Röda rummet/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
Bistra tider.[redigera]
Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge beskyddare hade avlidit och nu skulle alla minnen efter denne skrapas ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och han såg många yngre som bättre voro i behov. Men han skulle finna att det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av total-förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning sade som en vän åt honom att han aldrig skulle bli något och den akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande okunniga rika hopen; landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna säljas vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda Genren eller det halvnakna Kabinettsstycket som gick. Det var således svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå sig måla mot sin bättre känsla.
Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén med uppruttnat golv, gisset tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg på, - samt f.d. laborationsrummet, vilket luktade kollodium så att det icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren (låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en vattenledningskran med avlopp - det var toaletten.
En kall eftermiddag straxt före jul stod Sellén och målade för tredje gången en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjell, då det knackade fyra dubbla slag på dörrn. Sellén öppnade utan tvekan och in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd utan överrock.
- God morgon Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?
- Jag tackar som frågar!
- Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?
- Åh, det är dåligt!
- Och sedelstocken?
- Det är så lite sedlar i rörelsen.
- Jaså de vill inte släppa ut mera? Nå men valutorna?
- Finns inga!
- Tror du att det blir sträng vinter.
- Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bällsta i morse - och det betyder kall vinter!
- Du har varit ute på morgonpromenad?
- Jag har gått hela natten sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i natt!
- Jaså du var där i går afton.
- Ja och jag gjorde två nya bekantskaper; doktor Borg och notarien Levin!
- Jaså de där gökarna! Jag känner dem! Nå varför bad du inte att få kinesa?
- Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock och jag skämdes. Åh jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag gick först till Katrineberg utanför Kungsholmstull och sen vände jag om till stan och gick ut genom Norrtull! och ut till Bällsta! I dag tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn annars dör jag.
- Är det sant att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?
- Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag! Om Sverige!
- Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!
- Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte, jag är så orimligt trött!
- Genera dig inte! Sov du!
Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade. Hans huvud hängde utanför ena sidkarmen som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde utanför den andra karmen.
- Stackars djävel, sade Sellén och kastade pläden över honom.
Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:
- Är Falk här?
- Nej!
- Vad är det för en vedsäck som ligger där? återtog Borg och pekade med sin snöiga stövel på Olle.
- Det är Olle Montanus!
- Ja det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll. Sover han än?
- Ja han sover!
- Kinesa han här i natt?
- Ja, det gjorde han!
- Varför har du inte eldat; här är kallt som den onde!
- Därför att jag inte har någon ved!
- Nå skicka efter då! Var är städerskan så ska jag rycka opp henne!
- Städerskan är till skrift.
- Kör opp den där oxen som ligger och sover så ska jag skicka honom, jag!
- Nej låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle som snarkat hela tiden och ännu snarkade.
- Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller grusfyllning under golvet?
- Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats på några på golvet utbredda pappskivor.
- Har du mera sådant där papp?
- Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.
- Jag behöver det och en eldgaffel!
Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda pappskivorna där han blev sittande som om han satt på en skatt.
Borg kastade av sig i skjortärmarne och började med eldgaffeln bryta upp en av syror och takdropp murken golvplanka.
- Nej, är du förbannad, skrek Sellén!
- Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.
- Ja, men det går inte an i Stockholm!
- Det ger jag fan, nu fryser jag och här ska bli eld!
- Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!
- Inte bryr jag mig om att det syns må du tro, det är inte jag som bor här; men det är för hårt.
Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att det bar omkull och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.
- Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger ingenting.
- Se så, det är takregnet som har gjort det där!
- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli eld.
Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev det eld i kaminen.
Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig framför brasan och glödgade eldgaffeln.
Åter knackades, men tre korta och ett långt, slag.
- Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk som inträdde med ett något hektiskt utseende.
- Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på bröstfickan.
- Så du frågar? svarade Falk tvivelaktigt.
- Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!
- Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.
- Allvar? Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!
- Åh, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!
- Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.
- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan det står öppet.
- Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!
- Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugofyra riksdaler om året, i två rapp, svarade Levin säkert och distinkt.
- Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var får ni pengar på sådana?
- I Vagnmakarbanken! - Tag fram papper och penna Levin! -
Denne hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen. Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åttahundra tvekade han ett ögonblick.
- Åttahundra riksdaler? sade han frågande.
- Tag mera du, då, om du inte är nöjd.
- Nej jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna bara de betalas ordentligt. För övrigt, får ni pengar på sådana här papper, utan säkerhet?
- Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och förtroendefullt.
- Ja, inte säger jag något om det, menade Falk, jag är nog tacksam att ni gå i borgen, men, jag tror aldrig att det går igenom!
- Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en »beviljningssedel» som han kallade det. - Nåväl, skriv under!
Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.
- »Vice häradshövding», dikterade Borg.
- Nej, jag är litteratör, svarade Falk.
- Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding och för övrigt står du som sådan i Adresskalendern ännu.
- Har ni sett efter det?
- Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.
Falk skrev under.
- Kom hit Sellén och bevittna! befallde Borg.
- Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket elände med sådana där påskrivningar hemma på landet - -
- Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på, att du intygar att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna göra!
Sellén skrev på, men ruskade på huvudet!
- Kör nu opp den där dragoxen så får han också skriva under.
Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram eldgaffeln, som nu blivit röd och höll under näsan på den sovande!
- Vak upp din hund, så får du mat! skrek han!
Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen!
- Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du?
Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.
- Nej vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.
- Skriv inte borgen Falk, sade Olle, det går aldrig väl; det är sorgen!
- Tyst din hund, röt Borg! Kom hit Falk. Vi ha nyss gått i borgen för dig, i proprieborgen förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här i stället för Struve som är lagsökt.
- Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.
- Det är bara för formen; lånet var på sju hundra i Målarbanken; första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån, så att inte är det någon risk; pengarne ha utfallit för ett år sedan!
Falk skrev på och de båda bevittnarne skrevo under.
Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade dem åt Levin som genast begav sig på dörren.
- Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag genast till polisen och låter telegrafera efter dig!
Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle legat!
Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i krum som en hund.
Det blev en stunds tystnad.
- Hör du Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sånt där papper!
- Då kom ni på Rindön, sade Borg.
- Vad är Rindön? frågade Sellén.
- Det ligger i skärgårn, men om herrarne föredra Mälarn, så finns ett ställe som heter Långholmen!
- Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på förfallodagen?
- Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.
- Varför tar ni inte era lån i Riksbanken, återupptog Falk!
- Den är skämd! svarade Borg!
- Förstår du det där? sade Olle till Sellén.
- Inte ett ord! svarade denne.
- Ni ska få lära er en gång när ni blir agréer vid Akademien och kommer i Adresskalendern!