Räfven med stympad svans

Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 195–196 av Ernst Meyer från 1889.

Räfven med stympad svans.

En räf, som uti härnad drog,
Sin svans till sköfling måste lemna
Och från den olycksstund, att sig på ödet hämna,
I osmak alla svansar tog.
Han till sitt mått dem ville bringa
Och se de långa släp ur bruk,
Hvarmed sig stolta bjessar svinga.

[ 196 ]

När ser man ej en afundsjuk
Beväpna sig med skäl att andras prakt förringa?
Så gjorde denna räf. — Med ryggen mot en sten,
Som dolde hans förlust, han med en ifrig stämma
Fördömde svansars bruk. »Lär», säger han, »att hämma
Ett skadligt öfverflöd, som fastnar vid hvar gren
Och slingrar sig kring våra ben
Och länder oss till högsta men,
När i en hönshusdörr vi lida någon klämma.»
Af dessa ömma skäl det mogna råd han gaf,
Att svansen borde skäras af
Som obeqväm och tung att bära. —
I hopen en, som nysen fått
Om krigets slut och ringa ära,
Hvarur med stympad svans vår talare har gått,
Ser skälet till hans nya lära
Och vågar af herr Räf begära
Att för ett menlöst nöje blott
Han ryggen visa täcks. — Bestört och nederslagen
Herr Räf med stubbig svans, för allas ögon röjd,
Sig smyger sakta bort, uti sitt hopp bedragen
Att i ett samfund ändra lagen,
Hvarmed han ensam ej var nöjd.
Gif akt på dem, som bruket klandra,
Om någon hemlig brist förmår dem ej dertill.
Den fins, som nya bruk med högmod stifta vill,
Att truga sina fel på andra.