Röda rummet/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 2
Röda rummet
av August Strindberg
Kapitel 4  →


Nybyggarne på Lill-Jans[redigera]

Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk, det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han var utan pengar och utan sysselsättning. Detta senare var kanske det värsta ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en aldrig vilande fantasi som han var.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på Lilla Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska Teatern och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma blickar på den snyggt klädde personen som så tidigt besökte deras kvarter och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen. Mellan grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadammer och lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var uppe på Stora Humlegårdsgatan. Han gick in i Humlegården. Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarne stodo gröna och ekorrarne lekte uppe i kronorna. Han gick förbi Karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar som skolkat skolan och spelade knapp; längre fram låg en målargosse på rygg i gräset och tittade upp till skyarne genom de höga lövvalven; han visslade så sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom under det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans färgpytsar.

Falk kom upp på höjden vid Ankdammen; där stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hästiglarne och fångade en vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri, ty det var en frihet som han med rätt stor uppoffring erövrat. Vid den tanken att fritt och efter behag få umgås med naturen som han förstod bättre än han förstod människorna, vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han glad och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att fortsätta sin väg ändå längre utom staden. Han gick genom korset och befann sig på Norra Humlegårdsgatan. Han fick se att några bräder fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på andra sidan. Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och äppelträd skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan landsvägen. Här var en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på skalmarne till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren låg på knä vid drivbänkarne och gallrade rädisorna, lövsångarne och rödstjärtarne sjöngo i krusbärsbuskarne, halvklädda barn jagade hönsen som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön. Över det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.

Invid drivbänkarne i skydd av planket sutto två män. Den ena var klädd i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt ansikte och såg ut som en prästman. Den andre var en civiliserad bondtyp, med sönderbruten men fet lagd kropp, hängande ögonlock, mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som helst - hamnbuse, hantverkare eller artist - han såg förfallen ut - på ett särskilt sätt.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.

Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen hörde han tydligt den läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på utan att stjäla några förtroenden.

Den magre läste med en torr entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet. Den långe läste:

- »De högsta grundsatserna äro, som sagt är, tre: en absolut ovillkorlig och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första rent ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta det möjligt. Denna grundsats är Identiteten, A=A. Denna återstår och kan på intet vis borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar. Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är den alldeles ovillkorlig.»

- Förstår du Olle? avbröt läsaren.

- O, ja, det är ljuvligt! - »Den är icke som varje empiriskt faktum någonting villkorligt.» - O, vilken karl! Mera, mera!

- »Då man yrkar», fortfor läsaren, »att denna sats är viss utan all vidare grund -»

- Hör en sån filur - »viss utan all vidare grund», upptog den tacksamme åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om att han icke skulle förstå, »utan all vidare grund»; så fint, så fint, i stället för om han bara sagt »utan all grund.» -

- Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger? frågade den förorättade läraren.

- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!

- »så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) - »tillägger man sig förmågan att sätta något.»

Olle fnös.

- »Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om och för så vitt A överhuvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll, utan blott om dess form. Satsen A=A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.» - Observerade du att det var stora A?

Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från Polacksbacken som förirrat sig ända hit att bekuva den råa huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsena fallit från sina pinnar och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans - Han förvånade sig över att himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov på samma gång hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett glas vatten.

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för detta bagarstuga stod öppen ut till farstun vilken icke var större än en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem. Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit sin rock, vikt ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med sin präktiga byst. Hans vackra nobla ansikte bar spår efter en föregående natts utsvävningar och han nickade då och då till med huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i farstun.

- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället för att vara på Handels-Institutet - höj lite på högra axeln - så där! Förstörde du verkligen hela hyran så att du inte törs gå hem? Har du ingenting kvar alls? Inte ett spår?

- Åhjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den, varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.

- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren, och tog helt faderligt hand om sedlarne.

Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt Drottning Kristinas väg. Han hade icke gått långt förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin smärt, nästan elegant figur med något spetsigt mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.

Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i profil vände han sig:

- Sellén! God dag, gamle kamrat!

- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är du inte i ditt verk så här dags på dan?

- Nej. - Men bor du härute?

- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för dyrt att bo i stan - värdarne ä så kinkiga också!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.

- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som suto och läste borta vid drivbänkarne.

- Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i Auktionsverket med 80 rdr om året och den där korta, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vara bild huggare, men sen han kom på filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten är något sinnligt!

- Nå men vad lever han på?

- Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så får han ligga på golvet i hans rum om vintrarne, för »han värmer alltid litet», säger Lundell, när veden är dyr, och det var ganska kallt här i april månad.

- Hur kan han stå modell som ser ut som en Quasimodo?

- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna och den stackars fan har haft höftsjuka, så att när han lägger sig över en stolskarm blir han ganska bra. Ibland får han vända ryggen till och då blir han den andra rövaren.

- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?

- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett så fint huvud att han knäpper honom i bland och då går Ygberg sin väg och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.

- Jaså ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.

- Åh, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en sådan karl!

- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två figurerna inne i stugan?

- Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell, figur- eller rättare kyrkmålare och den andre var min vän Rehnhjelm.

De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att göra intrycket dess starkare.

- Rehnhjelm?

- Ja; en mycket hygglig pojke.

- Han stod modell därinne?

- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för märkvärdigt praktisk karl. Men kom med, så ska vi gå in och reta honom, det är det roligaste jag har härute; då kanske du också kan få höra Montanus tala och det är verkligen intressant.

Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och schatull.

I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i fållbänken. Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga för de fattiga kamraterna vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en tobakspipa.

Då häradshövding Falk blivit presenterad tillvaratogs han genast av Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en Rubens, åtminstone till ämnet om icke till färg eller teckning. Därpå utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien, och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten. Han höll nu på att måla skiss till en altartavla i Träskåla men han var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och relationer, kom man ingenstans. Härvid kastade han en forskande blick på Falks kläder för att se efter om han kunde duga till att vara en relation.

En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna. De hade i honom genast upptäckt en »som lärt», och de hatade honom, ty han kunde beröva dem deras prestige inom det lilla samhället. De växlade betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en drabbning till stånd. Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade, kastade och träffade.

- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?

Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några sekunder. Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv.

- Ett konstverk kan, enligt min mening sönderdelas i två kategorier: innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar är det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget - så kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna, modellen sov och Sellén fann, att Ygberg hade gjort fullständig succès. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske, därom voro alla ense.

Falk kände sig både road och förargad och han letade i sitt minnes gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner vilket antydde att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och lossade av -

- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig att Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i rummet och man kände att här gällde en strid mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty Ygberg kände inte Aristoteles och skulle heldre dö än erkänna det. Som han icke var kvick i slutledningarne, kunde han icke upptäcka den bräsch Falk hade lämnat öppen; men detta kunde Olle och han uppfångade den avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom tillbaka på sin motståndare.

- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra huruvida häradshövdingen har kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla, såsom sådan, oaktat icke Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt mina herrar? Jag vet inte! Jag är en olärd man och häradshövdingen har studerat de där sakerna.

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämt blygsam ut.

- Olle har rätt mumlades från alla håll.

Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarne om Uppsalahedern skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken och fick upp ett Ess.

- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt nego majorem! Gott! Jag förklarar återigen att han gjort sig skyldig till ett posterius prius; han har, då han skulle göra ett hornslut förirrat sig och gjort syllogismen efter ferioque i stället för barbara; han har glömt den gyllene regeln: Cæsare Camestres festino barocco secundo och därför blev hans konklusion limitativ! Har jag inte rätt mina herrar?

- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna som aldrig haft en logik i hand.

Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått snus i ögonen; men som han var en klipsk karl hade han också upptäckt sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han drog sålunda fram ur minnet allt vad han läst och allt vad han hört börjande med det referat av Fichtes Vetenskapslära som Falk nyss hört genom planket. Och detta drog ut på förmiddagen.

Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa. Modellen hade somnat på den trasiga stolen och hans huvud sjönk allt djupare och djupare tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.

Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk som drömt om ett slut på den förfärliga filosofien måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett brak gick sönder och Rehnhjelm föll i golvet, varvid Lundell fick ett tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig själv.

Falk som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi, skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna intresse.

- Var ämna herrarne äta middag i dag?

Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden. Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan där de brukade äta, emedan de hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med maten och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken osanning han kastade en frågande ängslig blick på modellen. Ygberg och Montanus »hade mycket att göra» så att de icke ville »förstöra sin dag» med att »klä sig och gå till stan» utan de ämnade skaffa sig något därute; vad det var för något sade de inte.

Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett tidningspapper gömt under fållbänken ur vilket han framtog kragar, manschetter och krås - allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i knapphålet och tagit fram sitt kanelrör var han färdig. Vid hans förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.

- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén tröstande och därom voro alla ense till och med filosoferna och den moraliske Lundell.

Under vägen till stan invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda förtroenden rörande nybyggarne på Lill-Jans, varav inhämtades att han själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var född på Hallands skoglösa kust; han hade lärt sig älska det stora och enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om detaljer, småsaker och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna måla som de andra, men det ville han icke.

Lundell däremot, det var en praktisk man - Sellén uttalade alltid ordet praktisk med ett visst förakt -. Han målade efter folkets smak och önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat akademien, men av hemliga, praktiska, skäl och han hade icke brutit med den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog oaktat sin obetydliga talang en dag lyckas, genom relationer och särskilt genom intriger dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några planer, vilka Lundell med framgång realiserat - och Montanus - det var snillet, fastän han var fasligt opraktisk.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig och hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri, vilket han avskydde. Det var en snäll gosse, men litet svag och han lät leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvode in natura för sina moraler och sitt beskydd.

Emellertid hade Lundell och Rehnhjelm satt sig till arbetet, som gick så till, att Rehnhjelm ritade under det mästaren låg i fållbänken och övervakade arbetet, det vill säga rökte.

- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på Tennknappen, lovade Lundell som kände sig rik med de två riksdalrarne han räddat undan förstörelsen.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster; han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper under sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och släppte ner skalen på honom, han såg huru en stind ko gick och betade mellan alarne och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens köksskorsten.

- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.

- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna lirkade den vakande vännen fram boken så sakta att icke den sovande skulle störas; därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.

Röda rummet av August Strindberg
1 Stockholm i fågelperspektiv | 2 Bröder emellan | 3 Nybyggarne på Lill-Jans | 4 Herrar och Hundar | 5 Hos Förläggaren | 6 Röda Rummet | 7 Jesu Efterföljelse | 8 Arma Fosterland! | 9 Förskrivningar | 10 Tidningsaktiebolaget Gråkappan | 11 Lyckliga Människor | 12 Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton | 13 Försynens Skickelse | 14 Absint | 15 Teater-Aktiebolaget Phoenix | 16 I Vita Bergen | 17 Natura... | 18 Nihilism | 19 Från Nya Kyrkogården till Norrbacka | 20 På Altaret | 21 En själ över bord | 22 Bistra tider | 23 Audienser | 24 Om Sverige | 25 Sista brickan | 26 Brevväxling | 27 Tillfrisknande | 28 Från andra sidan graven | 29 Revy | Epilog