Petrus de Dacia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Petrus de Dacia
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Petrus de Dacia.

Visby.


Helt nära åldrig Norderport
Och ringmurns gördelstyrka
Jag har en älskad vallfartsort
I Nikolai kyrka.
Med brustna hvalf dess tempelhus
Står vördnadsvärdt i måneljus,
Det klingar stilla andesång
Kring murgrönssmyckadt korutsprång.

När vinden här susar i murens acacia,

Mig minnet förtäljer om Petrus de Dacia.

Dominikanerprior här
Han var i forna tider,
Här lefde han sitt lifs mystèr,
Så rik på inre strider.
Han hade rest i många land
Och burit pilgrimsstaf i hand,
Men när han här som prior satt
I mången bländhvit månskensnatt,
Som silfver kring hvalf oeh kring pelare stänkte,
Han tyst på Kristina från Stumbelen tänkte.

Han mindes, långt från henne skild,
Med längtan öfversvinnlig,
Beständigt hennes fromma bild,
I oskuld oupphinnlig.
Han hennes lefnad här beskref,
Hans kärlek Jakobsstege blef,
Som gick i sång och böneljud
Till henne, men också till Gud,
Ty kärlek, som härdats i lidande, renar
Och skiljer ej själen från Gud, men förenar.

Han henne egde just i Gud,
Här rum och tid ej gällde,
Och höjd var denna hjärtebrud
Från vansklighetens välde.
Ledsagarinna för hans själ
Från jordisk lust till evigt väl,
Hon stod belyst af andaktsglöd
Och lyftad öfver grus och död.
Hans bref buro vingade turturdufsposter
Till henne från Visby, dess haf och dess kloster.

Ej nämn mystik så underbar
Extas, till kramp förvriden!
Ej mät med mått från våra dar
Den dunkla medeltiden!
Om andens rymd mer fri nu är,
Så vörda dock en tro så skär,
En eld, som gått till lifvets märg,
Ett hopp af öfverjordisk färg,
Och tänk, medan stjärnor ruinen beskina,
På priorn, som skref till sin fromma Kristina!

Från denna plats, där nu du står,
Han sände afskedshelsning
Till henne om sitt sjukdomssår
Och dödens nära frälsning:
»Du ej mitt anlet skåda får
Här åter, men i evig vår!»
Säg, tror du ej, att nu de mötts,
Till evig kärlek återfödts?
Från gafveln vid hafvet mig vågorna svara:
I ljushaf de enats som böljor så klara.