Pelles visa (Sehlstedt 1862)
| ← Lifvets haf |
|
Vid en väns död → |
Pelles visa.
Skall jag sorgsen vara?
Nej! emot mig blicka
Annas ögon klara:
Hon så trofast är.
Troget skall jag gömma
Bilden af min ficka,
Aldrig skall jag glömma
Den jag hafver kär.
Väl har Herrgårds-Calle
Bligat smått på logen
Och satt i min skalle
Myror nog, minsann!
Men hon tyckte mera
Om mitt torp i skogen,
Än att kurtisera
Med en glop som han.
Stugan skall bli färdig
Innan löfvet gulnar.
Blott man är ihärdig,
Stort är hvad man kan.
Torpet skall nog duga,
Och förr'n vintern mulnar,
Dela vi vår stuga
Hjertligt med hvarann.
Nästa ny det smäller,
Om ej skam kan trolla.
Glömt har jag ej heller
Att ge bok och ring.
Löfte gaf oss ”Nåda”
Att på herrgåln hålla
Bröllop åt oss båda
Rakt för ingenting.
Arbetet nog skänker
Hvad vårt lif behöfver,
Alltid så jag tänker,
Alltid så jag fann.
Bli vi sedan flera
Sörjer jag ej öfver,
Gud kan göra mera
Än en annan kan.
Skall jag sorgsen vara?
Nej! emot mig blicka
Annas ögon klara:
Hon så trofast är.
Troget skall jag gömma
Bilden af min flicka,
Aldrig skall jag glömma
Den jag hafver kär.
Ty med själ och öga
Älskar hon sin Pelle;
Och då bryr mig föga
Hela verldens lopp.
Om all verld J böden
Uti Annas ställe,
Heldre då i döden
Gaf jag andan opp.
