På skidor genom Grönland 1890/Vår sista tältplais på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nytt sammanträffande med eskimåer. Bland isberg
På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.
av Fridtjof Nansen (1861-1930)
Översättare: Otto Wilhelm Ålund
Fortgången af vår kännedom om Grönlands inlandsis och de äldre försöken att intränga på dem  →


[ 344 ]

Femtonde kapitlet.

Vår sista tältplats på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen.


Omkring kl. 8 på aftonen landade vi då ändtligen i tät tjocka vid vår sista tältplats på Grönlands östkust. Just som jag satte foten i land, flög en flock snäppor upp, men slog åter ned på en sten tätt invid oss. I ett enda skott fick jag fyra af dessa läckra fåglar; det föreföll mig som ett godt varsel. Balto var denna dag så modig och stor af sig, att han knappt kommit upp på berget förr än han tillät sig att föredraga en längre mässa, härmande en af prästerna i Finmarken, hvilket han gjorde ypperligt, men aldrig vågade när han ej var säker om lifvet. I dag tillät han sig dessutom en liten svordom, och det var länge sedan det hände. Ja, han gaf till och med Ravna tillbaka det exemplar af Nya testamentet på lapska, han lånt af denne, under förklaring att han nu ej längre behöfde det. Då Sverdrup sade honom, att han ej borde göra sig så säker, det kunde ännu bli mången hård törn, innan han uppnådde västkusten, blef han litet betänksam och svor åtminstone ej mer.

Vi hade efterhand förvärfvat oss en sällsynt färdighet att lossa våra båtar, men aldrig hade det gått så fort som denna afton. Det låg en glad ifver öfver allt hvad vi gjorde, [ 345 ]och denna minskades ej därigenom, att jag lofvade dem kaffe. I mina dagboksanteckningar från denna dag heter det bland annat: »Medan båtarna tömdes, kokade jag kaffe åt oss. Det var det andra målet varm mat under de 12 dagar vi färdats längs östkusten. Kaffet och kvällsvarden intogos på berget nere vid båtarna i den gladaste stämning; äfven lapparne syntes belåtna. Vi kände tillfredsställelsen öfver att ha uppnått vårt första mål och besegrat en svårighet. Visserligen återstod den svåraste delen af färden, men där var fastare mark och säkrare is att röra oss på, icke drifvande isflak och båtar, som kunna krossas hvilket ögonblick som helst.

»Det landskap, som omgaf oss, skulle säkerligen ej förefallit alla så vackert som vi funno det. Det var de grå gneisklipporna, på hvilka vi sutto, och så på båda sidor jöklar, som gingo ända ut i hafvet. Tjockan hade lättat något igen, så att äfven Kiatak stundtals kunde ses. På vattnet flöto här och där några kalfisstycken. Det hela var en blandning af grått och hvitt, här och där med ett inslag af blått — grå luft, blygrått haf med hvita isstycken och gråa fjäll med hvit snö omkring, och så litet blått i sprickorna i jökeln rätt ofvanför oss, eller i kalfisblocken på hafvet. Men inom oss var nu intet grått.»

Vi funno en god tältplats uppe på berget, och det var i en lätt och glad stämning vi alla gingo till hvila den aftonen.

Den ll:e ingick med det härligaste väder. Från platsen utanför tältet sågs det blå hafvet hvälfva sig i solskenet bort mot horisonten; endast här och där sågos enstaka isberg och kalfisstycken flyta på det mattfärgade djupet, öfver hvilket böljorna i den svaga morgonbrisen glittrade i solen. I söder sågs Kolberger Heide dyka upp med sina snö- och ismassor och sina många nunataker. Framför oss i öster höjde Kiatak [ 346 ]sin väldiga, afrundade kägelgestalt ur det blå djupet upp mot den molnfria, klara augustihimmeln.


Utsikt öster ut från vår sista tältplats på östkusten. Fjället Kiatak. Morgonen den 11 augusti.
(Efter fotografi.)

Från denna stenjätte och öfverallt norr ut utbredde inlandsisen sina hvita massor mot horisonten. Längst ned bli dessa massor allt mer blå, allt mer sönderslitna och genomskurna af klyftor, tills de längst ned vid sjön sluta i en hög, söndersplittrad isvägg. Det är från dessa blå isväggar de många kalfisstycken, som flyta rundt omkring oss, falla ned med ett brakande dån. Högst upp hvälfver sig isen inåt som en enda hvit yta, hvilken blott här och där synes genomfårad af blå sprickor. Slutligen förloras han ur sikte; hvit och nästan varm aftecknar han sig mot himmelns blågröna färg.

[ 347 ]Det är icke många ljud som höras i denna natur. Endast tärnornas gälla skrik skära i dina öron, medan du står där betagen af denna naturs storslagna, men ödsliga skönhet. Stund efter annan höres dock från glacieren där borta hvar gång han slår en ny spricka eller skjuter sig helt litet framåt, ett brakande dån, som har den mest förvillande likhet med ett kanonskott. Glömmer man för ett ögonblick hvar man är, eller hör man det i halfsofvande tillstånd fram på morgonen, är förväxlingen mycket lätt.

Men solen har redan länge kallat oss till arbete; låt oss därför i all hast få oss litet frukost. De fleste af expeditionens medlemmar måste därefter taga i tu med att skrapa rosten af kälkmedarna och skidornas stålskenor. Angripna som de nu äro af hafsvatten och fukt, äro de alldeles otjänstbara. Dietrichson skall kartlägga bukten, medan Sverdrup och jag skola företaga vår första vandring in öfver inlandsisen. Det måste ju undersökas, om här var möjligt att komma fram, samt hvilka anordningar för detta fall borde träffas. Vi brunno af otålighet att få kasta en blick in öfver detta terra incognita, hvilket säkerligen ännu ingen människofot beträdt.

Innan vi kommo i väg, var dock åtskilligt att beställa. Sålunda måste några astronomiska observationer tagas i dag, medan vi hade solen, och några fotografier borde vi äfven ha i det vackra vädret.

Slutligen, då solen passerat meridianen och vi fått vår middagshöjd, voro vi färdiga och matsäckskonten tillsnörd. Alptåget och isyxorna hade vi också med, och så rustade drogo vi uppför den bara sluttningen till fjället, som från tältet höjde sig ett stycke inåt, omgifvet af jökelmassan, och som jag kallat Nordenskiölds nunatak. Snart voro vi uppe på toppen. Innanför oss funno vi en liten morän, hvarifrån [ 348 ]det var god utsikt öfver isen. Vi sågo nu, att han icke var fullt så jämn som han nedifrån sjön visat sig: en mängd sprickor genomfärade på alla håll hans hvita yta. Det var dock framför allt förhållandet tvärs öfver de båda isströmmar eller skridjöklar, som sköto sig ut på ömse sidor, norr och söder, om honom.

Sedan vi försökt i norr och funnit hans yta alldeles omöjlig att komma öfver, insågo vi, att det enda möjliga sättet att komma fram vore att gå längs ryggen mellan skridjöklarna. Ett godt stycke kommo vi här fram öfver sprickfri is. I början var denna hård, om än ojämn med en skroflig, skarp yta, som knastrade under fötterna och obarmhärtigt slet stöfvelsulorna. Efter en stund kommo vi in på något lösare, men våt kornsnö, där foten sjönk ned något litet. Det dröjde emellertid ej länge förr än vi träffade på sprickor, först smala och helt oskyldiga, hvilka vi med lätthet klefvo öfver; men snart blefvo de bredare och, som det tycktes, bottenlösa. Dessa kunde vi icke en gång hoppa öfver, utan måste kringgå dem, än till höger, än till vänster.

Som bekant, gå sprickorna vanligen i rät vinkel mot den riktning, hvari skridjöklarna skjuta sig fram. De uppstå därigenom, att ismassan hvälfver sig öfver ryggar eller ojämnheter i den underliggande marken. Härigenom hoppressas följaktligen hennes understa lager, medan snön eller isen i de öfre lagren remnar allt ned igenom ända mot bottnen, och därmed är en spricka bildad längs den rygg, öfver hvilken skridjökeln rör sig. Efter hand, allt som rörelsen fortskrider, bildas nya remnor, som alla gå i ungefär samma riktning.[1] [ 349 ]En lång stund redde vi oss någorlunda godt; dels kunde vi hålla oss längs sprickorna norr ut, då vi därigenom icke veko så mycket af från kursen, dels voro dessa icke så långa och smalnade utaf, så att vi kunde hoppa öfver eller kringgå dem. Ofta gingo vi öfver dem på ihåliga snöbroar eller smala ryggar, uppkomna därigenom, att isen icke helt och hållet brustit, utan en isremsa blifvit kvarhängande från kant till kant som en smal, åt ena sidan lutande bro, från hvilken man åt båda hållen såg ned i det blå, bottenlösa djupet. Så länge snölagret på isen var tunnt, var det ingen fara: man såg, hvar det var fast grund för foten och hvar man måste taga sig i akt och skynda sig öfver. Tåget hade vi bundit om lifvet med hvar sin ända; det måste hållas stramt emellan oss, på det att, när den ene halkade eller sjönk ned, den andre på ögonblicket kunde hålla honom uppe.

Ju längre vi kommo, blef emellertid snötäcket på isen allt tjockare; vi sjönko ända till fotknölarna ned i den våta kornsnön. Det blir tungt att gå, och förrädisk ligger snön utöfver sprickornas kanter, ja, täcker dem stundom helt och hållet, så att det ser jämnt ut. Man måste då känna sig för och sticka med stafven i snön öfverallt, eljes står man snart nog på ihålig grund, där endast ett par cm. sammanyrd snö skiljer en från djupet, i hvilket stafven vid det ringaste tryck faller ned. Känner man detta, stiger man så hastigt som möjligt tillbaka, eller också tar man ett förtvifladt steg framåt så långt de korta eller långa benen tillåta, för att om möjligt nå fast grand på andra sidan, medan kamraten spänner emot med foten och med ett säkert tag fattar om tåget, för att vara färdig att hålla igen, om snöskorpan skulle brista.

Ingendera af oss gjorde några svåra fall, men det såg ett par gånger styggt nog ut; vi sjönko nedtill armarna och [ 350 ]kände benen dingla i det tomma rummet under oss. Då detta på längden blir mindre behagligt, var det därför naturligt, att vi lämnade denna del af isen och styrde kurs längre söder ut, där snön var mindre djup och sprickorna ej så många. Då vi här ej behöfde vara så varsamma som förut, gick det raskt undan ett stycke. Efterhand upphörde sprickorna nästan helt och hållet, men i stället låg den våta kornsnön djupare än någonsin, och det var otroligt tungt att stampa sig fram, medan vi sjönko ned långt öfver fotknölarna. Bittert ångrade vi nu, att vi ej tagit med oss skidor eller indiantrugor. Vi hade visserligen våra norska trugor med oss på ryggen, men de gjorde mycket liten nytta, då de voro för små att i detta före hålla oss uppe på snön.

Plötsligt fall genom snö, som ligger öfver en spricka.
(Af E. Nielsen efter en skiss af författaren.)

Stigningen hade varit tämligen jämn alltsedan vi på c:a 125 meters höjd lämnade fasta berget. Framför oss i nordväst (rättvisande) hade vi en höjd, hvarifrån vi trodde oss få den önskade utsikten in öfver isen, om vi blott kunde hinna dit; men vägen var lång och föret, som sagdt, det [ 351 ]sämsta möjliga. Emellertid hade våra magar hunnit bli tomma, och solen stod redan tillräckligt långt i väster, att vi kunde tänka på de materiella behofven, lägga vidjetrugorna på snön, trampa hål framför dem och på det sättet tillreda oss en någorlunda torr och varm sittplats i solbaddet. Det var en verklig vederkvickelse att få hvila litet. Medan vi höggo kraftigt in på pemmikanen och köttskorporna, kastade vi en blick på landskapet omkring oss och njöto af den molnfria himmeln och det strålande vädret. Dock stucko oss solstrålarna, som återkastades från den hvita snöytan, nästan väl mycket i ögonen; vi hade, ty värr, glömt snöbrillorna i tältet och kunde således icke utestänga dem.

Framför oss, i söder, hvälfver den breda isströmmen sin spruckna och fårade yta ned mot sjön. Vi veta, att där längre ned skall finnas några bergklintar; men de äro nu skymda för oss, och vi se endast hafvet därutanför, som hvälfver sin blå yta ända till horisonten. Någon egentlig drifis kunna vi icke se, endast några spridda isstycken, till större delen härstammande från jöklarna. Hvilken förändring under de få veckor som gått sedan vi långt därute drefvo här förbi på ett isflak! Då låg drifisen mer än 6 mil från land ut till hafs och så tätt, att icke ens våra små båtar kunde slippa igenom; nu kunde den största eskader hvar som helst komma obehindradt in till land utan att ens röra vid ett isstycke. Längre fram på dagen fingo vi högre upp utsikt norr ut ända till Kap Dan, där hafsytan hela vägen sträckte sig lika blå och blinkande ända in till stranden och ingen hafsis stod att upptäcka.

Men middagen var färdig, och vi måste skynda oss, om vi skulle uppnå höjden före solnedgången, den tid på dagen då man ser skarpast och längst ut öfver snöytorna. Vi stampade därför vidare med de förnyade krafter mat och hvila [ 352 ]kunna gifva. Föret blef ständigt allt sämre; och en isskorpa, som här låg ofvanpå snön och var en lämning efter föregående dagars nattfroster, tröttade mycket, då den brast, när foten sattes ned, och hängde sig fast om fotleden, när den åter lyftes upp. Det var hvad vi hemma kalla »huggeskare», och den kan, som bekant, utmatta äfven den starkaste. Och utmattade blefvo vi, så mycket mer som våra ben länge saknat all öfning. De hade ej på många månader fått någon rörelse, om jag undantar den lilla motion de erhöllo under båtdragningen på isen. Det var i synnerhet musklerna öfver knäet och i höfterna som hade värsta känningen af det.

Men här fanns ingen försköning; vi måste streta vidare för att så snart som möjligt komma upp på höjden och få utsikt in öfver isen; ty komme vi icke i tid dit upp, kunde utsikten stängas af regn och disig luft, och det såg icke osannolikt ut: luften antog redan längs den högsta bergryggen en otreflig, grå ullfärg. Vi fördubblade våra ansträngningar och stretade å stad det bästa vi kunde. Sent omsider, sedan vi gång på gång trott oss vara där, men allt jämt funnit en ny sluttning bakom, kommo vi då upp mot toppen af den efterlängtade höjden — men, ack och ve, lifvet är rikt på missräkningar! Har man nått en höjd, ligger alltid bakom en annan ännu högre, som stänger utsikten. Men dit måste vi ändå. Visserligen var det att förmoda, att vi nu efter de par milen vi tillryggalagt kommit öfver den värsta isen; men den torde ännu vara tillräckligt dålig därinnanför.

Alltså vidare, så fort benen vilja bära, mot den högsta punkten af ryggen där framför oss! Det ser ut att vara många sprickor i vår väg; men de äro väl icke värre än att de kunna klareras. Under ett börjande duggregn stiga vi uppför den tämligen branta sluttningen. Det går tyngre än någonsin: vi sjunka nu ned i snön ända till midjan. Men [ 353 ]det hjälper ej, om än regn och töcken hota aldrig så mycket; vi måste emellanåt stanna och pusta litet i backen, uppgifna af trötthet som vi äro. Denna gång ser det dock ut som vi ej skola bli narrade; om blott regnet vill tillåta det, få vi nog en god utsikt inåt; ett stycke kunna vi redan se, ja, en hittills okänd nunatak skymtar äfven fram för blicken. Med allt större ifver streta vi framåt.

Ändtligen stå vi på toppen af »Den hvide haug», som vi kallat den, och bli nu rikligt belönade för vår möda. I hela sitt majestät ligger glacieren utbredd framför oss. Duggregnet faller visserligen ännu, men det är dock icke värre, än att alla önskliga detaljer kunna ses, till och med på tämligen långt afstånd. Hela slätten synes vara jämn och utan sprickor ända till horisonten. Det hade vi nu också väntat; men hvad vi icke väntat, det var de många små och stora nunataker, som sågos sticka upp öfver snöhafvet långt, långt inåt. Många af dem voro helt hvita och snöbetäckta, men i många stucko mörka, bara klippstycken fram genom snön och bildade en stark kontrast mot dennas bländade hvita färg, gifvande ögat välgörande hvilopunkter på den enformiga slätten. I synnerhet var det en liten nunatak långt inne på glacieren som genom sitt utseende och sitt läge ovilkorligt tilldrog sig uppmärksamheten. Vi kallade den »Jomfrua». Hvarför den fick det namnet, skall jag icke så noga kunna säga; måhända var det därför, att den var så ren och jungfrulig; man såg blott ett litet mörkt klippstycke, som stack fram uppe vid hufvudet. Till formen påminde äfven denna nunatak i viss mån om en jungfru från gamla tider med en stor hvit styfkjol. Innanför stucko ännu ett par toppar upp, som voro alldeles hvita och så till vida ännu mer jungfruliga.

Vi beräknade afståndet till de innersta nunatakerna till 5 à 6 mil och kunde väl knappast hoppas uppnå dem på [ 354 ]ännu många dagar. Stigningen var visserligen så långt ögat nådde jämn och slät, men skidföret var, som vi erfarit, allt annat än godt; i synnerhet hade det sista stycket varit rent af omöjligt. Frös det ej på om nätterna, vore utsikterna ej de ljusaste. Men barometern visade oss, att vi nu befunno oss på mer än 900 meters (inemot 3000 fots) höjd, och komma vi ännu några hundra meter högre upp, måtte vi väl få köld, åtminstone om nätterna. Hvilka tokar voro vi ej, som suckade efter köld i det inre Grönland!

Men vårt ändamål är vunnet. Vi ha funnit isen, trots nunataker och trots den direkta uppstigningen från hafvet, så jämn, att vi aldrig kunnat hoppas på något bättre. Vi äro hungriga, det är långt lidet på aftonen och icke för tidigt att åter slå sig ned på trugorna och låta matsäcken rättvisa vederfaras.

Sedan kvällsvarden intagits, var det tid att tänka på återfärd. Vi voro minst 2 mil från tältet. Att gå tillbaka samma väg vi kommit var ej skäl. Vi hade ju begifvit oss ut på rekognoscering och borde därför undersöka, om icke expeditionen på något annat ställe kunde komma lättare fram. I synnerhet tänkte vi oss möjligheten af att fjället, som vi nu hade söder om oss (på Jensens land), skulle gifva oss en god väg till det inre. Vi skulle här på fast grund kunna komma högt upp och därigenom undgå en del af den svåraste isen. Det var visserligen väl sent på dagen att försöka nya vägar, men vi måste ha klarhet i saken och få taga natten till hjälp.

Då snön häruppe var lösare och det följaktligen var svårare att gå än någonsin, måste vi spänna på trugorna, för att dock försöka, om de ej skulle hjälpa oss något, och det gick verkligen betydligt lättare.

Gående i sydlig riktning mot fjället, anträdde vi nu hemmarschen. Men det mörknade hastigt, och vi hade ej gått [ 355 ]långt, förr än det redan blef svårt att se sprickor på något afstånd. Visserligen voro de ännu icke synnerligt många, men vi måste bereda oss på att snart möta dem i myckenhet. Vi måste så mycket som möjligt hålla oss på själfva ryggen af den höjdsträcka, som åtskilde de sänkor vi hade på ömse sidor om oss. Här kunde man känna sig någorlunda trygg. Ett långt stycke gick det bra, väglaget blef också bättre, ja så godt, att Sverdrup spände af sig trugorna. Icke långt bort sågo vi redan fjället, där vi hoppades finna vatten och där vi ämnade taga oss en god hvila och sträcka ut våra trötta lemmar på bar mark. Vi längtade obeskrifligt efter fast land, och det kunde ej vara långt kvar.

Där isbroarna voro för svaga att gå på, kröpo vi på alla fyra.
(Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

Men hur ofta slå ej beräkningarna fel, när man har med is att göra, det må nu vara drifis eller inlandsis! Vi [ 356 ]hade ej gått många steg, förr än vi började ana, att detta »icke långt» kunde bli långt nog. Vi kommo nämligen in i en sträcka med de längsta och värsta sprickor vi ännu träffat på. I början voro de dock hjälpliga, och på trugorna gick jag stadigt, hoppade med större säkerhet än förut, då jag ej hade dem på, och kunde med större dristighet våga mig öfver snöbroarna, då jag icke så lätt sjönk ned. Där broarna voro för svaga att gå på, valde vi ett annat och försiktigare sätt: vi lade oss framstupa och kröpo öfver på alla fyra. På detta sätt fick kroppen en mångdubbelt större yta att hvila på.

Snart blefvo emellertid sprickorna så breda, att inga broar funnos och heller ingen annan möjlighet att komma öfver. Vi måste gå utomkring dem, och utomkring gingo vi också mer än det var oss angenämt. Vi gingo utefter dem halftimme på halftimme, än nedom, än ofvanför dem, i synnerhet det senare, men allt längre blefvo de. Slutligen kommo vi till en spricka, som var bredare än någonsin och, såsom vi nogsamt skulle få erfara, äfven längre än alla de andra. Vi följde henne uppåt, då vi ansågo sannolikt, att hon åt det hållet snarast skulle sluta; ty så var vanligen förhållandet med de flesta, men denna gång skulle vi bli grundligt lurade. Vi gingo långt och längre än långt, vårt fjäll försvann småningom i mörkret, men sprickan var och förblef allt jämt lika bred, ingen bro syntes till, och ingen förändring kunde vi- heller se framför oss i mörkret. Men allting har en ända, sa’ gossen, skulle få risbastu, och så kommo vi då också ändtligen till slutet. Vi lofvade oss, att detta skulle bli sista gången vi toge vägen ofvanom en spricka; den andra ginge då åtminstone närmare fjället, där det säkerligen måste finnas vatten för våra brännande strupar.

[ 357 ]På detta sätt kommo vi hastigare framåt och hade nu den tillfredsställelsen att verkligen se målet växa i mörkret. Vi hade ej många steg kvar, då vi framför oss fingo se en mörk strimma eller yta på snön. Vi trodde först, att det var en ny spricka, som skilde oss från målet, men hvem kan beskrifva vår glädje, när vi upptäckte, att det i stället var vatten, härligt, rinnande vatten! I ett nu fingo vi fram träkoppen, och vi drucko, ja, vi drucko och njöto såsom endast den kan göra, hvilken en hel dag gått och stampat i våt snö och skare till långt upp på benen utan att ha smakat en droppe af hvad som helst. Jag tror knappast, att lifvet har en större njutning än den att få godt friskt vatten, när man är färdig att dö af törst. Är det, som här, isvatten, dricker man tills det börjar isa i tänder och panna, håller så upp ett ögonblick för att strax därpå dricka igen. Sakta och andäktigt suger man det i sig för att isningen ej skall komma för snart. Sedan vi druckit så mycket vi förmådde och fyllt vår träkopp och vår lomflaska med den härliga drycken, gingo vi de få steg vi hade kvar till bergväggen och funno där en god sittplats på ett utskjutande klippblock. Här togo vi fram vår matsäck och angrepo med frisk aptit dess innehåll af pemmikan, köttskorpor och köttpulverchoklad.

Men så började det regna. Det var icke fullt så behagligt, lika litet som att mörkret i den grad tilltog, att vi knappast sågo mer än ett par steg framför oss. Vi hade ännu ett godt stycke kvar till tältet; alltså marsch framåt igen! Vi höllo kurs öfver isen söder ut längs fjället. Ytan var här någorlunda jämn, som den ofta är längs fast land, där isen ligger stilla och är fastfrusen vid marken och fjällsidan. Men så blef sluttningen så brant och hal, att det var med knapp nöd vi kunde hålla oss uppe på den. För [ 358 ]att vi skulle få det riktigt angenämt, började nu också flere stora sprickor visa sig nedanför oss. Genom mörkret kunde vi svagt skönja deras svarta afgrunder, färdiga att famna oss i det ögonblick vi togo ett felsteg eller en fot slant. Fjällväggen ofvanom oss var så tvärbrant, att vi icke kunde komma upp där: vi måste fram där vi voro, och uppnådde äfven lyckligt ett ställe, där en bergudde sköt ut i ismassan. Mellan bergväggen och isen var här en mer än 20 m. bred och, som det tycktes, bottenlös klyfta; där utanför i isen kunde vi genom mörkret svagt skönja åtskilliga sprickor. Hur stora de voro, kunde vi ej urskilja, men de voro säkerligen mer än tillräckligt stora att hindra vår fortkomst.

Det var intet annat att göra än att gå öfver berget genom en dal, som vi hade strax väster om klyftan, söka komma bakom bergudden och se efter, om det ej vore möjligt att komma fram längre ned. Det var en sann vederkvickelse att åter få gå öfver fast mark och få säkert fotfäste för hvart steg. Trots störtregnet, som gjorde oss genomvåta, togo vi oss en lång hvila på några stenar. Vi ville använda dagbräckningen till att fortsätta vår marsch på isen.

Ändtligen kom dagen röd och glödande i öster och kastade ett varmt rosenrödt skimmer öfver himmel och landskap. Under oss låg isen och såg ut att vara mer farbar än vi trott. Vi utsågo en sträcka, där det syntes lättast att komma fram, och så bar det af igen. Oaktadt vi gingo öfver glacieren icke långt från det ställe, där han stupar brant ned i hafvet, var isen dock här ej så uppfyld af sprickor och svår att passera som längre upp. Sönderbruten och oländig var han ändå och full af uppstående isspetsar och skarpa kammar med mellanliggande klyftor, som ofta kunde vara svåra nog att komma öfver utan att dock vara djupa. Men långa, bottenlösa sprickor af det slag vi längre [ 359 ]upp påträffat, funnos ej här många, och egentligen endast på ett och annat ställe. Orsaken till deras ringa antal här nere måste vara, att de fyllas med vatten, som, när det fryser till, murar igen dem och till slut endast bildar ojämnheter i isen.

Snart voro vi öfver dem och kunde ändtligen klockan 5 på morgonen efter ett par timmars ytterligare marsch fröjda våra ögon med anblicken af tältet. Här lågo alla i sin goda sömn. Det första vi gjorde var att söka fram litet mat och hålla till godo med hvad huset förmådde, och det ansågo vi oss ärligt ha förtjänt efter vår 4 à 5 mils promenad. Så kröpo vi i säckarna, sträckte ut lemmarna och insomnade djupt, väl belåtna med resultatet af vår första vandring på denna så mycket omtalade och så mycket fruktade grönländska inlandsis, som skulle vara så svår att stiga upp på och ännu svårare att färdas öfver.

Innan vi anträdde själfva isvandringen, hade vi åtskilliga förberedelser att göra; i synnerhet voro våra skodon i stort behof af lagning och halfsulning, och att inlandsisen kräfde starka sulor, det hade vi under vår första vandring fått grundligt erfara. Stålskenorna under kälkar och skidor måste skrapas ännu blankare för att glida lätt, sakerna måste ompackas och det som skulle lämnas kvar skiljas från det öfriga. Alltsammans fordrade sin tid, och de följande dagarna hade expeditionens medlemmar kunnat ses sittande på berget utanför tältet upptagna af de mest olikartade fredliga sysslor, bland hvilka skomakeri spelade en mycket framstående roll. Det måste ha erbjudit en mycket egendomlig anblick att se oss sitta i dessa omgifningar med stöflarna mellan knäna handterande syl, becktråd och borst med en färdighet, som om vi under hela vårt lif ej gjort annat.

[ 360 ]Men vi skola ej störa dessa flitiga arbetare i deras viktiga bestyr, utan emellertid begagna tillfället att kasta en blick på föregående försök att intränga i Grönlands gåtfulla inre.

Skomakarverkstad på östkusten.
(Efter fotografi.)



  1. Om nu ismassan, sedan hon passerat en sådan hvälfd rygg, kommer ned i en dalsänka eller kittel, där markens krökning sålunda är konkav i stället för konvex, pressas dessa sprickor åter ihop, fyllas med snö och vatten, tillfrysa och försvinna efterhand helt och hållet.