På skidor genom Grönland 1890/Norr ut längs kusten. Möte med eskimåer

Från Wikisource, det fria biblioteket.

Elfte kapitlet.

Norr ut längs kusten. Möte med eskimåer.


Vår första tanke, sedan vi lyckligt kommit igenom isen, var att söka land. Vi måste ju snarast möjligt känna Grönlands klippgrund under våra fötter, och dessutom hade jag för länge sedan utlofvat choklad och festmiddag den dag vi satte foten på fast grund.

Rätt in framför oss och närmast låg ön Kutdlek med sin höga, afrundade kägelgestalt. Men att lägga till där skulle föra oss för långt från vår kosa, då vi ämnade oss norr ut. Vi höllo därför hellre mot den längre i norr liggande ön Kekertarsuak.

På vägen dit gingo vi tätt förbi ett väldigt isberg, som låg på grund i det öppna vattnet. På dess hvita rygg sutto massor af måsar, som mörka punkter strödda däröfver. Just som vi passerade förbi, föll ett väldigt isstycke med ett [ 265 ]brakande dån ned i vattnet. Skaror af måsar flögo upp och flaxade omkring oss med sitt enformiga skrik. Det var ett alldeles nytt lif, och välgörande kändes det att sålunda obehindradt kunna ro fram i öppet vatten.

Då vi kommo längre fram, upptäckte vi dock, att vi för att nå land ännu hade hinder att besegra. Vi träffade nämligen på ett nytt drifisbälte, som sträckte sig längs stranden söder ut. Det var dock ej bredt och någorlunda glest, så att det ej vållade oss synnerligt besvär att bryta oss igenom. Slutligen gledo de med norsk och dansk flagg smyckade båtarna in under en mörk, brant bergvägg, som speglade sig i det klara vattnet och gjorde detta nästan kolsvart. När vi talade, gaf det eko i berget. Det var ett högtidligt ögonblick.

Strax norr om bergväggen funno vi en hamn, där vi kunde lägga till med båtarna. Vi kappades formligen om att hoppa i land och känna sten, veritabel sten under fötterna. Vi gjorde tur på tur uppför berget för att se oss omkring. Vi voro som små barn: ett stycke mossa, ett grässtrå, för att ej tala om en blomma, väckte en hel storm af känslor. Det var så nytt, öfvergången så stark och plötslig. Lapparne sprungo bums till fjälls, och vi sågo på en lång stund ej till dem.

Men sedan den första stormande glädjen lagt sig, måste vi tänka på något jämförelsevis mera prosaiskt, och det var vår festmåltid. På en bergklint nere vid båtarna uppställdes kokapparaten och sattes i verksamhet för att få chokladen kokt. Det var ingen brist på händer villiga att hjälpa till härmed, och processen skulle kräfva sin tid. Jag kunde därför tryggt följa lapparnes exempel och taga mig en fjälltur för att se mig om och bland annat utse den väg vi borde följa norr ut.

[ 266 ]Så begaf jag mig då uppåt, först öfver ett brant fjäll, därpå öfver ett litet snöfält och så genom ljung och mossa på en liten slätt, där stora klippblock lågo kringströdda. Hur sällsamt var det icke att åter ha fri utsikt, att kunna se långt bort, se hafvet och isen blinka under sig, se snötopparnas långa rader ligga disiga i solljuset, se inlandsisen innanför, nästan under sig.

I söder låg den höga afrundade ön Kutdlek och längre bort den vackra udden Kap Tordenskiold. Jag helsade den som en landsman. Icke blott namnet, utan äfven formen var norsk. Jag satte mig på en sten för att taga en skiss och låta solen skina på mig.

Bäst jag satt där och i fulla drag njöt af landskapet och tillvaron, hörde jag någonting komma surrande genom luften och stanna vid min hand. Det var en gammal välbekant musik. Jag såg åt sidan; jo, ganska riktigt: en mygga. Tänk en mygga! Och snart kommo flere. Jag satt lugn och lät dem stickas. Det var en lust och glädje: det var handgripliga bevis på, att man var på land. Det var helt säkert länge sedan dessa kära vänner, som sutto där och sögo sig röda, sist smakade människoblod. Vi skulle dock snart af det nöjet få mer än tillräckligt.

Jag hade suttit där ännu en stund, då jag plötsligt fick höra ett kvittrande, och strax därefter såg jag en snösparf slå ned på en sten tätt bredvid mig och betrakta den nykomne gästen, med hufvudet på sned än åt den ena, än åt den andra sidan. Så kvittrade han litet igen, hoppade på nästa sten, satt där en stund och tittade igen — och så var han borta. Lif är alltid kärt att möta, icke minst när det kommer i form af små kvittrande fåglar. Det väcker genklang i fågelnaturen hos oss själfva, i synnerhet när man länge varit i saknad af vår och sommar.

[ 267 ]Härifrån kunde jag se ett godt stycke norr ut. Det såg ut som vi första stycket skulle få gles is, men ett litet stycke bortom Inugsuit tycktes isen bli tätare, och möjligen blefve den där svår nog att bryta sig igenom.

Men det var nu tid att bege sig ned till de andra, ty nu måtte väl chokladen vara färdig. Då jag kom ned, var vattnet ännu ej i kokning; det var tydligen oöfvade kockar som sysslade därmed. Men också hade de ju ej haft mycken öfning i drifisen. Jag begagnade emellertid tillfället att fotografera scenen och stället, som ju i expeditionens historia intager en framstående plats.

Ändtligen var det färdigt, och sex längtande strupar kunde i långa drag insupa den härliga, kokheta gudadrycken. Utom rundligare rationer än vanligt, utdelades äfven i dag extra rationer i form af hafrekäx, schweizerost, mesost och hjortronsylt. Det var i sanning en herrskapsmåltid, sådan vi ännu icke haft, och vi läto den också oss väl smaka. Stämningen var onekligen animerad.

Det beslöts, att vi för denna enda gång skulle ge oss litet tid och i fulla drag njuta af lifvet. Men sedan måste det också vara slut. Från denna stund blef dagordningen att sofva så litet som möjligt, äta så litet och så fort som möjligt, och arbeta så mycket som möjligt. Vår föda skulle hädanefter hufvudsakligen bestå af vatten, köttkäx och torkadt kött. Att koka något eller skaffa färsk mat, därtill hade vi föga eller ingen tid, om det ock fanns vildt i tillräcklig mängd.

Den bästa tiden var redan förbi, och föga återstod af den korta grönländska sommaren. Men ännu kunde vi nå västkusten, om vi blott använde tiden väl. Det gällde blott att hänga i, och hänga i gjorde vi.

Då vi vid 5-tiden på eftermiddagen voro färdiga till uppbrott, gingo vi åter i båtarna och höllo kurs norr ut längs kusten.

[ 268 ]Första stycket gick det lätt: farvattnet var rent och och öppet; men då det led mot kvällen, blef det värre. Isen blef tätare, och vi måste ofta bryta oss igenom. Emellanåt träffade vi dock på långa öppna sträckor, där vi kunde ro med stark fart. Röd sjönk solen bakom fjällen, natten var stilla, och dagen låg och drömde bakom tinnar och toppar. Norr ut genom isen arbetade vi hela natten. Vid midnatt var det svårt att se; men när man gaf noga akt, kunde de glesa ställena och det öppna vattnet skiljas från isen genom det återsken de gåfvo af den gulröda aftonhimmeln.

Vårt första landningsställe på Grönlands östkust.
(Efter fotografi.)

Jag längtade komma norr ut, ty vi hade icke långt kvar till den beryktade skridjökeln Puisortok, där kapten Holm på sin resa längs kusten 1884 i hela sjutton dagar af is hindrades att komma fram. Jag tänkte mig möjligheten, att orsaken [ 269 ]till detta ställes vanrykte var den, att drifisen företrädesvis här hoppackades af strömmen, och det syntes mig därför vara af vikt att så tidigt som möjligt nå detta farliga ställe, för att kunna begagna första gynnsamma tillfälle, då isen var gles, att komma förbi det.

Vi bana oss väg genom isen norr ut. (Af E. Nielsen, efter fotografi.)
Vi bana oss väg genom isen norr ut. (Af E. Nielsen, efter fotografi.)
]

Vi bana oss väg genom isen norr ut.
(Af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

Fram på natten kommo vi upp under udden Kangek eller Kap Rantzau. Här blef isen så tät, att vi ej längre kunde begagna årorna. För vår yxa och våra långa båtshakar och bräckjärn måste isen emellertid ge vika, och vi kommo långsamt, men stadigt framåt. För att göra det ännu tyngre för oss bildade sig ny is på vattnet mellan flaken. [ 270 ]Den tilltog frampå natten i tjocklek och hindrade båtarna betydligt. Ännu långt fram på följande dag låg den kvar.

På morgonsidan började krafterna vika. Det var nu också länge vi arbetat. Hungriga voro vi äfven, då vi ej förtärt något sedan gårdagsbanketten. En och annan var så sömnig, att han knappt förmådde hålla ögonen öppna. I vår längtan att komma nord på och glädjen öfver detta nya lif hade vi helt och hållet glömt kroppens behof. Nu gjorde de sig dubbelt gällande.

Vi lade alltså till vid ett isflak för att taga oss någon hvila och få oss litet frukost. Det smakade alldeles ofantligt skönt, oaktadt vi nästan tyckte oss ej ha tid att ligga stilla. Då kom dagen; det blef allt ljusare och rödare vid himlaranden där nere i nordost. Det spred sig allt mer uppåt — och så steg själfva eldskifvan strålande öfver isranden; både sinne och kropp badade i ljusfloden, man kvicknade till, all trötthet var som bortstruken. Nu med den gryende dagen åter till arbetet!

Isen var tätare än någonsin. Tum för tum och fot för fot måste vi bryta och slå oss fram mot norden. Ofta såg det nästan hopplöst ut; men fram måste vi, och fram kommo vi.

Vi hunno förbi Kap Rantzau, förbi Karra akungnak, bekant från Holms och Gardes resa 1884, och arbetade oss upp under Kap Adelaer. Men här blef det värre än värst. Stora och mäktiga lågo flaken pressade mot hvarandra och läto ej rubba sig. Med våra långa båtshakar sökte vi skjuta dem från hvarandra, men fruktlöst. Vi togo uti alla sex på en gång, men de lågo lika orörliga. Än en gång med allt hvad vi äga och ha af krafter, och nu glida de en tum från hvarandra. Detta ger mod. Hugg i igen! Nu skilja de sig litet mer. Det hjälper. Håll bara i! Friska [ 271 ]tag! Snart ha de glidit så mycket ifrån hvarandra, att båtarna kunna slippa igenom, när man med yxan hugger bort de utstående kanterna på flaken. Så glider man igenom och till nästa flak. Här upprepas samma manöver. Med förenade krafter och genom att anstränga dem till det yttersta slå vi oss fram.

Det fordras dock liten öfning till att föra båtar säkert genom sådan is. Man måste känna, hvar man bör angripa isflaken, måste förstå att på bästa sätt använda de krafter som stå till ens förfogande, och när man lyckats få isflaken ifrån hvarandra, på ögonblicket begagna tillfället och drifva båtarna igenom; ty flaken glida genast ihop igen, och äro båtarna då icke igenom, bli de utan försköning krossade. Det hände flere gånger, då vi ej voro snabba nog i våra rörelser, att jag såg Sverdrups båt, som var sist, bli hopklämd mellan flaken, så att sidorna vredo sig och slogo bukter efter iskanten; men båten var elastisk och drefs alltid i sista ögonblicket igenom utan att någon olycka skedde.

Slutligen kommo vi också förbi Kap Adelaer och arbetade oss genom fortfarande tät is längs kusten mot den norr ut liggande udde, som jag kallat Kap Garde. Hit hunno vi ändtligen vid middagstiden och beslöto lägga i land för att få oss litet mat och sömn, hvilket också högligen kunde behöfvas efter mer än ett dygns ansträngande arbete genom isen. Vi hade med mycket besvär fått upp våra båtar på den branta klippan, slagit upp tältet och höllo just. på med utvägning af middagsmaten, då någonting alldeles oväntadt och för oss nästan otroligt inträffade.


I min dagbok har jag omtalat händelsen på följande sätt:

»I går (30 juli) vid middagstiden (klockan 11?) hade vi efter en otroligt mödosam färd genom tät is lagt till vid — ja, låt oss tills vidare kalla stället Kap … — på norra sidan [ 272 ]af Karra akungnak, för att få oss litet mat och ändtligen få sofva några timmar. Den mycket fruktade Puisortok hade vi framför oss, men hoppades ännu samma dag kunna passera honom. Medan vi åto, eller, rättare sagdt, medan tillagningen af vår måltid försiggick, hörde jag bland skriken af måsar och andra sjöfåglar ljud, som förunderligt liknade människoröster. Jag gjorde de andra uppmärksamma härpå; men att träffa på människor i dessa trakter var så föga sannolikt, att vi i det längsta försökte tala om lommar och liknande fåglar, af hvilka dock här måhända finns lika litet som människor. Vi besvarade dock ett par gånger ropen. Dessa kommo allt närmare.

»Just som vi hålla på med sista afdelningen af vår måltid, höres dock ett rop så tydligt och så nära, att de flesta springa upp. En svär på, att det icke är någon lom, och äfven de afgjordaste anhängarne af lomteorien se något osäkra ut. Det dröjer heller icke länge förr än Balto, hvilken med kikaren sprungit upp på ett klippstycke, ropar, att han kan se två mänskliga varelser. Jag springer själf upp till honom och har inom några ögonblick kikaren riktad på två svarta prickar, hvilka än bredvid, än på afstånd från hvarandra, röra sig fram mellan isflaken. De synas leta efter en genomfart, ty de gå ett par gånger fram och tillbaka — men se, där komma de rakt på oss! Se, hur paddelårorna gå! Det är två små människor i kajak.

»De komma närmare och närmare. Balto börjar visa en halft förundrad, halft orolig min. Han säger sig nästan vara rädd för dessa underliga varelser. Där komma de! Den ene lutar sig framåt i kajaken, liksom för att helsa (det var dock ej fallet); den andre sitter orörlig. De lägga med ett enda årtag in till klippan och krypa ut ur kajakerna. Den ene bär upp sin, den andre låter sin ligga i vattnet.

[ 273 ]Och där stå de framför oss, de två första representanterna för dessa mycket omtalade hedningar (från Grönlands östkust).

Var det första intrycket gynnsamt? Ja, obetingadt. Två, visserligen ociviliserade, men vänliga ansikten logo emot oss. Den ene var klädd i »kufte» ocll byxor af själskinn med ett godt stycke bart lif, kamiker och utan annan hufvudbetäckning än några pärlband.»

Här blefvo mina dagboksanteckningar om detta möte afbrutna. Minnet däraf står dock ännu lika lefvande för mig som det varit i går, och det är följaktligen icke svårt att ifylla det felande.

Den andre af de två hade, till vår förvåning, delvis kläder af europeisk härkomst. Öfverkroppen var nämligen iförd en »anorak», ett tröjlikt plagg af blått bomullstyg med hvita prickar. På benen hade äfven han själskinnsbyxor och kamiker (så kallas de egendomliga grönländska skodonen). Midt på lifvet var han, liksom den andre, ett godt stycke alldeles naken. På hufvudet hade han en egendomlig bred och platt mössa med skygge. Den var gjord af en träring, hvaröfver var spändt ett stycke blått bomullstyg. Ofvanpå mösskullen var anbragt ett rödt och hvitt kors, som sträckte sig öfver hela dess yta.

Detta slags mössor i olika bjärta färger äro mycket allmänna bland östkustens eskimåer. De begagna dem i kajakerna, dels emedan de skydda för solen, dels troligen också emedan de anses för en prydnad. Jag såg dem sedermera med mycken stolthet visa sina mössor.

Det var små människor dessa båda. De voro tydligen helt unga och hade ett behagligt utseende; ja, den ene, han som hade pärlbandet i håret, var rent af vacker. En mörk, nästan kastanjebrun hudfärg, med ett långt, ramsvart hår, [ 274 ]som af pärlbanden hölls tillbaka från pannan och föll långt ned öfver nacke och skuldror; ett bredt, rundt ansikte med tämligen regelbundna, veka drag. Det hade en nästan kvinlig skönhet, så att vi länge voro ovissa, om det verkligen var en man vi hade framför oss. De voro lätt och smidigt byggda och rörelserna gratiosa.

Sedan de kommit upp till oss, började de småle, gestikulera och tala på en gång och på ett språk, hvaraf vi naturligtvis ej förstodo ett enda ord. De pekade mot söder, och de pekade mot norr, utåt mot drifisen och inåt mot land. Så pekade de på oss, på båtarna och sig själfva, och hela tiden gick munnen oafbrutet på dem, men lika litet förstodo vi ändå. Vi smålogo tillbaka och stirrade på dem med en dum min, medan lapparne ej syntes befinna sig riktigt väl. De voro ännu litet rädda för dessa »vilda människor» och höllo sig på afstånd.

Jag letade nu fram några papper, hvarpå en bekant på grönländska upptecknat ett antal frågor, som det, kunde vara af vikt att få besvarade. Jag försökte nu efter dessa, och som jag trodde på god grönländska, göra dem frågor. Men nu blef det deras tur att se dumma ut. Jag försökte om igen, men med alldeles samma resultat: de förstodo ej ett ord. Efter ännu ett par försök kastade jag förtviflad ifrån mig papperen och tog min tilllflykt till teckenspråket, och det gick bättre. Härigenom fick jag ut af dem, att de voro flere, att de lågo i läger norr om Puisortok, och att man måste hålla tätt under jökeln för att komma fram mot norr. Så pekade de mot jökeln, gjorde en hel hop underliga åtbörder och togo på sig en allvarsam min, medan de på samma gång ifrigt talade en lång ramsa, hvilken antagligen skulle betyda, att Puisortok vore ytterst farlig, att man där[ 275 ]för måste taga sig i akt. Östgrönländarne ha nämligen en hel mängd vidskepliga föreställningar om denna jökel.

Därefter sökte vi med tecken göra dem begripligt, att vi ej kommit söder ifrån längs land, utan utifrån hafvet, en underrättelse som endast frambragte ett långt brummande läte, alldeles liknande en kos råmande och som väl skulle uttrycka den högsta grad af häpnad. De sågo på en gång på oss och hvarandra med en tviflande min. De trodde tydligen icke ett ord eller, rättare sagdt, ett tecken däraf, eller också måste vi vara öfvernaturliga väsen, och detta vore väl, när allt komme omkring, icke så osannolikt.

Så började de beundra vår utrustning, och först och främst våra båtar. I synnerhet väckte järnbeslagen deras högsta förvåning och beundran. Vi gåfvo dem ett stycke köttbiskuit hvar, och häröfver blefvo de strålande glada. De åto en bit däraf, men gömde det öfriga, sannolikt för att visa det hemma i lägret.

Hela tiden stodo de emellertid och huttrade och frösö, och det var ej heller så underligt, ty litet kläder hade de på sig, och nakna voro de, som sagdt, om lifvet. Mildt var just ej heller vädret. Så gjorde de några åtbörder, som skulle betyda, att det var kallt att stå där på berget, och att de ville gå i sina kajaker igen. De frågade med tecken, om vi ämnade oss nordpå, och när vi svarade jakande, pekade de än en gång varnande mot Puisortok och gingo ned till stranden. Här togo de på sina halfpälsar, lade kajakerna till rätta och kröpo så uti dem, lätta och smidiga som kattor.

Några årtag, och de sköto lätt och ljudlöst som sjöfåglar öfver vattenytan. Än gingo årorna som kvarnvingar, medan de båda farkosterna sköto fram mellan flaken; än stannade de för att bana sig väg och skjuta isen åt sidan, [ 276 ]eller för att spana efter en ränna; än höjdes armen till kast af harpun eller fågelpil, fördes tillbaka, stod stilla en sekund, medan pilen inriktades, och så sprang han fram som en stålfjäder, medan pilen susade från kastträet, ilade långt fram genom luften och föll i vattnet, för att strax därefter upptagas af kajakmannen. Under tiden kommo de allt längre bort; snart sågo vi dem endast som två svarta punkter mellan isen där uppe i norr under jökeln. Så svängde de om ett isberg och försvunno där bakom.

Vi stodo kvar en stund, försjunkna i tankar öfver detta första möte med östkustens eskimåer. Det var så underligt och oväntadt att träffa på folk här, där ju, enligt Holms och Gardes erfarenhet, inga människor skulle bo. Det måste ha varit några som voro stadda på resa. Och komne till detta resultat, begåfvo vi oss in i tältet och kröpo i våra säckar. Snart voro alla i djup sömn.

Detta möte skildrar Balto i ordalag, som, oaktadt de äro skrifna ur minnet ett år därefter i Karasjok, dock till en del äro så påfallande lika mina dagboksanteckningar, att jag icke kan neka mig nöjet att här återgifva dem:

»Medan vi åto, hörde vi ett läte som af en människas röst; men vi trodde, att det var en korp som skrek. Några af oss trodde, att det var en lom som skrek. Jag tog då kikaren och sprang upp på en bergknalle och kikade. Så såg jag något svart röra sig mot ett isflak. Så ropade jag: »där borta synas två karlar på isen.» Nansen kom då också springande och såg genom kikaren. Vi hörde dem nu sjunga sina hedniska psalmer, och vi anropade dem. De hörde oss strax och rodde emot oss, och det töfvade ej länge förr än de voro hos oss. Då de kommo närmare, bugade sig den ene djupt ned med hela kroppen, och då de kommo till stranden, tog hvardera sin kajak i handen och gick upp på land. [ 277 ]Då de kommo i vår närhet, råmade de bägge som en ko: iö, iö! hvilket skulle betyda, att de undrade, hvad vi kunde vara för slags folk. Vi skulle då försöka tala med dem, men vi förstodo ej ett ord af deras språk …»

Fram på eftermiddagen vid 6-tiden vaknade jag och sprang strax ut ur tältet för att se på isen. Det blåste en frisk bris från land, och isen var ännu glesare än förut. Det såg ut att vara godt farvatten i norr, och jag purrade ut.

Snart voro vi i båtarna och styrde öfver mot den så fruktade Puisortok i det vackraste farvatten vi hittills haft. Jag fruktade emellertid oupphörligt, att det skulle bli värre, när vi kommo längre fram, och skyndade på; men det blef icke värre. Den is som låg där var till största delen endast mindre och större stycken, »kalfis», och denna är i regeln långt bättre än hafsis att taga sig fram i med träbåtar, hvilka ej, som skinnbåtarna, sönderskäras af isens hårda kanter. Hvad som mest hindrade oss var, att vattnet på några ställen mellan flaken var alldeles uppfyldt med massor af helt små, söndersplittrade kalfisstycken.

Utan större hinder kommo vi förbi jökeln, flere gånger roende alldeles under dess höga, lodräta isväggar, som skifta i alla jökelisens blå färger, från det djupaste blått inne i sprickorna till det blekaste mjölkblått i de släta isväggarna och ofvanpå jökeln, som ännu på vissa ställen är täckt med snö.

Hvad som egentligen gjort denna jökel så fruktad, förstår jag ej rätt; ty han har en efter grönländska förhållanden ytterst obetydlig rörelse och kalfvar i följd däraf sällan, och när han gör det, kan det endast vara jämförelsevis små isstycken som falla ned ifrån honom. Ty inga större isberg ligga utanför honom; där är också för grundt för sådana; ja, jökeln är ej ens så stor, att han skjuter helt och hållet [ 278 ]ut i vattnet; på flere ställen kan man se berget under honom.

Redan Graah och ännu äldre författare såsom Walløe berätta emellertid om eskimåernas öfverdrifna rädsla för denna farliga jökel, huru han ständigt är färdig att falla ned på och krossa den som färdas förbi honom, och huru till och med långt ut i hafvet där utanför stora ismassor plötsligt kunna skjuta upp ur djupet och tillintetgöra båtar och besättningar. Namnet Puisortok häntyder också på denna berättelse. Det betyder nämligen stället där någonting skjuter upp och är icke ett allenastående namn på östkusten. Man finner flerstädes samma namn i förbindelse med jöklar. Hvad som egentligen menas med det, är ej godt att förstå.

Att Holms och Gardes grönländska besättningar likaledes hade ganska stor vidskeplig rädsla för denna jökel, ser man tydligt af deras intressanta berättelser. Enligt Garde, har folket på den sydliga delen af västkusten den föreställningen, att man vid passerandet af Puisortok ror under en öfverhängande isvägg, som hvart ögonblick är färdig att störta ned, och öfver ismassor, som, dolda under vattnet, endast vänta på ett gynnsamt tillfälle att »skjuta upp» och krossa de förbifarande båtarna.

Dessa vidskepliga föreställningar har sydvästkustens invånare naturligtvis fått från eskimåer på östkusten, med hvilka de sammanträffat. Dessa ha en mängd föreskrifter om hur man skall förhålla sig under förbifarten för att komma helskinnad förbi. Man får icke tala, icke skratta, icke äta, icke begagna tobak medan man passerar jökeln; man får ej se på honom och alls icke uttala namnet Puisortok. Gör man det, väcker man jökelns vrede, och det är detsamma som säker undergång.

[ 279 ]Vare härmed huru som helst, visst är, att Puisortok ej förtjänar sitt dåliga rykte. Han är en tämligen obetydlig jökel, och, som jag sedermera upptäckte, är han sannolikt en lokaljökel, liggande på en bergrygg, som genom en snöfyld dal på insidan synes vara skild från den egentliga inlandsisen. Detta är äfven orsaken till, att han har en så obetydlig rörelse. Garde fann hans hastighet utgöra 2 fot på 24 timmar. Redan hans form och starka lutning visa, att han är lokal.

Det enda märkvärdiga med honom är, att han på en så lång sträcka stöter till hafvet. Garde angifver hans bredd till ¾ mil, och denna beräkning synes vara riktig. Häruti har man väl, såsom Garde äfven antager, att söka orsaken till eskimåernas rädsla för denna jökel. Då han når ända ut till hafvet utan någon skärgård framför sig, måste de nämligen på sina färder upp och ned längs kusten gå alldeles under honom.

I allmänhet äro eskimåerna rädda för att färdas under jöklar, och detta är ju heller icke så underligt, då jöklarna ofta kalfva eller mindre isstycken falla ned ifrån dem, och dessa lätt kunna träffa förbifarande. Befinner sig en båt utanför en jökel i det ögonblick han kalfvar, skall han säkerligen i de flesta fall vara räddningslöst förlorad. Ty äfven om han icke direkt träffas af nedstörtande ismassor, så sättes dock vattnet i en så våldsam rörelse och kastas de drifvande isstyckena och isflaken så våldsamt emot hvarandra, att det vill en ren lyckträff till att komma undan med lifvet.

De flesta större isjöklar ligga emellertid innerst i trånga fjordar, som de själfva under tidernas lopp utgräft med sin starka utåtskridande rörelse, under hvilken de föra massor af sten, grus och slam med sig ut i hafvet. Längst in i dessa fjordar komma eskimåerna sällan. Det är således ej nödvändigt för dem att färdas under dessa jöklars väldiga [ 280 ]ändväggar, hvilkas farliga nycker de dock väl känna. Det är därför ej att undra på, om de äro oroliga, när de skola förbi en så bred jökel som Puisortok, äfven om han endast har en obetydlig rörelse.

Vare härmed huru som helst, visst är, att vi kommo väl och säkert förbi jökeln. Oss hindrade ej heller någon vidskeplig fruktan från att i fullt mått njuta af dessa väldiga ismassors vilda skönhet.

Farvattnet norr ut var fortfarande jämförelsevis godt, och vi kommo hastigt framåt. Modet steg allt jämt, och vi fingo allt mer den oryggliga öfvertygelsen, att nu kunde intet hindra oss från att nå vårt mål.