Pickwick-klubben/Kapitel 11

←  TIONDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman ELVTE KAPITLET.

TOLVTE KAPITLET.  →

ELVTE KAPITLET

OMFATTAR EN NY RESA OCH EN ANTIKVARISK UPPTÄCKT. MEDDELAR MR PICKWICKS BESLUT ATT VARA NÄRVARANDE VID ETT PARLAMENTSVAL OCH INNEHÅLLER DEN GAMLE PRÄSTENS MANUSKRIPT

En natt av lugn och vila i Dingley Dells djupa tystnad jämte en timmes inandande av frisk och doftande luft återställde mr Pickwick helt och hållet från verkningarna av hans sista kropps- och själsansträngning. Denne utmärkte man hade i två hela dagar varit skild från sina vänner och följeslagare, och det var med en grad av glädje och förtjusning, som ingen vanlig inbillning förmår att fullt uppskatta, som han steg fram för att hälsa mr Winkle och mr Snodgrass, då han träffade dessa herrar vid sin återkomst från morgonpromenaden. Nöjet var ömsesidigt, ty vem kunde väl skåda mr Pickwicks strålande anlete utan att erfara denna känsla? Men emellertid tycktes ännu ett moln hänga över hans följeslagare, vilket denne store man icke kunde undgå att se, ehuru han icke var i stånd att utgrunda orsaken. Det låg ett hemlighetsfullt uttryck över dem båda, lika ovanligt som det var oroande.

Sedan mr Pickwick hade tryckt sina följeslagares händer och utbytt varma välkomsthälsningar, sade han:

»Nå, hur står det till med Tupman?»

Men Winkle, till vilken frågan var särskilt ställd, svarade icke. Han vände bort sitt huvud och tycktes vara fördjupad i melankoliska betraktelser.

»Snodgrass», sade mr Pickwick allvarligt, »huru mår vår vän? — han är väl inte sjuk?»

»Nej», svarade Snodgrass, och en tår darrade i hans känslofulla ögonlock, likt en regndroppe på en fönsterruta.

»Nej — han är inte sjuk.»

Mr Pickwick stannade och betraktade sina båda vänner, den ena efter den andra.

»Winkle — Snodgrass», sade mr Pickwick »vad skall detta betyda? Var är vår vän? Vad har hänt? Tala — jag besvär, Jag uppmanar — ja, jag befaller er, tala!»

Det var en högtidlighet — en värdighet — i mr Pickwicks sätt, som icke kunde motstås.

»Han är borta», sade mr Snodgrass.

»Borta!» ropade mr Pickwick. »Borta!»

»Borta!» upprepade mr Snodgrass.

»Var?» ropade mr Pickwick.

»Vi kunna endast gissa det, av den här skrivelsen», svarade mr Snoddgrass, i det han tog upp ett brev och lade det i sin väns hand. »I går på morgonen, då ett brev anlände från mr Wardle, varuti denne nämnde, att han på kvällen skulle vara hemma med er och systern, märkte vi att vår väns lynne, som under hela den föregående dagen hade varit dystert och melankoliskt, blev ännu värre. Kort därefter var han försvunnen. Vi sågo inte till honom på hela dagen, och på aftonen fingo vi det här brevet av stalldrängen på Kronan i Muggleton. Det hade lämnats i hans vård på morgonen, men med sträng tillsägelse att det inte akulle få avlämnas förrän på aftonen.»

Mr Pickwick öppnade brevet. Det var skrivet med hans väns stil och lydde sålunda:

Min bäste Pickwick!

Ni, min ädle vän, är vida höjd över många brister och svagheter, som vanliga människor icke kunna besegra. Ni vet icke vad det är att, i ett enda slag, bli övergiven av en älsklig och intagande varelse och falla offer för en skurks knep, vilken valde illslughetens grin under vänskapens mask. Jag hoppas, att ni aldrig måtte komma att veta det.

Varje brev till mig, adresserat till Läderbuteljen, Cobham, Kent, skall komma mig till handa — under antagande att jag ännu lever. Jag skyndar bort från åsynen av denna värld, som blivit mig förhatlig. Skulle jag skynda bort från den helt och hållet, så ömka mig — och förlåt mig. Livet, min bäste Pickwick, har blivit mig odrägligt. Levnadsmodet, som vi bära inom oss, liknar bärarens valk, på vilken de världsliga sorgernas och bekymrens börda vilar, och då denna levnadslust sviker oss, är bördan för tung att bära. Vi sjunka under den. Ni kan säga Rachel — ack detta namn!

Tracy Tupman

»Vi måste genast lämna detta ställe», sade mr Pickwick, i det han vek ihop brevet. »Det passar inte att vi, under dylika förhållanden och efter vad som försiggått, stanna kvar här, och för övrigt måste vi söka upp vår vän.»

Med dessa ord gick han förut fram mot byggningen.

Han meddelade genast sin avsikt. Bönerna om att han skulle stanna kvar voro varma och bevekande, men mr Pickwick var orubblig. Det var affärer, sade han, som påkallade hans omedelbara avresa.

Den gamle prästen var närvarande.

»Ämnar ni verkligen ge er härifrån?» sade han, sedan han tagit mr Pickwick avsides.

Mr Pickwick förklarade, att detta var hans bestämda beslut.

»Tag då det här», sade den gamle herrn, »det är ett litet manuskript, som jag hoppats att få det nöjet att själv läsa för er, jag fann det bland kvarlåtenskaperna efter en avliden vän, som var läkare vid dårhuset här i grevskapet — bland en mängd papper, som jag hade fått rättighet att förstöra eller bevara allt efter eget behag. Jag kan knappast tro, att detta manuskript är äkta, ehuru det visserligen inte är skrivet med min väns handstil. Men antingen det är den verkliga produkten av en dåre eller grundat på någon olycklig varelses osammanhängande tal, vilket jag anser mera sannolikt, så läs det ändå och döm själv.»

Mr Pickwick tog emot manuskriptet och skildes från den välvilliga gamla herrn under många vänskaps- och aktningsbetygelser.

Svårare blev det att taga avsked av Manor Farms invånare, hos vilka de hade åtnjutit så mycken gästfrihet och vänskap. Mr Pickwick kysste de unga damerna — vi höllo på att säga, som om de varit hans döttrar; men som han möjligen inlade en smula mera värme däruti, duger väl knappast liknelsen — omfamnade farmodern med sonlig hjärtlighet och klappade pigornas rosiga kinder på det mest patriarkaliska, sätt, under det han lät mera substantiella uttryck för sin bevågenhet glida ner i deras händer. Ännu hjärtligare var och ännu längre räckte avskedet från den hederlige gamle värden och mr Trundle, och det var icke förrän mr Snodgrass hade blivit ropad åtskilliga gånger och slutligen trädde fram ur en mörk gång, kort därefter följd av Emilie (vars klara ögon sågo ovanligt dimmiga ut), som de tre vännerna voro i stånd att slita sig från sitt vänliga värdfolk.

I Muggleton skaffade de sig en vagn till Rochester. Då de kommo fram dit, hade häftigheten i deras smärta lagt sig så mycket, att de voro i stånd att intaga en förträfflig tidig middag, och sedan de förfrågat sig om vägen, fortsatte de tre vännerna till fots sin färd till Cobham.

En särdeles angenäm promenad var det, ty det var en vacker eftermiddag i juni månad, och deras väg gick genom en tät, skuggrik skog, svalkad av den lätta vind, som sakta prasslade i löven, och upplivad av de på grenarna gungande fåglarnas sånger. De anlände nu till en öppen park med en gammal byggnad, som var uppförd i den gammalmodiga och pittoreska stil, som utmärkte drottning Elisabeths tidevarv. Långa alléer av ståtliga ekar och almar sträckte sig på båda sidor; stora hjordar av rådjur avbetade det friska gräset, och här och där ilade en hare över marken, med hastigheten hos de skuggor, som kastas av de lätta moln, vilka ila över ett soligt landskap, likt ett flyktigt andedrag av sommaren.

»Om detta», sade mr Pickwick, i det han såg sig omkring, »om detta vore den plats till vilken alla som lida av vår väns sjukdom samlade sig, så tror jag att deras gamla kärlek till denna världen mycket snart skulle återvända.

Denna åsikt delades både av mr Snodgrass och mr Winkle, och sedan de låtit visa sig till Läderbuteljen, en snygg och bekvämlig bykrog, trädde de trenne resande in och frågade genast efter en herre vid namn Tupman.

»Visa herrarna in i gästrummet, Tom», sade värdinnan.

En bastant bondpojke öppnade en dörr vid ändan av förstugan, och de tre vännerna trädde in i ett långt, lågt rum, möblerat med ett stort antal högkarmade, med läder överdragna stolar av fantastisk form och prytt med en mängd gamla porträtt och grovt färglagda kopparstick av tämligen hög ålder. Vid övre ändan av rummet stod ett dukat bord, väl försett med stekt fågel, skinka, öl etc., och vid bordet satt mr Tupman, så mycket som möjligt olik en man som tagit farväl av världen.

Vid hans vänners inträde lade denne gentleman ifrån sig kniv och gaffel och gick dem till mötes med en vemodig uppsyn.

»Jag väntade icke att få se er här», sade han, i det han tryckte mr Pickwicks hand. »Det var bra vänligt!»

»Ah!» sade mr Pickwick, i det han satte sig ned och torkade den av promenaden framkallade svetten från sin panna.

»Sluta er middag och kom och gå ut med mig. Jag önskar tala med er allena.»

Mr Tupman gjorde så som han hade blivit ombedd, och sedan mr Pickwick hade förfriskat sig med en duktig klunk öl, väntade han till dess hans vän hade slutat. Middagen var snart expedierad, och de vandrade ut tillsammans.

Vid pass en halv timme kunde man se dem gå fram och tillbaka på kyrkogården, medan mr Pickwick var sysselsatt med att bekämpa sin väns beslut. Att upprepa hans skäl och grunder skulle icke tjäna till någonting; ty vilket språk skulle väl kunna meddela dem den energi och den kraft, som deras upphovsmans sätt meddelade dem! Antingen mr Tupman redan var trött på ensamheten eller han icke kunde motstå mästarens vältalighet, nog av, han gav med sig.

Det kunde vara honom detsamma, sade han, varest han framsläpade den sorgliga återstoden av sin tillvaro; och då hans vän satte ett så stort värde på hans sällskap, så var han villig att deltaga i dennes äventyr.

Mr Pickwick smålog; de tryckte varandras händer och gingo tillbaka till kamraterna.

Det var i detta ögonblick som mr Pickwick gjorde den odödliga upptäckt, som blev hans vänners stolthet och ett föremål för alla engelska och utländska fornforskares avund. De hade gått förbi värdshusporten och vandrat ett stycke nedåt byn, innan de märkte, att de hade gått för långt, och då de nu vände om, föllo mr Pickwicks ögon på en liten sönderbruten sten, som stod till hälften nere i jorden utanför en stugudörr. Han stannade.

»Det här var högst märkvärdigt!» sade mr Pickwick.

»Vad är det som är märkvärdigt?» frågade mr Tupman, som stirrade ivrigt på varje föremål i hans närhet, utom det rätta. »Vad i Herrans namn står på?»

Detta sista var ett utrop av okuvlig förvåning, föranlett av att han såg mr Pickwick, i sin entusiasm för upptäckter, ligga på knä framför den lilla stenen och börja att torka dammet av den med sin näsduk.

»Det är en inskription här!» sade mr Pickwick.

»Är det möjligt?» sade mr Tupman.

»Jag kan urskilja», fortfor mr Pickwick, i det han gnodde och torkade av alla krafter och stirrade ivrigt genom sina glasögon, »jag kan urskilja ett kors och ett B och ett T. Detta är någonting högst viktigt», fortfor mr Pickwick och sprang upp. »Det här är någon högst gammal inskrift, som kanske fanns till långt före de gamla fattighusen här på stället. Den får inte gå förlorad.»

Han knackade på stugdörren. En arbetskarl kom och öppnade.

»Vet ni huru den här stenen kom hit, min vän?» frågade den välvillige mr Pickwick.

»Nej det gör jag inte, sir», svarade karlen hövligt. »Den var här, långt innan jag eller någon av oss var född.»

Mr Pickwick blickade triumferande på sina följeslagare.

»Ni — ni — är inte särskilt fästad vid den, förmodar jag?» sade mr Pickwick, darrande av oro. »Skulle ni ha något emot att sälja den nu?»

»Åh vem skulle väl vilja köpa den?» frågade karlen med ett uttryck i sitt ansikte, som formodligen var menat att vara mycket listigt.

»Jag skall ge er tio riksdaler för den, om ni vill taga upp den åt mig», sade mr Pickwick.

Man torde lätt kunna föreställa sig byns förvåning, då mr Pickwick, sedan den lilla stenen medelst ett spadtag hade blivit uppgrävd, bar den med egna händer bort till värdshuset och nedsatte den på bordet, sedan han omsorgsfullt hade tvättat den.

Pickwickarnes glädje och triumf kände icke några gränser då deras tålamod och ihärdighet, deras tvättande och skrapande kröntes med framgång. Stenen var skrovlig och sprucken och bokstäverna voro krokiga och oregelbundna, men följande fragment av en inskription kunde dock tydligen urskiljas:

†

B. I L. S. T.

U.M.

P. S. H A

N S M

Ä R K E.

Mr Pickwicks ögon tindrade av förtjusning, då han satt och stirrade på den skatt han hade upptäckt. Han hade uppnått ett av de högsta målen för sin ärelystnad. I ett grevskap, som var så namnkunnigt för så många fornlämningar; i en by, där så många minnen av förflutna tider voro samlade, hade han — han, Pickwick-klubbens ordförande — upptäckt en sällsam och besynnerlig inskription av obestridlig ålderdomlighet, vilken helt och hållet hade undgått så många lärde mäns uppmärksamhet, som hade föregått honom. Han kunde knappast tro sina sinnens intyg.

»Detta — detta», sade han, bestämmer mig. Vi återvända till London i morgon.»

»I morgon!» upprepade hans beundrande följeslagare.

»Ja, i morgon», sade mr Pickwick. »Denna skatt måste genast deponeras där, varest den kan bli grundligt undersökt och rätt uppfattad. Jag har för övrigt ett annat skäl för detta steg. Det skall om några dagar bli parlamentsval i Eatanswill, där mr Perker, en gentleman, med vilken jag för kort tid sedan gjorde bekantskap, är agent åt en av kandidaterna. Vi skola vara där närvarande och noga giva akt på en förhandling, som är så intressant för varje engelsman.»

»Ja, det skola vi!» var tre rösters livade utrop.

Mr Pickwick såg sig omkring. Hans följeslagares tillgivenhet och nit upptände en entusiastisk glöd inom honom. Han var deras ledare, och han kände det.

»Låt oss fira detta lyckliga fynd med ett festligt glas!» utropade han.

Detta förslag blev likt det andra mottaget med enstämmigt bifall. Och sedan han med egen hand nedlagt den viktiga stenen i en liten furulåda, som värdinnan hade skaffat honom för detta ändamål, slog han sig ned i en länstol vid övre ändan av bordet, och aftonen ägnades åt festlighet och samtal.

Klockan var över elva — en sen timme för den lilla byn Cobham — då mr Pickwick drog sig tillbaka till det sovrum, som hade blivit inrett åt honom. Han slog upp det lilla blyinfattade fönstret, satte sitt ljus på bordet och sjönk i djupa betraktelser över de båda föregående dagarnas skiftande händelser.

Han hade gått några slag från dörren till fönstret och från fönstret till dörren, då prästens manuskript för första gången rann honom i sinnet. Det var en god tanke. Om det icke intresserade honom, kunde det möjligen få honom att somna. Han tog fram det ur sin rockficka, drog ett bord till sängen, snoppade ljuset, satte på sig sina glasögon och gjorde sig i ordning att läsa. Det var en underlig stil, och papperet var mycket fläckat och nersölat. Titeln kom honom även att plötsligt rycka till, och han kunde icke låta bli att kasta en forskande blick omkring rummet. Men då han tänkte. på huru orimligt det var att överlämna sig åt dylika tankar, snoppade han åter ljuset och läste följande:

En vansinnigs manuskript.

»Ja! — en vansinnigs! Huru skulle icke detta ord för många år sedan ha genomborrat mitt hjärta! Huru skulle det icke ha uppväckt den fasa, som stundom plägade smyga sig över mig och jaga blodet sjudande och stickande genom mina ådror, till dess fruktans kalla dagg stod i stora droppar på min hud, och mina knän slog tillsammans av förskräckelse! Men nu tycker jag om det. Det är ett vackert namn. Visa mig den monark, vars i vrede rynkade panna någonsin fruktades så, som elden i en vansinnigs öga — vars rep och bila voro säkrare än en vansinnigs grepp, Ha, ha! Det ar någonting stort att vara galen! Att bli betraktad som ett vilt djur mellan järnstängerna — att skära tänder och tjuta under den långa, tysta natten till en tung kedjas muntra rassel — och att rulla och vältra sig i halmen av förtjusning över en så präktig musik. Hurra för dårhuset! Det är ett härligt ställe!

»Jag kommer ihåg den tid, då jag var rädd för att bli galen; då jag plägade störta upp ur min sömn och falla på mina knän och bedja, att jag måtte bliva förskonad för min släkts förbannelse; då jag rusade bort från åsynen av munterhet eller glädje för att dölja mig på något ensligt ställe och tillbringa de långsamma timmarna med att iakttaga verkningarna av den feber, som skulle förtära min hjärna. Jag visste, att vansinnet var sammanblandat med själva mitt blod, med märgen i mina ben; att en generation hade levat utan att denna pest hade visat sig ibland dem och att jag var den förste, hos vilken den skulle leva upp igen. Jag visste, att det måste så gå, och då jag kröp ihop i någon mörk vrå av ett med människor uppfyllt rum och såg folk viska till varandra och peka och vända sina ögon bort till mig, då visste jag, att de berättade varandra om den till vansinne dömde, och jag smög mig bort för att grubbla i enslighet.

»Så gick det i flera år, och långa, mycket långa voro dessa år. Nätterna här äro stundom långa, mycket —— mycket långa; men de voro ett intet i jamförelse med de sömnlösa nätter och förfärliga drömmar jag då hade. Jag ryser, då jag tänker tillbaka på dem. Stora, mörka gestalter med listiga, gäckande ansikten lurade i hörnen av rummet och lutade sig om natten över min säng för att narra mig till vanvett. De berättade mig med dämpad viskning, att golvet i det gamla hus, där min farfar dog, var fläckat av hans eget blod, som hans egen hand under rasande vansinne hade utgjutit. Jag stack fingrarna i öronen, men de skreko in i mitt huvud, så rummet skallrade därvid, att i en släktled före honom hade vanvettet slumrat, men att hans farfar hade levat i många år med händerna fastlästa vid golvet för att han icke skulle sönderslita sig själv. Jag visste att de sade sant — jag visste det endast alltför väl. Jag hade lurat ut det för flera år sedan, ehuru man hade sökt att dölja det för mig. Ha! ha! jag var dem för slug, trots att de ansågo mig för en galning.

»Slutligen kom det över mig, och jag undrade huru jag någonsin hade kunnat frukta det. Nu kunde jag vistas ute i världen och skratta och skrika som trots någon. Jag visste, att jag var vansinnig, men de icke ens misstänkte det. Huru njöt jag icke av det fina puts jag spelade dem, sedan de så länge hade gäckat och pekat finger åt mig, medan jag icke var galen men fruktade att en gång bliva det! Och huru jag brukade skratta av glädje, då jag var allena och tänkte på huru väl jag bevarade min hemlighet, och huru hastigt mina goda vänner skulle ha övergivit mig, om de hade känt till sanningen. Jag kunde ha skrikit av förtjusning, då jag spisade ensam med någon uppsluppen kamrat och tänkte på huru blek han skulle ha blivit och huru hastigt han skulle ha sprungit sin väg, om han hade vetat, att den goda vän, som satt strax bredvid honom och slipade en blänkande kniv, var en vansinnig med hela kraften och halva viljan till att stöta den i hans hjärta. Åh, det var ett muntert liv!

»Ägodelar tillföllo mig, rikedom strömmade in på mig, och jag överlämnade mig åt njutningar, som blevo tusen gånger större genom medvetandet av min väl bevarade hemlighet. Jag fick ett stort arv. Lagen, själva lagen med sina falkögon hade blivit förd bakom ljuset och hade överlämnat omtvistade tusental i en vansinnigs händer. Var voro nu de förnuftiga, skarpsinniga människors vett och förstånd? Var var nu skickligheten hos dessa lagkarlar, som speja så ivrigt efter en enda brist? Den vansinniges slughet hade överlistat dem alla.

»Jag hade penningar. Hur man fjäsade för mig! Jag slösade rikligt med dem. Huru jag blev prisad! Huru de där tre stolta, högmodiga bröderna ödmjukade sig för mig! Även den gamle vithårige fadern — vilken undfallenhet — vilken aktning — vilken innerlig vänskap — huru han dyrkade mig! Den gamle mannen hade en dotter, och de unga männen hade en syster, och alla voro de fattiga. Jag var rik, och då jag gifte mig med flickan, såg jag ett triumferande leende spela på hennes torftiga släktingars läppar, som om de tänkte på sin väl anlagda plan och sitt präktiga byte. Det var jag som hade skäl att le. Att le! Nej, att gapskratta och slita i mitt hår och rulla mig på marken med skrik av förtjusning. De tänkte föga, att de hade gift bort henne med en vansinnig.

»Men vänta. Om de hade vetat det, hade de då räddat henne? En systers lycka mot hennes mans penningar! Den lättaste fjäder, som jag blåser ut i luften, mot den muntra kedja, som pryder min kropp!

»I en sak bedrogs jag likväl trots all min slughet. Om jag icke hade varit vansinnig — ty, ehuru vi galna äro sluga nog, bliva vi dock stundom förda bakom ljuset — skulle jag ha vetat, att flickan hellre hade låtit sig läggas kall och stel i en mörk blykista än att bliva förd som en avundad brud till mitt rika, lysande hus. jag skulle ha vetat, att hennes hjärta var hos den svartögde yngling, vars namn jag en gång hade hört henne viska i sin oroliga sömn, och att hon hade blivit uppoffrad åt mig för att lindra den gamle vithårige mannens och de stolta brödernas fattigdom.

»Jag kan nu icke längre erinra mig gestalter eller ansikten; men jag vet, att flickan var vacker. Jag vet, att hon var det; ty under de klara, månljusa nätterna, då jag far upp ur min sömn, och allt är tyst omkring, ser jag en mager och avtärd gestalt med långt, svart hår, som böljar ned utför hennes rygg och icke röres av någon jordisk vind och med ögon, som fästa sina stela blickar på mig utan att någonsin blinka eller sluta sig, stå stilla och orörlig i en vrå av denna cell. Tyst! Blodet stelnar i mitt hjärta, i det jag nedskriver detta — denna gestalt är hennes; ansiktet är mycket blekt, och ögonen äro klara som glas; men jag känner dem väl.

»Under nära ett år såg jag detta ansikte bli allt blekare; under nära ett år såg jag tårarna smyga sig utför de sorgsna kinderna utan att jag någonsin visste orsaken. Slutligen kom jag likväl underfund med den. De kunde icke längre dölja den för mig. Hon hade aldrig tyckt om mig; jag hade heller aldrig trott, att hon gjorde det; hon föraktade mina penningar och hatade den glans, i vilken hon levde — detta hade jag icke väntat. Hon älskade en annan. Det hade jag aldrig tänkt på. Sällsamma känslor kommo över mig, och tankar, som blevo mig påtvungna av någon hemlig makt, virvlade runt omkring i min hjärna. Jag hatade icke henne, ehuru jag hatade den pojke hon ännu alltjämt begrät. Jag beklagade, ja, jag beklagade det olyckliga liv, vartill hennes kalla egennyttiga släktingar hade dömt henne. Jag visste, att hon icke kunde leva länge; men tanken på, att hon före sin död möjligen kunde giva liv åt någon olycklig varelse, som skulle fortplanta vansinnet på sin avkomma, bestämde mig. Jag beslöt att döda henne.

»Under många veckor tänkte jag på gift, sedan på dränkning och så på eld.

»Slutligen viskade de andar, som förr så ofta hade besökt mig, i mitt öra, att tiden var inne, och satte rakkniven i min hand. Jag grep fast om den, smög mig sakta upp ur min säng och lutade mig över min sovande hustru. Hennes ansikte doldes av hennes händer. Jag drog dem sakta åt sidan, och de sjönko ljudlöst ned på hennes bröst. Hon hade gråtit; ty spåren efter tårarna voro ännu våta på hennes kinder. Hennes ansikte var lugnt och milt, och mitt under det jag betraktade det, livade ett fridens leende hennes bleka drag. Jag lade sakta min hand på hennes axel. Hon ryckte till — det var endast en flyktig dröm. Jag lutade mig åter fram över henne. Hon skrek till och vaknade.

»En rörelse med min hand, och hon skulle aldrig mera ha givit ifrån sig något skrik eller något ljud. Men jag blev förskräckt och drog mig tillbaka. Hennes ögon stodo fästade på mina. Jag vet icke hur det kom sig, men de skrämde och förskräckte mig, och jag kuvades av dem. Hon steg upp ur sängen, ännu alltjämt blickande fast och oavvänt på mig. Jag skälvde; rakkniven var i min hand, men jag kunde icke röra mig. Hon närmade sig dörren. Då hon hade kommit strax intill den, vände hon sig om och tog sina ögon ifrån mig. Förtrollningen var bruten. Jag störtade fram och grep henne i armen. Uppgivande skrik på skrik, sjönk hon till golvet.

»Jag kunde nu ha dödat henne utan strid; men huset hade blivit uppväckt, och jag hörde steg i trappan. Jag gömde åter rakkniven i dess vanliga låda, öppnade dörren och ropade högt på hjälp.

»Man kom, lyfte upp henne och lade henne i sängen. Där låg hon flera timmar utan medvetande; men då livet, synen och målet hade återvänt, hade hon förlorat förståndet, yrade vilt och ursinnigt.

»Hon dog den följande dagen. Den vithårige, gamle mannen följde henne till graven, och de tre stolta bröderna fällde en tår över det känslolösa liket av henne, vars lidanden de under hennes livstid hade åsett med muskler av järn. Allt detta utgjorde en näring för min hemliga förlustelse, och jag skrattade bakom den vita näsduk, som jag höll för mitt ansikte, medan vi foro hem, så att tårarna kommo mig i ansiktet.

»Men ehuru jag hade uppnått min avsikt att döda henne, var jag likväl orolig och förvirrad och märkte, att min hemlighet snart skulle bli känd.

»Jag kommer ihåg — ehuru det är ett av de sista dragen som jag kan komma ihåg; ty nu hopblandar jag verkligheter med mina drömmar, och som jag alltid har så mycket att göra och ständigt har så bråttom här, har jag icke tid att skilja dem från varandra i den sällsamma förvirring, varuti de blivit invecklade — jag kommer ihåg huru jag omsider släppte ut min hemlighet. Ha! ha! jag tycker mig ännu se deras förskräckta blickar och känner huru lätt jag stötte dem ifrån mig och dängde mina knutna nävar i deras bleka ansikten och så flög av som en stormvind, lämnande dem ropande och skrikande långt bakom mig. Jag får jättekrafter, då jag tänker därpå. Se bara huru denna järnstång höjer sig under mitt ursinniga tag! Jag skulle kunna bryta av den som en kvist — men det finnes långa gångar här med många dörrar; jag tror icke att jag kunde hitta ut ur dem, och även om jag kunde det, så är det järnportar nedanför, vilka hållas stängda och tillbommade. De veta vilken slug galning jag varit och äro stolta över att ha mig här för att visa mig.

»Låt mig se; — ja, jag hade varit ute. Det var sent på kvällen, då jag kom hem och fann den stoltaste av de tre bröderna väntande på mig — angelägna affärer, hade han sagt; jag erinrar mig det mycket väl. Jag hatade denne man med en vansinnigs hela hat. Mången gång hade mina fingrar längtat efter att få slita sönder honom. Man sade mig att han var däruppe, och jag skyndade hastigt uppför trappan. Han hade någonting att säga mig mellan fyra ögon. Jag lät betjänten gå. Det var sent, och vi voro allena tillsammans — för första gången.

»Till en början höll jag noga mina ögon ifrån honom; ty jag visste, vad han föga anade — och jag var stolt över denna kunskap — att vanvettets sken glimmade ur dem likt eld. Vi sutto några minuter utan att yttra ett ord. Slutligen talade han. Mitt vilda liv på den sista tiden och de besynnerliga anmärkningar, som jag hade fällt så kort efter hans systers död, voro en förnärmelse för hennes minne. Då han sammanställde flera omständigheter, vilka i början hade undgått hans uppmärksamhet, kom han till den slutsats, att jag hade behandlat henne illa. Han önskade få veta, om han hade rätt uti att antaga, att jag ville sätta en fläck på hennes minne och skymfa hennes familj. Han var skyldig den uniform han har att begära denna förklaring.

»Denne man beklädde en officersplats i armén — en plats, som var köpt för mina pengar och hans systers olycka. Skyldig. Skyldig sin uniform! Sin förnedrings livré. Jag vände mina ögon emot honom — jag kunde icke hjälpa det — men jag sade icke ett ord.

»Jag såg den plötsliga förändring, som kom över honom, då jag sålunda såg på honom. Han var en modig man, men färgen bleknade bort från hans kind, och han drog sin stol tillbaka. Jag drog mig närmare honom, och då jag skrattade — jag var mycket, mycket munter då —— såg jag att han ryste. Jag kände huru vansinnet steg inom mig. Han var rädd för mig.

»“Skurk”, sade jag, “jag lurade ut dig; jag upptäckte dina djävulska ränker emot mig; jag vet att hennes hjärta tillhörde en annan, innan du tvang henne att gifta sig med mig Jag vet det — jag vet det”.

»Han sprang plötsligt upp från sin stol, svängde den i luften och bad mig hålla mig från livet på honom — ty jag lagade, att jag kom honom allt närmare, medan jag talade.

»Jag skrek snarare än talade, ty jag kände stormande passioner sjuda i mina ådror och huru de gamla andarna viskade och frestade mig att riva ut hans hjärta.

»“Förbannelse över dig!” skrek jag, i det jag sprang upp och rusade på honom. “Jag dödade henne. Jag är vansinnig. Ned med dig. Blod! blod! jag vill se blod!”

»Med ett slag avvärjde jag stolen, som han i sin förskräckelse slungade emot mig, och jag grep fatt i honom; och med ett tungt brak rullade vi båda på golvet.

»Det var en vacker strid denna; ty han var en högväxt, stark karl, som kämpade för sitt liv, och jag var en kraftfull galning, som törstade efter att förgöra honom. Jag visste att inga krafter kunde mäta sig med mina, och jag hade rätt, rätt igen, fast jag var en galning! Hans motstånd blev allt svagare. Jag lade mig på knä på hans bröst och klämde båda mina händer mot hans senfulla hals. Hans ansikte blev purpurrött: hans ögon trädde ut ur huvudet, och han tycktes håna mig med sin framräckta tunga. Jag klämde hårdare.

»Dörren slogs plötsligt upp med ett högljutt buller, och en hel hop folk rusade in, skrikande högt åt varandra att gripa den vansinnige.

»Min hemlighet hade kommit i dagen, och jag hade nu endast att kämpa för min frihet. Jag var uppe på fötterna, innan en hand ännu hade vidrört mig, kastade mig in bland mina angripare, banande mig väg med min starka arm, som om jag haft en yxa i min hand, och slog ned dem framför mig. jag kom fram till dörren, hoppade över trappbalustraden och var inom ett ögonblick nere på gatan.

»Jag skyndade hastigt framåt, utan att någon vågade hejda mig. Jag hörde bullret av fötter bakom mig och fördubblade mina steg. Det blev allt svagare och svagare i fjärran, och slutligen dog det alldeles bort; men jag ilade framåt genom träsk och moras, över diken och häckar, med ett vilt tjut, som upprepades av de sällsamma varelser, som skockade sig omkring mig på alla sidor och förstärkte ljudet, så att det skallade genom luften. Jag föll tungt till marken.

»Då jag vaknade, fann jag mig här — här i denna glada cell, dit solljuset sällan kommer och månen smyger sig in med strålar, som endast tjäna till att visa mig de mörka skuggorna omkring mig och den där tysta gestalten i dess gamla vrå. Då jag ligger vaken, kan jag stundom höra underliga rop och skrik från avlägsna delar av denna stora byggnad. Vad de äro, vet jag icke; men varken komma de från den där bleka gestalten, ej heller frågar den efter dem. Ty från skymningens första skuggor till morgonens första gryning står den orörlig på samma ställe, lyssnande till min järnbojas musik och betraktande mina krumsprång på mitt halmläger.»

Mr Pickwicks ljus hade brunnit ned i pipan just som han slutade läsningen av den gamle prästens manuskript; och då ljuset nu plötsligt slocknade, utan något på förhand varnande uppflammande, gav det hans spända nervsystem en stark skakning. Sedan han i en hast hade avklätt sig de klädesplagg som han hade tagit på sig, då han hade stigit upp från sitt oroliga läger, och kastat en rädd blick omkring i rummet, kröp han ännu en gång hastigt ned under täcket och föll snart i en lugn sömn. Solen lyste klart in till honom, då han vaknade, och morgonen var långt framskriden.

Efter en duktig frukost begåvo sig de fyra herrarna till fots på vägen till Gravesend, ledsagade av en man, som bar stenen i dess furulåda. De kommo fram till denna stad vid pass klockan ett (sin respackning hade de från Rochester skickat till City), och som de voro nog lyckliga att få platser utanpå en diligens, kommo de, friska till själ och kropp, samma eftermiddag till London.

De följande tre eller fyra dagarna användes till de för deras resa till Eatanswill nödiga förberedelserna; men som varje meddelande av detta viktiga företag fordrar ett särskilt kapitel, vilja vi använda de få rader, som ännu återstå till slutet av detta, till att i korthet berätta den antikvariska upptäcktens historia.

Av klubbens förhandlingsprotokoll ser man, att mr Pickwick i ett på aftonen efter deras hemkomst sammankallat allmänt klubbmöte höll ett föredrag över upptäckten och inlät sig på en mängd sinnrika och lärda gissningar rörande inskriftens betydelse. Man ser likaledes därav, att en skicklig konstnär utförde en noggrann teckning av märkvärdigheten, som blev litograferad och skickad till den kungliga antikvaritetssocieteten och andra lärda samfund; att missundsamhet och avundsjuka utan gräns avlades av de strider, som fördes med pennan rörande detta ämne, samt att mr Pickwick själv skrev en broschyr på nittiosex tättryckta sidor, innehållande tjugusju olika sätt att läsa inskriften. Vidare ser man, att tre gamla herrar gjorde sina äldsta söner arvlösa, emedan de fördristade sig att draga fragmentets ålder i tvivelsmål — och att en entusiastisk individ gjorde ett förtidigt slut på sitt liv, i förtvivlan över att han icke var i stånd att utgrunda dess mening, samt slutligen, att mr Pickwick valdes till hedersledamot av sjutton in- och utländska sällskap för att han hade gjort upptäckten, ehuru ingen av de sjutton kunde få någon betydelse ur den, trots att de allesammans voro ense om att den var högst utomordentlig.

Mr Blotton — och detta namn skall bliva dömt till evigt förakt av dem som odla det hemlighetsfulla och sublima — mr Blotton, säga vi, fördristade sig, med den för låga själar egendomliga tvivel- och tadelsjukan, visserligen att framställa en lika löjlig som nedsättande åsikt av saken. I den lumpna avsikten att fördunkla glansen av det odödliga namnet Pickwick, företog sig mr Blotton personligen en resa till Cobham och anmärkte efter sin återkomst helt spetsigt i ett tal i klubben, att han hade talat med den person, av vilken stenen hade blivit köpt; denne man antog visserligen att stenen var gammal, men bestred däremot på det högtidligaste inskriftens ålderdomlighet, eftersom han förklarade, att den hade blivit uthuggen av honom själv under ett sysslolöst ögonblick och för att framställa bokstäver, vilka skulle betyda varken mer eller mindre än de enkla orden: »Bill Stumps, hans märke», samt att mr Stumps, som endast var föga förtrogen med skrivkonsten och snarare lät sig ledas av ordens ljud än av de stränga rättskrivningsreglerna, hade utelämnat det sista »L»-et i sitt dopnamn.

Pickwick-klubben mottog, såsom man kunde vänta sig av ett så upplyst institut, denna förklaring med det förakt som den förtjänade, utstötte den inbilske och illasinnade mr Blotton ur sällskapet och voterade åt mr Pickwick ett par guldglasögon såsom ett bevis på sitt förtroende och sitt bifall, till ersättning varför mr Pickwick lät måla sitt porträtt och hänga upp det i klubbsalen — vilket porträtt han, i förbigående sagt, icke önskade skola förstöras, då han hade blivit några år äldre.

Mr Blotton var utstött, men icke övervunnen. Han skrev likaledes en till de sjutton lärda sällskapen ställd broschyr, som innehöll ett upprepande av den av honom allaredan avlagda förklaringen och som mer än halvt antydde hans åsikt, att bemälda sjutton lärda sällskap voro lika många »humbugs». Som de sjutton lärda sällskapen råkade i harm däröver, utgåvos flera andra broschyrer; de utländska lärda sällskapen korresponderade med de inländska lärda sällskapen; de inländska lärda sällskapen översatte de utländska på engelska; de utländska lärda sällskapen översatte de inländska lärda sällskapens stridsskrifter på alla möjliga tungomål, och på detta sätt började denna berömda, vetenakapliga diskussion, som är så väl bekant under namn av Pickwick-striden.

Men detta lumpna försök att skada mr Pickwick föll tillbaka på dess förtalsjuke upphovsmans huvud. De sjutton lärda sällskapen förklarade enstämmigt den inbilske mr Blotton för en okunnig stackare, och började så att skriva ännu flera avhandlingar än förut. Och ännu den dag, som i dag är, är stenen ett oläsligt minnesmärke över mr Pickwicks storhet och en oförgänglig trofé över hans fienders litenhet.