Hoppa till innehållet

Prolog vid Artistklubbens högtidsdag 1882

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ett gammalt ämne
Efterlemnade dikter
av Edvard Fredin

Prolog vid Artistklubbens högtidsdag 1882
Silfverbruden  →


[ 35 ]

Prolog

vid Artistklubbens högtidsdag 1882.


Men hvad nu? Ett under händt sig . . .
tredje Gustaf smidigt vändt sig
på det blanka underställ,
och han vinkar lätt med handen
öfver hit till andra stranden,
där i kulen vinterkväll
tända kronor festligt glimma
från vår sal på Grand Hôtel . . .

I den sena aftontimma
tycker kungen sig förnimma
rytmisk klang från sångarmund;
och helt nyss han kunde höra
vinden hviska i hans öra
om artisternas förbund . . .

[ 36 ]

»Skalder finnas där i ringen»
— vinden hviskade som så —
»andar, hvilka lyfta vingen
dristiga mot soligt blå;
konstens söndagsbarn, som skänka
stora syner lif och röst,
som när rampens lågor blänka
skaka häpna mänskobröst;
mästare, hvars penslar mana
fram i färger kött och blod;
unga krafter, som sin bana
vandra fram med hopp och mod . . .»

Kungen lyssnar . . . Och han glömmer
långa tiderna som flytt;
fast i bronsen fängslad drömmer
han sig lefvande på nytt.
Skalder? Klingar Kellgrens lyra
i den festligt ljusa sal?
Är det Bellman, som i yra
sjunger lifvets backanal?
Dånar utur Karstens lunga
sångens djupa tordönsljud?

[ 37 ]

Tolkar Thorild för de unga
sanningens och rättens bud?
Sluta snillena sig samman
kring fru Lenngrens kanapé?
Byter Sergel där i gamman
kvicka infall med Desprez?
Skymta ej af Armfelt dragen
bakom afundsjuk gardin?
Syns hon, systern till behagen,
sånggudinnan fru Olin?

Kungen lyssnar . . . Och med handen
vinkar han till andra stranden,
där i kulen vinterkväll
tända kronor festligt glimma
från vår sal på Grand Hôtel . . .
Stackars konung! Disig dimma
sjunker våt på bronskoloss,
och de bleka stjärnebloss,
när de se ditt öga flamma,
blicka neder medlidsamma,
medan vågen i Norrström
sorgset suckar åt din dröm.

[ 38 ]

Därför vänd dig för att somna,
vänd dig att i bronssömn domna,
ty, o! kung, din tid är all,
gliden hän på seklens svall;
döda äro dina snillen,
sprängda deras glada gillen;
omildt kring din fina kind
sveper bister nordanvind,
och en nytänd måne skiner
öfver Haga slottsruiner . . .

Sof, kung Gustaf . . . Nya släkten
draga fram sin vandringsgång:
»andra tider, andra fåglar,
andra fåglar, annan sång!»