På skidor genom Grönland 1890/Skidor och skidlöpning samt skidans historia och utveckling

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Utrustningen
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
Från Norge öfver Skotland och Färöarna till Island  →


[ 59 ]
Utför backe och uppför backe på nytt manér. (Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)
Utför backe och uppför backe på nytt manér. (Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

Utför backe och uppför backe på nytt manér.
(Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

Tredje Kapitlet

Skidor och skidlöpning samt skidans historia
och utveckling.


Den expedilion, vi här skola beskrifva, är helt och hållet ett barn af den norska skidlöpningen. Författaren har själf från fyra års ålder varit van vid skidorna, liksom alla deltagarne voro öfvade skidlöpare, och expeditionens hela plan var grundad på skidornas öfverlägsenhet öfver hvarje annat medel att röra sig hastigt fram öfver en snöyvta.

Det ligger då nära att börja med en kort beskrifning af skidorna, och så mycket hellre, som högst få utanför de länder, där skidor brukas, veta hvad skidlöpning vill säga, och mycket af denna reseskildring svårligen skall kunna förstås utan kännedom däraf.

Att det för dem som icke sett skidor kan synas underligt, att man på två tillyxade trästycken skall kunna så hastigt man verkligen gör komma fram öfver snöbetäckt mark, är naturligt och redan för omkring 640 år sedan anmärkt af »Kongespeilets » författare. Han undersöker hela frågan om [ 60 ]tämda, flygande drakars tillvaro i Indien och yttrar, att det nog kan förefalla oss underligt att höra talas om sådana djur; men det ges dock hos oss själfva förhållanden, som för folk i andra land kunna synas ännu underligare, och han yttrar[1]:

»Men som ett större under skall förefalla hvad som berättas om de män, som kunna tämja ett trästycke eller en spjäla så, att den man, som icke är snabbare i foten än andra, när han endast har skor på fötterna eller är barfotad, — att han, så snart han binder 7 eller 8 alnar[2] långa spjälor under sina fötter, öfvervinner fågeln i flykt, eller de snabbaste hundar i lopp, eller renen, hvilken dock springer dubbelt så fort som en hjort; ty det finns ett stort antal män, som kunna begagna sina skidor så väl, att de i ett rännande kunna med sitt spjut träffa 9 renar och sedermera ännu flere. Detta skall nu förefalla underligt, orimligt och otroligt i de länder, där man icke vet, med hvilken list eller konst spjälor kunna tämjas till så stor snabbhet, att uppe på fjällen intet som följer jorden kan undgå den mans lopp och snabbhet, som har spjälor på sina fötter. Men så snart han tar af sig spjälorna, då är han ej snabbare än andra män. Men på andra ställen, där folk ej är vant vid dylikt, där skall svårligen finnas någon så rask man, att han icke mister all sin raskhet, när dylika trästycken bindas vid hans fötter. Nu känna vi förvisso dessa saker och ha strax på vintern, när det är snö, tillfälle att se tillräckligt af de män, som kunna den listen eller konsten.»

[ 61 ]
Utför backe och uppför backe på nytt manér.
Utför backe och uppför backe på nytt manér.

Utför backe och uppför backe på nytt manér.
(Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

Skidorna göras af trä och äro i Norge i regeln 8—10 cm. breda och omkring 2,5 m. långa, stundom mera, stundom mindre. På undersidan äro de räta, flata och glatta, framtill mer eller mindre uppåtböjda, stundom något litet äfven i bakändan. De fästas vid foten med en tåstropp, som är anbragt ungefär midt på skidan och hvari fotspetsen instickes. För alla goda skidlöpare kommer därtill ett hälband, som ifrån tåstroppen går bakom hälen.

[ 62 ]På dessa skidor kommer man fram öfver jämn mark, icke genom att lyfta skidorna och klampa åstad genom snön, såsom man ofta ser fuskare göra, hvilka gå som de ginge barfotade i en myr. Regeln är just att icke lyfta dem, utan föra dem fram, glidande på snön. De hållas alltjämt i framåtlutande ställning, och kroppen följer spänstigt och lätt med i rörelsen. Skidorna föras parallelt så nära förbi hvarandra som möjligt. De föras alltså icke som skridskor åt sidorna, såsom mången, hvilken ej sett en skidlöpning torde föreställa sig. Spåren i snön, där en god skidlöpare gått fram, bli sålunda två parallela linier.

I handen håller man vanligen en staf, med hvilken man hjälper till vid gången och som i vissa bygder har en orimligt stor längd. På detta sätt kan man vid godt skidföre på slätten uppnå stor hastighet. Uppför höjder går det naturligtvis långsammare, men äfven här skall den öfvade skidlöparen vara hvarje annan öfverlägsen. Är sluttningen brant, går han icke rakt fram, utan kryssar sig fram slag för slag upp mot toppen, eller också går han åt sidan ett stycke och så uppåt igen, bildande liksom trappsteg i snön o. s. v. Han kommer alltid väl och hastigt fram. »Intet fjäll är så högt,» säger redan Olaus Magnus 1555, »att han ej på listiga omvägar kommer upp på det».

Utför sluttningarna går det af sig själft, ty lätt glida skidorna på snön. Man behöfver blott hålla sig på dem och ha dem i sin makt, så att man ej ränner på träd eller stenar, eller utför bråddjup. Ju brantare sluttning, dess mer hvinande blir farten, och det är icke utan skäl som det i »Kongespeilet» säges, att man på skidor öfvervinner fåglar i flykten och att intet »som följer jorden» (d. v. s. djur), kan undgå skidlöparen.

[ 63 ]Icke allt slags snö är lika lämplig för skidlöpning. Så t. ex. är våt snö mycket olämplig, i synnerhet för skidor som ej äro öfverdragna med skinn. Han fastnar vid skidorna, så att de ej kunna glida, och kan ofta på deras undersida klampa ihop sig till ett fast lager, som stundom blir många tum, ja, nära 1 fot tjockt och måste släpas med. Det blir då naturligtvis i hög grad tungt att röra sig fram, såsom mången skidlöpare nogsamt fått erfara, när han på fjället eller den lösa snön i skogen öfverraskats af mildväder, kanske milsvidt från menniskoboningar. När snön hänger sig sålunda vid, säger man, att det »kladdar» eller »klabbar».

Många medel användas häremot. Ett ganska vanligt är att ingnida skidorna med linolja eller tjära blandad med talg. Detta hjälper äfven något. Man brukar äfven gnida dem på undersidan med talg, vax, stearin eller dylikt. Stearin är efter min erfarenhet bäst; men liksom de andra ämnena, afnötes den snart och måste förnyas. Bäst sitter den kvar, när man kan ingnida den vid elden, öfver hvilken då skidornas undersidor värmas vid ingnidningen. Ett annat ofta användt medel är att gnida skidorna med en påse salt, som är något fuktad, eller med en salt spicksill. Härigenom kan man för en liten stund få skidorna att släppa snön, hvarefter behandlingen förnyas.

Icke alla träslag ha lika lätt för att »kladda». De fetare äro i det hänseendet gärna att föredraga. Så t. ex. anses furuskidor förträffliga på våt snö. Bäst till sådan snö äro dock de med skinn öfverdragna skidorna. Snön fastnar icke vid skinnet, och de glida bra, till och med på ganska våt snö. En olägenhet ha de emellertid, och det är den, att skinnet suger i sig vätan och snart gör skidorna mycket tunga.

[ 64 ]
Norsk kvinna på skidor.
(Teckning af A. Bloch.)

På nyfallen snö glida skidorna heller icke lätt. Han har gärna — till och med medan han faller — en benägenhet att fastna. Det samma är äfven förhållandet med yrsnö. Denna blir gärna, sedan han en stund varit utsatt för blåsten, fin som puder, packas då tätt ihop och blir fullkomligt fast att gå på skidorna vilja icke glida, och det käns som de sugde sig fast vid snön. Särskildt blir detta lätt förhållandet, när snön fallit under stark köld och sedermera varit utsatt för mildväder. Den är då redan från början mycket fin. Sådan yrsnö af fastaste slag var det skidföre vi nästan hela tiden hade under färden öfver Grönlands inlandsis.

Klart är, att snön, för att skidorna skola kunna löpa riktigt lätt, bör vara icke blott glatt att glida på, utan äfven [ bild ]

Skidlöpare på slätten.
Skidlöpare på slätten.

Skidlöpare på slätten..

[ 65 ]någorlunda fast, så att skidorna ej sjunka ned för djupt. En mycket god snö för skidlöpning är därför den som fallit i mildväder, fått sjunka väl ihop och därefter utsatts för köld. Ännu bättre är det, när snön varit utsatt för mildväder och därefter för köld, så att det bildat sig en fast skare på den. Kommer så ofvanpå denna ett helt tunnt lager — 1 cm. eller så — lös snö eller helst rimfrost, så blir föret af yppersta släg och skidorna glida med en rent förvånande lätthet; vid den allra minsta lutning går det af sig själft. Glatt och hård skare utan snö är äfven bra, om skidorna glida lätt på den. Han har emellertid den olägenheten att vara för hård. Skidorna ha svårt att få fäste och äro, så framt de icke äro särskildt gjorda för skare, benägna att slira. I bruten terräng är det därför svårt att styra på sådant före, så mycket mer som skidorna vanligen få en våldsam fart.

Skidlöpningen är den mest nationella af alla norska idrotter, och en härlig idrott är hon. Förtjänar någon namn af idrotternas idrott, så är det i sanning hon. Ingenting förmår i samma grad som hon härda musklerna och göra kroppen stark och spänstig. Ingenting är så ägnadt att gifva rådighet och själsnärvaro, liksom ingenting så stärker viljan och gör sinnet friskt som skidlöpningen. Kan det väl tänkas något sundare och renare nöje, än att en frisk vinterdag sticka fötterna i skidorna och sträcka af till skogs? Kan det väl tänkas något finare och ädlare än vår nordiska natur, när snön ligger hvit och mjuk alnsdjupt sållad öfver skog och åsar? Kan det väl tänkas något friare och härligare, än när man, snabb som fågeln, sträcker fram öfver de skogklädda sluttningarna, medan vinterluft och grankvistar fläkta en om kinderna och ögon, hjärna och muskler äro spända, beredda att undgå hvarje okändt hinder, som nästa ögonblick kan kasta i ens väg? Är det icke som om hela kultur[ 66 ]lifvet med ens sköljdes bort ur sinnet och jämte stadsluften låge långt bakom oss? Man växer ihop med sina skidor och med naturen. Det är någonting som utvecklar både själ och kropp och för ett folk har större betydelse än de flesta ana.

Knappast någonstädes ägnar sig naturen bättre till skidlöpning än i Norge. Backar och sluttningar finnas där i tillräcklig mängd, och likaså snö. Allt ifrån barnaåren vänja vi oss här i landet vid skidorna, och naturen själf tvingar i mången fjällbygd gossarne, och flickorna med, att lära sig gå på skidor nästan lika tidigt som de lära sig gå. Djup och lös ligger snön ända invid farstutröskeln hela vintern igenom. Tidigt på hösten kommer han, och sent på våren går han. Vägar känner man i många bygder mycket litet till, och hvar och en, man eller kvinna, som har ett ärende till närmaste gård, måste stiga på skidan, ty utan henne sjunker man ned i snön till midjan. Man växer så att säga upp med skidan, och icke är det sällsynt att se gossar och flickor på 3 eller 4 år försöka sig på henne.

Från den åldern eller litet senare öfvar sig bondgossen i många trakter ständigt och jämt, så länge skidföre finnes. Backar har han i regeln strax utanför stugväggen och öfverallt på båda dalväggarna. På skidor måste han tillryggalägga vägen från och till skolan, och på skidor rör han sig äfven under fristunderna. Läraren är också ute med och går i spetsen för skaran. Och så hvar söndagseftermiddag, hvilken fest är det ej hela vintern igenom, då bygdens ungdom, både äldre och yngre, samlas på ett aftaladt ställe för att i ädel täflingsstrid mäta sig med hvarandra och roa sig, så länge bara dagsljuset hinner till! Och flickorna komma med; men de vilja dock helst se på gossarne, oaktadt äfven de kunna begagna skidorna, och mången god idrott på skidor är utförd af norska jäntor utan att bli omtalad.

[ 67 ]Sådant är de ungas vinterlif i mången norsk bygd. Gossen är ännu ej torr bakom öronen, innan han lärt sig, hvilket »skap» en god skida skall ha, hur det bästa virket till skidorna ser ut, och hur han skall vrida vidjorna för att få goda bindslen. En hvar lär att reda sig själf utan andras hjälp. Han växer upp till en karl för sin hatt, som hans far var. Måtte det så alltjämt fortfara och skidlöpning öfvas och utvecklas, så länge det finns män och kvinnor i de norska dalarna!

Det är emellertid i synnerhet för vinterjakten som skidorna äro en absolut nödvändighet här i Norge, liksom i hela norra Europa och Sibirien, och det är genom den som de bästa skidlöparne utbildats..

Förr i tiden var det här i Skandinavien vanligt, att de större djuren, såsom elg och ren, om vintern jagades på skidor. När snön ligger djup, är det merendels för en god skidlöpare ingen svår sak att upphinna och fälla dem, då de sjunka ned och endast med möda kunna komma fram. Det var en spännande jakt, som ofta nog fordrade så väl styrka och uthållighet som skicklighet att föra skidan. Detta sätt att fälla renen omtalas redan i det förut anförda stycket af Kongespeilet.

Nu mera, då dessa djur äro fredade under vintern, är därmed denna jakt förbjuden; men ännu drifves den säkerligen af krypskyttar i många delar af Skandinavien i synnerhet i Sveriges jämnare skogstrakter, där den faller sig lättast.

Den jakt, hvartill den norske bonden nu mest begagnar skidan, är helt visst ripskyttet och snarfångsten i fjällen. Den är fredligare och mindre ansträngande denna jakt, men äfven den har sin dragningskraft. Att färdas i fjällen om vintern, när videsnåret ligger nedtyngdt under snön, och riporna, så hvita att de endast med möda kunna skiljas från omgifningarna, flaxa och kackla i björksluttningarna, kan nog [ 68 ]komma en att andas lättare och friare, medan ögat rundt omkring sig endast ser den hvita vidden. Och att så med bössan och jaktbytet på ryggen med hvinande fart ila utför de långa, öppna sluttningarna, det kan nog gifva blodet en raskare fart.

Ej ovanligt är, att den norske bonden äfven begagnar skidan till att ringa hare om vintern, och understundom händer väl också, att han på skidor uppsöker björnen i idet, eller, när snön är djup och lös, förföljer lon, järfven, eller en och annan björn, som tillfälligtvis blifvit skrämd ur sitt ide. Och bland lapparne är det någonting ganska vanligt, att unga och gamla på skidor sätta efter och förfölja sin värsta fiende, vargen, tills de kunna skjuta honom eller med skidstafven slå ihjäl honom.

De sibiriska folken drifva hela sin vinterjakt på skidor, och då vintern hos dem utgör den längsta delen af året och jakten under denna årstid är den viktigaste, inses lätt, hvilken nödvändighetsartikel, ja, vi kunna tryggt säga, hvilket lifsvilkor skidan är för många af dessa folk.

Skidlöpningen är gammal i Norge, hur gammal är icke lätt att säga, ty den går längre tillbaka i den norska forntiden, än vi äga historiska uppteckningar. I sagorna om vår stamfader Nor heter det, karakteristiskt nog, att han och hans följe drogo fram på skidor. De stannade i Kvänland (Finland), tills det blef godt skidföre, och så drogo de den norra vägen, rundt omkring Bottniska viken, in i landet. Dessa sagor äro dock af ett jämförelsevis sent datum.

I synnerhet genom medverkan af professor Gustav Storm, hvilken ägnat frågan en särskild uppmärksamhet, har jag samlat en mängd värdefulla upplysningar om skidans historia i Norge, och jag skall här meddela något däraf.

»Det synes mig ganska sannolikt,» säger professor Storm i ett meddelande till mig, »att norrmän och svenskar [ 69 ]lånat skidlöpningen af finnarne (lapparne).» I alla händelser peka de äldsta historiska underrättelserna i denna riktning. I midten af sjette århundradet gåfvo två sydeuropeiska författare, greken Prokopios och goten Jornandes, lapparne ett namn, som röjer våra äldsta förfäders uppfattning. Bägge omtala den gren af norrmännen, som lefva på 67°—68° n. br., alltså nordländingarne, och som kalla sina nomadiska grannar skridfinnar. Nordländingarne ha alltså gifvit finnarne eller lapparne tillnamnet skrid, emedan de funno, att skridande var utmärkande för dem; men skrida (glida) är just i det gamla språket det betecknande uttrycket för gående på skidor (skrida à skidum; Finnr skridr m. fl.).

Benämningen skridfinnar glömdes snart i Norge (och Sverige), ty här lärde man sig snart konsten; men namnet hade trängt söderut och användes äfven senare af andra germaniska folks författare om finnarne (lapparne), så t. ex. af Paulus Diaconus i hans longobardiska historia (cirka 790), af konung Alfred i England (cirka 890), af Adam från Bremen (cirka 1070) och at Saxo grammaticus (cirka 1200).

Långt fram i tiden ansågo dock äfven norrmännen och nordborna öfverhufvud finnarne (lapparne)som de skickligaste af alla skidlöpare och skidlöpningen såsom någonting för dem karaktäristiskt. Så låter Snorre Sturlasson drottning Gunhild, hvilken uppfostrades hos två lappar i Finmarken (cirka 920), yttra om dessa, att »de äro så ypperliga skidlöpare, att ingenting kan undgå dem, hvarken människor eller djur, och allt hvad de sikta på det träffa de». I Magnus Barfots saga förekommer ett gammalt ordsprâk: »snæliga snuggir sveinar, kvádu Finnar áttu andra fala» [3]. Alltså brukade väl norrmännen den tiden — cirka 1096 — köpa skidor [ 70 ]af lapparne, hvilka, enligt Stephanius’ kommentar till Saxo, ännu i sjuttonde århundradet äro mästare i deras förfärdigande.

Historia Norvegiæ (från cirka 1200) skildrar lapparne som utmärkta jägare, hvilka bo i skinntält. När de flytta, taga de dessa på ryggen, fästa glatta träspjälor, som de kalla »åndrer», under fötterna och ila snabbare än fågeln öfver snön och fjällen. Den nästan samtidige Saxo yttrar äfven om lapparne, att de, när de jaga, »på krökta spjälor ila omkring på de snötäckta fjällen, och när han skall berätta sagan om konung Harald och Toke, låter han konungen skryta med sin skicklighet »i lapparnes konst att ila fram öfver snötäckta branter».

I den isländska lagsamlingen »Grågåsen» (cirka 1250) heter det bland annat, »att den fredlöse skall drifvas så långt som finnen (lappen) löper på sina skidor, furan växer och Örnen flyger en vårdag med medvind under bägge vingarna». Detta är tydligen ett äldre norskt lagrum, som upptagits på Island.

Vi skulle ur våra sagor kunna återgifva ännu mer om lapparne som skidlöpare; men af det här anförda skall det säkerligen redan bli klart, att lapparne äro de som i Norge först infört skidorna. Enligt Storm kunna vi med säkerhet påstå, att skidlöpning redan i tionde århundradet öfvades i Norge, åtminstone i Nordland och antagligen öfverallt i fjällbygderna nordanfjälls, måhända äfven på Oplanden. I en mängd kväden från tionde århundradet begagnas skidor och »öndrur» (med skinn öfverdragna skidor) i poetiska bilder, där fartygets segling öfver hafvet liknas vid skidornas framfart. Så kallar t. ex. Guthorm Sindre på Hakon den godes tid skeppet »svanevangens (d. ä. hafvets) skidor». Detta visar ju tydligt, att bruket af skidor måste varit allmänt kändt, ty eljes skulle ingen förstått sådana bilder.

[ 71 ]Ännu viktigare är, att skid-idrotten fått sina representanter bland gudarne. Nordländingen Eyvind Skaldespiller (från Helgeland) kallar i ett kväde från omkring 990 Tjasses dotter Skade »öndur-dís», d. v. s. skidgudinnan, och isländaren Einar Skåleglam, hvilken omkring 980 diktade ett kväde till Hakon jarls ära, ger Uller tillnamnet ander-guden (àndur jölkr, egentligen andrernas Oden). Märkas bör äfven, att Skade är af jotunätt. Erinrar man sig, att norrmännen ofta gjorde lappar och troll till ett, så ligger det ganska nära att antaga, att Eyvind tänkt sig henne af lappsk härkomst.

Om Uller förtjänar anmärkas, att han i Danmark icke är gud för skidlöpning, utan för skridskoåkning. Ty om »Ollerus» säger Saxo, att han, för att färdas öfver hafvet, i stället för fartyg begagnade ett ben, öfver hvilket han sjungit trollsånger. Härmed menas, att han gick på »islegger», isben, | den form af skridskor, som våra förfäder begagnade och som äfven, af en mängd fornfynd att sluta, på en mycket aflägsen tid varit allmänna i Tyskland. På vissa trakter både i Norge och Tyskland brukas de ännu i dag. Det är sålunda säkerligen först i det nordliga Norge Uller blifvit en skidgud, medan skidlöpningen helt visst aldrig trängt ned till Danmark, där naturförhållandena ju ej häller inbjuda därtill. Sagan om den danske konungen Harald Blåtand och Toke, som måste ränna på skidor utför Kullen i Skåne, har i detta hänseende ingen betydelse, då hon tydligen härstammar från Norge, där detsamma också berättas om en konung Harald och »Hemingen den unge». (Se här nedan.)

I de historiska sagorna omtalas, huru Egil Skallagrimsson, då han en vinter, cirka 950, i den norske konungens uppdrag skulle begifva sig till Värmland, men konungens sändemän öfvergåfvo honom, ställde sig på sina skidor och genom natt och dag rände till Oplanden samt vidare norrut öfver Dovrefjäll till konungen (Egils saga, kap. 71). Att [ 72 ]skidor redan så tidigt voro i bruk äfven på Romerike, förefaller ganska sannolikt, då vi läsa om huru Harald Hårdråde, som: uppehöll sig i södern från sitt 15:e till sitt 31:a år (1030—1046), redan i sin ungdom på Ringerike lärt sig gå på skidor. Från hans tid är också ämnet lånadt till de öfver hela landet utbredda kämpavisorna om Heming, hvars underbara skidlöpning i Nordlanden äfven omtalas i Flatöboken (cirka 1390).

Omkvädet i de flesta verserna lyder: »Hemingen den unge så väl uppå skidor ränna kunde» och det är väl på grund af sin skicklighet i en af folkets älsklingsidrotter som han ända till våra dagar lefvat i folkdiktningen.

Senare omtalas skidor och skidlöpning på många ställen i våra sagor, och däraf inses tydligt, att skidlöpning långa tider igenom varit en allmänt känd idrott i Norge.

»Det faller tämligen af sig själft,» säger Storm, »att den allmänna posten vintertiden befordrades på skidor, när den ej kunde komma fram på släde eller hästrygg. Detta synes äfven af några bref från 1525 och 1535. I det senare heter det, att »småsvenner» i början af december »måste löpa på skidor öfver Dovrefjäll och genom alla skogarna norr därom ända till Trondhjem».

Att norrmännen i äldre tider varit skickligare skidlöpare än nu, ha vi ingen anledning antaga, och när vi sålunda läsa om, huru Arnljot Gellina (cirka år 1000) rände med två män bakpå sina skidor, och det oaktadt löpte lika fort som han varit ensam på skidorna, då vet hvarenda skidlöpare mycket väl, att sådant måste tillhöra fantasiens värld. Berättelsen återgifves af en isländare, Snorre, efter en isländsk sägen, men som vi längre fram skola se, kände isländarne knappast konsten.

I våra dagar äro skidor kända och begagnade öfver hela Norge, från Nordkap till Lindesnäs, dock minst på väst[ bild ]

Utför backe genom skog.
Utför backe genom skog.

Utför backe genom skog.
(Teckning af A. Bloch.)

[ 73 ]landet, där de ogynsamma snöförhållandena på många ställen förbjuda bruket däraf. Och af hela norska folket ges det väl nu för tiden jämförelsevis få män och ynglingar, som icke åtminstone hjälpligt kunna taga sig fram på skidor. Äfven bland kvinnorna är det ett ej ringa antal, som kan handtera sina skidor nu lika väl som på Olaus Magnus’ tid (cirka 1550), »då man såg kvinnor gå på jakt med lika stor, eller måhända ännu större raskhet än männen».

Till lycka för vårt folk är skidlöpningen stadd i jämn och oafbruten utveckling. Från Telemarken och Kristiania med kringliggande trakt komma de flesta af våra yppersta skidlöpare, men många sådana finnas äfven i Österdalen, Oplanden, Numedalen, Hallingdal, Valders, Gudbrandsdalen, det Trondhjemske samt Nordland och Finmarken.

I Sverige, där skidan säkerligen af lapparne infördes på samma gång som i Norge, är skidlöpningen mindre utbredd och utvecklad än hos oss. Det är ju också helt naturligt, att Norge med sina många fjällbygder skulle fostra flere goda skidlöpare än Sverige med sin långt mindre brutna yta. Det är också hufvudsakligen endast i fjäll- och skogstrakterna i det nordliga Sverige ned till Helsingland, Dalarna och norra Värmland som skidan är känd och använd. Den idrottens uppblomstring, som på senare tiden ägt rum i Sverige, har dock gjort, att man äfven i städerna längre söderut, med Stockholm i spetsen, börjat öfva äfven skidlöpningens idrott.

Af norrmännen fördes skidlöpningen redan i äldre tider till Island. Den synes dock där snart åter blifvit glömd, ty ingenstädes i de isländska sagorna omtalas den vid fjällöfvergångar, medan isländingar, när de komma till Norge, ofta skildra skidlöpningen. I förra århundradet hade den gått så tillbaka, att en kunglig resolution af 1780 fastställde [ 74 ]ett arvode åt den enda person på Island som »kunde konsten», en norsk handelsbetjänt Buch i Husavik, för det han skulle undervisa tre andra däruti. Skidlöpningen kan dock knappast stå på någon hög ståndpunkt däruppe. Så t. ex. känner man där ännu icke till att binda skidorna fast vid fötterna, hvarförutan man naturligtvis aldrig kan få fullt välde öfver dem. Dock sades mig, att på nordlandet skall finnas en och annan isländare, som är »ganska flink» på skidor. Men att de skulle vara det äfven efter norsk måttstock, vågar jag ej gå i god för. Efter ett meddelande af kandidat A. Hansen, hvilken 1882 reste på Island, skola midt på ön finnas gårdar, som hela vintern äro afspärrade från den yttre världen därför, att folket där ej känner bruket af skidor.

Grönland har skidlöpningen sannolikt först på en mycket sen tid införts af norrmän. Den synes icke varit känd där någonstädes, då Egede 1721 anlände dit; men hans raska söner, hvilka ju kommo från Nordland, införde bruket af skidan redan 1722. I Paul Egedes dagbok läser man: »Den grönländska ungdomen var mycket benägen att drifva gäck med oss — —; däremot kunde vi skryta med vår konst att åka skridskor och gå på skidor.»

Skidlöpningen idkas nu dels af danskarne däruppe, dels af eskimåerna själfva; men ingendera har kommit utöfver nybörjarens stadium. Skidorna ha här aldrig vunnit fotfäste; de anses mestadels som leksaker till tidsfördrif på lediga stunder. Endast sällan begagnas de till jakt om vintern. Eskimåen, som mest sysselsätter sig med fiske utanför kusterna, har icke insett den stora nytta de därvid skulle kunna göra honom, och det är säkerligen endast undantagsvis han t. ex. jagar vildrenen på skidor, hvilket dock hände ett par gånger, medan jag var däruppe.

[ 75 ]I Amerika funnos länge inga skidor. Det är först på den allra senaste tiden de blifvit dit införda af skandinaverna, i synnerhet i de norra staterna. Den bekante norske resanden kapten A. Jacobsen har meddelat mig, att »i den del af Rocky-Mountains, där det om vintern faller mycken snö, har befolkningen, i synnerhet grufarbetarne, länge användt skidor, särskildt till postbefordring mellan afsides liggande gruforter. De flesta af dessa postförare skola vara skandinaver».

I Wisconsin, Minnesota och angränsande trakter har skidlöpning införts af norrmän, och på flere ställen i dessa trakter hållas årliga prisränningar. Äfven i California äro skidor numera kända och begagnade.

Likaledes har man i dessa dagar vid järnvägsanläggningen öfver Cordillererna mellan Argentina och Chile sökt anställa norska skidlöpare.

På sin berömda karta öfver norden från 1539 afbildar Olaus Magni finmarkingarne med skidor på fötterna, när de på konung Frodes tid föra krig med helsingarne.

Till krigsbruk ha skidorna ofta användts i Skandinavien. Det är ju också ej mer än man kunde vänta, ty klart är, att skidor under vinterfälttåg måste erbjuda en stor fördel.

Den förste som infört dem i krigshistorien är, efter all sannolikhet, konung Sverre, och det länder hans härförartalent till stor heder, att han förstod begagna sig af dem och till och med organiserade en skidlöparkår bland opländingarne.

Före slaget i Oslo (mars 1200) befaller Sverre vid mönstringen på isen Pål Belte och hans opländingar att taga sina skidor och skidstafvar och ränna upp på Ryenbergen för att söka utforska motståndarnes styrka[4]. Det är af ordalagen här alldeles tydligt, att denna skara är utrustad med skidor till krigsbruk.

[ 76 ]Sedan dess ha skidorna säkerligen ofta användts i krig af skandinaverna. Men äfven här komma understundom lapparne fram. Jag skall blott erinra om den lapp från Finmarken, som för 400 år sedan, efter hvad det berättas, af en skara ryssar tvangs att visa dem vägen öfver fjället. Det är på natten han vid fackelsken ränner på skidor i spetsen för fienden, som följer efter, åkande i pulkor, dragna af renar. Med ljungande fart ränner han i nattmörkret rakt mot ett bråddjup, renarna följa i fyrsprång efter i hack och häl, och störtande sig själf frivilligt i afgrunden, drar han hela skaran, som ej kan stanna, med sig i djupet. Efter en annan sägen skulle han stannat vid randen af bråddjupet och endast kastat facklan utöfver den, medan skaran, som följde fackelskenet, försvann i afgrunden. Ännu en annan sägen vet berätta, att det icke var ryssar i pulkor, utan svenskar på skidor som af honom sålunda lockades i fördärfvet.

I Tysfjord i Nordland förlägges händelsen till Fredrik III:s tid (cirka 1650), i Snåsen i det Trondhjemske till kriget mot Karl XII. Äfven i Solör är sägnen känd.

Men hur mycket än den i olika trakter skiftar, alltid är det dock en lapp på skidor som går igen i de olika versionerna af denna berättelse. Det visar, att lapparne äfven den tiden voro kända som skickliga skidlöpare.

I midten af förra århundradet uppsattes i Norge särskilda skidlöparkompanier, som öfvades under vintern, och välbekant för hvar norrman är säkerligen berättelsen om det österdalska skidlöparkompaniet.

Utanför skandinavernas område har skidan från de äldsta tider varit känd i Finland. Detta framgår tydligt af trettonde sången i den gamla finska diktcykeln Kalevala, där Lemminkäinens jakt på skidor efter hiisi-elgen skildras [ 77 ]på ett mycket poetiskt sätt. I svensk öfversättning lyder första versen sålunda:

Nu mitt spjut är skodt och spetsadt,
Redo äro alla pilar,
Spänd är strängen på min båge,
Endast skidor, skinnbeklädda,
Saknas här ännu för färden.

Betecknande är, att äfven här talas om skinnbeklädda skidor, och att Lemminkäinen, såsom det i andra versen säges, beger sig till en lapp — »sköne Kauppi ifrån Lappland» — för att af honom få förfärdigade ett par goda skidor. Det vill alltså synas, som äfven finnarne haft lapparne till läromästare. Denna dikt är dock i sin nuvarande form af jämförelsevis sent datum: den förskrifver sig sannolikt från tolfte eller trettonde århundradet.

I Ryssland finnas skidor, utom hos storryssar, letter och en del polacker, hos alla finska folk ända ned till stepperna vid Volga. Hos permierna omtalas de från 1549 af Herberstein (Rerum moscovitarum commentaria).

I Asien är skidan utbredd öfver hela norra delen, hos alla folk norr om den stora steppen och öknen. Enligt A. Jacobsen, begagnas de hos golder, giljaker och ainoer, märkligt nog, mest vid åkande på hundsläde. Kojuren (kusken) sitter grensle öfver sin smala släde och stöder den med sina skidbeklädda ben.

Jäcobsens körsven hade berättat honom, att tunguserna stundom begagna sig af skidor på det sätt, att de, stående på skidorna, låta draga sig af en ren, medan de i venstra handen hålla en läderrem, som är fäst vid renen, och styra med den högra.

Något snarlikt skall äfven förekomma hos ainoerna, att sluta af en japansk teckning i Nordenskiölds Vegaresa [ 78 ](B. II, s. 107). Enligt hvad professor Friis i Kristiania berättat mig, skola äfven lapparne stundom använda renen på detta sätt — han har gifvit en skildring däraf i sin bok Lajla — men som man sade honom, skulle det endast vara de skickligaste och uthålligaste skidlöparne som kunde utföra. det konststycket.

Som man ser, föra de upplysningar literaturen kan gifva oss om skidan icke synnerligt långt tillbaka i tiden. Längre kommer man då med tillhjälp af den jämförande språkvetenskapen. När samma namn på skidor finnas hos numera vidt åtskilda folk, måste det finnas sannolikhet för, att detta namn härstammar från en tid, då dessa folk bodde nära hvarandra eller ännu utgjorde ett folk.

Min vän biblioteksamanuensen Andreas M. Hansen har gifvit mig en värdefull hjälp i detta hänseende, och bland annat i en ofta svårtillgänglig literatur sökt utfinna skidornas namn i de särskilda nordasiatiska och nordeuropeiska folkstammarnas språk. Dessa undersökningar ha genom en sammanställning af namn ledt till mycket intressanta, om också ej afgörande resultat, hvilka jag här gärna skulle fullständigt framlagt. Ämnet är emellertid af allt för speciel natur, att det låter sig göra. Jag måste därför inskränka mig till att anföra det hufvudsakligaste.

Som vi här ofvanför sågo, synes vår gamla mytologi och våra sagor tala för, att vi, liksom andra europeiska folk, antagligen af lapparne och finnarne lärt konsten att gå på skidor. Undersöka vi emellertid våra namn på skidor, kunna vi ej finna något lappskt uti dem. Skida och andur[5] (norska: [ 79 ]ski och ånder) måste bägge vara af äkta ariskt ursprung och härledda från gamla, med skidornas införande samtidiga ordstammar.

Gå vi till andra ariska språk, finna vi i ryskan lysja, i polskan lyzwa, i lettiskan lushes. Äfven dessa måste vara af ariskt ursprung, om de också ej ha någonting att skaffa med de skandinaviska uttrycken för samma sak. Längre än till detta negativa resultat i fråga om frändskapen mellan skidnamnen komma vi knappast i de ariska språken.

Vi stå då inför den vanskliga uppgiften att följa skidorna på de finsk-ugriska och de sibiriska språkens okända och osäkra vägar.

Börja vi med våra grannar lapparne, finna vi hos dem orden savek (skinnklädda skidor) och golos (längre, oklädda skidor). Hos finnarne har skidan likaledes flere namn: hiiden och suksi, skidor i allmänhet, lyly och kalhu, vensterskidan, sivakka och potasma högerskidan.

Af dessa är lyly samma ord som namnet på furutelningar, och potasma betyder det man sparkar med. De äro alltså härledda ord och af mindre betydelse för vårt ämne. Kalhu är en regelbunden ombildning af det lappska golos, hvilket åter sannolikt är lånadt af det ryska golysja, en sammansättning af golo, naken, och lysja, skida. Af dessa lån kunde man förledas att tro, att lapparne af ryssarne lärt sig bruket af den oklädda skidan, något som dock torde vara ytterst tvifvelaktigt. Savek och sivakka äro tydligen samma ord och säkerligen utvidgade former af suk(si), hvilket synes vara det ursprungliga finska namnet på skidan. Detta antagande får en märklig bekräftelse, när vi vända oss söderut till de öfriga grenarna af de baltiska finnarne mellan Ladoga och Lithauen: voter, vepser, ester och liver, hos hvilka vi finna skidnamnen suksi, suhsi, suks och soks.

[ 80 ]Att ordet utvecklat sig i olika riktningar, häntyder bestämdt på, att det ursprungligen varit ett gemensamt arf från den tid, då dessa finnar utgjorde ett enda folk, hvarmed vi dock ej velat förneka möjligheten af senare ömsesidiga lån.

Gå vi emellertid vidare österut, komma vi genom ett 1000 km. bredt område med rysk befolkning till östersjöfinnarnes närmaste fränder volgabulgarerna. När vi här hos mordvinerna vid sidan af formen tokh återfinna samma soks, synes det, som vi vore fullt berättigade att säga, att namnet soks på skida var kändt medan volgabulgarer och baltiska finnar ännu ej voro åtskilda. Vi kunna säkerligen också antaga, att tokh är samma ord som soks, då s och t, som bekant, ha stor benägenhet att gå öfver i hvarandra. Sannolikt är väl också, att stammen kok i koklaske, skidans namn hos tsjeremisserna, volgabulgarernas andra gren, har samma härledning som tokh, och denna sannolikhet blir, som vi skola se, af andra förhållanden nästan förvandlad till visshet.

Därmed ha vi redan för skidorna erhållit en ålder af minst 1700 år, då nämligen de gemensamma låneorden från den tid, då dessa stammar lefde tillsammans, måste vara äldre än både gammalnorska och gotiska[6].

Fullt säkra att ej ett lån i senare tider kan ha ägt rum äro vi dock ännu ej. Genom Storryssland, hvars befolkning till en väsentlig del består af finnar, som under de senaste 600 åren blifvit slaviserade, samt uppför Volga gick mycket tidigt en starkt befaren väg. Följa vi emellertid finnarnes stamträd längre upp i tiden, återfinna vi hos den närmaste sidogrenen, den permiska eller bjarmiska, bland flere, som det synes, isolerade skidnamn, redan bekanta stammar i namn sådana som artakh hos permerna, där stammen takh tydligen är densamma som den mordvinska sidoformen tokh och det [ 81 ]syrjänska kok i ordet körtkok. Detta kok är detsamma som vi funno i tsjeremissernas koklaske.

Härigenom ha vi åter kommit ett långt steg längre upp i den finska stammens urtid; men ännu betydligt längre nå vi, när vi långt inne i Sibirien hos ostjakerna, som tillhöra den ugriska hufvudgrenen, åter möta samma tokh.

Skidor skulle alltså varit kända i Asien, innan den altaiska folkstammen ännu delat sig i finnar och ugrier, en skilsmässa som sannolikt ägt rum långt före vår tideräknings början.

Längre tillbaka kan undersökningen af de finsk-ugriska språken knappast föra oss. Fortsätta vi emellertid vår vandring österut öfver Sibiriens snömarker, träffa vi på många skidnamn, som låta främmande för oss, tills vi plötsligt hos de samojediska stammarna karagasser och sojoter i södra Sibirien finna formerna hok och kok. Och gå vi ännu längre mot öster, möta vi hos tunguserna i östra Sibirien välbekanta ordstammar i suksylta eller soksolta hos golderna, suksildä hos manikowtunguserna och huksille hos kondogiritunguserna. I första delen af dessa ord: suk eller sok (som hos de senaste folkstammarna öfvergått till huk), föras vi, såsom Castrén redan anmärkt, direkt tillbaka till suks, samma ord hvarmed vi hos östersjöfinnarne började vår vandring. Här, om ej förr, få vi äfven en direkt bekräftelse på, att suk kan vara samma ord som kok, då vi se, att suk i suksildä öfvergått till huk i huksille. Hos karagasserna funno vi vidare formen hok och hos sojoterna kok, och därmed är ju öfvergången gifven, ty att dessa former äro desamma, därom kan väl knappast vara något tvifvel[7].

[ 82 ]Men hur låter det förklara sig, att så vidt åtskilda folk som de finska stammarna vid Östersjön och de tungusiska vid Stilla hafvet, skilda genom en fjärdedel af jordens omkrets, fått samma namn på skidan?

Så svårt det än vid första ögonkastet kan synas att besvara denna fråga, ligger dock förklaringen nära nog, om man biträder den allmänna åsikten om dessa båda hufvudstammars vandringar. Bägge ha nämligen, så vidt vi veta, kommit från trakterna omkring Bajkal och Altai-bergen. Man har af det förhållandet, att vid Jenisejs och Obs källor finnes en mängd ortnamn, som endast kunna förklaras ur det finska ordförrådet, slutit sig till, att finnarne måste ha bott här. Å andra sidan ha tunguserna af jakuter och mongoler drifvits mot norr och öster från sina ursprungliga boningsorter.

Härigenom föras vi alltså tillbaka till en aflägsen tid, då den finsk-ugriska stammen och den tungusiska voro nära grannar i trakten omkring Altai och Bajkal. Här ha vi därför sannolikt att söka ursprunget till suks, skidan, eller här ha åtminstone dessa folk lärt sig begagna henne. Här bo ännu i dag karagasser och sojoter, hos hvilka skidan har ett liknande namn.

Härmed ha vi undersökt skidnamnen hos den största af de hufvudgrupper, till hvilka de kunna föras tillbaka. Gå vi emellertid vidare och sammanställa de öfriga sibiriska beteckningarna för skidan, så skola vi finna ytterligare två hufvudstammar, som båda föra oss tillbaka till samma ursprungstrakter.

Den ena af dessa stammar representeras hos samojederna vid Ob i orden tolds, told, tolde och toldö,[8] som vi återfinna [ 83 ]i det goldiska sok-solta eller suk-sylta, och genom detta vidare i de tungusiska orden suk-sildä och huk-sille, ja, sannolikt äfven i jenisej-ostjakernas a-sil. Solta kan ha blifvit förvandladt till tolda och detta i sin tur till toldö, medan sylta gått öfver till sildä och vidare till sille och sil.

För att förklara, huru de så vidt åtskilda ostjak-samojederna och tunguserna fått samma namn på skidor, hänvisas vi åter till trakterna kring Altai och Bajkal, hvarifrån alla samojeder antagas ha kommit till sina nuvarande bostäder.

Den tredje hufvudgruppen af skidnamn äro orden sana och hana hos burjäterna omkring Bajkal, sana hos de halfsamojediska kojbalerna vid de saniska bergen och taña hos tassov-samojederna nära Obs mynning.[9]

För att finna en förklaring öfver, huru dessa, likaledes vidt skilda folk, hvilka äfven tillhöra två olika folkstammar (grenar af den s. k. mongoliska rasen), fått samma namn på skidan, föras vi för tredje gången tillbaka till samma trakt, där burjäterna fortfarande bo.

Utom de redan omtalade namnen på skidan, finnas vtterligare bland de sibiriska folken några få, som det synes, mer enstaka namn. Det har varit omöjligt att med någon grad af säkerhet föra dessa tillbaka till ett gemensamt ursprung, och vi skola därför ej heller här närmare undersöka dem. Till största delen tillhöra dessa namn folk, som i språkligt hänseende stå isolerade och om hvilkas släktförhållanden och vandringar vi känna så godt som intet.

När vi nu emellertid finna, att de allra flesta namnen på skidan kunna hänföras till tre hufvudgrupper och ledas [ 84 ]tillbaka till ett af de ursprungliga stamord, som utgjort roten till hvar och en af dessa hufvudgrupper; när vi vidare under sökandet efter förklaringar på dessa hufvudgruppers utbredning, föras tillbaka till samma trakt, hvarifrån de alla leda sitt ursprung, då synas vi med en hög grad af sannolikhet kunna antaga, att de folk, som nu begagna dessa ord, ursprungligen lärt sig dem på samma gång som bruket af skidan ungefär i en och samma trakt, och att de härifrån fört henne med sig i olika former och modifikationer till sina nuvarande bostäder.

När vi vidare af den historiska forskningen kunna sluta oss till, att de ariska folken, den största af de folkstammar, som icke ha namn på skidan tillhörande någon af dessa hufvudgrupper, måste i en jämförelsevis sen tid lärt sig skidlöpning af lappar och finnar, en hufvudgren af de folk, som äga de ursprungliga orden, och att deras skidnamn äro nybildade ord af ariskt ursprung, då måste den slutsatsen ligga nära till hands, att skidan fått sin nuvarande utbredning öfver jorden genom olika folk, hvilka lärt hennes begagnande i en gemensam hemtrakt och därefter under sina vandringar i olika riktningar fört henne med sig och spridt henne vida omkring. Denna gemensamma trakt skulle då vara trakten omkring Altai och Bajkal, hvilken ju också af gammalt anses vara den, hvarifrån de olika hufvudgrenarna af den s. k. mongoliska rasen kommit.

Att en sådan gränstrakt som denna skulle vara skidornas födelsebygd, blir redan af den omständigheten sannolikt, oo att då folken söderifrån trängde upp mot norr, det måste varit på gränsen till det område, där vintrarna äro långa och snön ligger djup, som de uppfunnit medel att färdas fram öfver snömarkerna, för att icke hindras på sin vandring, eller inspärras om vintern.

[ 85 ]När skidan uppfanns, därom kunna vi ej heller af språkförhållandena göra oss ens en ungefärlig föreställning. Endast så mycket kunna vi säga, att det måste ha skett för mycket länge sedan. Redan i början af vår tidräkning bodde, enligt Tacitus, finnar nära Östersjön. Det är tydligt, att stammen på sin väg västerut behöft mycken lång tid för att afsöndra gren efter gren, och den tid, då de finsk-ugriska folken ännu bodde tillsammans långt in i det mellersta Sibirien, måste säkerligen sökas långt före den historiska tiden.

Men ännu mycket längre tillbaka komma vi, när vi söka den tid, då de olika hufvudstammarna, den finsk-ugriska stammen, samojederna, de äkta mongolerna, tunguserna (vanligen sammanfattade under den gemensamma benämningen den mongoliska rasen) voro grannfolk eller till och med utgjorde en enda stam. Här måste vi tränga tillbaka genom tiderymder, som vi äro ur stånd att ens på ett ungefär mäta. Men redan då skulle alltså skidorna varit kända.

Vi norrmän äro något benägna att anse vårt eget land som hem och vagga för vår käraste idrott, skidlöpningen. En mera vetenskaplig undersökning af ämnet — och en sådan har här för första gången i större utsträckning blifvit försökt — tvingar oss dock till erkännandet af det möjligen mindre behagliga sakförhållandet, att vi måste höra till de yngsta bland de många stammar, som upptagit och idka denna idrott, och att vi befinna oss i yttersta utkanten af den ofantliga landsträcka, där bruket af skidor synes varit och vara ännu allmännare än hos oss. Men ha vi än sent lärt oss konsten, kunna vi dock trösta oss med, att vi varit läraktiga och kunnat utveckla den till en höjd, som sannolikt på intet annat ställe blifvit uppnådd. Hur såg nu den första skidan ut? Denna fråga har mången säkerligen gjort sig, men misströstande afstått från [ 86 ]försöket att besvara den. Och när vi erinra oss skidans ärevördiga ålder, kan det äfven synas hopplöst att söka ett svar. Vi måste nöja oss med att följa de få och svaga spår, som ännu låta urskilja sig.

Kulturhistorien visar oss en mängd exempel på, att redskap och verktyg utveckla sig efter lagar, helt och hållet motsvarande dem, som bestämma utvecklingen inom djur- och växtvärlden.

Det är nu i biologien en allmänt erkänd lag, att de fullkomligaste lifsformerna utvecklat sig där, hvarest stora sammanhängande landsträckor gynna kampen för tillvaron, medan enklare, mer primitiva former lefva upp igen eller själfständigt utveckla sig i isolerade eller afsides liggande trakter. En dylik lag återfinnes antagligen äfven i redskapens utveckling, och vi skola se efter, om den ej äfven genomgår skidornas.

Det är behofvet att komma fram öfver djup och lös snö, som framkallat de olika anstalter man vidtagit för att ej sjunka ned uti den. Där snön ligger djupast och långvarigast, blir behofvet störst och skola hjälpmedel ifrigast sökas.

Den största sammanhängande landsträcka, där en lång snövinter härskar, finnes i Gamla världens norra del. Här är det äfven vi finna den fullkomligaste formen af redskap att komma fram med öfver snömarker, och detta redskap är skidan. Se vi noggrannare efter, ligger den trakt, dit vi af andra skäl förlagt skidans ursprung, fullkomligt centralt i denna landsträcka, hvilken tämligen noga begränsas af årsisotermen +6° C. Som vi förut sågo, är det ej heller o sannolikt, att det var här folken under sin utbredning öfver jorden först påträffade naturförhållanden, som gjorde det nödvändigt för dem att utfinna medel att hastigt komma fram öfver snöfälten.

[ karta ]

Karta öfver Norra Europa och Asien.
Karta öfver Norra Europa och Asien.

[ 91 ]Den motsvarande landsträckan i Nordamerika har ej frambragt skidorna. Detta sekundära utvecklingscentrum har däremot skapat eller, kanske rättare, från ofullkomligare urformer i den Gamla världen utvecklat en själfständig typ, den indianska eller kanadiska snöskon, hvilken med sina eleganta former af många, om än utan skäl, ställes vid sidan af eller till och med framför skidan.

Att i de trakter, där de fått sin utveckling, söka efter former, som mest likna skidans eller snöskons urtyper, har säkerligen endast mycket liten utsikt att lyckas. I likhet med naturforskaren bör man helt visst, för att finna dylika former, vända sig till de mest isolerade trakter. Vi måste gå till bergkedjor, som ligga utanför skidans område, men dock nå hennes temperaturgräns. Vi finna här trugor af olika slag. I Gamla världen känner man sådana från Tibet, från Armenien, Kaukasus och flere ställen i Europa, och inom skidans område finnes denna primitiva form vid sidan af henne i Skandinavien samt hos ainoerna och tsjuktsjerna (enligt meddelande af kapten A. Jacobsen).

Redan i den gamla klassiska litteraturen omtalas primitiva former af trugor. 400 f. Kr. lärde Xenofon af infödingarne i de armeninska fjällen att »binda påsar (σακια) på hästens ben, ty eljest sjönko de ned till buken». Snön låg famnsdjup (Anabasis IV, 5). Strabo berättar omkring 20 f. Kr. (XI, 5), »att bergsborna på Kaukasus’ södra sluttning binda på sig platta skifvor (πλατεῖα) af ogarfvad oxhud, liknande tamburiner och försedda med piggar», och så skola de göra ännu i dag. I Armenien begagnades också, enligt samma författare, »runda skifvor af trä» (τροχίσκοι) med piggar på. Enligt Suidas berättar Arrianos (omkring 140 e. Kr.) i ett nu förloradt verk, att Brutios under en marsch i fjällen »befallt traktens innevånare, som voro vana vid samfärdsel om vintern, [ 92 ]att gå i spetsen. De bundo då runda inrättningar af vidjor (κύκλοι ἐκ λύγων) under fötterna.»

I dessa skildringar af antika trugor ha vi redan antydningar, som kunna leda oss på väg till utredning af skidans utvecklingshistoria.

Hufvuduppgiften är att göra sulan man trampar på större, för att sålunda kunna hålla sig uppe på snön. Att binda påsar på benen — om detta ställe hos Xenofon eljest är riktigt — begagnades väl i alla händelser endast för djur. Tunguserna och andra polarfolk binda sådana på sina slädhundar för att skydda dem mot skare och hård snö. Närmast till hands ligger väl att under fötterna binda träskifvor, som för gångens underlättande göras aflånga.

Från denna aflånga form kan utvecklingen gå i två riktningar. Antingen går man från enbart trä öfver till det lättare flätverket af vidjor, såsom Arrianos skildrat det, och därmed ha vi strax de norska trugorna och sannolikt den utgångspunkt, hvarifrån trugorna till sina hufvuddrag utvecklat sig, antagligen äfven de indianska, ehuru liknande inrättningar mycket väl kunnat uppfinnas på olika trakter af jorden.

Eller — och det låg nära till hands på en tid, då djurshudar begagnades till långt flere ändamål än nu — öfverdrog man skifvorna med skinn, för att göra dem starkare. Detta skinn var sannolikt understundom ogarfvad oxhud med de af Strabo från Kaukasus omtalade piggarna; ty på branta fjällsluttningar var det af vikt att ej glida. Utför mindre branta fjällsluttningar och på slätten har det emellertid snart visat sig fördelaktigt att få trugorna att glida; och att på undersidan kläda dem med skinn, på hvilket håret satt kvar och, bakåtvändt, bildade glidytan, måste ha legat mycket nära till hands. Man ser ofta berättas, huru naturfolk begagna skinn [ 93 ]till att åka på fram öfver snön, och särskildt omtalar Strabo det från Kaukasus. En del indianer bruka lägga skinn under sina trugor, när de skola utför backar. Eskimåernas namn på trugor betyder (enligt Kleinschmidt) egentligen »skinn att glida på». Deras skida är nästan alltid skinnklädd.

Men från det ögonblick rörelsen öfvergår till glidande har trugan utvecklat sig till skida.

För att vinna stöd för denna åsikt om skidans utvecklingssätt, måste vi undersöka, om det möjligen ännu skulle finnas skidformer, som genom sin stora bredd och jämförelsevis ringa längd erinra om trugformen.

Ju längre vi komma österut i Sibirien, blir skidformen, enligt meddelande af kapten A. Jacobsen, allt kortare och bredare. Längst österut hos golderna och giljakerna äro de endast 1,40—1,60 m. långa och 16 cm. breda.[10] Förhållandet mellan längd och bredd är sålunda omkring 9:1. Språnget till långa skinnklädda trugor är i sanning icke stort, i alla händelser icke större än t. ex. till trondhjemska eller österdalska skidor med ett förhållande mellan längd och bredd uppgående till öfver 30:1. Ett slående intryck af, huru litet språnget kan vara mellan trugan och skidan, får man vid betraktandet af de teckningar, Nordenskiöld i sin skildring af Vegaresan ger af en truga och en skida från tsjuktsjerna. Öfvergången i form från den ena till den andra är icke stor: gör trugan af enbart trä, kläd henne med skinn, och skidan är färdig.

Går man öfver till amerikanska sidan af Behringssundet, finner man äfven hos Alasjka-indianerna långa, smala [ 94 ]trugor, något liknande tsjuktsjernas och i påfallande grad erinrande om de korta och breda skidor man finner hos många östsibiriska folk. Skidor påträffar man däremot icke hos de amerikanska folken, så vida de icke blifvit på senare tider införda.

Hur denna indiantrugans afsmalning och förlängning skall förklaras, därom vågar jag ej för närvarande uttala någon mening.

Norsk skida från 1644.
Norsk skida från 1644.

Norsk skida från 1644.

Beger man sig västerut i Sibirien, finner man — enligt Jacobsen — skidorna ofta längre och till formen mer liknande vanliga europeiska skidor. På »Museum für Völkerkunde» i Berlin ser man ett par samojediska, med själskinn öfverdragna skidor, som enligt en af kapten A. Jacobsen företagen mätning hålla 2,20 m. i längd och 15 cm. i bredd.[11]

Den äldsta tillförlitliga afbildning[12] af norska skidor är den som Stephanius 1644 ger i sin upplaga af Saxo.

Denna afbildning, hvaraf jag här meddelar en kopia, är ytterst intressant därigenom, att den i hög grad påminner om. de afbildningar man äger af tungusiska och andra östsibiriska skidor. Hon återger möjligen en nu utdöd skidform, [ 95 ]som stått den ursprungliga betydligt närmare än de nuvarande. Understundom kan man dock ännu, i synnerhet i afsides bygder af Norge, träffa på egendomliga och urmodiga former.

Den skinnklädda skidan synes sålunda varit skidans äldsta form. Hon är också spridd öfver hela Sibirien och synes vara den där mest använda. I de norska sagorna och i Eddan omtalas också, som vi sett, först endast »ånder», samma ord som nu begagnas om lapparnes och nordländingarnes korta, skinnklädda skidor.

Att döma af det från ryskan lånade ordet golas, kunde det se ut, som lapparne först af ryssarne lärt sig bruket af oklädda skidor. Detta blir dock mindre sannolikt, när vi se, att oklädda skidor, efter hvad kapten Jacobsen meddelat mig, ofta begagnas ända bort i östra Sibirien, såsom hos tunguserna är fallet. De oklädda skidorna äro dock här af ungefär samma form som de skinnklädda och ha väl ofta endast bristen på skinn att tacka för sin nakenhet.

Det vill i det hela synas, som den nakna skidan fått sin viktigaste utveckling i Europa, där man väl också hade mindre godt om skinn, men dess rikare tillgång på ypperliga träslag att göra goda oklädda skidor af.

Därigenom att man upphörde att begagna det tunga skinnet, kunde skidan göras längre utan att bli för tung och på samma gång erhålla en större bäryta, så att hon sjönk mindre ned i snön och gled så mycket lättare öfver den.[13]

I Skandinavien, och i synnerhet i Norge, har denna skidform nått sin högsta utveckling, och anser man den [ 96 ]lätthet, hvarmed skidan glider fram öfver snön, för hennes viktigaste egenskap, då måste säkerligen denna form anses för den fullkomligaste, liksom den är den mest utvecklade.

Som en öfversikt af skidans utvecklingshistoria, såsom vi af anförda sakförhållanden slutit oss till henne, låter följande stamträd uppställa sig:

Icke skinnklädda skidor (27:1).  
|  
Åndrer (18:1). Indianska snöskor.
|


Tungusiska (9:1).
|
Aflånga skinnklädda paltor. Vidjeplattor, trugor.
|
Runda träplattor.

Jag har här med någon utförlighet behandlat skidan och hennes historia, och jag har ansett mig böra göra det, icke blott emedan det är första gången hon i större utsträckning användts i vetenskapens tjänst, eller därför att hela planen till Grönlandsexpeditionen var grundad på och genomfördes med tillhjälp af henne — utan äfven därför, att detta redskap lagt stora, eljest knappt beboeliga sträckor af jorden under människans välde och därigenom gjort vintern, då snön i dessa trakter lägger bro och väg mellan bygderna, just till samfärdselns tid, i stället för att som förut stänga alla vägar och stigar. Detta kraftiga hjälpmedel i människans tjänst har hittills alls icke fått sin vederbörliga plats i den kulturhistoriska forskningen.

För närvarande ha vi i Norge en stor mångfald af skidformer. En del äro långa och smala, andra korta och breda; somliga ha en stor hålrand inunder, andra en mindre, andra åter två eller flere mindre, medan en del former icke [ bild ]

I språnget. (Teckning af A. Bloch.)
I språnget. (Teckning af A. Bloch.)

I språnget.
(Teckning af A. Bloch.)

[ 97 ]ha någon, utan äro alldeles släta på undersidan. Randens ändamål är att göra skidan stadigare, så att hon, i synnerhet på hård snö, går rakt fram utan att vingla åt sidorna. Mig veterligen, är det endast på några få ställen i Nordland man ännu begagnar åndrer. Med sina många olägenheter ha dessa dock den fördelen, att på ett visst slags före de glida lättare än vanliga skidor, i det håren på skinnet hindra snön, när han är ny eller kram, att häfta vid (kladda), såsom han gör på trä. Vidare ha de den fördelen att ej glida så lätt tillbaka, då håren ta emot. För en öfvad skidlöpare har detta dock ej synnerligt att betyda.

Det skulle föra oss allt för långt att här inlåta oss på någon beskrifning af de många olika skidformerna i vårt land. Det måste emellertid beklagas, att detta ännu icke skett, liksom att det ännu ej finns någon samling af våra skidtyper, så mycket mer, som många af våra märkligaste typer efterhand utträngas af nya och försvinna.

Skidornas längd skiftar vanligen från 2,2 ända till 3,1 m. Ett vanligt mått vid valet af en passande skida är, att den som skall begagna henne med uppsträckt hand jämt och nätt når skidans spets, när hon står lodrätt mot marken.

Att säga, hvilken skidform är den bästa, har sig icke så lätt, ty skidornas form bör vara afpassad efter det före och den terräng, hvari de skola begagnas. För att komma hastigt fram öfver jämna marker och öppna fjälltrakter, där det icke är många krökar att göra, står man sig bäst med långa och smala skidor, medan det säger sig själft, att man t. ex. i oländig skogsmark bör använda korta och breda skidor, som äro lätta att svänga. I tung, lös snö kan man begagna långa och breda skidor af något löst och lätt träslag o. s. v.

[ 98 ]Till skidorna användas på olika trakter ytterst olika träslag. Utom furu, som är det mest använda, begagnas i synnerhet gran (och grantelningar, som dock äro en sällsynthet), björk (allmänt nordanfjälls), ask, alm, ek, rönn, asp, sälg och någon gång lönn. Hvilket träslag är det lämpligaste, är ej lätt att säga, då de olika sorterna vanligen ha hvar sina utmärkande företräden.

De allra senaste åren har skidlöpningen fått en märkbar uppblomstring i Norge. Det har i detta hänseende kommit ett alldeles nytt lif i norska folket. Till ej oväsentlig del ha vi härför att tacka de offentliga skidlöpningarna, och icke minst dem vid Kristiania, där telemarkingarne genom sin öfverlägsna färdighet ordentligt förbluffade stadsungdomen, hvilken dock snart af dem lärde sig konsten och slutligen till och med öfverglänste sina läromästare.

Den som steg för steg följt denna mäktiga rörelse, den som erinrar sig, hur öde och tomt det för en tolf år sedan var i skidbackarna omkring Kristiania, och som ser, hur det där nu om vintrarna öfverallt vimlar af skidlöpare, unga och gamla, män och kvinnor, kan icke annat än glädjas åt detta friska lif.

För ej så länge sedan var stafven lika oumbärlig för skidlöparen som skidorna. På stafven red han utför sluttningarna, när farten blef väl stark, och till honom tog han sin tillflykt vid hvarje svårighet och hinder. Men därigenom fick han också en tvungen, bakåtlutande ställning, utan välde öfver sina skidor och utan tillit till sina egna ben.

Men så utvecklade sig, i synnerhet uppe i Telemarken, en alldeles ny riktning inom konsten. Telemarksbon visade oss, att om man riktigt lär sig att ha skidorna i sitt våld utan att vid alla tillfällen anlita stafven, man kan besegra [ 99 ]långt större svårigheter utan än med den, utom det att hållningen blir ojämförligt säkrare och ledigare därigenom, att man kan samla hela sin styrka och mer litar på kraften i sina ben än på stafven.

Det är ej många år sedan denna nya metod började användas, men den har gjort en hel revolution i vår skidvärld. Med detta nya manér följde också en ofantlig utveckling af konsten att ränna med hopp, »staa i hop». Denna konst, som alltid ansetts för en hufvudsak vid den sportsmässiga skidlöpningen, har ingen synnerlig praktisk betydelse, ty ingen tar sig gärna för att ge sig utför bråddjup och göra långa luftfärder, när han är ute på långresa och använder sina skidor på fullt allvar. Då söker man helst undvika dylika svårigheter. Hoppningen måste därför helt och hållet anses som en lek, men en nyttig lek, ty ingenting förmår i samma grad ge spänstighet åt kroppen och välde öfver skidorna i förening med mod och säkerhet.

För att »staa i hop» uppsöker man sluttningar, där man med hvinande fart kan ränna utför afsatser (antingen naturliga eller uppkastade snövallar), öfver hvilka man nu med den fart man har gör en längre eller kortare luftresa. Genom att taga sats på kanten af terrassen kan språnget betydligt ökas. På detta sätt kan man 20 till 27 m. sväfva genom luften, ja, personer skola finnas som hoppat nära 30 m. Sålunda berättas om en bekant skidlöpare från Telemarken, Söndre Auersen Nordheim, att han kunde hoppa 29 m. utför en klippbrant och stå på skidorna, när han kom ned.

Det lodräta fallet blir under sådana luftsprång icke obetydligt. 8—12 m., alltså ett fall från tredje eller fjärde våningen i ett ordinärt hus, är ingenting ovanligt. När man kommer ned, skjuter man gärna det högra benet framför det vänstra, böjer ett ögonblick litet på vänstra knäet och [ 100 ]ränner så med hvinande fart vidare. Det är just den omständigheten, att man behåller så mycket af farten, som, i förening med snöns mjukhet, gör dylika hopp möjliga.

Att många falla efter luftresan är ej att undra på, och när man ser dem snurra rundt om utför backarna, med armar, ben och skidor hvirflande om hvarandra i moln af yrande snö, då skall säkerligen mången, som ej själf pröfvat på det, taga för gifvet, att åtminstone armar eller ben blifvit bräckta. Sådana olyckor hända dock, lyckligtvis, ytterst sällan.

Att se en skicklig skidlöpare göra sina luftsprång är säkerligen ett af de vackraste skådespel man gärna kan få bevitna. Att se honom käck och spänstig komma hvinande utför sluttningen, se honom några steg från hoppet börja huka ihop sig, på kanten taga sats och så i ett huj som en måse sväfva djupt ned genom luften, tills han 21 eller 24 m. nedanför hinner marken och genom ett moln af snö ränner vidare; vid en dylik anblick går det en formligen en kåre genom ryggen af fröjd och hänförelse. Och sådant kan man häruppe se hvarendaste dag om vintern, när det är godt skidföre, men framför allt vid de stora årliga skidtäflingarna.

Redan i sextonde århundradet omtalar Olaus Magni, att »man går på skidor för idrotts skull, täflande om att vara den förste, alldeles som kämparne om priset på kapplöpningsbanan». Dessa pristäflingar ha på den senare tiden blifvit upptagna på nytt, sunnanfjälls regelbundet sedan 1862.

Landets duktigaste skidlöpare infinna sig för att täfla om de första prisen. Den ene gör luftsprånget bättre än den andre, och bland åskådarne råder en andlös spänning tills de kommit ned. Stå de då på benen, helsas de med ändlöst jubel, medan den olycklige som faller obarmhertigt [ 101 ]begrafves under ett störtregn af skrattsalvor. Den som sett en skidlöpning i Husebybacken utanför Kristiania glömmer aldrig den anblicken.

Men för att vara fullt herre öfver sina skidor fordras det något mer än att kunna hoppa på dem. Man måste kunna ögonblickligen svänga dem åt hvilkendera sidan som helst eller kasta dem tvärs och tvärstanna framför hvarje oförutsedt hinder. Kan man ej det, då äfventyrar man ju att ränna mot träd och stubbar och utför okända bråddjup. Äfven detta öfvas därför vid de årliga skidtäflingarna, och äfven däruti äro telemarkingarne, liksom den nyare tidens skidlöpare, mästare. Att se dem komma i full stormande fart och så plötsligt med en snabb vändning kasta skidorna tvärs och stanna, det är måhända en lika vacker anblick som att se dem sväfva genom luften.

Skidorna äro framför allt ett fortkomstmedel, och därför är och förblir också den hastighet, hvarmed skidlöparen kan taga sig fram genom obanad mark, skidlöpningens viktigaste sida.

Oaktadt åskådaren sätter största värdet på hoppningen, är det därför med fullt skäl längdlöpningen vid våra årliga skidtäflingar fått sig tillagd en större betydelse. Mången tror, att man blott behöfver vara uthållig och stark för att kunna på skidor tillryggalägga långa sträckor; men detta är ingalunda fallet. Det är lika nödvändigt att vara van att begagna sina skidor. Helst bör man från barndomen ha öfvat sig i konsten, så att man glider fram på skidorna med minsta möjliga ansträngning. Genom långvarig öfning, i synnerhet i barnaåren, blifva också de muskler och den del af nervsystemet, som vid skidornas förande särskildt komma i verksamhet, starkare utvecklade.

[ 102 ]Hvad det vill säga att vara van vid skidorna, får man klart för sig, när man är i tillfälle att se en öfvad och en oöfvad skidlöpare ränna vid sidan af hvarandra. Den öfvade glider fram som om intet hinder vore i vägen, medan den oöfvade arbetar och stretar med hela kroppen och öder bort en hel massa muskelkraft för att åstadkomma den nödiga rörelsen. Det händer därför ytterst sällan, att personer, som först i senare ålder börja gå på skidor, bli säkra och uthålliga skidlöpare. Om få saker gäller i samma grad som om skidlöpningen, att det träd som skall växa krokigt måste tidigt böjas. Hela kroppssystemet måste utbildas därtill.

Man får dock ej häraf sluta, att denna idrott ger kroppen en ensidig utveckling. Tvärt om finns väl knappast någon, som ger kroppen en mera sund och harmonisk utveckling. Det är icke blott benen, utan äfven öfverkroppen och armarna som användas. De senare få en hälsosam motion genom stafvens förande under marschen, i synnerhet om man begagnar en staf i hvardera handen, såsom lapparne i somliga trakter bruka, och som äfven börjat bli sed under snabblöpning i Norge. På vandringen öfver Grönland begagnade äfven vi två stafvar.

Att uppställa en allmän norm för den hastighet, en skicklig och uthållig skidlöpare bör kunna uppnå, är icke möjligt, då den i väsentlig grad beror af terräng och skidföre. Man kan dock beräkna, att en öfvad skidlöpare på godt före och i någorlunda god mark bör kunna tillryggalägga cirka 100 kilometer på dagen.

Den längsta skidlöpning som hittills egt rum i Norge var den, som i februari 1888 hölls i trakten af Kristiania. Banan var 50 km. lång och gick genom tämligen kuperad skogsmark. Under vägen voro en mängd hinder af olika art uppställda för att pröfva de täflandes skicklighet. Banan [ 103 ]blef af den snabbaste skidlöparen tillryggalagd på 4 timmar och 26 minuter.

Den längsta kapplöpning på skidor som öfver hufvud hållits är säkerligen den, som på föranstaltande af friherrarne Dickson och Nordenskiöld hölls i Jokkmokk i svenska lappmarken den 3 och 4 april 1884. Här tog den 37-årige lappen Lars Tuorda, som följt Nordenskiöld på hans färd öfver Grönlands inlandsis, första priset, sedan han, efter prisdomarnes uppgift, tillryggalagt 220 km. på 21 timmar och 22 minuter. Den andre i ordningen, äfven en lapp (40 år gammal), kom 5 sekunder senare, och af de öfrige 6 täflande, 5 lappar och 1 nybyggare, kom den siste fram 46 minuter efter den förste. Banan var nästan jämn och gick till största delen öfver isen på insjöar. Terrängen bör således ha varit mycket gynsam och föret särdeles godt.

Under föregående arktiska expeditioner har skidan, märkvärdigt nog, haft mycket litet eller alls ingen användning. På Grönlands inlandsis ha endast några få expeditioner medfört skidor.

Märkvärdigt nog uttalades redan 1728 i Danmark den tanken, att om Grönlands inre skulle undersökas, det i första rummet borde ske genom utsändande af »några unga, raska norska karlar, som äro vana att om vintern på skidor idka skytte i fjällen, och på detta sätt kunde rekognoscera en god del af landet på alla håll». Denna tanke blef emellertid aldrig förverkligad af danskarne.

I »Nachrichten von Island, Grönland und Strasse Davis» af Johann Anderson (Hamburg 1740) berättas bland annat, att en skeppare på alla möjliga sätt sökt intränga på Grönlands inlandsis, »till och med på de långa fotspjälor, hvilka, som bekant, lapparne och andra begagna på sina vinterfärder, men ej kunnat komma synnerligt långt in i landet, [ 104 ]utan, sedan han förlorat en af sitt folk, som vågat sig ett stycke förut och för deras ögon sjönk ned, så att de kunde höra hans skrik och klagan, men ej komma honom till hjälp, måst vända om utan honom och utan hopp att någonsin kunna komma längre.»

I språnget. (Teckning af Eyvind Nielsen efter en ögonblicksfotografi, tagen af grosshandlaren T. Fearnley.)
I språnget. (Teckning af Eyvind Nielsen efter en ögonblicksfotografi, tagen af grosshandlaren T. Fearnley.)

I språnget.

(Teckning af Eyvind Nielsen efter en ögonblicksfotografi,
tagen af grosshandlaren T. Fearnley
.)

[ bild ]

Tvärstannande framför ett bråddjup. (Teckning af A. Bloch.
Tvärstannande framför ett bråddjup. (Teckning af A. Bloch.

Tvärstannande framför ett bråddjup.
(Teckning af A. Bloch.)

[ 105 ]Den danska expeditionen under kapten Jensen 1878 medförde skidor, men begagnade dem knappast.

Vidare användes skidor af de två lappar, som åtföljde Nordenskiöld 1883, samt af Peary och Maigaard 1886.

Till slut några ord om de skidor, som medfördes på vår expedition. De tillhörde icke egentligen någon viss norsk skidtyp, utan hade den form, som jag antog bäst skulle lämpa sig för den terräng och det före jag väntade mig finna i Grönlands inre. Vi medförde i allt nio par skidor.

Våra skidor, sedda uppifrån, från sidan och i tvärsnitt.
Våra skidor, sedda uppifrån, från sidan och i tvärsnitt.

Våra skidor,
sedda uppifrån, från sidan och i tvärsnitt.

Två par af dessa voro af ek, de öfriga sju af björk. Ekskidorna hade en längd af 2,30 m. Framtill vid kröken voro de bredare och hade här en bredd af 9,2 cm., medan de från midten och bakåt voro 8 cm. breda.

Längs ofvansidan gick en rygg så väl framför som bakom fotplattan, hvarigenom de erhöllo nödig styfhet utan att bli för tjocka och tunga. Längs sidornas öfre kanter voro de ett stycke framför och bakom tåstroppen något inskurna (se tvärsnittet), så att denna icke skulle stå för mycket ut och därigenom hindra farten. Längs undersidan hade skidorna tre smala ränder.

[ 106 ]Ungefär samma form och dimensioner hade äfven björkskidorna. Men genom försumlighet af deras tillverkare blefvo de något smalare i kröken: de hade här nämligen samma bredd som längre bak. Härigenom hålla sig skidornas framändar icke så väl ofvanpå snön, utan verka mer som en snöplog och göra gången tyngre. Ty värr, fingo vi skidorna så sent före vår afresa, att det icke var tid att anskaffa nya. Dessa björkskidor voro på undersidan beslagna med helt tunna stålplåtar. Under foten hade dessa en 88 cm. lång och 5,3 cm. bred öppning, med ett däri infäldt stycke elgskinn från djurets ben.

Vårt bindsel för skidans fästande vid lappskon.
Vårt bindsel för skidans fästande vid lappskon.

Vårt bindsel för skidans fästande vid lappskon.

Ändamålet med stålplåtarna var att få skidorna att glida lättare öfver våt, kornig snö, på hvilken vanliga träskidor alls icke vilja glida och som jag väntade ofta finna i min väg. Meningen med skinnet åter var att hindra skidorna från att, trots de glatta stålplåtarna, glida tillbaka. — Vi fingo emellertid ingen sådan snö, och alltsammans kunde sålunda undvarits. De båda ekskidparen visade sig vara mycket ändamålsenliga, och för framtida expeditioner tror jag att endast sådana äro att rekommendera.

Vårt skidbindsel var ytterst enkelt och utgjordes blott af en tåstropp af styft läder och bakom hälen en [ 107 ]jämförelsevis bred rem, som alldeles nere vid skidan var på ömse sidor fäst vid tåstroppen. Att hafva ett styft bindsel, t. ex. af vidje eller spanskt rör, såsom allmänt brukas i Norge vid rännande utför backar och hoppning, lämpar sig, efter min åsikt, alls icke till vandring öfver stora snövidder. De äro alls icke nödvändiga för att få tillräckligt välde öfver skidorna; men de hetta och besvära foten vida mer än ett mjukare och smidigare bindsel af läder. Min erfarenhet är, att ju mindre man känner bindslet, dess längre håller man ut på vidderna.




  1. Professor Gustav Storm i Kristiania har välvilligt öfversatt det här återgifna stället (Kongespeilet, Kristianiaupplagan, s. 19—20). Kongespeilet skrefs omkring 1250 af en norrman i den nordliga Namdalen antingen på Vigten eller Nærö. (Se Arkiv for nordisk filologi, I. 205—209.)
  2. Enligt professor Storm begagnas öfverallt i Kongespeilet aln i stället för fot.
  3. Jag tror det likar sig till snö, gossar, sa’ lappen, bjöd ut skidor.
  4. Sverres saga, kap. 163.
  5. Enligt Rietz (Ordbok öfver svenska allmogespråket) egentligen endast namnet på den högra kortare skida, som begagnas i Elfdalen i Dalarna. I Vesterbotten heter, efter samma källa, den skinnskodda skidan ander (pl. andrer), i Jämtland och Medelpad annar och i Bjuråker i Helsingland anner.
  6. O. Donner: Acta Soc. fenn. T. II.
  7. I ordet suatakha, skidans namn hos mandsjuerna, tungusernas sydöstra gren, återfinna vi möjligen samma stam takh som i formen tokh hos mordvinerna och ostjakerna och formen artakh hos permierna.
  8. Huruvida det samojediska tudo och tuta är samma ord, synes tvifvelaktigt.
  9. I orden sana, hana, taña ha vi alldeles samma ljudöfvergång som i orden sok, hok, tok(h), och som är ägnad att ännu ytterligare stärka vår öfvertygelse, att dessa senare måste vara skiftningar af samma ord.
  10. Ett par skidor från golderna finnes i »Museum für Völkerkunde» i Berlin. Dessa äro, enligt Jacobsen, 1,45 m. långa och 16 cm. breda. De äro gjorda af furu och öfverdragna med skinn af renens ben. Tåstroppen är af bredt själskinn med en bred hälrem. De äro framtill något uppåtböjda, men baktill endast helt obetydligt.
  11. Kapten Jacobsen ger i ett bref till mig följande beskrifning af dessa skidor: »De äro öfverdragna med själskinn. Framom och bakom det ställe där foten hvilar går längs skidan en låg rygg. Böjningen framtill är tämligen stor.
  12. Olaus Magnus’ afbildningar från 1539 och 1555 äro tydligen oriktiga.
  13. Som en öfvergångsform kan säkerligen det slags skidor anses, som ännu begagnas i Österdalen och angränsande trakter i Sverige samt tvifvelsutan äfven i Finland. Den högra skidan (kallad andur) är nämligen kort och ofta skinnklädd, den vänstra däremot mycket lång och naken.