på östra sidan.

»Detta satte mig, som sagdt är, i rörelse. För att, som fordom Moses, åtminstone få se landet, tog jag den ofvannämde mannen med hans dotter samt tre unga grönländare med mig. Vi började därpå anträda vår resa, sedan vi förut kommit så djupt in i en fjord vid södra ändan af isblinken.»

Som det synes, har Dalager, liksom alla på hans tid, starkt intresserat sig för återfinnandet af Österbygden, hvilken man ännu ej trodde sig ha funnit och som man fortfarande allmänt antog måste ha legat på Grönlands östkust.

De lämnade fjorden den 2 september 1751, den 3 uppnåddes inlandsisens rand, och den 4 på morgonen »begåfvo vi oss,» säger Dalager, »ut på isen för att uppnå den första bergtoppen, som ligger midt på isblinken och dit vi hade vid pass en mil. Vägen dit var lika jämn och slät som på Köpenhamns gator; den enda skilnaden syntes mig vara, att här var något halare, hvaremot man ej behöfde vada åt sidan i smutsen för att ej öfverköras af postmästarens hästar och vagnar».

Följande morgon drog man vidare till det öfversta fjället på isblinken, kalladt Omertlok^[10], dit det äfven var ungefär en mil. Men på vägen dit var isen mycket ojämn med många sprickor, så att det behöfdes 7 timmar för att komma dit. Från toppen af detta fjäll hade man en vidsträckt utsikt in öfver isen, och öfver isranden fjärran i nordost sågos några fjälltoppar. Dessa antog Dalager för att vara fjäll på Grönlands östkust; men som längre fram skall nämnas, ha de sedan visat sig vara nunataker (Jensens nunataker) några mil innanför inlandsisens västra rand.

Då de voro på toppen af fjället, säger han, »började vi falla i förvåning öfver den stora prospekten åt alla håll, i synnerhet det vidlyftiga isfjället längs landet och tvärs öfver till Österbygden, hvars fjäll voro, liksom detta, betäckta med snö». På denna topp stannade de till kl. 7 på aftonen, då Dalager »slutade med ett tal till grönländarne om Österbygdens forna innevånare och deras så väl andliga som lekamliga välbefinnande».

»Emellertid gick solen ned, hvarför vi gingo ett stycke utför berget och lade oss till hvila.»

Dalager skulle gärna velat fortsätta resan längre in, men måste »af många orsaker vara betänkt på hemresa, af hvilka en var mycket viktig, nämligen att vi gingo så godt som barfotade».

»Ty, ehuru väl en hvar af oss var till resan försedd med tu par goda stöflar, voro de dock nu redan af den hvassa isen och stenen alldeles sönderslitna. Och som vår medhafvande jungfru till all olycka tappat sina synålar, kunde vi icke få något lagadt åt oss, hvarför vi kommo i stor förlägenhet; dock tröstade vi hvarandra med skratt och skämt, när vi sågo de nakna tårna krypa fram ur stöflarna.»

Dagen därpå (den 6 september) begåfvo de sig därför på hemväg, och den 8 på aftonen uppnåddes tältplatsen nere vid fjorden, »och,» slutar Dalager, »kan jag icke här underlåta nämna, med hvilken synnerlig appetit jag den aftonen tömde en hel butelj portugisvin, hvarpå jag sof ända in emot middagstiden andra dagen».

Dalager ger en beskrifning af hvad han såg där inne. Han uttalar här långt mindre fruktan för att färdas öfver inlandsisen, än många af hans efterföljare ända till våra dagar visat. Han yttrar där bland annat: »För att uttala min åsikt om den stora isslätten, som hindrar oss från kommunikation med Österbygden, så tror jag, hvad vägen beträffar, att den är praktikabel, eftersom isfjället ej syntes mig på långt när så farligt som det blifvit utropadt, ej heller sprickorna så djupa som det föregifvits» o. s. v.

Af andra orsaker tror han emellertid, att det är omöjligt. Sålunda yttrar han längre fram på ett ställe: »Men icke dess mindre blir det dock impraktikabelt att reussera i en sådan färd, af dessa orsaker nämligen, att man icke kan föra så mycket munförråd med sig, som man på en sådan resa bör vara försedd med, och därnäst i anseende till den olidliga skarpa kölden, hvilken jag anser nästan omöjligt att någon lefvande varelse kan andas uti, under ideligt kamperande många nätter å rad på isfjället o. s. v.»

Nu följer en mycket märklig beskrifning på kölden, hvilken var så stor, att, oaktadt de alla voro väl klädda och ingen af dem »just var väderskrämd», ville dock lemmarna »liksom strax krympa ihop», så snart de en stund satte eller lade sig på berget. »Jag för min del hade till underkläder två goda tröjor och däröfver åter en renskinnspels; om natten svepte jag in mig i en skön dubbelfodrad kappa och stack in fötterna i en påse af björnskinn, men var det oaktadt ej i stånd att hålla mig varm.

»Jag kan tryggt säga, att af alla de skarpa vinternätter jag kamperat ute på marken i Grönland ingen har så starkt inkommoderat mig med sin köld som dessa första i september.»

Denna föga uppmärksammade beskrifning meddelar tydligt nog den första kända iakttagelse af den starka köld, som förorsakas genom utstrålning från inlandsisen, och som vi funno där i samma månad.

Efter Dalager och ända till långt in i vårt århundrade ha, så vidt man känner, endast få europeer beträdt eller besökt inlandsisen.

En af dessa få är från förra århundradet den bekante grönländske naturforskaren presten Fabricius, från hvilkens hand vi ha en afhandling om isförhållandena på Grönland.^[11] Denna är i flere afseenden för sin tid märklig och ger en ganska god föreställning om Grönlands isbildningar. Man ser däraf, att Fabricius måste ha besökt inlandsisen och varit uppe på den.

Den tyske mineralogen Giesecke hade under sin åttaåriga resa i Grönland (1806—1813) flere gånger tillfälle att besöka inlandsisens rand. Någon aning om dess vetenskapliga betydelse hade han dock lika litet som andra geologer på hans tid, och han gaf sålunda ej något betydande bidrag till utvecklingen af kännedomen därom. Däremot gaf han sina intryck luft i entusiastiska ord om dess vilda skönhet. Om ett besök på glacieren vid Korok (eller, som han kallar den, Kororsuak) i närheten af Julianehaab berättar han, huru han, efter att ha gått vid pass en half mil på denna polarbro, blef af en bred spricka tvungen att stanna. »Jag lade mig framstupa och lät en 100 fot lång tråd med en sten i ändan glida ned i isklyftan, men kunde dock icke nå bottnen därmed och öfvergaf denna farliga promenad, som icke lät mig hoppas finna hvad jag sökte.»^[12]

Nu förgår en lång tidrymd, under hvilken Grönlands inlandsis synes ha förlorat allt intresse. Det var ju en gång för alla afgjordt, att Österbygden i alla händelser ej lättast uppnåddes på den vägen, och att från det inre rikedomar knappast vore att vänta. Åsikterna om inlandsisen synas dock varit allt annat än klara, de besynnerligaste föreställningar fingo fritt utbreda sig, och en och annan trodde, att där inne bakom ismuren skulle gömma sig fruktbara landsträckor, hvarifrån renen kom och dit han drog sig tillbaka.

I midten af detta århundrade inleddes emellertid genom en mans arbete en ny tid i vår kännedom om Grönlands inlandsis. Denne man var dr H. Rink.

Genom en följd af grundliga arbeten, frukterna af många års resor och undersökningar i Grönland, där han en lång tid var bosatt, dels som naturforskare, dels som kolonibestyrer och dels som inspektör, fäste dr Rink den vetenskapliga världens uppmärksamhet på Grönlands väldiga ismark, och man gjorde nu den upptäckten, att lika fattig och intresselös som man förut funnit den, lika betydelsefull var den i vetenskapligt hänseende. Rink påvisade, hvilken mäktighet detta istäcke måste äga, och hvilka ofantliga ismassor hvart år utsändes från Grönland, det enda land på norra halfklotet, hvarifrån större isberg ha sin upprinnelse. Han har sedermera uträknat, att från hvar och en af de större isfjordarna skulle mer än 1000 millioner kubikalnar is årligen föras ut i hafvet.

Det var liksom en hel ny värld genom dessa arbeten om inlandsisen och dess verkningar öppnades för vetenskapen. Visserligen hade redan förut flere naturforskare, bland dem Louis Agassiz, uttalat den förmodan, att stora inlandsisar möjligen en gång funnits. Men här var nu en verkligen befintlig inlandsis, och det var med ens klart för geologerna, att liksom Grönland nu, måste äfven stora delar af Europa och Amerika en gång varit täckta af is, och att från denna is härstamma de många märken och refflor efter slipning, man finner på bergen, de många moränerna och flyttblocken, som finnas kringströdda öfver hela norra Europa, ofta på de mest öfverraskande ställen: läran om den stora istiden uppstod, och en alldeles ny tid för geologien inleddes.

Nödvändigheten af mer omfattande iakttagelser på det enda ställe, där samma förhållanden som under denna istid ännu voro rådande, måste snart göra sig gällande och föranledde en hel rad nya försök att intränga på Grönlands inlandsis.

Raden inleddes 1860^[13] af den under sir Allen Youngs befäl utsända Fox-expeditionen, om denna också ej var af geologisk natur. Det hade först (möjligen på öfverste Schaffners förslag) varit fråga om att på Grönlands östkust landsätta en slädexpedition under ledning af dr John Rae, hvilken hade erfarenhet af slädresor. Expeditionen skulle öfver inlandsisen begifva sig till västkusten, och man ville på detta sätt söka utröna möjligheten att här föra en telegrafkabel öfver land. Då man inemot midten af september närmade sig den sydöstra kusten, där, enligt sir Allen Youngs åsikt, en landstigning vore möjlig, synes man ha fått betänkligheter och gick omkring Kap Farväl till västkusten. Här gjorde dr Rae i sällskap med öfverste Schaffner de sista dagarna i oktober och de första i november från kolonien Julianehaab ett försök att tränga in på inlandsisen. Efter den skildring löjtnant Zeilau^[14], hvilken själf var med på en del af färden, ger af den, vill det synas, som dr Rae och hans följeslagare endast kommo så långt, att de jämt och nätt fingo kasta en blick upp till inlandsisen. Af dr Raes egna yttranden framgår emellertid, att han verkligen måste ha satt sin fot på isen, men att de strax mött en djup och bred spricka, som absolut hindrat allt vidare framträngande.(!)^[15] I sanning, en märkvärdig spricka!

Samma år (1860), äfven i oktober, försökte den amerikanske polarfararen dr Hayes tränga in på inlandsisen långt norr ut vid Port Foulke (78° 18’ n. br.). Efter hvad dr Hayes uppgifver, skulle han börjat vandringen den 22 oktober och först efter 6 dagar återkommit. Första dagen nåddes inlandsis ens rand, och den följande anträddes isvandringen. Man skulle den dagen ha tillryggalagt 5 engelska mil på inlandsisen, 30 eng. mil den tredje och 25 eng. mil den fjärde dagen, och allt detta dels på den mest ojämna is, dels på ett mycket dåligt före, där fötterna för hvart steg bröto igenom skaren som täckte snön. Huru dessa väglängder blifvit bestämda, därom yttras ej ett ord. Femte dagen skulle man af en kall och förfärlig blåst nödgats vända om och den dagen gått in emot 40 eng. mil. Och dagen därpå var man redan tillbaka i vinterhamnen. Hayes ger en hårresande beskrifning af deras lidanden och kölden, hvilken, oaktadt den icke var så låg som den vi hade (den var — 34° Fahr.), dock skulle varit nära att taga lifvet af dem. Underligt måste det förefalla, att dessa väldiga fotgängare skulle varit så ömtåliga, när det gälde kölden.

Beskrifningen af denna vandring, som ger dr Hayes anledning att i ett särskildt kapitel omtala dess viktiga vetenskapliga resultat o. s. v., måste redan vid första ögonkastet förefalla en uppmärksam läsare misstänkt. Den som närmare känner förhållandena skall icke behöfva mycken eftertanke för att inse, att den är en ren omöjlighet. Att gå 25, 30, ja, till och med 40 mil på en dag i det väglag som dr Hayes beskrifver, och med den nödvändiga packningen på en släde, det är, om också ingen omöjlighet, dock ett. sådant stycke arbete, som man har svårt att tro vare sig dr Hayes eller hans folk om, och, äfven om man ingenting visste om författarens pålitlighet, skulle man mycket tveka att taga en sådan uppgift för god. Erinrar man sig emellertid tillika, hvad dr Bessels påvisat i afseende på dr Hayes’ breddmätning, att han nämligen måste ha uppgifvit en oriktig observation för att få äran att ha framträngt längre i norr, än han värkligen gjort, då måste tviflet närma sig visshet.

Hvad jag här anfört torde, äfven om ingenting mer kunde uppvisas, redan synas tillräckligt att af hålla en hvar från att draga vetenskapliga slutsatser af denna berättelse. Det är så mycket mer att beklaga, som den är den enda vi äga om en isvandring i Grönlands norra del.

1867 gjorde den bekante engelske bergbestigaren Edward Whymper ett försök att från den lilla Ilordlek-fjorden (omkr. 69° 25ʹ) norr om Jakobshavn tränga in på inlandsisen. Whymper hade fallit på den tanken, att det möjligen kunde finnas isfritt land i Grönlands inre, samt att det icke vore omöjligt, att detta själft bestod af »särskilda landmassor eller ögrupper, sådana som finnas öfverallt i de arktiska världstrakterna. Afståndet från landets östkust till dess västkust vore tillräckligt stort att möjliggöra tillvaron af okända fjordar och hafsarmar». Att isfritt land funnes, trodde han sig kunna sluta af stora renhjordars periodiska uppträdande på västkusten och försvinnande därifrån. Dessa djur måste nämligen ha »gräsrika dalar och tillflyktsorter» i det inre, dit de begåfve sig.^[16]

Som man ser, är denna tanke mycket snarlik den, som redan 400 förut framhölls af Kongespeilets författare (se s. 363).

Whympers afsikt var nu att söka intränga till dessa is- och snöfria ställen, och hans resa 1867 synes från början endast varit en förberedelse till en möjlig större expedition.

Sedan han den 15 juni anländt till Jakobshavn vid Discobukten, företog Whymper med ett antal eskimåer som följeslagare tre dagar därefter sin första utflykt till inlandsisens rand, ett stycke innanför Ilordlekfjordens sydligaste arm, 20 eng. mil norr om kolonien. Hans mening var att undersöka, om detta ställe egnade sig till utgångspunkt för en isvandring, och om hundar och slädar, som han tänkte begagna därtill, vore användbara.

Inlandsisens utseende visade sig redan vid första utsikten, Whymper fick öfver den, långt jämnare och mindre afskräckande än han väntat, och man gjorde strax en utflykt in på honom. De kommo fram utan svårighet, och ju längre de kommo, dess bättre och hårdare blef snön att gå på.

Då de kommit ungefär 6 eng. mil inåt och uppnått en höjd af 400 m., och det såg ut att vara samma goda före hela vägen inåt, syntes det ej vara någon idé uti att gå längre, ty de hade vunnit sitt syfte: de hade sett, att snöytan egnade sig förträffligt till resa med hundslädar, och eskimåerna som voro med försäkrade Whymper, att de på den snön skulle kunna åka 35 till 40 (eng.) mil om dagen. De vände därför om med de bästa förhoppningar om utgången på deras resa, »ty där var ingenting som syntes kunna hindra en vandring tvärs öfver Grönland».

Då inlandsisen vid Ilordlek icke går ända ned till fjorden, ville Whymper försöka, om han icke kunde finna ett lämpligt ställe, där så var fallet och de sålunda strax kunde börja isvandringen utan att först nödgas föra packningen öfver land. För det ändamålet företog han den 24—27 juni ännu en utflykt till inlandsisens rand, denna gång söder om Jakobs-havn, till den bekanta »Jakobshavns isfjord». Här var emellertid isen så söndersplittrad och ojämn, att det var omöjligt att komma fram där med hundslädar, och han beslöt därför välja det först försökta stället till utgångspunkt för den egentliga resan.

För denna måste emellertid göras åtskilliga förberedelser, som skulle skaffa Whymper de mest förtviflade svårigheter. Just vid denna tid rasade i kolonierna vid Discobukten en dödlig farsot (»bröstsjuka»), som angrep och dödade så väl unga som gamla. Af Jakobshavns 300 invånare voro 100 sjuka. Detta förlamade all företagsamhet. Olyckligtvis hade där dessutom nyss rasat en hundpest, hvilken så godt som utrotat alla de användbara slädhundarna i trakten, och att anskaffa det nödiga antalet var därför förenadt med stor svårighet. Whymper hade från Europa medfört material till hundslädar, men de få som kunde göra sådana voro fullt upptagna med att förfärdiga likkistor åt alla som dogo i den omnämda farsoten. Det var således ingen annan råd än att begagna vanliga grönländska hundslädar, gjorda af dåligt material och allting annat än egnade att användas på en färd sådan som den tillämnade. Till föda så väl för expeditionens deltagare som för hundarna hade medförts Hudsonbay-pemmican. Då det emellertid visade sig, att de grönländska hundarna ej ville äta denna kost, måste torkadt själkött hopskrapas från alla håll och kanter. Detta var emellertid lättare sagdt än gjordt, ty då de flesta goda fångstmän voro sjuka, rådde nästan hungersnöd i kolonien.

Omsider voro emellertid de flesta svårigheter någorlunda öfvervunna, och den 20 juli kunde expeditionen, hvilken, utom Whymper själf, bestod af 5 deltagare, infödingar och europeer, bland dem engelsmannen Robert Brown, som följt med från England, bryta upp.^[17] Efter ett par dagar, använda till att föra bagaget från fjordändan upp till inlandsisens rand, måste man, på grund af ihållande blåst, vänta ännu tre dagar med anträdandet af själfva isvandringen.

Emellertid besteg Whymper en närliggande bergkulle för att få en utsikt öfver isen, men öfverraskades obehagligt vid upptäckten att isen helt och hållet ändrat utseende sedan han en månad förut sett den. Då var allt täckt af den renaste, fläckfriaste snö, men nu var denna helt och hållet bortsmält och hade »lämnat efter sig ett verkligt haf af alldeles bar is, söndersprängd i millioner sprickor af alla tänkbara former och dimensioner.» Whympers alla sköna förhoppningar gingo med det samma upp i rök.

Då vädret den 26 juli blef lättare, gjorde de dock ett försök att tränga öster ut öfver isen. Efter några få timmar och endast ett par engelska mil från isranden tvangs man emellertid att stanna därigenom, att den ena meden på en af de största slädarna bröts af; en mindre släde hade likaledes fått sin ena med klufven längs efter, och de öfriga hade af stötarna i den ojämna isen blifvit svaga.

Whymper insåg nu omöjligheten att komma längre, men sände dock för större säkerhet tre af sina följeslagare^[18] en eller två engelska mil längre in för att undersöka, om isen skulle bli bättre, oaktadt han visste, att den var af samma beskaffenhet många mil inåt. Då de vid återkomsten berättade, att isen snarare var sämre än bättre, vände man om.

Efter denna resa synes Whympers tro på snö- eller isfria sträckor i det inre Grönland blifvit rubbad. I sin bok »Scrambles amongst the Alps» (1871) skrifver han nämligen s. 246: »Grönlands inre synes vara helt och hållet täckt af glacierer mellan 68° 30’—70° n. br.» Däraf, att han på sista resan såg sprucken jökelis sträcka sig ända till horisonten, sluter han, att landet långt på andra sidan måste vara täckt af is eller snö, »ty till danandet af en så ofantlig jökelmassa fordras en oerhörd snöreservoir». Höjden af den innersta synliga delen af inlandsisen beräknade han till »icke mindre än 8000 fot», en siffra som sannolikt är något för hög, men dock torde mindre skilja sig från den verkliga, än man skulle tro.

Med den vandring på inlandsisen, som 1870 företogs af Nordenskiöld jämte nuvarande professor Berggren från Aulatsivikfjordens norra arm (söder om Egedesminde på 68° n. br.), inleddes, kan man väl säga, ett nytt kapitel i de grönländska isvandringarnas historia. Det är första gången människor tränga ett längre stycke fram öfver inlandsisen och på den tillbringa flere dagar efter hvarandra, liksom det är den första färden öfver den som ger resultat af mera vetenskaplig natur.^[19]

Den 19 juli 1870 lämnade de båda resandena jämte två grönländare iskanten i närheten af fjorden. De hade med sig proviant för 30 dagar. Tält medfördes icke. De sofvo i två sofsäckar, som voro öppna i båda ändarna och i hvilka två personer jämt och nätt kunde pressa in sig med fötterna emot hvarandra. Sängen blef emellertid, med ojämn is till underlag, både obekväm och kall, säger Nordenskiöld. Hela utrustningen drogs på en släde.

Man hade emellertid ej gått långt, förr än man insåg, att det i följd af isens ojämnhet var omöjligt att släpa med sig ens så mycket. Redan andra dagen beslöt därför Nordenskiöjd lämna kvar en del af provianten och släden. Återstoden togs på ryggen, och så bar det af vidare inåt.

Den 21 juli, då de uppnått 36 längdminuter öster om fjorden och voro 1400 fot öfver hafvet, ville grönländarne ej gå längre och vände följande morgon om hem igen. De båda energiska europeerna hade dock ännu ej sett nog och fortsatte ytterligare två dagar färden inåt.

Klockan 12 den 22:a hade de, på en bredd af 68° 22’ n. br. och en längd af 56 minuter öster om tältplatsen vid fjorden kommit upp på en höjd af nära 2000 fot öfver hafvet.

Följande dag, den 23:e, stannade de öfver natten på 68° 22’ n. br. och 76 minuters längd öster om fjorden, samt på en höjd öfver hafvet af 1900 fot, alltså, märkligt nog, lägre än dagen förut.

Proviantens starka minskning gjorde det nu nödvändigt att vända om; men för att få en utsikt öfver inlandsisen öster ut, gingo de dock följande förmiddag fram till en höjd längre fram, sedan de på stället där de legat öfver natten kvarlämnat all packning. Från toppen af denna höjd sågo de, att inlandsisen fortfarande höjde sig inåt, »utan afbrott af några fjällpartier, så att utsikten i norr, öster och söder endast begränsades af en isrand nästan lika jämn som hafvets». Vändpunkten låg på en höjd af 2,200 fot öfver hafvet och ungefär 83 längdminuter eller 56 km. öster om det innersta hörnet af Aulatsivikfjordens norra arm.» Det tillryggalagda afståndet var följaktligen i medeltal omkring 11 km. eller något öfver en svensk mil om dagen.

Natten mellan den 25 och 26 juli kommo de tillbaka till fjorden, efter att alltså sammanlagdt tillbragt 7 dagar på inlandsisen.

Af den is Nordenskiöld på denna resa färdades öfver finns en utförlig beskrifning illustrerad med teckningar, som under resan togos af Berggren. Den var i allmänhet antingen genomfårad af djupa och till en del breda sprickor, eller uppfyld af ojämnheter, som voro ända till »40 fot höga, och hade en sluttning af 25 till 30°». Ett hinder, som likaledes i ej ringa grad hindrade fortkomsten, voro de många forsande älfvar, som strömmade i djupa rännor ofvanpå isen och ofta ej kunde passeras, utan måste kringgås. De slutade vanligen i stora hål i isen, s. k. jökelbrunnar, i hvilka de som brusande forsar störtade sig för att försvinna i det blåsvarta djupet. På ett ställe fann man äfven en springbrunn, eller »en intermittent luftblandad vattenstråle», som sprang upp i luften. På isytan funnos äfven många små sjöar utan något synligt utlopp, trots de otaliga älfvar, som föllo ut i dem. »Lutade man örat mot isen, hörde man från alla håll ett egendomligt underjordiskt brusande, härrörande från de i isen strömmande älfvarna. Ett starkt dån, liknande det af ett kanonskott, hördes stund efter annan, tillkännagifvande uppkomsten af en ny spricka.»

Vädret var under hela vandringen klart. Värmen steg om dagen ett stycke ofvan isen »ända till + 7 à 8° i skuggan och i solen ända till 25 à 30° C. Efter solnedgången däremot tillfröso vattenpussarna, och natten blef sålunda ganska kall». Detta är redan iakttagelser i smått af de märkliga temperaturförhållanden, som vi skulle finna i det inre Grönland.

Ett bland denna expeditions märkligaste resultat, och som väckt ett visst uppseende i den vetenskapliga världen, är den första beskrifningen af det s. k. isstoftet eller kryokoniten, ett fint grått pulver, som fanns utströdt öfver isen så långt man inträngde på den. Genom insugning af värmen från solstrålarna hade detta pulver smält ned i isen och därigenom bildat »lodräta, cylindriska hål, 1—2 fot djupa och med en diameter, skiftande från ett par linier till ett par fot, så tätt invid hvarandra, att man förgäfves skulle sökt plats för foten emellan dem, än mindre för sofsäcken. På bottnen af dessa alltid vattenfylda hål låg stoftet i ett några mm. tjockt lager».

Detta stoft tillägger Nordenskiöld en stor betydelse; han antager nämligen, att det är af kosmiskt ursprung. Det har äfven till någon del föranledt honom att uppställa en alldeles ny teori, enligt hvilken jorden, åtminstone till en del, skulle danats af och allt jämt tillväxa genom en nästan omärklig, men oupphörlig tillförsel af kosmiskt stoft, kommande från världsrymden. Andra ha däremot sedermera visat; att detta stoft till sin sammansättning har en påfallande likhet med kustfjällens material, och tro därför, att det från dem blåst ut på isen. Härför kan också den omständigheten synas tala, att ju längre man från randfjällen aflägsnar sig inåt isen, dess mer aftager stoftets mängd, samt vidare, att vi på Grönlands östkust vid Umivik, där det bara landet vid isranden är så försvinnande litet, funno så godt som intet stoft på isen.

Året efter denna betydelsefulla isvandring (alltså 1871) utsändes af Nordväst-Grönlands inspektör Krarup Smith en inlandsexpedition, under ledning af handelsassistenten Møldrup.^[20] Enligt de upplysningar, Nordenskiöld sedermera erhöll på Grönland, synes expeditionen ha återvändt med oförrättadt ärende.^[21]

Året därpå kom Whymper tillbaka till Grönland och reste i distriktet vid norra delen af Discobukten och vid Umanakfjorden. Denna gång gjorde han likväl intet försök att intränga på själfva inlandsisen, utan nöjde sig med att bestiga höga fjälltoppar vid iskanten för att skaffa sig utsikt inåt. Den 18 augusti besteg han ett 6,800 (eng.) fot högt fjäll, Kelertingouit i närheten af Umanak. Från dess topp hade han en vidsträckt utsikt öfver inlandsisen och fann, liksom förr, att denna erbjöd anblicken af en »jämn, sammanhängande rygg af snötäckt is, hvilken så fullständigt dolde landet, att icke en enda bergkant visade sig på dess yta». Med en teodolit mätte han vinkeln till inlandsisens södra rand och kom till det resultat, att den måste vara »betydligt öfver 10,000 fot.» Whymper synes ha kommit till den öfvertygelsen, att snöfria sträckor ej kunna finnas i det inre, »ty,» säger han, »de på olika ställen företagna undersökningarna göra det nästan till fullkomlig visshet, att Grönlands inre från norr till söder och från öster till väster är helt och hållet höljdt i snö och is».^[22]

Den uppmärksamhet dr Rinks skrifter om Grönlands inlandsis först väckte hade emellertid burit god frukt. Genom undersökningar dels på Grönland själf, dels i Alperna och Skandinavien, hade undersökningen af snö- och isjöklarna, deras verksamhet och allt som med dem står i samband, gått framåt med stora steg och läran om istiden antagit fast form. Bland de män, som deltogo i detta arbete, kunna bland skandinaviska geologer nämnas norrmännen Kjerulf och Sexe samt svensken Torell (besökte Grönland 1859).

Men under det man arbetade vidare i detta ämne, hade den tanken uppstått, att de äldre jöklarna icke allenast betäckt hela Skandinavien och norra Europa, utan äfven i väsentlig grad bidragit till att gifva de af dem täckta länderna form och utseende, i det att glaciererna och skridjöklarna, genom att föra med sig allt löst af grus och sten samt gräfva sig ned i det underlag, hvaröfver de rörde sig, bidragit till att bilda djupa dalar och fjordar, sådana som t. ex. Skandinavien och i synnerhet det vestenfjeldska Norge erbjuda.

Denna åsikt förfäktades i synnerhet af den engelske geologen Ramsay. Ett förhållande, som kunde synas tala starkt för detta antagande, var, att dylika af djupa dalar och fjordar sönderskurna landsträckor alltid finnas där märken efter istider kunna uppvisas, och endast där. Den blef icke dess mindre starkt angripen af många geologer, och ett af de många inkasten var, att alla de glacierer i Europa man kände och hade undersökt, egde en så ringa rörelsehastighet, — på sin höjd ett par fot i dygnet, och det hörde till sällsyntheterna — att den friktion och nedskärning de kunde förorsaka vore långt ifrån tillräckliga att förklara det jättearbete, som på detta sätt skulle blifvit utfördt.

Då reste 1875 den norske geologen Amund Helland, som med stor ifver studerade istidens verkningar i Norge och hade uppvisat en mängd märkliga förhållanden, som stå i samband därmed, till Nord-Grönland för att undersöka isjöklarnas hastighet och verkningar därstädes. Resan, som företogs under månaderna juni, juli och augusti (1875), omfattade sträckan från kolonien Egedesminde (68° 42ʹ n. br.) till fjorden Kangerdlugssuak (omkring 71° 15ʹ n. br.) i kolonien Umanaks distrikt. Fem isfylda fjordar besöktes jämte en mängd mindre jöklar, bland dem jökeln innanför Ilordlekfjordens södra arm, där inlandsisen bestegs, alltså på samma ställe, där Whymper gjorde sitt försök.

Det resultat denna resa gaf var särskildt i ett hänseende förvånande. I stället för de förr kända jökelrörelserna af på sin största höjd ett par fot i dygnet, fann nämligen Helland, att bland andra den väldiga jökeln i Jakobshavns isfjord rör sig med en hastighet af ända till 64 fot (19,54 m.) på dygnet. En annan jökel i Torsukatakfjorden hade visserligen en betydligt mindre hastighet, men äfven den rörde sig dock mer än 30 fot (10, 16 m.) i dygnet.

Detta var alldeles nya faktorer att taga i beräkning för dem, som tillade skridjöklarnas verksamhet betydelse för bildningen af dalar, fjordar och insjöar. Många ville därför icke sätta tro till dessa oväntade upplysningar, som emellertid genom senare undersökningar af danska grönlandsresande blifvit mer än styrkta. I det hela voro Hellands iakttagelser på Grönland väl egnade att gifva stöd åt glacialisternes teorier Vi skola emellertid i ett särskildt kapitel i slutet af denna bok närmare inlåta oss på denna fråga och beröra den därför ej vidare här.^[23]

Samma år, 1875, skref dr Rink^[24] om möjligheten att beresa Grönlands inre, hvars genomresande från väster till öster han ansåg vara af stor vikt: »Jag tror, att en sådan färd bör utföras med slädar, dragna af människor, och att två små slädar böra enkom därtill på det noggrannaste konstrueras och förses med alla förnödenheter. Utom den vetenskaplige ledaren med en medhjälpare torde omkring 4 europeer vara tillräckliga därtill.» Jag har, märkvärdigt nog, icke tagit kännedom om denna skrift förr än efter min hemkomst från Grönland; men, som man ser, stämmer den där uttalade åsikten i flere delar öfverens med min plan. Till utgångspunkt för en sådan resa förordar dr Rink trakten norr om Fredrikshaab på 62° 30ʹ n. br.

Året därpå, 1876, börjades för danska statens räkning, på förslag af den danske geologen prof. Johnstrup, »de geologiska och geografiska undersökningarna på Grönland». Dessa undersökningar ha sedan denna tid fortsatts hvarje år och gifvit ett stort och mycket värdefullt resultat, till väsentlig del nedlagdt i »Meddelelser om Grønland». Detta vackra och betydelsefulla arbete, af hvilket 12 häften utkommit, utgifves af den kommission som tillsattes att leda undersökningarna och bestod af prof. Johnstrup, ministern N. F. Ravn och dr H. Rink.

Som det var att vänta, blef utforskningen af inlandisen en af de viktigaste uppgifterna för dessa undersökningar, och den expedition, som under ledning af assistent Steenstrup^[25] utsändes 1876, hade äfven till uppgift att anställa »förberedande rekognosceringar af isranden» i Julianehaabs distrikt^[26]. Meningen var, att man skulle ha gått några mil in till tre på äldre kartor angifna nunataker, de så kallade Jomfruer eller Niviarsiat, för att undersöka isens beskaffenhet, huru vida han där egnar sig till utgångspunkt för ett inträngande på inlandsisen. Det lyckades dock ej: man mötte mycket ojämn is, full af stora och djupa klyftor. I stället företog man mätningar af isens rörelse i tre jöklar, hvilket ej förr skett i Sydgrönland. Den största hastigheten var 3,75 m. (11,95 fot) i dygnet.^[27]

Nästa expedition, som utsändes 1877 till nordligaste delen af Fredrikshaabs distrikt och i hvilken assistent Steenstrup och premierlöjtnanten i flottan J. A. D. Jensen deltogo, hade, liksom den första, till uppgift att, jämte en allmän undersökning af kusten, om möjligt tränga in på inlandsisen, denna gång »i närheten af Fredrikshaabs isblink eller på annan därtill lämplig punkt». Alltså just i den trakt, som två år förut var förordad af dr Rink. Äfven detta försök misslyckades emellertid i följd af ostadigt väder.^[28]

Året därpå, 1878, upprepades emellertid försöket med större framgång, och under löjtnant J. A. D. Jensens ledning utsändes en expedition, som blef en af de intressantaste färderna på Grönlands inlandsis. Till ledsagare hade Jensen sina landsmän kandidaten Kornerup och arkitekten Groth. På Grönland fick han dessutom i sitt följe grönländaren Habakuk. Till utgångspunkt valdes åter Fredrikshaabs isblink.

Man företog två vandringar på isen. På den första, som endast varade en dag, den 3 juli, besöktes nunataken Nasausak (4,710 fot hög), den ena af de så kallade Dalagers nunataker, på isblinkens södra sida. Denna vandring är intressant, emedan den företogs just i den trakt, där Dalager var inne på isen. Då denna emellertid ej befanns gynsam till utgångspunkt för en större isvandring, företogs denna från Itivdlek på isblinkens norra sida.

Expeditionen var omsorgsfullt och i flere afseenden ändamålsenligt förberedd. Provianten var beräknad för tre veckor. Hela utrustningen vägde 400 ℔ (200 kg.) och drogs på tre små slädar (för en man), som vägde litet öfver 20 ℔ (10kg.), voro 5 fot långa och 2½ fot breda. Då man »väntade att längre in i landet träffa på snö, medtogos 4 par skidor och 4 par kanadiska snöskor.

Den 14 juli började vandringen. Utom de ofvannämda tre europeerna och en grönländare, medföljde dessutom de första dagarna en grönländare och tre grönländskor för att hjälpa dem på väg. Den is de mötte var i hög grad ojämn och tung att färdas fram på. Kapten Jensen har själf i sin berättelse (i »Meddelelser om Grönland» h. 1, s. 54 och följande) gifvit en mycket lefvande skildring af de svårigheter och vedervärdigheter af många slag, som fördröjde deras marsch. Bland dessa var äfven den, att de alla i stark grad ledo af snöblindhet. I följd häraf rörde de sig endast fram i korta dagsmarscher, och först på elfte dagen (den 24 juli) upp nåddes den största af de mer än 9 mil (37 minuter) aflägsna nunataker, som Dalager på sin tid sett och trott vara Österbygdens fjäll, men som befunnos vara en samling nunataker, nu kallade Jensens nunataker och liggande 4½ mil från der närmaste isranden.

På denna munatak, hvars fot låg omkring 4,030 fot (1,264 m.) öfver hafvet, uppehöllos de i sju dagar af snöstorm.

Den 31 juli kunde ändtligen återresan anträdas, sedan kapten Jensen på morgonen från nunatakens topp, hvilken låg 4,960 fot (1,556 m.) öfver hafvet, fått en god utsikt öster ut öfver inlandsisen, hvilken höjde sig inåt allt högre och högre, tills han hopsmälte med himmeln i en synkrets, som låg betydligt högre än åskådarens synpunkt.

Den 5 augusti på aftonen uppnåddes åter tältplatsen vid Itivdlek, efter en frånvaro af 23 dagar, och de funno här ett varmt mottagande af de väntande grönländarne.

Denna vandring är en af de intressantaste som någonsin företagits på Grönlands inlandsis. Den gaf ett rikt vetenskapligt resultat i upplysningar om isens beskaffenhet och strömförhållanden i en af nunataker uppfyld trakt, om dessas geologiska förhållanden, om det organiska lifvet på den o. s. v., alltsammans af stort intresse. Vidare hemfördes en rik samling skisser, tagna af Kornerup och Groth.

De stora hinder, denna expedition hade att kämpa med, och som syntes vara af den art, att de måste hindra allt vidare framträngande mot det inre, afhöll kommissionen för ledningen af de grönländska undersökningarna från anställande af vidare försök till framträngande mot det inre eller tvärs öfver till östkusten, såsom ursprungligen var meningen; denna expedition var ju också endast ämnad till rekognosceringstur för ett sådant företag af större omfattning.

Från dansk sida har därför ej heller från den tiden gjorts något försök att tränga in på inlandsisen. Däremot ha under årens lopp företagits en mängd intressanta under sökningar vid isranden och mindre vandringar in till nunataker i dennas närhet.

Det skulle emellertid föra oss för långt att ingå på en närmare redogörelse för dessa vandringar. Vi hänvisa därför läsaren till »Meddelelser om Grønland», där han finner dem beskrifna. Bland dem som deltagit i detta arbete böra nämnas assistent Steenstrup, kapten J. A. D. Jensen samt löjtnanterna Hammer och C. Ryder.

De två sistnämde ha företagit intressanta mätningar af jökelhastigheter i Nordgrönland. Särskildt förtjänar nämnas Ryders mätningar af Uperniviks jökel, hvilken i augusti 1886 rörde sig med en hastighet af ända till 99 fot (31 m.) i dygnet.

1880 företog den svenske geologen Holst en resa i Sydgrönland, hvarunder han besökte inlandsisen och på flere ställen företog mindre vandringar in på den. Afsikten med resan var hufvudsakligen att undersöka det af Nordenskiöld beskrifna isstoftet eller kryokoniten, hvilken Holst fann ha samma beståndsdelar som kustfjällen och som han därför tror vara stoft från dessa, hvilket af vinden förts inåt isen.

En af de mest betydande expeditionerna på Grönlands inlandsis är Nordenskiölds expedition 1883. Ej nöjd med sin första isvandring 1870, ville denne outtröttlige polarforskare tränga ännu längre in för att frånrycka detta inre några af dess märkvärdigaste hemligheter. Han hade nämligen,, i likhet med Whymper, kommit på den tanken, att i detta »nordens Sahara», som han kallar det, måste finnas snöfria oaser. Ja, han ansåg det nära på möjligt, att de hade en skogväxt lika rik som trakterna vid Sibiriens köldpol. Om också ingen af de förra expeditionerna sett någon gräns för isöknen öster ut, funnes dock omständigheter som talade för, »att det i de flesta fall är en fysisk omöjlighet, att det inre af en vidsträckt kontinent är helt och hållet ishöljdt under de klimatiska förhållanden, som söder om 80° n. br. råda på vårt jordklot^[29];» ja, »hvad Grönlands inre beträffar, är det lätt att visa, att de nödvändiga vilkoren för glacierbildning icke kunna existera därstädes, med mindre landets yta långsamt höjer sig så väl från öst- som västkusten till dess midt och att dess öfver hafvet liggande del sålunda har formen af en bulle med sidor, som långsamt och regelbundet slutta mot hafvet.»

Det resonnement, som ledde Nordenskiöld till denna öfverraskande slutsats, var den, att tillvaron af en glacierbildning förutsätter en viss grad af nederbörd; men en sådan kan ej finnas i Grönlands inre, ty all den från de kringliggande hafven kommande luft, som skulle föra nederbörden med sig, måste först ha gått öfver de höga kustfjällen, under uppstigningen längs deras sidor blifvit afkyld under det lägre lufttrycket däruppe på höjden och sålunda tvungits att lämna ifrån sig det mesta af sin fuktighet. Men på samma gång denna fuktighet aflämnades, blef äfven det bundna värmet frigjordt och luften varmare. Men då den föll ned på andra sidan kustfjällen, blef den emellertid, allt efter som den kom ned i högre lufttryck, ännu mer uppvärmd, och det i samma grad som den under uppstigningen blifvit afkyld. Sålunda skulle den, i likhet med den bekanta Föhn i Schweiz, nå dalarna i det inre som en torr och varm vind.

De fuktiga hafsvindarna skulle därför på Grönland tvingas att afsätta sin fuktighet, »vanligen i form af snö, på fjällen längs kusten; hvaremot all den vind som kommer till det inre af landet, vare sig från öster, väster, söder eller norr, måste vara torr och jämförelsevis uppvärmd, om landet ej har en orografisk byggnad af helt annan beskaffenhet än alla andra land på jordklotet. Nederbörden i dess inre kan därför knappast vara tillräcklig att där underhålla en ständig inlandsis.»

Detta resonnement skulle till en del vara berättigadt, om man hade att göra med ett af höga kustfjäll på alla sidor omgifvet land, med ett tillplattadt, jämförelsevis lågt inre. Men ett sådant större land kan knappast uppvisas, och minst af allt kan man vänta, att Grönland skulle ha en sådan byggnad. Jag måste tvärt om vara af alldeles samma tanke som Norden skiöld, när han säger, att Grönlands geologiska beskaffenhet häntyder på en orografisk byggnad liknande Skandinaviens, »d. v. s. därpå, att landet består af bergryggar och bergtoppar, växlande med djupa dalar och slätter»; men då måste också i Grönlands inre, hvad nederbörden beträffar, finnas fullgoda vilkor för bildning af en inlandsis, ty hvar i Skandinavien finns det ej tillräckligt med fuktighet, blott man hade den nödvändiga temperaturgraden? Det ser ut som den store polarforskaren glömt, att vi ännu i dag ha små glacierer i Skandinaviens inre, att sådana finnas i Alperna och på många andra ställen långt från hafvet, och framför allt, att de en gång haft en ofantlig utbredning och bl. a. betäckt hela Nordeuropa. Härtill skall han dock möjligen svara, att denna åsikt om ett sammanhängande istäcke, som en gång skulle höljt ländernas inre, just är hvad han bestrider.

Expeditionen, som jämte uppgiften att intränga på Grönlands inlandsis äfven hade andra, bland dem att söka uppnå östkusten, var, liksom Nordenskiölds första expedition till Grönland 1870, bekostad af den svenske, mecenaten frih. Oscar Dickson och kom till Grönland i sin egen ångbåt, Sofia.

På själfva isvandringen, som tog sin början den 4 juli och ungefär på samma ställe som vandringen 1870, hade Nordenskiöld 9 ledsagare, bland dem 2 lappar, som tagit sina skidor med sig. Dessutom följdes han de första dagarna till den 6 juli af en stor del af Sofias besättning samt många eskimåer, hvilka hjälpte till att transportera packningen öfver den första ojämna isen. Bland dem var äfven direktören för den kgl. grönländska handeln hr Hørring.

Under loppet af 18 dagar (till den 21 juli) uppnådde Nordenskiöld själf något öfver 117 km. (omkring 15 geogr. mil) in på isen och en höjd af 1510 m. öfver hafvet. Här blef han emellertid af den våta snön, i hvilken så väl slädar som folk sjönko ned, tvungen att stanna. Innan man vände om, sändes emellertid de båda lapparne på skidor vidare inåt isen. Oaktadt man ej funnit något annat än snö och is, och oaktadt man befann sig på en ändlös snöslätt, omätlig som hafvet, förlorade Nordenskiöld dock ej tron på sina teoriers riktighet, utan gaf lapparne bl. a. följande skriftliga order: »— — — Om land nås, tages af blommor och gräs i hast hvad som kan fås, ett eller ett par stånd af hvar blomma eller gräs.

Inlandsisen den 21 juli 1883.»

Efter 57 timmar (den 24 juli) kommo lapparne tillbaka, och berättade, att de varit 230 km. (omkring 29 geogr. mil) längre in och uppnått en höjd af 1947 m. öfver hafvet; men så långt de kunnat se var ingenting annat att skåda än en enda jämn, ändlös snöslätt.»

Till och med om man bortser från det svåra, för att icke säga omöjliga uti att tillryggalägga en så lång sträcka på så kort tid och på ett sådant skidföre som man finner i Grönlands inre, måste det, såsom längre fram skall visas, af flere skäl antagas, att lapparne beräknat den af dem tillryggalagda sträckan för högt.

Dagen därpå, den 25 juli, börjades återmarschen, och den 3 augusti uppnåddes, efter 31 dagars vistelse på inlandsisen, tältplatsen vid Sofias hamn i Aulatsivikfjordens norra arm. De eskimåer, som här väntade med proviant, reservkläder, en båt o. s. v., blefvo ytterst glade öfver att återse dem; de hade redan uppgifvit dem som förlorade och, efter hvad de själfve påstodo, slitit upp flere kamiker (stöflar) genom att oupphörligt gå upp på fjället för att se efter dem.

Den is, som på denna betydelsefulla resa anträffades, var i flere hänseenden märklig. Den var visserligen, i synnerhet närmast ytterkanten, ojämn och till en del uppfyld af sprickor, men dock i det hela jämnare, än man från föregående vandringar kände. Vidare träffade man längst in en enda vidsträckt och alldeles jämn snöslätt, där ingen is och inga sprickor stodo att upptäcka, endast snö, som sträckte sig så långt ögat nådde.

Denna expedition hade, oberäknadt lapparnes skidfärd, trängt längre in än någon af sina föregångare och för första gången uppnått denna snöslätt, som, efter hvad vi nu veta, betäcker hela det inre Grönland. Det var också underrättelsen om upptäckten af denna snöslätt som, efter hvad redan är nämdt, först ingaf författaren planen till den expedition, som utgör ämnet för denna bok.

Det kunde tyckas, som skulle Nordenskiöld själf genom denna expedition gjort sin teori om ett isfritt inre föga sannolik. Så ansåg han den ock första tiden efter hemkomsten. Sedermera har han emellertid »åter börjat tvifla och anser det vara åtminstone möjligt, att de 1883 endast gått fram på ett bredt isband, som vid 69° och 70° n. br. sträcker sig tvärs öfver landet^[30]», medan det norr och söder därom kan finnas isfria oaser. Ett möjligt bevis därför anser han sig hafva i två korpar, som lapparne sågo på sin skidfärd och som kommo flygande från norr och vände om dit, sedan de uppnått spåren af deras skidor. Då dessa fåglar sällan den tiden af året bruka aflägsna sig långt från sina häckningsplatser på kustfjällen, anser Nordenskiöld det vara mycket som talar för, att de haft ett isfritt tillhåll norr ut, möjligen beläget vid ett sund, som, efter hans förmenande, sannolikt går tvärs igenom Grönland från Jakobshavns isfjord och möjligen till Scoresby-fjord på östkusten och »under de senaste århundradena spärrats af ismassor, hvilka brutit fram från jöklar vid sundets kuster». Tron på detta sund har Nordenskiöld från Hans och Paul Egede, enligt hvilka en sägen härom skall gå bland eskimåerna^[31].

Tron på sund genom Grönland, eller att detta till och med endast skulle vara en samling af öar, har alltsedan dess återupptäckande i 16:e århundradet ständigt i olika former återkommit. Ursprungligen var det de s. k. Frobisher- och Bearesunden man sökte efter i södra Grönland, och de upptogos på alla den tidens kartor. Första upprinnelsen till dessa sund var den, att Frobisher gjort en mängd upptäckter bland öarna i nordamerikanska arkipeln på västra sidan om Davis-sundet utan att veta, hvar han varit. Sedermera trodde emellertid andra, att det måste ha varit Grönland som han besökt, och förlade så dit de af honom beskrifna sunden och öarna. Att Frobisher ej besökt Grönland, utan trakterna på andra sidan sundet, blef visserligen snart ådagalagdt, men det hindrade ej, att tron på Frobisher-sundet tvärs igenom Grönland bibehöll sig långt efter den tiden. Vi finna den till och med i Granz’ »Historie von Grönland» af 1765, där det berättas så väl om ett sund tvärs igenom Sydgrönland, som om det sund, hvilket enligt den forngrönländska sägnen skulle gå tvärs öfver mellersta Grönland.

Hans Egede trodde ej, att det fanns något sund tvärs igenom Sydgrönland, då han ej själf kunnat finna något sådant, och upptog därför ej heller något på sin karta i »Det gamle Grønlands nye Perlustration o. s. v.», som utkom i Köpenhamn 1741. Däremot trodde, som vi sett, så väl han som sonen Paul på det sund, som, enligt grönländarnes sägen, skulle ha sträckt sig från Jakobshavns isfjord öfver till östkusten, och detta utsätter han då också på sin karta, liksom Paul Egede har det på sin i »Efterretninger om Grönland, 1788.» Ett facsimile af den senare ger Nordenskiöld i Den andra Dicksonska expeditionen, s. 234.

Jag skall här icke inlåta mig på någon närmare undersökning af möjligheten, att ett sådant långt och smalt sund, hvartill man knappast känner något motstycke, skulle kunna finnas. Det vill dock synas mig, att redan Grönlands hela form och orografiska byggnad gör det ytterst osannolikt.

Den senaste expeditionen på Grönlands inlandsis före 1888 är den som 1886 företogs af Robert E. Peary, civilingeniör i Förenta staternas flotta, och dansken Chr. Maigaard, assistent i »den kongelige grønlandske handel».

Peary kallar själf färden en förberedande rekognosceringstur^[32]. Det var ursprungligen meningen att företaga den med hundar, men i sista ögonblicket sviktade modet på de därtill lejda grönländarne, och de foro sin väg med slädarna och hundarna. Peary och Maigaard blefvo då tvungne att företaga vandringen till fots och allena. Visserligen hade de en grönländare och en grönländska till hjälp de första dagarna; men ingendera kunde öfvertalas att följa med mer än ett litet stycke in på isen.

Till utgångspunkt valdes innersta hörnet af Pakitsok- eller Ilordlek-fjorden, alltså samma fjord, hvarifrån Whymper gjort sitt försök och där Amund Helland varit inne på isen.

Uppstigningen på själfva isen började den 28 juni. Provianten, som var beräknad för 30 dagar, och den öfriga utrustningen drogs på två amerikanska slädar af hickory, 2,70 m. långa, 33 cm. breda och vägande omkring 11 kg. Skidor och canadiska snöskor medfördes äfven, och de senare synas varit i flitigt bruk. Något tält hade de ej med sig, endast en pressening, som de täckte öfver sig i lä af slädarna. Då de kommit ett stycke in (den 7 juli) gjorde de sig för hvar dag (de sofvo om dagen och gingo om natten) snökojor, tills de kommo så långt in och så högt (den 12 juli), att snön ej längre kunde begagnas därtill.

Den 2 juli på aftonen, sedan de i följd af blåst och snöyra måst ligga stilla sedan föregående dags morgon, beslöto de vända tillbaka till tältet vid fjorden för att invänta förbättring i vädret, medan slädarna och packningen kvarlämnades.

Den 6 juli återvände de till slädarna och fortsatte vandringen inåt, sedan de nedlagt en proviantdepot för åtta dagar. Då de följande morgon gingo öfver en liten sjö, betäckt med tunn is, brast denna under Maigaards släde. De lyckades draga upp honom, men »han hade,» säger Maigaard^[33], »af det myckna vattnet sakerna insugit blifvit minst 100 ℔^[34]. tyngre än förut, och kunde endast med stor möda dragas.

Temperaturen var under största delen af resan under noll och följaktligen gynsam för skidorna; natten emellan den 12 och 13 juli var det till och med — 14° C. Den 9 juli inträdde emellertid ett obehagligt omslag i vädret, i det en sydostlig blåst dref upp temperaturen från — 6° till + 8° G. och gjorde snön mycket lös. Det synes ha varit en verklig föhnvind där inne på inlandsisen.

Den 11 juli nedlades på en höjd af 5000 fot en ny depot af proviant och andra förrådsartiklar.

Den 17 juli på morgonen nåddes en höjd af 7520 eng. fot på ett afstånd från isranden, som Peary efter en längdobservation uppgifver till omkring 100 eng. mil.

Här uppehöllos de af storm och snöyra till den 19 juli, då vädret klarnade, så att de kunde taga en middagsobservation och därefter kl. 6 på aftonen anträda hemmarschen. Då de nu hade medvind, hopsurrades de båda slädarna till en »seglare», på hvilken några alpstafvar fingo tjänstgöra som mast, en pressening som segel och en skida med fastsurrad yxa som roder.

Med detta fartyg seglades, enligt Maigaard, första natten 6, andra natten 7 och tredje natten 12 geogr mil. Därefter måste man i följd af isens beskaffenhet draga slädarna.

Den 24 juli på morgonen uppnåddes tältplatsen vid fjorden, sedan man tillbragt sammanlagdt nära 23 dygn på isen.

Den is, som befors under denna expedition var, med undantag af den första delen däraf, öfverallt mycket jämn, ja, till och med jämnare än den Nordenskiöld färdades öfver 1883. Den hade dessutom ej synnerligt många sprickor och skilde sig från den sistnämda därigenom, att den under största delen af vägen var betäckt af torr snö, i hvilken Peary, då han var längst inne, kunde stöta sin staf 6 fot ned. Denna omständighet har ock i hög grad underlättat resan.

Ty värr, hvila Pearys längduppgifter, som det vill synas, endast på några höjdobservationer, anstälda med en lätt resteodolit vid middagstiden en enda dag, den 19 juli. De uttryck han begagnar äro icke fullt tydliga. Han omtalar endast »circummeridiana höjder» (cireummeridian heights), och samma uttryck begagnar äfven Maigaard i sin berättelse. Dessa så kallade »enkla middagshöjder» äro, som bekant, mycket osäkra till längdbestämmelser. Som kronometer begagnades ett fickur (den medförda kronometern hade stannat), som enligt Pearys försäkran skulle varit mycket pålitligt. Man ser ej heller af hans berättelse, att några observationer gjorts för att sedermera vid kusten kontrollera gången.

Det uppgifna afståndet af 100 eng. mil (160 km.) från isranden torde sålunda ej kunna anses fullt tillförlitligt. Därför talar möjligen äfven det förhållandet, att de därtill erforderliga dagsmarscherna, som af Maigaard uppgifvas delvis ha varit 3 till 4 geogr. mil, synas väl stora. Jag vet af egen erfarenhet, att det kan stå hårdt nog att med en tung släde uppför en låt vara långsam sluttning tillryggalägga en så lång sträcka om dagen^[35].

Vare sig härmed huru som helst, är dock denna expedition en af de märkligaste som företagits på inlandsisen, och man måste beundra de båda resandena för det de alldeles ensamma och med små medel kunnat uträtta så mycket.

Ännu samma sommar besökte Peary inlandsisens rand äfven på flere ställen längre norr ut.

Det är naturligt, att genom dessa många expeditioner på inlandsisen och till dess rand under årens lopp samlats ett stort material iakttagelser, som sätta oss i stånd att göra oss en någorlunda god och fullständig föreställning om dess beskaffenhet utmed hela västkusten upp till Upernivik. Genom två expeditioner (Nordenskiöld 1883 och Peary 1886) ha vi äfven fått veta, att innanför det yttre, af sprickor och ojämnheter uppfylda isbrämet finnes en vidsträckt, fullkomligt jämn snömark, som sakta höjer sig mot det okända inre.

En väsentlig lucka i vår kunskap om denna inlandsis är sålunda fyld, men mycket återstår ännu, och det var för att sprida ljus öfver en del af detta myckna som denna expedition tillkom.

Om inlandsisens beskaffenhet på östkusten kände man föga eller intet. Väl hade den danska kvinnobåtsexpeditionen under kapten Holm sett mycket af dess rand, men det hade ej varit tid att egna den någon uppmärksamhet, och själfva isen var på detta håll ännu ej beträdd af europeer^[36].

Redan en undersökning af isens beskaffenhet, stigningsförhållanden m. m. på denna sida skulle därför vara af vikt.

Ännu mer okändt var emellertid alltjämt hela det inre. Visserligen kunde vi af de båda senaste expeditionerna draga en och annan slutsats om, huru där sannolikt såg ut, men en sådan slutsats var af mindre värde så länge ingen varit där, och viktiga röster höjde sig ju ännu för, att det icke var helt och hållet snö- eller isbetäckt. Oaktadt jag aldrig lutat åt denna mening, föreföll det mig dock, som en undersökning af höjd- och stigningsförhållandena i det inre, med andra ord formen af den snö- eller ismantel, som täcker Grönland, måste vara af stort intresse.

Men en undersökning, som jag tillade ännu större vikt, var den af de meteorologiska förhållandena i Grönlands inre. Till någon fullständigare kännedom häraf gåfvo de föregående expeditionerna få eller inga bidrag, och jag yttrade, som det synes med rätta, i min uppsats i »Naturen» (jan. 1888)^[37] att »för meteorologerna skola iakttagelser af klimatet, uppgifter om temperatur, fuktighet, vindstyrka och vindriktningar, upplysningar om nederbörd och molnbildning på dessa ofantliga snö- och ismarker vara af stor betydelse. Här herska förhållanden så helt och hållet olika dem i de trakter, hvarifrån man regelbundet får observationer.» Såsom längre fram skall omtalas, skulle vi också få det sistnämda i hög grad bekräftadt.

Jag kunde gärna tillagt, att äfven för geologerna sådana upplysningar skola vara viktiga. Ty huru skall man kunna bilda sig någon säker föreställning om inlandsisens inre hushållning, att jag så må uttrycka mig, innan man känner de nederbörds- och temperaturförhållanden m. m., som råda på dess yta?

Dessa syntes mig vara de viktigaste af de uppgifter, som voro att lösa i Grönlands okända inre.

Men hvad »nytta» kunna sådana upplysningar göra? Det är samma fråga som gjorts vid så många föregående upptäcktsfärder och som skola göras vid hvarenda ny sådan resa. Därpå kunde mycket svaras och bland annat erinras om, hvilket inflytande ett sådant högland af is och snö måste hafva på klimatet i alla kringliggande delar af jorden, samt i hvilket nära samband hvarje särskild del af jordytan står med de öfriga. Men redan det, att Grönlands inre är en del, och ingalunda liten del, af den planets yta vi bebo, är för oss tillräckligt skäl att vilja lära känna det och att ej upphöra förr än vi gjort det, skulle än vägen gå öfver grafvar. Och ju förr vi kunna göra det, dess bättre.

---

1. Ur direktörernas skrifvelse till rådet i Grönland. Bergen, 19 april 1723. De här gjorda citaten äro hämtade från P. Eberliens uppsats i »Archiv for Math. og Naturv.». Kristiania 1890.
2. Egedes svarsskrifvelse af den 31 juli 1723. Båda skrifvelserna finnas i Rigsarkivet i Köpenhamn. Grønlandske Desseins Intægt- og Udgift-Forklaringer, 1721—1725.
3. Från assistent Fersleff, 1727. Rigsarkivet, Kbhvn Grønlandske Expedition 1728—33.
4. Ur Fredrik IV:s instruktioner till major Paars, tryckt i »Meddelelser om Grønland». Häftet IX, s. 30—31. Kjøbenhavn 1889.
5. Det var första gången hästar medtogos till Grönland för att användas på inlandsisen. Andra gången var på vår expedition. Ingen hann isen.
6. Journal ført ved Godthaab, tryckt i »Tilskueren», aargang 6, s. 483—484. Kjöbenhavn 1889.
7. Detta, liksom följande citat om Paars’ resa är hämtadt från hans rapport till konungen, tryckt i Peter Eberliens artikel i »Tilskueren», aarg. 6, s. 485—488. Kjöbenhavn 1889.
8. Jag har icke haft tillfälle att se denna bok; det här anförda är därför lånadt från kapten J. A. D. Jensens bok »Om Indlandsisen i Grønland» o. s. v. Kjöbenhavn 1888, s. 34, anm.
9. Kablunak, eller rättare kavdlunak, är det grönländska namnet på europé, men begagnas nu närmast om danskar. Med de gamla kablunakiska fjällen menas fjäll, som skulle ligga i de gamla europeernas, alltså de gamla nordmännens land, det vill säga Österbygden.
10. Hvilken nunatak detta Omertlok varit, kan knappast med säkerhet afgöras, då flere nunataker ligga inne på inlandsisen söder om Fredrikshaabs isblink, och ingen af dem benämnes nu, så vidt jag vet, med det namnet af grönländarne. Så vidt jag förstår Dalagers berättelse, har han först besökt en nunatak och därifrån följande dag fortsatt till en annan längre in, »det öfversta» (möjligen det nordligaste) fjället på isblinken. Det förefaller mig därför mindre sannolikt, att detta fjäll (Omertlok) skulle vara samma nunatak, Nasausak, som 1878 besöktes af J. A. D. Jensen och hans expedition, såsom denne synes antaga (se hans förut citerade bok »Om Indlandsisen i Grønland» s. 24, äfvensom hans berättelse i »Meddelelser om Grønland», B. II, s. 48). Mellan Nasausak och inlandsisens rand ligger ingen nunatak, och afståndet från denna är ej heller någon mil.
11. O. Fabricius, Om Drivisen i de nordlige Vande og fornemmelig i Davis-strædet. (1784) — Dansk Vid. Selsk. Skrifter. 1788. III. 65—84.
12. Gieseckes mineralogiske Reise i Grønland ved F. Johnstrup. Kjøbenhavn 1878, s. 173.
13. Redan året förut (1859) skulle amerikanen öfverste Schaffner under sitt förut omtalade besök i Julianehaab ha gjort en utflykt på inlandsisen under ledning af löjtnant Høier, handelsassistent vid kolonien. (Zeilau, Fox-ekspeditionen. Kjøbenhavn 1861.)
14. Zeilau, Fox-ekspeditionen m. m. s. 156—171.
15. Se diskussionen i anledning af förf:s föredrag i London i »Proceedings of the Royal Geographical Society and Monthly Record of Geography», August N:o, London 1889.
16. Edward Whymper: »Explorations in Greenland» i tidskriften Good Words, utgifven af Donald Macleod, D. D., januari, februari, mars 1884. Detta är den enda utförligare berättelse Whymper själf gifvit om sin resa. Hans följeslagare Robert Brown har emellertid äfven skrifvit en artikel därom: »Das Innere von Grönland» i Petermanns Mittheilungen, 1871.
17. Bland deltagarne synes också ha varit en norrman; åtminstone hade en af dem det norska namnet Olsvig.
18. Robert Brown, som var en af dessa tre, kommer (i sin uppsats i Petermanns Mittheilungen 1871, s. 385) med den besynnerliga uppgiften, att de längst in sågo framför sig en nunatak eller ö, som nu är helt och hållet omgifven af is, men ännu i detta århundrade kunde uppnås i kajak och var bebodd. (??)
19. Nordenskiöld har gifvit en berättelse om färden, »Redogörelse för en expedition till Grönland år 1870» i Öfversikt af k. Vetenskapsakademiens Förhandlingar, Stockholm 1870, s. 973.
20. Dr. H. Rink har härom gifvit ett meddelande i Petermanns Mittheilungen 1883, s. 133.
21. Se härom i Nordenskiölds »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland o. s. v.» Stockholm 1885, s. 155.
22. Denna resa finnes likaledes skildrad i »Good Words», 1884, s. 101—103 och 183—189.
23. Helland har beskrifvit sina iakttagelser på Grönland: »Om de isfylde Fjorde og de glaciale Dannelser i Nordgrønland» i Archiv for Math. og Naturvid. B. 1. Kristiania 1876, samt en uppsats i »The Quarterly Journal of the Geological Society» (London) för februari 1877 s. 142—176, under titeln: »On the Icefjords of North Greenland, and ön the Formation of Fjords, Lakes and Cirques in Norway and Greenland».
24. Über das Binnenland Grönlands und die Möglichkeit selbiges zu bereisen», Petermanns Geogr. Mittheilungen, 1875, Hefte VIII, s. 297—300. »Om Grønlands indland og Muligheden af at bereise samme». »Fra Videnskabens Verden», Kjøbenhavn 1875.
25. Utom Steenstrup, bestod den af Cand. polyt. Kornerup och dåvarande premierlöjtnanten vid flottan G. Holm.
26. Se härom »Meddelelser om Grønland», h. 1, s. 6. Kjøb. 1879.
27. Denna expedition är beskrifven i »Meddelelser om Grønland», h. 2 (1881), s. 1—27.
28. Se härom »Meddelelser om Grønland», h. 1, s. 8.
29. Se härom Nordenskiöld: »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland o. s. v.,» Stockholm 1885, s. 8 o. f.
30. Den andra Dicksonska expeditionen o. s. v., s. 129.
31. Se för öfrigt härom Den andra Dicksonska expeditionen, s. 233—235.
32. Bulletin of the American Geographical Society. B. XIX, s. 261—289. New-York 1887.
33. Maigaard, Geografisk Tidskrift. B. IX. s. 90. Kjøbenhavn 1888.
34. Alltså omkr. 50 liter vatten, hvilket väl är något mycket. Hvad det var för slag i sakerna, som sög i sig så mycket vatten, upplyses icke.
35. Huruvida höjdbestämrnelsen (7,525 eng. fot) är fullt tillförlitlig, är svårt att afgöra, då den endast är gjord efter observationer tagna med en aneroidbarometer. Oaktadt vi på vår resa hade tre utsökt goda aneroidbarometrar, enkom förfärdigade i London, skulle vi dock, om vi ej dagligen kontrollerat dem med kokbarometern, beräknat höjden mycket för högt (såsom jag också först gjorde i mitt bref från Godthaab till etatsrådet Gamél, då kokbarometerobservationerna ännu ej voro uträknade). Märkvärdigt nog, föllo och stego alla tre barometrarna fullkomligt regelbundet och öfverensstämmande med hvarandra och intogo, då vi åter nådde hafsytan, ett stånd mycket likt det vi hade då vi lämnade östkusten. Häraf synes, att man måste akta sig att tillägga observationer, anstälda uteslutande med aneroidbarometrar, allt för stort värde.
    Den uppgifna höjden synes emellertid, så framt afståndet från kusten är riktigt, ingalunda vara för hög. Vi hade redan på ett afstånd af 15 mil (110 km.) från öst- och 22 mil (160 km.) från västkusten nått en sådan höjd, och stigningsförhållandena måste, efter min åsikt, antagas vara ungefär de samma mellan 69:e och 70:e breddgraderna.
36. I samband härmed kan nämnas, att kapten Hovgaard, ledaren af Dijmphna-expeditionen, efter hvad han nyligen själf berättat mig, för ett antal år sedan till regeringen i Köpenhamn ingaf ett förslag, att med den då påtänkta kvinnobåtsexpeditionen skulle förenas en expedition med hundar och slädar öfver inlandsisen från öst- till västkusten, hvilken expedition han trodde sig med lätthet kunna utföra. Planen synes ej ha erhållit mycken uppmärksamhet.
37. »Grønlands Indlandsis», Naturen. Bergen 1888.