Hoppa till innehållet

Pickwick-klubben/Kapitel 43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  FYRTIOANDRA KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FYRTIOTREDJE KAPITLET.
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.  →


[ 484-485 ]

FYRTIOTREDJE KAPITLET

SOM VISAR HURU SAM WELLER RÅKADE I KNIPA


I ett högt, illa upplyst och ännu sämre vädrat rum vid Portugal-Street i Lincoln Inns Fields sitta nästan hela året om allt efter omständigheterna en, två, tre eller fyra herrar med peruk på huvudet bakom några små skrivpulpeter, vilka med undantag av polityren se ut som de vilka begagnas av landets domare; på deras högra sida är en avplankning för sakförare; på deras vänstra sida en avplankning för insolventa gäldenärer, och framför dem ett sluttande plan av smutsiga ansikten. Dessa herrar äro kommissarierna i rätten för bankruttmål, och platsen, där de sitta, är denna samma rätt.

Det är och har i urminnes tider varit denna domstols [ 486-487 ]märkvärdiga öde, att den, utan att man egentligen vet varför, genom en tyst överenskommelse mellan alla fattiga, sluskigt-gentila personer i London, betraktas såsom deras gemensamma samlingsplats och dagliga tillflyktsort.

Den, som första gången besöker detta ställe, kunde lätt frestas att anse det för ett åt sluskighetens gudom helgat tempel. Där finns icke ett bud eller en rättstjänare, som bär en rock, som är sydd åt honom; där finns icke en enda människa i hela anstalten, som har ett något så när friskt och sunt ansikte, med undantag av en liten vithårig, äppelkindad rättstjänare, och även han tyckes, likt ett skadat och i konjak inlagt körsbär, ha artificiellt torkat och krumpit ihop i ett konserveringstillstånd, varpå han icke kan göra något naturligt anspråk. Till och med advokaternas peruker äro illa pudrade, och deras lockar sakna styvhet.

Men rättsbiträdena (the attorneys), som sitta vid ett stort bord nedanför kommissarierna, äro dock de största märkvärdigheterna. Den yrkesmässiga utstyrseln hos de förmögna av dessa herrar består av en blå påse och en pojke, vanligen en yngling av den judiska läran. De ha icke några bestämda ämbetsrum, utan sköta sina juridiska affärer i skänkrummen på värdshusen eller på fängelsegårdarna, där de infinna sig flockvis och söka kunder på samma sätt som omnibuskonduktörerna. De ha ett flottigt och fläckigt utseende, och om de ha några laster alls, så äro dryckenskap och bedräglighet de mest framstående bland dessa. Deras yttre är icke intagande, och deras sätt högst egendomligt.

Mr Salomon Pell, en av denna lärda korporations medlemmar, var en tjock, flabbig, blek man, klädd i en rock, som den ena minuten såg ut som om den vore grön, och den andra som om han vore brun, och som var prydd med en krage med samma kameleontiska färgspel. Hans panna var smal, hans ansikte brett, hans huvud stort och hans näsa sned, som om naturen, förtretad över de fallenheter han hade märkt hos honom, hade givit dem en vred klämning, från vilken den sedan aldrig hämtat sig. Som han emellertid var korthalsad och trångbröstad, drog han väsentligen andan genom denna kroppsdel, som sålunda möjligen genom sin nytta ersatte vad som fattades den i skönhet.

»Jag är säker om att kunna hjälpa honom igenom», sade mr Pell.

»Är ni ock?» svarade den person, till vilken denna försäkran ställdes.

»Ja fullt säker», sade Pell; »men om han hade vänt sig till någon eländig stympare, så hade jag inte velat svara för följderna.»

Nu var det ställe, där detta samtal ägde rum, värdshuset mitt emot bankrutträtten, och den person, med vilken det hölls, ingen annan än mr Weller den äldre, som hade kommit för att trösta och lugna en vän, vars anhållan om att få njuta förmån av akten[1] skulle före den dagen, och vars juridiska biträde han i detta ögonblick rådfrågade.

»Men var är George?» frågade den gamle gentlemannen.

Mr Pell gjorde ett kast med huvudet bortåt i riktningen åt ett rum där innanför, dit mr Weller genast begav sig och där han mottogs på det varmaste och mest smickrande sätt av ett halvt dussin av sina yrkesbröder, till tecken på deras glädje över hans ankomst. Den insolvente gentlemannen, som hade hyst en spekulativ, men oförsiktig passion för att leverera hästar till långa håll, varigenom han hade råkat i sin nuvarande förlägenhet, såg särdeles välmående ut och sökte att lugna sitt sinne medelst porter och kräftor.

Hälsningen mellan mr Weller och hans vänner inskränkte sig till yrkets frimuraretecken, bestående av en vrickning med högra handleden, varvid lillfingret på samma gång slänges upp i luften. Vi kände en gång två berömda kuskar (nu äro de avsomnade, de stackars hedersknyfflarna), ett par tvillingbröder, mellan vilka rådde den uppriktigaste och mest hängivna vänskap. De körde varenda dag förbi varandra på Dovervägen under tjugufyra års tid, utan att växla någon annan hälsning än denna; men då den ene dog, avtärdes den andre och följde honom kort därefter i graven.

»Nå, George», sade mr Weller den äldre, i det han tog av sig sin överrock och satte sig med sin vanliga gravitet. »Hur är det? Allt i ordning bakpå och vagnen full?»

»Allt i ordning, gamla kamrat», svarade denne i förlägenhet varande gentlemannen.

»Är det grå stoet lämnat åt någon?» frågade mr Weller oroligt.

George nickade jakande.

[ 488-489 ]»Nå, är det bra», sade mr Weller. »Vagnen också borta?»

»Den är på ett säkert ställe», svarade George, i det han vred huvudet av ett halvt dussin kräftor och sväljde dem utan något vidare bråk.

Mr Weller nickade på ett sätt, som tillkännagav hans belåtenhet med dessa anordningar, varpå han vände sig till mr Pell, pekade på sin vän George och sade:

»Nå, när tänker ni ta täckena av honom?»

»Åh», svarade mr Pell, »han är nummer tre på listan, och turen kommer väl förmodligen till honom om en halvtimme. Jag har sagt till min skrivare att komma hit och säga oss till, när tiden är inne.»

Mr Weller betraktade mr Pell med stor beundran från huvud till fot och sade därpå med eftertryck:

»Vad önskar ni att förtära, sir?»

»Sannerligen», svarade mr Pell, »ni är alltför —. På min ära, jag är inte van vid —. Det är så tidigt på förmiddagen, att jag nästan —. Nå ja, så ge mig då för tre pence rom, min lilla vän.»

Den uppassande ungmön, som hade gått ordern i förväg, satte glaset med rommen framför mr Pell och drog sig tillbaka.

»Mina herrar», sade mr Pell, i det han såg sig omkring på sällskapet, »skål för er väns framgång! Jag tycker inte om skryt, mina herrar; det är inte mitt sätt; men jag kan likväl icke underlåta att anmärka, att om er vän hade varit nog olycklig att falla i händerna på — men jag vill inte säga ut vad jag tänkte säga. Er tjänare, mina herrar!» Och sedan mr Pell tömt glaset i ett tag, smackade han med tungan och betraktade belåtet de församlade kuskarna, som uppenbarligen ansågo honom för ett slags högre väsende.

»Den förre lordkansleren tyckte mycket om mig, mina herrar», sade mr Pell. »Jag kommer ihåg, mina herrar, att då jag en gång åt middag hos honom — vi voro bara två, men allt var lika präktigt som om han hade väntat tjugu gäster; det stora sigillet låg på ett litet bord på hans högra sida, och en man med hårpiska och i full rustning höll vakt över spiran med draget svärd och i silkesstrumpor, något som alltid äger rum, mina herrar, både natt och dag — så sade han: “Pell”, sa' han, “ingen falsk blygsel, Pell. Ni är en man med talang; ni kan hjälpa vem som helst genom bankruttärenden, Pell, och ert fosterland kan vara stolt över er, Pell.” Detta var hans egna ord. — “Mylord”, sade jag, “ni smickrar mig.” — “Pell”, sade han, “förbanna om jag det gör.”»

»Sa' han det?» frågade mr Weller.

»Ja, det gjorde han», svarade Pell.

Här avbröts mr Pell av att pojken och den blå påsen, som voro oskiljaktiga kamrater, häftigt rusade in i rummet och sade (åtminstone sade pojken det, ty den blå påsen teg som ett gott barn), att saken strax skulle för. Detta meddelande hade icke väl blivit gjort, förrän hela sällskapet skyndade över gatan och började att tränga sig in i rätten, en inledande ceremoni, vartill i vanliga fall antages upptagas från tjugufem till trettio minuter.

Som mr Weller var mycket stor och grov, kastade han sig genast in i hopen i den förtvivlade förhoppning, att han slutligen skulle komma fram till en för honom lämplig plats. Hans framgång svarade emellertid icke så alldeles mot hans förväntan; ty som han hade försummat att taga av sig hatten, blev denna nedslagen över ögonen på honom av någon osedd person, på vars tår han med betydlig styrka hade tagit fotfäste. Denne individ ångrade tydligen strax efteråt sin häftighet; ty i det han frammumlade ett otydligt utbrott av förvåning, drog han den gamle mannen in i salen och befriade efter en häftig ansträngning hans huvud och ansikte.

»Samiel!» utbrast mr Weller, då han sålunda hade blivit i stånd att se sin befriare.

Sam nickade.

»Du är mig just en lydig och kärleksfull liten gosse, du», sade mr Weller, »som så där ger far din på skall'n på hans gamla da'r!»

»Hur kunde jag väl veta, att det var ni?» svarade sonen. »Tycker ni, att jag borde ha känt igen er på tyngden av er fot?»

»Ja, det är då verkligen sant nog, Sammy», svarade mr Weller, som strax blev god igen. »Men vad gör du här? Det kan inte hjälpa din husbonde att han kommer hit, Sammy. De göra inte om domen här, Sammy; nej de göra de inte.» Och mr Weller skakade på huvudet med lärd högtidlighet.

»En tocken envis gammal luver ni är!» utbrast Sam. Ni pratar då jämt och samt om domar och allibyss och allt det där! Vem har väl tänkt på att göra om domen?»

[ 490-491 ]Mr Weller svarade icke, men skakade åter mycket lärt på huvudet.

»Se så, låt bli och skramla så där med er gamla skallra, om ni inte vill att den rakt ska trilla av, utan bete er som en förnuftig människa», sade Sam otåligt. »Jag gick i går kväll hela vägen till markisen av Granby för att söka er.»

»Såg du markisinnan av Granby, Sammy?» frågade mr Weller med en suck.

»Ja, det gjorde jag», svarade Sam.

»Hur såg den söta varelsen ut?»

»Högst konstig», svarade Sam. »Jag tror, att hon småningom skadar sig med den där ananasrommen och de andra starka medikamenterna av samma slag.»

»Tror du det verkligen, Sammy?» frågade fadern allvarligt.

»Ja, det gör jag», svarade Sammy.

Mr Weller fattade sin sons hand, tryckte den och släppte den därpå åter. I det han gjorde detta, låg det ett visst uttryck i hans ansikte, icke av sorg eller fruktan, utan snarare av ett ljuvt och milt hopp. En glimt av undergivenhet under ödets beslut, ja, till och med glättighet for över hans ansikte, i det han sade:

»Jag är inte alldeles säker på min sak, Sammy; jag vill inte säga, att jag är vad man kallar positiv, ty det kunde ju hända, att det bara är ett misstag; men jag tror nästan, min gosse, att herden fått leversjuka.»

»Ser han klen ut?» frågade Sam.

»Han är ovanligt blek», svarade hans far, »med undtag av näsan, som är ännu rödare än förr. Hans matlust är så där la la, men dricker gör han, så att det är en lust att skåda.»

»Men nu till saken», sade Sam. »Öppna nu edra öron och säg inte ett ord förr'n jag slutat.»

Med denna korta inledning berättade Sam, så tydligt han kunde, det sista minnesvärda samtal han hade haft med mr Pickwick.

»Att stanna där allena, den stackarn», utbrast den äldre mr Weller, »utan att det finns någon, som kan ta vård om honom! Det går inte för sig, Samuel, det går inte för sig!»

»Nej, naturligtvis», svarade Sam; »det visste jag innan jag kom.»

»De äta ju upp honom livs levande, Sammy», utbrast mr Weller.

Sam nickade bifall till denna uppfattning.

»Han kommer tämligen rå dit in, Sammy», sade mr Weller bildlikt; »men han kommer så orimligt brunstekt ut igen, att själva hans förtrognaste vänner inte skola känna igen honom, Duvstek är ingenting emot det, Sammy.»

Åter nickade Sam Weller.

»Det bör inte ske, Samiel!» sade mr Weller gravitetiskt.

»Det får inte ske», sade Sam.

»På intet sätt», sade mr Weller.

»Ja», sade Sam, »nu har ni stått här och profeterat hur det skulle gå med husbond', om han bleve lämnad åt sig själv; men ser ni då ingen utväg till hur man skulle kunna hjälpa honom?»

»Nej, det gör jag inte, Sammy», sade mr Weller med en grubblande min.

»Rakt ingen», svarade mr Weller, »så framt inte —», och en glimt av en ljus idé lyste på hans ansikte, i det han dämpade sin röst till en viskning och höll sin mun till sin ättlings öra — »så framt inte det ginge an att få ut honom i en stängd fållbänk, utan att fångvaktarna märkte det, eller genom att klä' ut honom till en gammal gumma med ett grönt flor för ansiktet.»

Sam Weller mottog båda dessa förslag med oväntat förakt och framställde åter sin fråga.

»Nej», svarade den gamle gentlemannen, »om han inte tillåter att du stannar där, så ser jag rakt ingen utväg. Det går inte någon körväg fram där, Sammy, det går inte någon körväg fram där.»

»Nå, då ska jag säga er en sak», sade Sam. »Ni måste låna mig tjugufem pund.»

»Vad skulle det tjäna till?» frågade mr Weller.

»Bry er aldrig om det», svarade Sam. »Ni kommer kanske att kräva dem tillbaka om fem minuter; kanske säger jag då, att jag inte vill betala, och blir otidig. Men ni måtte väl aldrig tänka på att låta häkta er enda son för de där pengarna och skicka honom till Fleet, ni onaturliga landstrykare?»

Efter denna fråga av Sam växlade far och son en fullständig signalbok av telegrafiska nickningar och åtbörder, varpå mr Weller den äldre satte sig på ett trappsteg och skrattade, så att han blev alldeles pionröd i ansiktet.

»Ett tocke gammalt porträtt ni är!» utbrast Sam, förbittrad över denna tidsspillan. »Varför sätter ni er där och [ 492-493 ]förvandlar ert ansikte till en portklapp, när det är så mycket att göra? Var har ni pengarna?»

»I packrummet, Sammy, i packrummet», svarade mr Weller och ordnade åter sina anletsdrag. »Håll i min hatt, Sammy.»

Sedan mr Weller befriat sig från detta hinder, gjorde han ett plötsligt kast med kroppen åt ena sidan och fick genom en behändig vridning sin högra hand ned i en mycket rymlig ficka, ur vilken han med mycket stånkande och pustande tog upp en plånbok i stor oktav och sammanhållen av en väldig läderrem. Ur denna plånbok upptog han ett par pisksnärtar, tre eller fyra spännen, en liten påse till sädesprov och slutligen en liten bunt mycket smutsiga banknoter, bland vilka han utvalde det begärda beloppet och räckte det åt Sam.

»Och nu, Sammy», sade den gamle herrn, då pisksnärtarna, spännena och påsen åter hade blivit inpackade och plånboken åter gömd på botten av bemälda ficka, »nu, Sammy, känner jag en gentleman här, som kan hjälpa oss med affär'n, och det i rappet, en medlem av lagen, Sammy, som har mera förstånd i sitt lillfinger, än mången annan i hela huvudknoppen — en vän till lordkanslern, Sammy, vilken vi bara behöva säga vad vi vilja, för att han kan få dig häktad på livstid.»

»Åh nej, inte något tocke», sade Sam.

»Inte vad för slag?» frågade mr Weller.

»Inte några knep och konster mot konstuschon», svarade Sam. »Den där hab-as-korpen är näst perpetemobiliumen en av de mest välsignade saker, som nå'nsin blivit skapade. Det har jag ofta läst i tidningarna.»

»Nå, men vad har det att göra med den här saken?» frågade mr Weller.

»Ingenting annat», sade Sam, »än att jag tänker begagna den där uppfinningen för att komma dit in. Inte något tissel och tassel med lordkanslern; det vill jag inte veta av. Det kunde kanske inte vara så alldeles säkert i fråga om utflykten ur burn.»

Mr Weller gav efter för sin sons känslor i denna punkt och sökte genast upp den lärde Salomon Pell, vilken han underrättade om sin önskan, att han oförtövat skulle utfärda en arresteringsorder för en summa av tjugufem pund sterling jämte rättegångskostnader, allt att genast verkställas på en viss Samuel Wellers person, och att de därav föranledda utgifterna skulle i förskott betalas till Salomon Pell.

Denne lärde herre var vid ett förträffligt lynne; ty den förut omnämnde, i förlägenhet stadde hästleverantören hade genast förklarats fri från häktningsanspråk i och för den skuld han iråkat. Han gillade fullkomligt Sams tillgivenhet för sin herre, vilken, efter vad han förklarade, livligt erinrade honom om hans egen tillgivenhet för hans vän kanslern, och förde genast den äldre mr Weller ned till Temple, för att där beediga sin fordran, för vilken pojken med tillhjälp av påsen redan hade uppsatt stämningen.

Under tiden blev Sam, sedan han formligen blivit presenterad för den frikände gentlemannen och dennes vänner såsom en ättling av mr Weller, behandlad med synnerlig uppmärksamhet och uppmanad att undfägna sig med dem dagen till ära — en uppmaning, som han för ingen del var sen att efterkomma.

Där infunno sig om en stund mr Weller och mr Pell.

»Allt klart, Sammy!» sade mr Weller.

»Rättstjänaren är här klockan fyra», sade mr Pell. »Ni rymmer väl inte bort under tiden, vasa? Ha, ha, ha!»

»Kanske att min grymma far ger med sig till dess», svarade Sam med ett brett grin.

»Nej, det gör jag inte», sade den äldre mr Weller.

»Åh, gör det!» sade Sam.

»Nej, inte på några villkor», svarade den obeveklige fordringsägaren.

»Jag ska ge er växlar på beloppet med sex pence ränta i månaden», sade Sam.

»Nej, jag tar inte emot dem», svarade mr Weller.

»Ha, ha, ha! Bra, mycket bra!» sade mr Salomon Pell, som höll på att sätta upp sin lilla räkning. Sannerligen en högst lustig händelse. Benjamin, skriv av det här», och mr Pell log åter, i det han fäste mr Wellers uppmärksamhet på beloppet.

»Jag tackar så mycket, jag tackar så mycket», sade den lagkunnige gentlemannen, då han fick en av de smutsiga banknoter, som mr Weller hade i plånboken. »Tre pund, tio shillings och ett pund, tio shillings göra mig fem pund. Tackar så mycket, mr Weller. Er son är en förträfflig ung man, en högst förträfflig ung man. Det är verkligen ett mycket vackert drag i en ung mans karaktär», tillade mr Pell med ett glatt leende, i det han knäppte till om penningarna.

[ 494-495 ]»Ja, det är bra lustigt» sade den äldre mr Weller med ett fnissande skratt. »Riktigt den förlorade sonen, sir!»

»Den förlorade sonen, sir», rättade mr Pell milt.

»Det är detsamma, sir», sade mr Weller med värdighet. »Jag vet vad klockan är slagen, sir; när jag inte vet det, ska jag fråga er, sir.»

Då rättstjänaren slutligen anlände, hade Sam gjort sig så allmänt omtyckt, att samtliga de närvarande herrarne beslöto att följa honom till fängelset. Bort drogo de nu, kärande och svarande arm i arm, rättstjänaren i spetsen, och åtta bastanta kuskar bildade eftertruppen. I kaffehuset i Sergeants Inn gjorde hela sällskapet halt för att förfriska sig, och då de juridiska formaliteterna blivit avslutade, satte sig tåget i rörelse.

På Fleet-Street framkallade de åtta herrarne i eftertruppen någon liten villervalla, emedan de envisades att gå fyra man i ledet, ävensom det befanns nödigt att lämna kvar den spräckliga gentlemannen, för att slåss med en affischbärare, sedan det blivit avtalat att hans vänner skulle hämta honom, då de gingo tillbaka; men med undantag av dessa obehag hände ingenting under vägen. Då de kommo till Fleetfängelsets port, uppstämde processionen, under anförande av käranden, tre förfärliga hurrarop för svaranden och lämnade honom därpå, sedan de skakat hand med honom.

Sedan Sam, till Rokers stora förvåning och icke utan att det till och med gjorde ett visst intryck på själva den flegmatiske Neddy, hade med alla formaliteter blivit överlämnad i uppsyningsmannens vård, begav han sig genast in i fängelset, gick direkt till sin herres rum och knackade dörren.

»Stig in!» sade mr Pickwick.

Sam trädde in, tog av sig hatten och log.

»Åh, är det du, min kära Sam?» sade mr Pickwick, synbarligen glad över att åter få se sin ringe vän; »det var inte min avsikt att såra dig, min trogne tjänare, med vad jag sade dig i går. Sätt ifrån dig din hatt, Sam, och låt mig förklara min mening litet tydligare.»

»Går det inte an att dröja en smula, sir?» frågade Sam.

»Jo, visserligen», sade mr Pickwick; »men varför inte nu?»

»Jag ville helst att det skulle dröja litet, sir», yttrade Sam.

»Varför det?» frågade mr Pickwick.

»Därför —», sade Sam tveksamt.

»Nå, varför?» frågade mr Pickwick, oroad över sin tjänares sätt. »Tala ut, Sam.»

»Därför», svarade Sam, »därför att det är ett litet är'nde, som jag gärna först ville ha uträttat.»

»Vad är det för ett ärende?» frågade mr Pickwick, förvånad över Sams förlägenhet.

»Åh, det är ingenting av vikt, sir», svarade Sam.

»Om det inte är någonting viktigt», sade mr Pickwick med ett leende, »så kan du ju lika gärna först tala med mig.»

»Ja, men jag skulle allt helst vilja uträtta det genast», sade Sam, ännu alltjämt tvekande.

Mr Pickwick tog på sig en förvånad min, men sade ingenting.

»Saken är den», sade Sam, men tystnade plötsligt.

»Nå», sade mr Pickwick, »tala ut, Sam!»

»Nåväl, saken är den», sade Sam med en förtvivlad ansträngning, »att jag torde göra bäst uti att se mig om efter mitt sängrum först innan jag gör någonting annat.»

»Ditt sängrum!» utbrast mr Pickwick förvånad.

»Ja, mitt sängrum, sir», svarade Sam. »Jag är fånge. Jag har i eftermiddag blivit häktad för skuld.»

»Du häktad för skuld!» utbrast mr Pickwick och sjönk ned i en stol.

»Ja, för skuld, sir», svarade Sam, »och den mannen, som satt in mig, tänker inte låta mig komma ut förr'n ni själv gör det.»

»Nå, du min skapare! Vad menar du?» utropade mr Pickwick.

»Vad jag säger, sir», svarade Sam. »Om jag också ska sitta häktad här i fyrtio år, så gläder det mig; och om det än hade varit i Newgate, hade jag inte frågat efter det. Se så, nu vet ni hur det står till, och så är den saken klar.»

Med dessa ord, vilka han upprepade med starkt efterryck och stor häftighet, kastade Sam i ett högst ovanligt tillstånd av hetsighet sin hatt i golvet, lade händerna i kors och såg sin herre fast och beslutsamt i ansiktet.

  1. Insolvent-akten, en parlamentsakt till förmån för bankrutterade, i kraft varav de slippa häkte, ehuru de icke kunna betala.