Röda rummet/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 17
Röda rummet
av August Strindberg
Kapitel 19  →


Nihilism[redigera]

Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på Grev-Magnigatan såg han till sin förvåning att det lyste i hans fönster. När han kommit närmare så att han nerifrån kunde kasta en blick in i rummet såg han uppe i taket en skugga, som liknade någon som han sett förr men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad, vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i rummet, satt Struve vid hans skrivbord med huvudet lutat i händerna. Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans eljes så styva engelska polisonger hängde som droppstenar ned emot hans våta rock. Bredvid honom på bordet stod hans svarta hatt som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett lågt sorgflor.

- God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.

- Håna mig inte, bad Struve.

- Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.

- Jaså, du har också blivit förstörd!

- Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du har sorg ser jag; jag hoppas jag får gratulera.

- Jag har förlorat en liten.

- Nå då får jag gratulera den! - Säg mig, vad vill du mig egentligen? Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag? Inte sant?

- Visserligen, men hör du min vän, tycker du inte att livet är bittert nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan också förnedra sig därhän!

- Nå det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.

- Tack ska du ha, men jag måste gå snart.

- Åh du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda gång.

- Jag talar så ogärna om mina olyckor.

- Tala om dina brott då!

- Jag har icke begått sådana!

- Åh, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken då du ställde dig på ordningsmaktens sida!

- På lagens, min bror!

- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo den rike! Det vill säga herren för slaven!

- Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit - den har Gud skrivit!

- Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronstedt! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det var överste Sabelmann -, det var hans motion - och den drevs igenom av hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelmann är icke folket och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev lagen om Bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om Privatbankernas se delutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort? Stackars Gud!

- Får jag ge dig ett råd, ett råd för livet, som erfarenheten har givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du, som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad, traslappar så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt - du behöver icke befara att bli hjärtlös för det.

- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

- Bliv egoist! Ge människorna fan!

- Jag fruktar, jag inte kan det!

- Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror; han tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på kyrkostämman i Nikolai -

- På kyrkostämman?

- Han är kyrkoråd! Åh det är en karl med framtid. Pastor Primarius nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart som alla tomtägare.

- Hur går det med Triton nu för tiden?

- Åh de håller på med obligationer nu; där har din bror ingenting förlorat, om han också ingenting vunnit, nej han har andra affärer.

- Låt oss slippa tala om den mannen -

- Men han är ändå din bror!

- Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu ha vi talat hit och dit, säg mig nu ditt ärende!

- Ack jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.

- Nå, det kan du få...

- Tack min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var den saken, men det finns en annan också av ändå mera grannlaga natur -

- Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana grannlaga fall? Det förvånar mig!

- Därför att du är en människa med hjärta...

- Lita inte på det nu längre! Nå gå på...

- Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!

- Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!

- Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?

- Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?

- Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig! Jag är inte gift!

- Inte gift? Du altarets och sedernas försvarare, lossar du på de heliga banden?

- Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå! Min hustru håller av mig och jag henne och det är alltihop! Det är en annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt; det var tre veckor, då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli förtvivlad, därför har jag sagt åt henne att prästen möter ute på kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma själv. Du kommer bara att träffa två personer; den ena heter Levi; han är yngre bror till direktören i Triton och sitter på bolagets kontor; det är en älskvärd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättre hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lånat pengar av honom, det har jag också, förstås; men det är en man du skall komma att tycka om! Och så är det min gamle vän doktor Borg, som skött barnet. Det är en fördomsfri man med mycket avancerade tänkesätt - och den skall du nog komma att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig; vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.

- Ja jag skall komma!

- Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religiösa betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få sinneslugn.

- Nå du kan väl Augsburgiska bekännelsen?

- Det är inte frågan om några bekännelser nu!

- Men när du skriver i tidningen är det alltid fråga om den officiella tron -

- Tidningen ja, det är ju bolagets sak - om bolaget vill upprätthålla kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt bolaget, så... det är en sak för sig... Du skall vara snäll och hålla med henne, om hon säger att hon tror barnet vara saligt!

- Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron, i synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor också!

- Vet du var Vita Bergen ligga?

- Jo, det vet jag! Du bor kanske i det där spacklade trähuset på bergsknallen?

- Hur känner du det?

- Jag har varit där en gång.

- Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som förstör folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor hyresfritt mot att jag driver in hyrorna; men när de inte kan betala så prata de ett slags dravel som han har lärt dem »om arbete och kapital» och annat sånt där, som har stått tryckt i skandaltidningar.

Falk blev tyst.

- Känner du den där Ygberg?

- Ja det gör jag! Vill du prova fracken nu?

Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour ovanpå, knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigarrstump, som satt uppträdd på en stryksticka - och gick.

Falk lyste honom utför trapporna.

- Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera avrundat.

- Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.

- Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge!

- Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!

- Jag kan ju få igen den vid tillfälle!

Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den ner till Struve som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in. Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade fönstret. Därute föll höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarne och störtade ner på den smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot hördes taptot rulla, under det korum sjöngs i logementen, genom vilkas öppnade fönster lösryckta psalmstrofer trängde sig ut.

Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj med en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte göra sig reda för vad striden egentligen rörde, kunde han det icke; och vem som hade rätt, kunde han icke heller få klart för sig. Och han började undra om icke hela saken, vilken han gjort till sin, de förtrycktes nämligen, blott var en overklighet. Ögonblicket därefter förebrådde han sig denna feghet och den permanenta fanatism, som glödde ini honom flammade åter upp; han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händer och han hade icke allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst, då den hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken han kände sig allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av att släcka under pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett så högt tryck, då ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves råd, och han tänkte så länge att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, under vilket sanning och lögn, rätt och orätt dansade omkring i en behaglig endräkt och hans hjärna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran legat skönt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han lyckades märkvärdigt väl i att inarbeta sig i ett tillstånd av indifferentism, han övade sig i att söka vackra motiv för fiendens handlingar, och han gav sig efter hand själv orätt, kände sig försonligt stämd mot världsordningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten och fann att det i själva verket var ganska betydelselöst om det hela överhuvud var svart eller vitt; och, om det var svart, så fanns ju ingen säkerhet för att icke det skulle så vara, och då anstod det icke honom att önska det annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty det medförde en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han gått i oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn i förening med en pipa stark tobak tills städerskan kom in för att bädda och på samma gång överlämna ett brev, som brevbärarn nyss stuckit in. Brevet var undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes delvis göra ett livligt intryck på Falk. Det hade förövrigt följande lydelse.

Käre Broder!

Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de förflutna dagarne härstädes, emedan de varit av stor betydelse för mig och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och står nu förvånad som en nykläckt kyckling tittande på världen med nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge hållit undan ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga verkligheten är något lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill förfara syntetiskt och börja med det enskilta för att därifrån leta mig fram till det allmänna.

För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur; av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnes innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt tillväga; han tog ett prov av vita färg varmed figuren varit grundad och inskickade till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det svaret att det var björk. Figuren var alltså av björk förfärdigad före 1844. Men det var icke dit han ville komma utan han hade anledningar (!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit gjorda av den store (naturligtvis store efter som hans namn varit så väl inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard van Schiedenhanne, som skurit korstolarne i Västerås domkyrka. De lärda undersökningarne bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från figurerna i Västerås och detta inskickades nu med gipsprovet från Träskåla sakristia till Ekole pollyteknick (jag kan inte stava't) i Paris. Svaret var krossande för belackarne: analysen utvisade att gipsarne hade lika sammansättning 77 ekvivalenter kalk och 23 svavelsyra och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och »inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in» allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången olyckligtvis vara av skilda meningar varav strid uppstod; professorn i Lund som just blev rektor skrev en avhandling om figuren till sitt rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor vid Konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt och därigenom inträffade som alltid att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man: att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen (den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man funnit ett ankarklo i ena säcken förkastades, emedan detta måste (!) förutsätta tillvaron av en tredje figur Kärleken, av vilken ej fanns spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var ett sådant utan en pilspets, hörande till de vapen varmed Otron symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om Otrons blinda skott, jämfört med Jesajas 29 k. 3 v. där Otrons pilar nämnas flerestädes. Formen på pilspetsen vilken fullkomligt liknade dem från riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens ålder.

Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron såsom pendang till Tron. Programmet var givet och ingen tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen person - och jag lyckades - brilljangt! Där står skådespelaren Falander nu till vänster om altaret med en mexikansk pilbåge lånad från skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och kontraktsprosten som höll invigningspredikan talade om de härliga gåvor som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och greven som vi åto invigningsmiddag hos förklarade att jag gjort ett mästerverk som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i Italien), och en student som var på kondition hos greven grep tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.

Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag säga om Lundells altartavla. Så här ser den ut. Kristus (Rehnhjelm) på korset i fonden; till vänster den obotfärdige rövaren (jag; den skurken hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger den botfärdige rövaren (Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Rehnhjelm); vid korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk centurion (Falander) till häst (nämndeman Olssons skvadronbeskällare!).

Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som med andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga betydelse i synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll i den stunden ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om tro och otro skall du en gång få höra; vad jag menar om konsten och dess höga uppgift skall jag framlägga i en föreläsning den jag ämnar hålla på någon offentlig lokal, så snart jag kommer till stan.

Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa »dyra» dagar kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i sitt kolossala självbedrägeri och han vet icke att han är en skälm.

Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig muntligen då vi råkas.

Till dess & farväl och må så gott
& Sanne vännen
& Olle Montanus.

P.S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de varit tre och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som kärleken var störst (Matt. 12:te och 9:de) så hade den stått ovanför altaret. Åskan hade slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna hade hans far som varit galjonssnickare i Karlskrona förfärdigat.

D.S.

Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.

Röda rummet av August Strindberg
1 Stockholm i fågelperspektiv | 2 Bröder emellan | 3 Nybyggarne på Lill-Jans | 4 Herrar och Hundar | 5 Hos Förläggaren | 6 Röda Rummet | 7 Jesu Efterföljelse | 8 Arma Fosterland! | 9 Förskrivningar | 10 Tidningsaktiebolaget Gråkappan | 11 Lyckliga Människor | 12 Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton | 13 Försynens Skickelse | 14 Absint | 15 Teater-Aktiebolaget Phoenix | 16 I Vita Bergen | 17 Natura... | 18 Nihilism | 19 Från Nya Kyrkogården till Norrbacka | 20 På Altaret | 21 En själ över bord | 22 Bistra tider | 23 Audienser | 24 Om Sverige | 25 Sista brickan | 26 Brevväxling | 27 Tillfrisknande | 28 Från andra sidan graven | 29 Revy | Epilog