Pickwick-klubben/Kapitel 27

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TJUGUSJUNDE KAPITLET.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.  →


[ 298-299 ]

TJUGUSJUNDE KAPITLET

SAMUEL WELLER GÖR EN PILGRIMSFÄRD TILL DORKING OCH HÄLSAR PÅ SIN STYVMOR


Som det ännu var två dagar till den för Pickwickarnes resa till Dingley Dell bestämda dagen, satte sig mr Weller, sedan han tidigt intagit sin middag, ned i ett litet gårdsrum på George och Gamen för att fundera på huru han bäst skulle använda mellantiden. Det var en utmärkt vacker dag, och han hade icke övervägt saken i tio minuter, förrän han plötsligt kände sig sonligt och kärleksfullt stämd och till den grad genomträngd av insikten om att det var hans plikt att fara ned och besöka sin far och hälsa på sin styvmor, att han förvånade sig över att han hade kunnat vara så tanklös, att denna moraliska förpliktelse aldrig förr hade runnit honom i hågen. Ivrig att gottgöra sin förra försummelse utan en enda timmes vidare uppskov, gick han genast upp till Pickwick och bad om tillåtelse att få resa bort i detta prisvärda ändamål.

»Ja, du må gärna resa, Sam», sade mr Pickwick.

»Tackar så mycket, sir», svarade mr Weller, och sedan han gjort sin bästa bugning och tagit på sig sina bästa kläder, satte sig Sam upp på Arundel-diligensen och for till Dorking.

Markisen av Granby var på mr Wellers tid ett verkligt mönster för ett lantvärdshus av bättre klassen — tillräckligt stort för att vara bekvämt och nog litet för att vara trevligt. Fönstret i skänkrummet företedde skådespelet av en utvald samling geranier och en omsorgsfullt avdammad rad av spritflaskor. De öppna luckorna buro en hel mängd förgyllda inskrifter, innehållande lovtal över goda sängar och fina viner, och den utvalda gruppen av bönder och stalldrängar vid stalldörren samt vattenhon gav ett förment bevis på den ypperliga beskaffenheten av det öl och brännvin som såldes därinne. Då Sam Weller hade stigit ned från diligensen, stannade han ett ögonblick för att med en erfaren resandes blick iakttaga alla dessa små kännetecken till en livlig rörelse, och sedan han gjort detta, gick han in, helt belåten med allt vad han hade skådat.

[ 300-301 ]»Nå», sade en gäll kvinnoröst i samma ögonblick Sam stack in huvudet genom dörren, »vad önskar ni, unge man?»

Sam såg sig om åt det håll, varifrån rösten hade utgått. Den kom från en tämligen korpulent dam med ett välmående utseende, som satt vid kaminen i skänkrummet och blåste på elden för att få tepannan att koka. Hon var icke allena; ty på andra sidan av kaminen satt på en högkarmad stol en karl i trådslitna kläder, med en rygg nästan lika lång och styv som stolens, vilken genast ådrog sig Sams synnerliga och särskilda uppmärksamhet.

Han var en finnig, rödnäst man, med med ett långt, magert ansikte och ett par ögon snarlika en skallerorms — tämligen vassa, men bestämda och elaka. Han bar mycket korta benkläder och svarta bomullsstrumpor, vilka, i likhet med den övriga kostymen, hade en stark skiftning i det roströda. Hans blickar voro stela och styva, något som däremot icke var fallet med hans vita halsduk, vars långa, pjaskiga snibbar dinglade ned över hans tätt hopknäppta väst på ett högst sluskigt och ruskigt sätt. Ett par gamla, utnötta kontorshandskar, en bredskyggig hatt och ett urblekt grönt paraply, genom vars botten en mängd fiskben stucko fram, liksom för att motväga bristen av ett handtag på den motsatta ändan, lågo på en stol bredvid honom, och som de voro hoplagda på ett mycket ordentligt och omsorgsfullt sätt, tycktes de antyda, att karlen, vilken han nu var, icke så snart ämnade avlägsna sig.

För att icke göra den rödnäste mannen orätt, måste det även medgivas, att det skulle varit långt ifrån förståndigt av honom, ifall han hyst en sådan avsikt, ty att döma av hans utseende, skulle han ha ägt en högst önskvärd krets av bekanta, ifall han förnuftigtvis kunnat vänta att få det bättre på ett annat ställe. Elden flammade livligt under pustens inverkan, och tepannan sjöng och puttrade muntert under inverkan av båda. En liten bricka med nödig teattiralj stod på ett bord, ett fat med i smör stekt bröd fräste sakta framför elden, och den rödnäste mannen själv var ivrigt sysselsatt med att förvandla en stor brödskiva till samma slags behagliga föda med tillhjälp av en lång stekgaffel av mässing. Bredvid honom stod ett glas sjudhet toddy, tillagad av ananasrom med citronskiva uti, och för varje gång den rödnäste mannen stannade för att hålla upp brödskivan, i avsikt att förvissa sig om huru det skred framåt med den, smuttade han litet av den varma romtoddyn och log åt den trinda och välmående damen, medan hon pustade på elden.

Sam var så fördjupad i betraktelsen av denna trevliga scen, att han lät den trinda damens första fråga gå sig obemärkt förbi. Först sedan den blivit upprepad två gånger, och vardera gången i en ännu mera gäll ton, blev han medveten om det opassande i sitt uppförande.

»Är gubben inne?» frågade Sam till svar på frågan.

»Nej, det är han inte», svarade mrs Weller; ty den trinda damen var ingen annan än den med döden avgångne mr Clarkes forna änka och universalarvinge; »nej, det är han inte, och inte väntar jag honom heller.»

»Han kommer väl hem i dag ändå?» sade Sam.

»Kanske, och kanske också inte», svarade mrs Weller, i det hon bredde smör på den rostade brödskiva, varmed den rödnäste mannen nyss hade blivit färdig, »jag vet det inte, och vad mera är, jag bryr mig heller inte om att veta det. Läs en bön, mr Stiggins.»

Den rödnäste mannen gjorde såsom han var ombedd och började genast med glupsk aptit att angripa det rostade brödet.

Sam skred nu till verket med att lägga armen över halvdörren till skänken, helt kallt låsa upp den och i största lugn stiga in.

»Hur står det till, styvmor?» sade Sam.

»Minsann, tror jag inte att han är en Weller!» sade mrs Weller, i det hon lyfte sina ögon upp mot Sams ansikte med ett ingalunda belåtet uttryck i sitt anlete.

»Jag skulle nästan tro det», sade den orubblige Sam, »och jag hoppas att den ärevördige herrn här ursäktar mig, då jag säger, att jag skulle önska, att jag vore den Weller, som rår om er, styvmor.»

Detta var en tveeggad artighet, i det han antydde, att mrs Weller var ett högst behagligt fruntimmer samt att mr Stiggins hade ett prästerligt utseende. Den gjorde också genast ett betydligt intryck, och Sam fullföljde sin fördel genom att kyssa sin styvmor.

»Seså, bort med er!» sade mrs Weller och stötte honom åt sidan.

»Ni borde blygas, unge man», sade den andlige herrn med röda näsan.

»Ursäkta, sir, ursäkta!» sade Sam. »Ni har mycket rätt, det passar sig inte, när ens styvmor är ung och vacker, sir — inte sant?»

[ 302-303 ]»Det är idel dårskap och fåfänglighet», sade mr Stiggins.

»Ja, så är det», sade mrs Weller och satte sin mössa rätt igen.

Sam tänkte detsamma, men teg därmed.

»Och hur står det till med far?» sade Sam.

Vid denna fråga lyfte mrs Weller sina händer i vädret och vände ögonen uppåt, som om ämnet vore alltför plågsamt för att vidröra.

Mr Stiggins stånkade.

»Vad går åt den där herrn?» frågade Sam.

»Han grämer sig över er fars uppförande», svarade mrs Weller.

»Åh, gör han det?» sade Sam.

»Ja, och det med goda skäl», tillade mrs Weller allvarligt.

Mr Stiggins tog sig en ny rostad brödskiva med smör på och stånkade förskräckligt.

»Han är en förskräcklig syndare», sade mrs Weller.

»Ett vredens käril!» utbrast mr Stiggins. Därpå tog han sig en stor, halvcirkelformig bit av smörgåsen och stånkade åter.

Sam kände den innerligaste lust att ge mr Stiggins något att stånka över, men kuvade denna lust och sade endast:

»Nå, men vad har då gubben för sig nu?»

»Vad han har för sig!» sade mrs Weller. »Ack, han har ett förhärdat hjärta. Kväll på kväll kommer denne utmärkte man — se så, bli inte ledsen, mr Stiggins, jag måste säga, att ni är en utmärkt man — hit ned och stannar här i flera timmar, utan att det gör det ringaste intryck på honom.»

»Det var då besynnerligt», sade Sam; »om jag vore i hans ställe, så skulle det göra ett mycket starkt intryck på mig, det är då säkert.»

»Saken är den, min unge vän», sade mr Stiggins högtidigt, »att hans hjärta är förhärdat. Ack, min unge vän, huru skulle han väl annars kunnat motstå bönerna av sexton bland våra vackraste systrar och neka att lämna sitt bidrag till vårt ädla sällskap för anskaffande av flanellsnattröjor och moraliska näsdukar åt negerbarnen i Västindien?»

»Vad är en moralisk näsduk för slag?» frågade Sam. »En tocken persedel har jag aldrig sett. »

»De äro sådana som förena nöje med undervisning, min unge vän», svarade mr Stiggins, »därigenom att de innehålla valda berättelser tillika med träsnitt.»

»Åh, nu vet jag», sade Sam. »Det är sådana där som hänga hos linkrämarna med tiggarbrev och tocke där på.»

Mr Stiggins började med den tredje smörgåsen och nickade jakande.

»Jaså, så att han inte vill låta övertala sig av damerna?» sade Sam.

»Nej, han satt och rökte sin pipa och sade, att negerbarnen voro — vad var det han sade, att negerbarnen voro?» sade mrs Weller.

»Små humbugar», svarade mr Stiggins, häftigt upprörd.

»Ja, han sade, att negerbarnen voro små humbugar», upprepade mrs Weller, och båda suckade och pustade över den äldre mr Wellers ohyggliga beteende.

Ännu många flera skändligheter av liknande natur skulle kanske ha blivit framdragna i ljuset, om icke alla smörgåsarna hade blivit uppätna och teet blivit bra svagt, och som Sam därjämte ännu icke gjorde min av att avlägsna sig, erinrade sig mr Stiggins plötsligt, att han hade ett mycket viktigt ärende att tala med herden om och begav sig följaktligen sina färde.

Tesakerna hade knappast blivit borttagna och kamingallret rensopat, förrän London-diligensen satte den äldre mr Weller av vid dörren, hans ben satte honom in i skänkrummet, och hans ögon visade honom hans son.

»Se, Sammy!» utbrast fadern.

»Åh, se gubben!» utbrast sonen, och båda tryckte hjärtligt varandras händer.

»Gläder mig mycket att se dig, Sammy», sade den äldre mr Weller, »ehuru det är en gåta för mig, huru du fått bukt med styvmor din. Jag skulle bra gärna se om du kunde ge mig ett recept på det, det måtte jag säga.»

»Tyst!» sade Sam. »Hon är hemma, ska ni veta, far.»

»Hon kan inte höra oss», sade mr Weller, »ty efter sitt te går hon alltid och rumsterar nere i köket; låt oss därför ta oss litet rök, Sam.»

Med dessa ord tillagade mr Weller två glas med konjak och vatten och hämtade ett par pipor, varpå far och son, sedan de satt sig mitt emot varandra, Sam på ena sidan av kaminen i den högkarmade stolen och den äldre mr Weller på den andra i en länstol, började att njuta livet med all tillbörlig värdighet.

»Någon varit här, Sammy?» frågade den äldre mr Weller torrt, efter en stunds tystnad.

Sam svarade med en uttrycksfull nick.

[ 304-305 ]»Rödnäst gynnare?» frågade mr Weller.

Sam nickade åter.

»Trevlig persedel, den där, Sammy!» sade mr Weller och rökte häftigt.

»Tycks så», anmärkte Sam.

»Skicklig räknekarl!» sade mr Weller.

»Är han?» sade Sam.

»Lånar aderton pence på måndagen och kommer igen på tisdagen och får en shilling, så att det blir jämnt en halv crown; infinner sig åter på onsdagen efter en halv crown, så att det ska bli jämna fem shilling, och så går han på och dubblar, tills han, innan man vet ordet av, fått det till en fempundssedel, alldeles som exemplet i räkneboken med hästsömmena, Sammy.»

Sam gav med en nick tillkänna att han erinrade sig det räkneexempel, varpå hans far hade hänsyftat.

»Jaså, så att ni inte ville ge pengar till de där flanellströjorna?» sade Sam efter ännu en mellantid av rökning.

»Nej, visst inte», svarade inr Weller; »vad skulle väl negerungarna därute med flanellströjor att göra? Men jag ska säga dig en sak, Sammy», sade mr Weller, dämpande sin röst och lutande sig fram över elden; »jag skulle gärna ge en vacker styver till tvångströjor åt visst folk här hemma.»

Då mr Weller hade yttrat dessa ord, satte han sig långsamt tillbaka i sin förra ställning och blinkade djupsinnigt åt sin förstfödde.

Mr Weller rökte tigande några minuter och återtog därefter:

»Det värsta med de där herdarna, min gosse, är att de riktigt kollra bort alla de unga damerna här i trakten. Gusigne deras små hjärtan, de tro att allt är som det ska vara och förstå inte bättre; men de bli snytna vid näsan, Sam, de bli snytna vid näsan.»

»Så tycks det», sade Sam.

»Det kan du lita på», sade mr Weller och skakade allvarligt på huvudet, »och vad som riktigt förargar mig, Samiel, är att se dem kasta bort sin tid och sina pengar på att sy kläder åt kopparfärgat folk, som inte behöver dem, men inte bry sig det ringaste om köttfärgade kristna människor, som kunde använda dem. Om jag finge rå, Samiel, skulle jag låta några av de här lata herdarna gå bakom en tung skottkärra och låta dem hela da'n i ända löpa upp och ned för en fjorton tums bred planka. Det skulle allt köra sattyget ur kroppen på dem, det, ifall någonting kunde.»

Sedan mr Weller hade föreslagit denna milda kur med ett starkt eftertryck, söm understöddes av en mängd blinkningar och ögonvrängningar, tömde han sitt glas i en klunk och knackade askan ur sin pipa med medfödd värdighet.

Medan han ännu var sysselsatt med denna operation, hördes en gäll röst ute i förstugan.

»Det är din kära anförvant, Sammy», sade mr Weller, och mrs Weller skyndade in i rummet.

»Jaså, så att du har kommit tillbaka nu?» sade mrs Weller.

»Ja, min söta vän», svarade mr Weller och stoppade en ny pipa.

»Har mr Stiggins varit här sedan?» sade mrs Weller.

»Nej, min söta vän, det har han inte», svarade mr Weller, i det han tände sin pipa medelst den sinnrika processen att med eldtången hålla ett glödande kol ur kaminen intill dess huvud, »och vad mera är, min söta vän, jag ska försöka att överleva det, om han inte skulle komma tillbaka.»

»Usch, du odjur!» sade mrs Weller.

»Tack, min ängel!» sade mr Weller.

»Se så, far», sade Sam, »inte något tocke där kärleksgnabb i främmande personers närvaro! Se där kommer den ärevördige herrn nu.»

Vid detta budskap avtorkade mrs Weller i en hast de tårar, som hon just hade börjat att frampressa, och mr Weller drog buttert sin stol bort i vrån vid kaminen.

Mr Stiggins lät lätt förmå sig att förtära ännu ett glas av den varma romtoddyn och ett andra och ett tredje, och att sedan förfriska sig med en liten kvällsvard, för att kunna börja på nytt igen.

Största delen av samtalet fördes av mrs Weller och den ärevördige mr Stiggins, och de ämnen, som i synnerhet avhandlades, voro herdens dygder, hans hjords värdighet och alla andras brott och missgärningar — en underhållning, vilken den äldre mr Weller stundom avbröt genom halvhöga anspelningar på en herre vid namn Springer med andra löpande anmärkningar av samma slag.

Omsider tog mr Stiggins, med åtskilliga otvivelaktiga tecken till att ha förtärt så mycket romtoddy, som han gärna kunde smälta, sin hatt och sade farväl, och Sam blev strax visad till sin säng av sin far. Den hedervärde gamle gentlemannen tryckte varmt hans hand och tycktes vilja ställa några anmärkningar till sin son; men då mrs Weller när[ 306-307 ]made sig dem, tycktes det som om han avstod från denna sin avsikt och tog helt tvärt godnatt av honom.

Sam var tidigt uppe den följande morgonen, och sedan han intagit en hastig frukost, gjorde han sig i ordning att återvända till London. Han hade knappast satt sin fot utom huset, förrän hans far stod framför honom.

»Ämnar du ge dig av, Sammy?» frågade mr Weller.

»Tvärt på skivan», svarade Sam.

»Jag skulle önska att du kunde lägga kavle i mun på den där Stiggins och ta honom med dig», sade mr Weller.

»Jag riktigt blygs över er, gamle stympare», sade Sam i förebrående ton. »Varför tillåter ni honom att någonsin visa sin röda näsa i 'Markisen av Granby'?»

Den äldre mr Weller fäste en allvarlig blick på sin son och svarade:

»Därför att jag är en gift man, Samiel, därför att jag är en gift man. När du blivit en gift man, ska du förstå en hel hop saker, som du nu inte förstår; men om det lönar mödan att gå igenom så mycket för att lära så litet, som gossen i folkskolan sa', när han kom till slutet av alfabetet, se det är en smaksak. För min egen del skulle jag inte tro det.»

»Nå, farväl nu», sade Sam.

»Åh, det är väl inte så brått, Sammy», svarade hans far.

»Jag vill bara säga er så mycket», sade Sam och stannade, »att om jag rådde om 'Markisen af Granby', och den där Stiggins kom och rostade bröd i mitt skänkrum, skulle jag —»

»Nå, vad skulle du?» inföll mr Weller helt ivrigt.

»Förgifta hans romtoddy», sade Sam.

»Nej», sade mr Weller, i det han med värma skakade sin sons hand. »Skulle du verkligen göra det, Sammy — skulle du det?»

»Ja, det skulle jag», sade Sam. »Jag skulle inte vara alltför sträng mot honom i början, utan bara kasta honom i vattentunnan och lägga locket på; men om jag se'n såg att han inte uppskattade min godhet, skulle jag pröva på det andra medlet.»

Den äldre mr Weller kastade på sin son en blick full av djup, outsäglig beundran och gick, sedan han ännu en gång tryckt hans hand, långsamt sin väg, grubblande över de talrika betraktelser, vilka hans råd hade framkallat.

Sam såg efter honom, till dess han vände om ett gathörn och begav sig därefter av på sin vandring till London. I början tänkte han på de möjliga följderna av det råd han givit och på det sannolika och osannolika uti att hans far skulle följa det; men snart slog han ifrån sig detta ämne med den lugnande tanken, att detta var något, som endast tiden kunde utvisa — och det är just denna samma tanke, som vi vilja rekommendera åt läsaren.