Resa i Sibirien/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 15
Kapitel 16  →


[ 79 ]

XV.

Sibirisk köld. — Qwicksilfret fryser. — Nischni-Udinsk. — Ankomst till Irkutsk. — Resa öfwer Baikal till Troitzo-Sawsk. — Kinesiska gränsstaden Maimarchin.

Den sibiriska kölden är märkwärdig. Wårt wistande i Tomsk började morgonen den 1 Januari med öfwer 35 graders köld, och war mest hela tiden af mitt wistande der 25 grader, oaktadt denna stad icke ligger nordligare än Warberg eller Kalmar. På resan från Krasnojarsk till Nischni-Udinsk funno wi den 30 Januari, klockan 3—8 förmiddagen, att en sprit-termometer, som war uthängd i fria luften, wisade 43 grader; och i en qwicksilfwertermometer hade qwicksilfret runnit helt och hållet ned i kulan och frusit till en fast massa, så att det fanns ett icke obetydligt tomrum i kulan. Detta föranledde mig att en afton på den öppna swalen i fria luften utsätta en spilkum, hwari jag hade hällt 3—4 marker qwicksilfwer. Påföljande morgon klockan 12 8 befanns detta stelnadt till en sammanhängande hård massa, som med tälgknifwen ej lösrycktes från spilkummens botten. Man kunde skära deri, som i bly, och alldenstund knifwen kom från warma rummet, så blef strax i början qwicksilfret litet flytande på begge sidor af knifwen, der det wisade sig en liten droppa. På ytan gick det strimmor mot midten af kakan, hwarest det till följe af sammandragningen bildat sig en liten fördjupning. Sprit-termometern wisade då 39 34 grad. Sedan spilkummen blifwit införd i det warma rummet och stått der en stund, lossnade kakan från kärlet, och hade då blifwit så skör, att den kunde brytas i stycken, liksom is. Det är en lycklig omständighet med den sibiriska wintern, att när kölden blir så stark, är det fullkomligt lugnt i wädret, så att wi med bart ljus kunde gå utanför huset, för att se på wåra termometrar, utan att lågan rörde sig det ringaste. I fall detta icke wore förhållandet, skulle hwarken menniskor eller husdjur länge kunna lefwa i fria luften.

[ 80 ]I detsamma wi skulle lemna Krasnojarsk, inträffade dr. Erman åter hos oss, jemte tolken Gustaf, som hade stora frostbölder i ansigtet och hade slitit mycket ondt, då Erman hade åkt genom natt och dag, och låtit Gustaf ligga i en öppen släda i den förfärliga kylan.

Den 1 Februari wid middagstiden anlände wi till den lilla staden Nischni-Udinsk, hwarest wi nu, sedan wi fått igen Gustaf, afskedade Johan (eller som ryssarne kallade honom Iwan) Schlau. Wid de åtskilliga inköp, som han dagligen gjort för wår räkning, hade han efterhand undansnillat så mycket penningar, möjligen också bedragit bönderna på en del af den dem tillkommande betalningen, att han derför köpte sig häst och släda, hwarmed han reste tillbaka till Tobolsk, och wi fingo sedan höra, att han der hade köpt sig ett litet hus, i hwilket han höll näring. Då wi hade kommit underfund med dessa bedrägerier, befallte Due honom före afresan, att återlemna en fårskinnspels, som wi låtit förfärdiga åt honom i Tobolsk. Med anledning häraf inkom han i rummet, föll på knä för mig, och bad med hycklande tårar och lögnaktiga försäkringar om sin ärlighet, att få behålla den. Jag swarade, att han snarare förtjenade att återsändas till polismästaren i Tobolsk, för att undergå en sträng räfst, än att erhålla ett nytt gunstbewis; men som jag icke trodde, att någon hederlig karl wille bära pelsen efter honom, så finge han behålla den. Wi fortsatte derpå wår resa till Irkutzk, dit wi utan widare märkliga tilldragelser anlände den 7 Februari 1829.

Irkutzk, hufwudstaden i östra Sibirien, ligger wid 52° 17′ nordlig bredd och 122° östlig längd från Ferro, och har således ungefär samma nordliga bredd som Hannover och 5 ½ timma tidigare middag än Stockholm. På westra och norra sidan omflytes den af floden Angara, som kommer från den längre i söder belägna Baikal-sjön, på östra sidan åter af elfwen Uschakowa. I Angara infaller på stadens norra sida den lilla Irkutströmmen, som kommer westerifrån och har gifwit staden sitt namn. Den har således en wacker belägenhet. Staden bildar en aflång rundel och kan i omkrets wara ungefär 1 swensk mil. Den har 18 kyrkor, hwaribland en luthersk och en katolsk. De ryska kyrkorna äro mycket ansenliga byggnader i byzantinsk stil. De hafwa wanligen 5 kupoler, i form af en rättika, hwars spets är wänd uppåt, och som hwilar på en cylinder af något mindre twär genomskärning. Den mellersta kupolen är den största och högsta och uppbär merendels ett stort jernkors af genombrutet arbete; de fyra mindre omgifwa denna i en fyrkant. I [ 81 ]Petersburg och Moskwa äro på några kyrkor dessa kupoler belagda med förgyllda kopparplåtar; men wanligen äro de målade med någon ljus färg, såsom ljusgrönt. Hela Norge har knappast 2 eller 3 kyrkor, som i wärdigt utseende kunna jemföras till och med med kyrkorna i de sibiriska småstäderna. Irkutzk består för det mesta af trähus; dock äro alla offentliga byggnader och de rika köpmännens hus af sten. Dessa hus’ framsidor måste alltid utföras i enlighet med en i Petersburg utgifwen samling af byggnadsritningar, utur hwilken den byggande kan wälja den som bäst är i hans smak; inredningen öfwerlemnas helt och hållet åt honom sjelf. Sålunda hafwa dessa hus alltid en wacker utsida och äro ofta prydda med medaljonger i halfupphöjdt arbete, eller andra prydnader. Irkutzk är säte för östra Sibiriens generalguvernör samt för en erkebiskop, och har ett gymnasium. Den ligger på en hög slätt, 1000—1200 fot öfwer hafsytan, och så långt från hafwet, att när Angara är tillfrusen, finnes det ingen dim- eller fuktighetskälla i dess närhet. Luften är derföre här så owanligt torr, att dagen efter ett regn på wåren är det alldeles torrt och dammigt på de icke stenlagda gatorna. Himlen är från Januari månad, då floden isbelägger sig, här beständigt så klar, att ej den minsta molntapp synes ända till slutet af Mars eller början af April, då floden åter bryter sitt ishölje. Under 38 graders köld går solen upp och ned så klar och ren, som en blank guldskifwa, och stjernorna tindra med en hos oss okänd glans.

Den 7 Februari 1829, då wi på en wacker eftermiddag närmade oss Irkutzk, skådade wi med stora förwäntningar efter stadens torn, och fingo först sigte på ett wackert kloster, som ligger på andra sidan om Angara. I de ryska och sibiriska städer, der inga hoteller finnas, körer den resande direkte till poliskammaren, hwarifrån en polisbetjent medsändes, som i enlighet med den resandes rang anwisar honom en bostad hos en af stadens borgare. För husrummet betalas ingenting, och är uppehållet helt kort, erhåller man ibland middag samt kaffe och te, hwarwid wärden sjelf besörjer uppassningen wid bordet och anser det som en heder, ifall den resande will tala ett par ord med honom. Så snart wi kommit litet i ordning i wår bostad, aflade jag ett besök hos polismästaren öfwerste Murawieff, till hwilken jag hade ett bref från ministern Palmstjerna. Murawieff, som war en reslig man om 36 år i grön uniform med 7 ordnar på det breda bröstet, kom emot oss och tilltalade oss till min stora belåtenhet på tyska. Hos honom fingo wi weta, [ 82 ]att kinesernas marknad i gränsstaden Maimatschin, med dess till flere millioner rublers wärde uppgående och förnämligast i zobelskinn och te bestående byteshandel mellan kineser och ryssar, inledes förmedelst en storartad tre dagars fest i första dagarna af kinesernas hwita månad, som börjar ungefär i medlet af Februari. För att beskåda detta efter beskrifning märkliga uppträde, äfwensom för att utsträcka iakttagelse-kedjan åt detta håll så långt mot söder som möjligt, beslöto wi oss för att resa dit. Wi åkte den 12 Februari mot söder längs Angara, och derpå öfwer den wid öfwerfartspunkten 55 werst breda Baikal-sjöns tillfrusna wattenspegel, hwarpå isen wisade sig hafwa en tjocklek af 3 fot, men likwäl war så genomskinlig, som det renaste glas, så att man på mindre djupa ställen kunde se de minsta föremål på botten och är rädd att gå på den, då det ser ut som ginge man blott på en spegelblank wattenyta. Baikal-sjön har formen af en skära, som månen 3 dagar efter nytändningen, och en längd mellan spetsarna af 550 werst; största bredden är ungefär 85 werst. Längs norra kusten löper en bergskedja af måttlig höjd, och en liten flotta af kejserliga fartyg anwändes sommartiden att underhålla förbindelsen de kringliggande orterna emellan. Himlen war djupblå och i det klara solskenet glindrade de med rimfrost fullsatta barrträden på sjöns båda stränder, som om de warit öfwersållade med diamanter. Genom städerna Werchne-Udinsk och Selenginsk kommo wi den 15 Februari till förra ryska gränsfästningen, nu staden Troitzo-Sawsk, som ligger 4 werst från gränsstaden Kiachta, och inhystes hos kossakernas höfding, Iwan Philippow Ostrowski, en efter omständigheterna temligen bildad man, som förstod mongoliska, och hade åtföljt den ryska beskickning, som hwart 10:e år afsändes till Peking[1].

Dagen efter wår ankomst gingo wi på aftonen till Kiachta och derefter widare till det blott 300 steg derifrån belägna Maimatschin, för att tillfredsställa wår nyfikenhet efter att se en kinesisk stad[2]. Gränslinien mellan ryska och kinesiska området, är blott antydd genom några halfruttna spanska ryttare. Nog hade wi wäntat att få se en underlig syn, men wi blefwo dock öfwerraskade, då wi kommo till stadsporten och sågo framåt den långa smala gatan. Twärsöfwer gatan, från hus till [ 83 ]hus, hade man på en höjd af ungefär 6 alnar från marken spännt snören och på dessa hängde små flaggor, af en liten näsduks storlek samt af alla regnbågens färger, röda, gula, blå och gröna; och dessa omwexlade med lyktor af genomskinligt papper, bemåladt med de widunderligaste figurer. På midten af gatan, der den afskars af en twärgata, och der det fanns ett litet torg, hade man uppfört ett fyrkantigt trätorn i twå wåningar, på hwar och en af hwars sidor war målad en kolossal gudabild, som wäl hade någon likhet med menniskogestalten, men uttryckte wrede och raseri, samt alla de fulaste lidelser. Dr. Erman, som åtföljde oss, slog ihop händerna och ropade: ”Nej, detta öfwergår all förwäntan! Det ser ju ut som en stor lekstuga för fullwuxna barn!” Gatorna saknade stenläggning och bestodo af ojemna lerbackar; husen woro små, wäggarne ältade af lera och hade inga fönster mot gatan. En och annan kinesisk köpman satt utanför sitt hus i sin med bomull tjockt stoppade kaftan, och wärmde händerna wid ett stort fyrfat, som stod på en hög fot. För att hålla fötterna warma hafwa deras klumpiga skor en tumstjock sula af mångdubbelt papper med en lädersula under. Några kameler kommo från Peking, med stora tekistor hängande på hwardera sidan om ryggen, och blefwo inledda hos en köpman.

Ryska tullförwaltaren i Kiachta, hwars bekantskap wi hade gjort, erbjöd oss att få åtfölja honom till Maimatschin första festdagen, då Sargutscheï, stadens förnämsta kinesiska embetsman, alltid gifwer en stor middag, hwartill ryska tullförwaltaren inbjudes, jemte dem han kan wilja medtaga. Han bad oss derjemte först spisa en bastant frukost hos sig, emedan han betwiflade, att europeiska magar skulle finna sig belåtna med den kinesiska wälfägnaden. Då wi ankommo till Sargutscheїs hus, utanför hwilket det på hwar sin sida om dörren stod upprest ett mycket högt mastträd, förmodligen som tecken till hans höga wärdighet, sågo wi en lång mager man, med swarta tandkuggar i munnen, i en stoppad sidenkaftan samt wadderade byxor, en spetsig mössa med zobelbräm och en gul sten i toppen, stå utanför ingången. Det war wår blifwande wärd. Den gula stenen antydde hans rang, som efter rysk rangordning ej skall warit högre än en löjtnants. Hwart tredje år skickas en ny Sargutscheї från Peking till Maimatschin, och han har högsta andliga och werldsliga myndigheten i staden. Han räckte oss på europeiskt wis handen och bad oss stiga in, hwarefter wi inkommo i ett långt smalt rum, med fönsterna åt gården. Fönsterna hafwa [ 84 ]små rutor, samt blott en ruta i höjden och fyra i bredden; se med ett ord ut ungefär som ett af wåra ladugårdsfönster. Längs hela rummet stodo twå rader små fyrkantiga bord, icke större än att 4 personer kunde sitta wid hwarje. Wi bortersta ändan af bordraderna stod en stor högkarmad stoppad länstol, i hwilken Sargutscheї tog plats, och bredwid honom tullförwaltaren wid det öfwersta lilla bordet till höger om honom, wid hwilket äfwen jag, Due och Erman fingo wåra platser. Wid de öfriga borden satte sig de medföljande ryska tulltjenstemännen och en hop kinesiska köpmän. Nu började ett samtal mellan Sargutscheї och tullförwaltaren, hwilket war mycket enstafwigt och fördes förmedelst tolkar. Då löjtnant Dues epåletter tilldrogo sig hans uppmärksamhet, frågade Sargutscheї, hwem Due wore, och då det swarades att han war norsk sjöofficer, war det omöjligt att göra begripligt för honom hwad Norge war för ett land. Guvernör Stepanow i Krasnojarsk hade berättat oss, att då han året förut hade besökt Maimatschin, hade Sargutscheї frågat honom, huru långt det war från nämde stad till Petersburg, hwarpå Stepanow, för att wisa ryska rikets storlek i jemförelse med Kina, hade swarat: ungefär 4 gånger så långt, som från Maimatschin till Peking;” hwilken litet spefulla nedsättning af det ”himmelska rikets” storlek i jemförelse med det ryska så förnärmat Sargutscheї, att ett långt uppehåll uppstod i samtalet.

På hwart bord stod ett stort fyrkantigt lackeradt skrin med afrundade hörn, och då locket aftogs derpå, syntes i midten en rund afdelning, från hwilken skiljewäggar utgingo till skrinets sidor, liksom radier i en cirkel, hwarigenom skrinets inre blef afdeladt i 8 eller 9 särskildta rum, fyllda med olika slag af torkade frukter. Först bjöds fint doftande blom-te utan socker och grädde, samt dertill tobak. Kinesernas pipa består af ett messingsrör, hwars nedersta ända är böjd uppåt och försedd med en liten rund messingsskål, icke fullt så stor, som ett halft walnötskal. Denna nedstickes i tobakspungen och fylles sålunda med kinesisk tobak, som är ljusbrun och så fin som snustobak. Piporna antändas förmedelst små rökkulor, som innehöllo något wälluktande ämne, hwilka lades i piporna och som, sedan de nedbrunnit, antände tobaken. Sedan skrinet med frukterna war borttaget, inkom första rätten på 8 små porslinsfat, hwilka ställdes på bordet i en rosett, ett i midten och de öfriga rundtomkring detta. Kineserna bruka hwarken gaffel eller knif; maten är skuren i små tärningar, och för att föra dessa till munnen begagnar man sig med mycken färdighet af ett par smala [ 85 ]elfenbenspinnar, hwilka höllos, den ena mellan tummen och pekfingret, den andra mellan twå andra fingrar. Isynnerhet war det lustigt att se Sargutscheї äta risgryn med dessa, hwarwid han satte tallriken tätt intill munnen och med stor hastighet kastade det ena grynet in i den öppna munnen efter det andra. Hwarje person erhöll ett par dylika elfenbenspinnar, men då wi ej kunde begagna dem, hade tullförwaltaren för wår räkning medtagit gafflar och silfwerskedar. Maten war för öfrigt för wåra magar motbjudande, och ehuru wi för höflighets skull måste äta något, gick detta likwäl temligen trögt. Under måltiden inkom en messingstekittel, hwarutur serwerades hwar och en af gästerna en skål warmt risbränwin, som hade en temligen stark finkelsmak. Slutligen inkommo några små djupa skålar med köttsoppa, som war tillagad enkom för europeernas skull, sannolikt af tullförwaltarens kock, och war det, som bäst lämpade sig för wår smak. Under uppehållen mellan hwar anrättning bjöds tobak, och man gick till fönsterna för att se på några med pappersmasker utstyrda unga kineser, hwilka på gården uppförde ett slags dans eller lek. Efter måltiden gick Sargutscheї ut med oss i procession i staden och besökte åtskilliga af köpmännen i deras bodar, i hwar och en af hwilka stod ett fyrfat med glöd midt på golfwet; omkring detta satte man sig och på hwarje ställe bjöds te och tobak. Medan wi gingo på gatorna smattrade wid hwart hus swärmare och emellanåt hördes knallen af i starka papperskarduser inneslutet och sedan antändt krut. Wi kommo under denna lustwandring äfwen i tillfälle att se ett prof på Sargutscheїs polismyndighet. En något öfwerlastad mongol kom att på gatan litet snudda wid hans ärm, i det han gick förbi honom. Karlen blef på Sargutscheїs befallning genast gripen och förd till en huswägg, der man wid manshöjd hade fastgjort en tunn jernring. Denna blef lagd om hans hals och tilläst, så att han en temlig tid måste stå nästan på tårna, liksom wid en skampåle.

Wi smögo oss äfwen in i ett tempel, der wi sågo tre bålstora afgudabilder, förmodligen af trä, men målade och den ena alldeles eldfärgad. De hade wisserligen menniskoskepnad, men uttryckte genom åtbörder och ställningar wrede och de fruktanswärdaste lidelser. Framför hwar och en af dem stod ett långt lutande bord med en rad af stora pappaskar på, hwilka woro fyllda med konfektyrer, hwaraf en af sällskapet tog en bit. Sannolikt märktes detta helgerån af en af kineserna; ty en annan dag, då wi besökte Maimatschin och närmade oss templet, blefwo wi bortwista.

Den 22:a begåfwo wi oss på återwägen och besökte den 23:e [ 86 ]buräternas öfwersteprest Chamba Lama, hwilken näst Dalai Lama är den förnämste bland de lamaiske andlige. Buräterna äro ett mongoliskt nomadfolk, som lefwer på en stor stepp något wester om Selenginsk, hwarest de hafwa ett tempel, bredwid hwilket Chamba Lama bor i ett trähus. Han hade af natschalniken i Werchne-Udinsk blifwit underrättad om, att wi på en wiss dag skulle besöka honom och önskade se den lamaiska gudstjensten. Wi mottogos med en stormande musik af 300 lamar i deras festliga skrud, uppställda i dubbla rader framför Chamba Lamas hus, med deras underliga blåsinstrumenter, deras ofantliga gongonger[3] och trianglar samt med långa lackerade stänger med stora runda träskifwor på öfwersta ändan, hwarpå woro afbildade sol, måne och andra förunderliga figurer. Bland blåsinstrumenterna woro twå minst 6 alnar långa krokiga messingslurar, hwilka hwilade på skuldrorna af twå män. En tamburin, med ett twärmått af 5 alnar, hängde i ett slags galge och bearbetades flitigt med twå trumpinnar af en lama. På en annan ställning satt en metalltriangel, ini hwilken woro fästade en mängd oliktonade metallklockor, på hwilka en annan lama slog med en metallstaf. Hela den såkallade musiken liknade en brusande fors.

Wi mottogos på trappan af Chamba Lama, en ofantligt stor och tjock karl, i en röd flanellkaftan med kejsarens bild infattad i briljanter i ett grönt band hängande om halsen. Efter en stunds samtal, som försiggick förmedelst tolkar, infördes wi i templet, hwarest emellertid alla lamarna samlats i 4 rader längs pelarne från dörren till altaret och började sin musik, hwarefter hölls fullständig gudstjenst. Då wi efter dennas slut återwände till Chamba Lamas hus, undfägnade han oss med te, kall mat och bränwin, samt beklagade att han icke kunnat erhålla någon kock fran Irkutzk, för att tillaga mat efter wårt bruk, samt bad oss wid afskedet, att wi wid wår återkomst till Petersburg skulle omtala för kejsaren, hurusom wi warit wittne till att buräterna ”också dyrkade Gud på sitt sätt.” — Den 27 Februari återkommo wi till Irkutzk.

[ bild ]

En burätisk taisha och hans hustru.
En burätisk taisha och hans hustru.


  1. Numera, efter sista kriget, hafwa de europeiska stormakterna ständiga residenter i Kina, äfwensom ryssarnes gräns mot Kina blifwit utsträckt ända till Amurfloden.
  2. Kineserna kallas af ryssarna för Kitaiski, hwilket skall betyda slaver; sjelfwe kalla de sig Kitanetz.
  3. Ett slags puka
<< Kapitel 14 Upp till början av sidan. Kapitel 16 >>