Röda rummet/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 10
Röda rummet
av August Strindberg
Kapitel 12  →


Lyckliga Människor[redigera]

Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen och vid dess feststämmande toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av medlemmarne anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som han inte haft sedan han gick fram. Han har nya kläder, hela stövlor, är badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes utanpå vänstra västfickan. Ett soligt leende vilar på hans ansikte och han ser så god ut, som om han ville hjälpa hela världen med en liten penningeförsträckning. Han avlägger sin eljest så försiktigt tillknäppta ytterrock och sätter sig mitt i fondsoffan, slår opp slagen på underrocken och petar fram det vita skjortbröstet så att det med en knäpp står som ett valv, och när han rör sig sprakar det i fodret på de nya byxorna och västen. Detta synes göra honom ett stort nöje, lika stort som när han låter stöveln knarra mot soff-foten. Han tar upp sin klocka, sin gamla kära rova, som sutit i tornet på Riddarholmen ett år och en respitmånad, och de båda vännerna synas glädja sig åt friheten båda två. Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått arbete!

Och så kommer Sellén; i sammetsjacka, lackerade skor, pläd och reskikare i rem, kanelrör, gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spår efter de uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarne, synes på hans magra, intelligenta ansikte. I hans sällskap uppträder Rehnhjelm, tystare än vanligt, ty han känner, att han skall skiljas vid en vän och en beskyddare.

- Nå, Sellén, säger Olle, nu är du lycklig? Inte sant?

- Lycklig? Vad är det för prat! Jag har fått sälja ett arbete? Det första på fem år! Är det för mycket?

- Men du har väl läst tidningarne? Du har ett namn!

- Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.

Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns uppmärksamhet påkallas och denne finner sig uppmanad att utbrista:

- Kors vad bror är fin?

- Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.

Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.

Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på läktarne, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att stryka med handen på sammetsjackan för att känna hur mjukt det känns, ty Sellén försäkrar, att det är ovanligt god sammet för det priset. Och då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till ersättning beundrar Olles manschettknappar som äro gjorda av musslor.

Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig men glad, uppriktigt glad på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa!

- Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han. - Och det finner Sellén också.

- Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan såna människor! Se här ett sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Karl IX.

Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på vilket han skrivit sitt namn.

- »Min bäste herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar Er välkommen ibland oss» - han är rädd den kanaljen! - »Jag har alltid tänkt högt om Er talang» - En sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans dumhet!

Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men hans studietid blir lång och han ber sina vänner icke tröttna, om det dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap i vilket han lärt huru man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat val, och vad är det för märkvärdigt, att man försakar när man ingenting får?

Men Olle ler så gott och skjortbröstet sväller av glädje, så att de röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga lärdom av Sellén, att icke han för de egyptiska köttgrytornas skull råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har Olle sett, och det är, när han är sig själv och målar sina egna tankar, men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.

Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarne, och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket omärklig stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.

Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan återigen, relativt taget, kunde man återigen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som Sellén.

Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över den soliga himmeln, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste att avunden hade ett långt förlorat livs bitterhet till ursäkt.

Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt liten skrift till Falk som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.

Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon och han föll i djupa tankar, emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle tryckas. Och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen!

Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och gaslågorna började släckas, man måste gå, men att skiljas, därtill var ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal och filosofiska resonemanger tills man blev trött och törstig, då Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie där de kunde få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kommo ner i en gränd som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland, vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett gammalt tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade tvenne i muren insatta huvuden av sandsten vilkas öron och hakor upplöste sig i blad- och snäckformer och mellan desamma sutto ett svärd och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell som tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert.

Då Lundell erkänt detta sitt nom de guerre öppnades porten av kvinnan, som insläppte sällskapet mot löfte, att de skulle gå tysta, och som detta löfte utan svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne, och presenterades för Marie, under för tillfället antagna namn.

Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänsteflickor bruka; på den samma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln en kolorerad litografi föreställande Frälsaren på korset; byrån var överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett cigarrställ och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan som ännu var obäddad, satt Karl XV till häst runt omkring omgiven av utklipp ur Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors fiender. I fönstret tvinade en fuchsia, en geranium och en myrten - Venus' stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett fotografi-album. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student - förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen - en hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en sammetskappa, och en hatt med plym - det var féens hamn i vilken hon gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna genomskinliga vithet vilken brukar distinguera de rika, som icke arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor. Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad, hövlig och städad i sitt uppförande.

Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och togo upp nya. Falk som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie, vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat. Detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!

- Nå, men när ni ledsnar på detta liv, en gång?

- Då gifter jag mig med Westergren!

- Och han vill ha er?

- Han blir så glad den dan och för övrigt, sätter jag opp en liten handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat förut. - Har du några cigarrer?

- Ja det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten - det är alltid en student i vit halsduk och studentmössan på knäet med drumlig uppsyn som spelar Mefistofeles.

- Vem är det här?

- Jo, du, det var en snäll karl!

- Förföraren? Va?

- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det alltid, kära du, det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! - Vad är det för en lustig kurre Albert har fått hit i kväll, han som sitter i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten.

Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande uppmärksamhet hans person ådragit sig och han krusade till sitt brända hår som börjat rakna efter de myckna libationerna.

- Det är komminister Månsson, sade Lundell.

- Fy tusan är det en präst! Jag kunde just tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. - Kom hit Masse, så får jag se på dig!

Olle kröp ner från spiseln där han sutit och kalfatrat Kants kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad av fruntimmer, att han genast kände sig yngre och med slingrande gång nalkades han den sköna som han redan observerat med ena ögat och funnit förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade med den mest tillgjorda stämma under det han vågade en bugning som icke var lärd på dansskolan.

- Tycker fröken, att jag ser ut som en präst?

- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att vara en hantverkare - får jag se din hand - Åh du är ju smed!

Olle blev djupt sårad.

- Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.

Marie såg på honom ett ögonblick.

- Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!

- O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig funnits en kvinna som tyckt om mig; jag har sett så många som varit lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta, som ingen kan lösa och därför föraktar jag henne!

- Det är bra Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud satt. Det är bra!

Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne som intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han hade spelat på en sträng vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang - om kvinnan och om kärleken.

Men Rehnhjelm som hela kvällen varit tyst, och tystare än vanligt, och som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och knackade i bordet, som om han ville hålla tal och då han fått sina närmaste grannar tysta talade han med darrande och sluddrig stämma.

- Mina Herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet att du tror jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n få se -

Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han föll tillbaka i soffan och somnade.

Detta uppträdande som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle vilken till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.

- Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån! Stackars liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!

Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.

- Se sådana små händer! Sådana ha inte ni bondbassar! Och ett sådant ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka så mycket!

Om det nu var Lundell eller någon annan så betydde detta i närvarande fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro som tycktes driva honom från sitt arbete.

Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän framkallade och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset började bliva allmänt tog han sig anledning att påminna om kvällens betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän uppmärksamhet.

- Mina Herrar - Han erinrade sig Magdalenas närvaro - och damer. Vi ha i denna kväll ätit och druckit, och för att komma till ämnet gjort detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande, vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas - vi se här ett bedrövligt föredöme på den last som vi kalla dryckenskapslasten! Det är i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för den person, som visat sig äga en upphöjd talang - jag menar Sellén - så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före har här i en högre potens, gjort sig kännbart, och det är därföre..... Jag erinrar mig de sköna orden, som alltid skall klinga i mina öron så länge jag minns och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem om ock stället icke skulle vara det lämpligaste; denne unge man som fallit ett offer för den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag sa, har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort visat sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän, Sellén, jag önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar och skål även, Olle Montanus. Falk är även en ädel, man, som nog skall göra sig gällande, i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna om, ty han har nu tagit sitt parti och vi önska honom alla lycka på den bana han så vackert börjat - den filosofiska; det är en svår bana och jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi alltid skola kunna påräkna densamma sålänge vi äro ädla i känslan och icke, stå efter snöd vinning ty mina herrar, en människa utan religion, är ett fä. Jag får därför uppmana herrarne samtligen att höja sina glas och dricka dem i botten för allt ädelt skönt och härligt som vi eftersträva! Skål mina herrar!

Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.

Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av dagsljuset och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i morgonsolens första glans. Då den drogs upp föll dagern fullt in i rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme vid fönstret så att de sågo ut som lik. Ygberg som i spiseln sov med händerna knäppta kring ölglaset mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i gränden vände Falk sig om: där låg Magdalena i det öppna fönstret; solen lyste på hennes vita ansikte och hennes långa svarta hår, som av solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin mjältsjuka strof som skulle uttrycka hans glädje över att natten var förbi.

Röda rummet av August Strindberg
1 Stockholm i fågelperspektiv | 2 Bröder emellan | 3 Nybyggarne på Lill-Jans | 4 Herrar och Hundar | 5 Hos Förläggaren | 6 Röda Rummet | 7 Jesu Efterföljelse | 8 Arma Fosterland! | 9 Förskrivningar | 10 Tidningsaktiebolaget Gråkappan | 11 Lyckliga Människor | 12 Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton | 13 Försynens Skickelse | 14 Absint | 15 Teater-Aktiebolaget Phoenix | 16 I Vita Bergen | 17 Natura... | 18 Nihilism | 19 Från Nya Kyrkogården till Norrbacka | 20 På Altaret | 21 En själ över bord | 22 Bistra tider | 23 Audienser | 24 Om Sverige | 25 Sista brickan | 26 Brevväxling | 27 Tillfrisknande | 28 Från andra sidan graven | 29 Revy | Epilog