Röda rummet/Kapitel 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
Hos Förläggaren[redigera]
Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith - namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet -, den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom kunde vara säker om att få sitt namn färdigt och därför var Smith överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru oemotståndlig han var och huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman som han bar upp till Smith. Denne råkar tycka om första kapitlet - mera läste han aldrig - och besluter att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida lästes: »Blod och Svärd. Roman av Gustaf Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren vars namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar etc... Karaktärernas djup ... klarhet... styrka. På det högsta rekommendera åt vår romanläsande allmänhet.» Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan, i vilken Smith hade 50 aktier. Recensionen slutade: »Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande utan även åt den romanskrivande allmänheten.» Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen följande utdrag: »Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det.» (Gråkappan.)
Samma kväll stod en recension i Den Obesticklige, vilken icke läses av någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur och Recensenten svor på att Gustaf Sjöblom (avsiktlig misskrivning av Rec.) icke var något namn alls. Men som Den Obesticklige icke lästes, så hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen som icke i omdömen ville sticka av mot den ledande vördnadsvärde Gråkappan och icke vågade för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustaf Sjöholm skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.
Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i Den Obesticklige med fetstil, stod annonsen och ropade: »Gustaf Sjöholm är redan ett namn.» Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens som for ut emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade brevskrivaren slutade: »Gustaf Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots doktrinära trähuvens opposition.»
Dagen efter stod annonsen ånyo, i alla tidningar och ropade: »Gustaf Sjöholm är redan ett namn»; etc. (Gråkappan.) »Gustaf Sjöholm är ett snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av magasinet Vårt Land, utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons. »Det är en glädje kunna meddela våra många läsare, att den högt uppburne författaren Gustaf Sjöholm, lovat oss till nästa häfte en originalnovell» etc. Och så annons i tidningarne! Till julen kom slutligen kalendern Vårt Folk. Bland författare nämndes på titelbladet: Orvar Odd, Talis Qualis, Gustaf Sjöholm m.fl. Faktum kvarstod: Gustaf Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde inte gå in i en boklåda och se på en bok förr än de måste läsa det, de kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarne fingo det i matkorgen om lördagarne, pigorna buro hem det från hökarboden, drängarne sopade upp det från gatan och herrarne buro det i nattrocksfickan.
Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss beklämning den unge författaren klättrade upp för hans mörka trappor i Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut. Darrande inträdde Falk i det innersta rummet där den fruktade tog emot. Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt på sitt gråskäggiga med en blå mössa försedda huvud och rökte så fridfullt sin pipa som om han icke nyss hade krossat en människas förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.
- God dag, god dag!
Och han undersökte med ett par gudablickar den nykomnes kläder, vilka han fann snygga, men därför bad han honom icke sitta ändå.
- Mitt namn är... Falk.
- Jag har icke hört det namnet - Vad är herrns far?
- Min far är död -
- Nå, han är död! Gott! Vad kan jag göra för herrn?
Herrn upptog ur bröstfickan ett manuskript - och framlämnade det till Smith; denne satte sig på detsamma utan att betrakta det!
- Nå, och detta skall jag låta trycka? Det är vers? Jaha, ja! Vet herrn vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!
Här stack han den okunnige i bröstet med pipskaftet.
- Har herrn något namn? Nej! Har herrn utmärkt sig på något sätt? Nej.
- Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien -
- Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många flintsakerna! Nå!
- Flintsakerna!
- Ah, ja. Herrn vet ju Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid Strömmen, nå!
- Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen...
- Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en - Ja! Vårt land har många stora skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk! Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone och jag känner många stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu,Ibsen - jag kallar honom du - hör nu Ibsen, skriv något åt mitt magasin; jag betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte - men jag fick ock betalt. Nå!
Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna och gömma sig då han märkte att han stod inför en man som fick kalla Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den där andre där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith märkte nog detta.
- Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har hört att det finnes, stora, sköna andliga författare långt bort i tiden, under Gustav Eriksson eller hans doter Kristin; nå, ja lika gott. Jag erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!
- Haquin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!
- Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något. Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken!
- Jag vet icke vad mitt åliggande blir då det bara är fråga om en omtryckning, svarade Falk, som icke vågade säga nej.
- Ack nå, en sådan okunnighet! Redaktion och korrekturet då! Äro vi om ens! Herrn ger ut! Icke så! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet utkommer häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket! där! - Nå!
Falk lydde; han kunde icke göra motstånd. Smith skrev och Falk skrev under.
- Så! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som ligger där på hyllan! Den tredje hyllan! Så! Se nu, här! En broschyr! Titel: Der Schutzengel. Nå, se nu vinjetten! En Ängel med ett Ankare och ett skepp - det är en slättoppad skonare tror jag! Man vet ju vilken välsignelse sjöförsäkringen utövar på det allmänna sociala livet. Alla människor ha ju någon gång skickat något, mycket eller litet, på ett fartyg över sjön. Icke sant? Nå! Alla människor hava därför behov av sjöförsäkring. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människor insett? Nej! Därför är det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå! Vi veta, herrn och jag veta, alltså böra vi upplysa. Denna bok handlar om att varje människa bör försäkra sina saker, när hon skickar dem över sjön! Men denna bok är dåligt skriven! Nå! - Därför skola vi skriva den bättre! Icke sant? Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt magasin Vårt Land, och jag fordrar att herrn skall hava förstånd att låta namnet Triton, så heter ett nytt bolag som min brorson bildat och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant? Nå! Namnet Triton skall förekomma två gånger, icke mer och icke mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?
Falk kände något motbjudande i den erbjudna affären, men det låg ju ännu icke något ohederligt i förslagen och han fick ju arbete hos den inflytelserike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidare ansträngning. Han tackade sålunda och antog.
- Herrn känner ju formatet! Fyra verktum på sidan ger mig fyrtio verktum, à trettitvå rader. Nå! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.
Smith skrev en lapp och Falk skrev under.
- Nå, så! Hör nu, herrn känner ju svenska historien? Se, nu, där på hyllan igen! Där ligger en kliché, en trästock! Till höger! Nå! Kan herrn säga mig vem den där damen är? Den skall vara en dronning!
Falk som till en början icke kunde se annat än en svart trälapp, upptäckte omsider några mänskliga drag och förklarade att han trodde det var Ulrika Eleonora.
- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning Elisabeth av England och stått i en amerikansk folkbok, och nu har jag fått den för gott pris med en otalig hop andra. Nu låter jag den passera för Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det är en god allmoge vi har; den köper så snällt mina böcker. Nå, så! Vill herrn skriva texten?
Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt orätt häri, oaktat hans känslor voro mycket obehagligt berörda.
- Nå! Så skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav à tre verktum, à 24 rader. Så!
Och så skrevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad gjorde han min av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade sutit. Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det, men det skulle komma att dröja, förklarade han.
- Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan använda. Nå, jag erbjöd honom det samma som jag erbjöd herrn; vet herrn vad han sa! Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge den mannen! Adjö! Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. - Adjö, adjö.
Smith pekade med pipskaftet på dörrn och Falk avlägsnade sig.
Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i hans rockficka, den drog honom mot marken, den röck honom tillbaka. Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet som vågat säga sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om gamla fäderneförmaningar och råd - och så framkom den gamla lögnen att allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum Ulrika Eleonora.
Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper, torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under rubriken Ulrika Eleonora men om henne själv stod nästan ingenting. Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig den, vad föräldrarne hette och med vem hon var gift. Det var ett ordinärt utdrag ur en kyrkbok - och det fyllde icke mer än tre sidor - återstod sålunda endast tretton. Han rökte några pipor.
Han grävde med pennan i bläckhornet som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne. Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i frågan kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev elva. Han rev ner henne - och var på slutet av fjärde sidan - återstod tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men som hon icke regerat så var där intet att tala om. Han skrev om Rådet - en sida - återstod elva; han räddade Görtz ära - en sida - återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan! Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en återblick och som han var uppretad råkade han stryka ner sitt gamla ideal Karl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade dock gjort sju och en halv små sidor där Ekelund bara hade en och en halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag ristade i trä, gjorde samma intryck på honom som han på trälappen.
Han insåg då sin oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana han utbytt mot den andra! Han tog återigen sitt förnuft till fånga och övergick till Skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett tyskt bolag som hette Nereus och innehöll i korthet följande. Herr och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper och, för att dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat dem i förväg på en första klassens ångare Washington, n:o 326 i Veritas, kopparförhydd och med vatten täta skott försedd, samt assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus för 400.000 thlr. Nå! Herr och fru Schloss avreste med barnen på den bäste ångaren på White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus med en grundfond av 10.000.000 dollars, och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till Skagens Udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga udde, bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarne, som voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade barnen en summa av 1500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton dagar förut strandat på Doggers Bankar och att hela deras förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men, döm om deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarne uraktlåtit inbetala sista premien som förfallit till betalning dagen förut - vilket öde! - just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro att de hädanefter alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala sina livförsäkringspremier.
Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden, göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i litteraturen! Återigen vaknade högmodets djävul och viskade att han var en lump om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades snart ner av en annan röst som kom från magtrakten och som åtföljdes av ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting och samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig! Klockan var ett och han brukade icke äta förr än tre! Han undersökte oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke, och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna? Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för att döva odjuret men det hjälpte intet. Nu gick en trumvirvel nere på kaserngården och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg, middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens, poliskonstapelns, kök och stekoset trängde ut genom den öppnade farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbön; stenläggarne nere på gatan sovo mätta sin middag på de tomma matsäcksknytena; han var så övertygad om att hela staden åt middag i denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud! Då sprang en klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och Skyddsängeln och lade in dem i ett papper varpå han skrev Smiths namn och adress och så gav han budet sina trettio fem öre. Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.