På värdshuset Kopparflöjeln

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dina ögon äro eldar
Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim
av Erik Axel Karlfeldt

På värdshuset Kopparflöjeln
Om en tillbörlig vrede  →
Ur diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim utgiven 1901.


Vindragarn som en vallmo står
i svarta källargluggen,
och gult som mogna bjuggen
i fönstret skymtar flickans hår.
Och än har söderns Bacchus must
för nordens raska sällar,
och än har livet ungdomslust
och året ljumma kvällar.
Var dunkel timme flyger rapp
och luftig som en läderlapp
igenom nejden, vingårdsglad
med alla sina dungars blad
och rönn på bergets hällar,
och sunnan blandar sin musik
i sången, stark och Bellmanslik:

Aftonstjärnan på fästet prunkar.
Upp, I bröder vid fat och bunkar!
Låt oss leva som glada munkar,
tappa vår tunna,
klappa vår nunna -
vin och kärlek i djupa klunkar.

Det står en flöjel på vårt hus
och gnyr mot nattens väder.
När stjärtens högsta fjäder
berörs av morgonrodnans ljus,
då vänder han sin kam åt nord
men stjärten spotskt mot söder
och kraxar sträva lystringsord
för salens duvna bröder.
Gal ut i stormen, koppartupp!
I Bacchi män, stån upp, stån upp
ur eder sista yras rus
och slån i skärvor edra krus
mot dag som frosthårt glöder.
Här lyktar lek och sommartid
och klar och sträng tar hösten vid.