Röda rummet/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
Försynens Skickelse[redigera]
Fru Falk hade samma eftermiddag som mannen gått på Tritons sammanträde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle förarga revisorskan Homan som bodde mitt över gatan. Och ingenting var lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret - och därtill hade hon tusen anledningar -, allt under det hon översåg de arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som hon väntade till sammankomst kl. 7. Direktionen för Barnkrubban Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första månadsberättelsen, och som Direktionen bestod av: Revisorskan Homan, vars man, enligt fru Falks mening var högfärdig, därför att han var ämbetsman, Hennes Nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var adel, och Pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och därför borde krossas, så skulle hela Direktionen krossas, på det mest storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscen-sättningen var påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde blivit kasserat och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk, vilken skulle komma hem med en amiral - han hade lovat sin hustru minst en amiral, med uniform och ordnar -, varpå Falk och amiralen skulle anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid donera en summa av den vinst han så oförskyllt emottagit vid utdelningen i bolaget Triton.
Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på det pärlemorinlagda jakarandabordet där korrekturet på månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med krysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas, skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade penningskrinet så att valören av några därstädes som fångar insatta värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle komma först - och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn och kysste henne på kinden och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det fästningslika ekskåpet från Karl XII med de höga japanska vaserna, emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan, som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att fråga.
Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita räddningsbojarne - fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus Falk då han fyllde 40 år».
- Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det som hade skrivit dem nu igen?
- Åh det är en talang som är god vän med min man. Han heter Nyström.
- Hm! Det är eget att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men varför fick man inte se honom på bjudningen?
- Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.
- Jaså! Nå min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger! Han är ju så illa däran!
- Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att det är fasligt!
- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt skämdes på dina vägnar -
Detta var för skåpet från Karl XII och japanska vaserna, tänkte revisorskan.
- På mina vägnar? Åh jag ber så mycket, min mans menar du? högg fru Falk in.
- Nå det är väl detsamma, förmodar jag!
- Nej för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor som min man behagar vara släkt med!
- Och så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?
- Tack mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig hör jag.
- Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket sjuklig av sig den gamle - vad får jag kalla honom?
- Kapten, om du behagar!
- Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han var - flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av flickorna heller var med om kvällen.
Det var för brysselmattan, menade revisorskan.
- Nej! De äro så nyckfulla av sig så dem kan man aldrig räkna på.
Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.
- Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där obehagliga herren hette som läste opp verserna då om kvällen?
- Du menar Levin, konglig sekter Levin, det är min mans intimaste vän -
- Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk, där han är notarie, och, jag vill visst inte göra dig ledsen, eller säga något obehagligt, sådant säger jag aldrig åt folk, min man påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande sällskap för din man.
- Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som göra det.
- Förlåt kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!
- Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag hört...
- Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!
- Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de sämsta människor man kan se - - -
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den äran!
Och det var hon verkligen den gamla damen med det välvilliga utseendet, som endast den kan äga vilken genomgått stormarne med det sanna modet.
- Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: Jag kan hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton - Jaså!
- Åh, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min brorson i dag; de äro så goda vänner! Åh det är en riktigt förträfflig ung man.
- Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid frontförändringar. Vi ha just talat om honom.
- Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser; tycker ni inte det fru Falk lilla.
- Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma mening.
- Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för sig.
- Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.
- Ja, de ha ett litet kotteri där artister också äro med. Ni läste ju om den unge Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.
- Ja, visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?
- Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unge männen, som ungt folk mest alltid har då de skola arbeta sig fram här i världen.
- Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.
- Ja, det tror jag det; hm, han skriver alldeles utmärkt; han fick pris i Akademien härom året och han blir nog något stort med tiden, svarade fru Falk med full övertygelse.
- Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.
Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet så att han redan var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.
- Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.
- Åh att herr pastorn har så brått!
- Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi därför få skrida till förhandlingarne med detsamma.
Förfriskningar inburos av betjänten.
- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade värdinnan som åter erfor en liten missräknings obehag.
Pastorn kastade en blick över brickan.
- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre än den, och skrymteri är en last som jag avskyr! Får jag lov att läsa upp förhandlingarne?
Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började.
»Under maj månad influtne gåvor till Barnkrubban Betlehem, vilka härmed redovisas av Styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».
- Född, får jag lov att fråga...
- Ack det behövs inte, försäkrade fru Falk.
»Evelyn Homan»
- Född, om jag får be...
- Von Bähr, goda herr pastorn!
»Antoinette Rehnhjelm»
- Född, min nådiga...
- Rehnhjelm, herr pastor.
- Ack det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara! »Influtne...»
Allmän (nästan allmän) bestörtning!
- Men, invände revisorskan! Sätter icke herr pastorn ut sitt namn?
- Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl.
»Nathanael Skåre.»
- Skål herr pastorn, drick litet om ni behagar, innan ni börjar, förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av när hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.
- Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!
»Influtne gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v. Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr, en bunt kuvert, sex blyertspennor, och en flaska bläck. Fröken Amanda Libert: en flaska Eau-de-Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter. Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt Testamente. Viktualiehandlaren Persson: en påse havergryn, en fjärding potatis och en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal-»
- Mitt Herrskap, avbröt hennes nåd! Får jag lov att fråga: är det meningen att detta skall tryckas?
- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.
- Då skall jag be att få utträda ur Direktionen.
- Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom frivilliga gåvor om givarnes namn icke trycktes? Bort det!
- Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste fåfänga!
- Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott!
- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är skrymteri!
- Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande, förlåt dem deras fåfänga!
- Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men att de kalla detta en vacker handling som blott är ett nöje, ett nöje större än andra genom den retelse som offentligheten, den största offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den, det är skamligt.
- Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar hennes nåd det är skamligt att göra gott?
- Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.
- Nå, men att skänka ett par ullstrumpor, är väl att göra gott, alltså är det nesligt att göra gott...
- Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger, tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå utan fortfor:
- Jaså det är nesligt att trycka! Nå men bibeln är ju tryckt, då är det nesligt också att trycka bibeln...
- Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarne, avbröt hennes nåd litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.
- Jaså hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så ringa person som jag är - - -
- Nej, mitt barn, men behåll ni er mening, jag vill inte byta.
- Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis!
- Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera, svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk i gråt. - Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer. Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga företaget spira upp likt ett frö och vi ha sett att många välvilliga händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en praktisk man som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i penningar, vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring - och vad får människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att föreslå till nämnda syssla?
Nej, det hade icke damerna tänkt på.
- Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund blir krubbans kamrer - mot ett skäligt arvode?
Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.
- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i vingården för i dag?
Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.
- Min tid är kort och jag ser mig ur stånd att dröja. Har någon något att tillägga? - Nej! - Med nedkallande av Guds bistånd till vårt företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde oss bedja Abba, Käre Fader, Fader Vår...
Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin röst, och sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingerna om icke någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen åter ryckte sällskapet ner till jorden.
Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen komma och hämnden och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur hennes öga.
Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev som befanns vara skrivet av mannen och det innehöll - det fick inte gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke ville besvära längre och att de hade dem som väntade på dem hemma.
Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna den unga frun, vars yttre tillkännagav en hög grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock ingalunda häruti, utan visades däremot en sådan påfallande uppmärksamhet vid klädernas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på gatan så fort som möjligt.
Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen dogo bort utför trapporna, och de avgående kunde höra på de nervösa knyckarne i låset som stängdes efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter ensamheten för att få ge fri luft åt sina känslor. Och det gjorde hon. Ensam i de stora rummen, brast hon i häftig gråt; men det var icke dessa tårar som likt ett majregn faller på ett gammalt dammigt hjärta, det var vredens och ondskans etter, som nu fördunklade själens speglar och sedan droppade ner och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.