Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Inledning

←  Förord

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning av Johan Viktor Palmqvist Inledning

Kapitel I  →

Inledning.

De primitiva folkens religiösa föreställningar och bruk grunda sig på det särskilda sätt, varpå människan på detta stadium betraktar föremålen och företeelserna i den värld, vari hon lever och verkar. Själva grunddraget i detta betraktelsesätt är övertygelsen, att hela den natur, varav hon omgives, med alla där förekommande ting, henne själv inbegripen, samt alla element och naturförlopp besjälas av hemlighetsfulla makter, vilka hon med skygg vördnad betraktar och på olika sätt söker taga i anspråk, om de synas henne välvilliga och nyttiga, eller bekämpa, om hon fruktar dem såsom fientliga och skadliga. Då nu människan till sitt väsen i huvudsak är densamma, var hon än uppträder på jorden och då den natur, i vilken hon rör sig, i sina väsentligaste drag överallt är av enahanda beskaffenhet, är det helt naturligt, att denna hennes betraktelse av densamma samt de seder och bruk, som därav härleda sig, allestädes bland människor på samma stadium måste i sina huvuddrag bli likartade.^[1]

De olikheter, som i enskildheter förekomma, äro sålunda. föranledda av olikheterna i rasegenskaper samt skiftningarna i naturens beskaffenhet i de olika trakter och luftstreck, där människan uppehåller sig. Men härav följer å andra sidan, att ju större överensstämmelsen mellan tvenne folk är i det ena eller andra eller båda dessa avseenden, ju större är även motsvarigheten i deras religiösa föreställningssätt.

Den ugrofinska folkstammen, varav de i Värmlands nordligaste socknar bosatta finnarna utgöra en spillra, skiljer sig i rashänseende väsentligt från den germanska, dit den svenska befolkningen hör, i det att den förstnämnda av dessa stammar tillhör den mongoliska, den senare den ariska folkgruppen. Men å andra sidan motsvarar den ugrofinska grenen av den mongoliska huvudrasen så väl i avseende på boningsort som levnadssätt i så hög grad den nordgermanska, att väsentliga överensstämmelser i religiösa föreställningar och sedvänjor därav äro en naturlig följd. I en uppsats om lapsk mytologi i Nordisk familjebok^[2] skiljer K. B. Wiklund på en arktisk jägarreligion hos de nordligaste folkstammarna och »de mera sydliga religionsformer, på vilka jordbruket tryckt sin prägel», och nämner den ugrofinska som exempel på de senare, och i en uppsats om finsk mytologi i samma verk^[3] antager samme författare en allmän nordeuropeisk religionsform av mer eller mindre enhetlig, från den arktiska skild beskaffenhet, omfattande även finnarnas religion.

Rökstugan på Sågudden, Arvika.
Hämtad från Lekvattnets finnskogar och använd som finnmuseum.

Emellertid ha finnarna först i historisk tid omkring mitten eller senare hälften av det första årtusendet e. K.^[4] genom invandringen till Finland inträtt i de europeiska folkens gemenskap. Rörande beskaffenheten av deras ursprungliga religion före inträdet bland dessa folk torde de pågående undersökningarna bland de avlägsnare ugrofinska folk, som ännu befinna sig på hedniskt stadium, enligt K. B. Wiklunds förmodan^[5] komma att lämna viktiga upplysningar. Att bland alla överensstämmelser vissa karaktäristiska drag ännu framskymta i de även i Värmland levande finnarnas primitiva föreställningar och bruk, i den mån dessa ännu fortleva, skall den följande jämförelsen med motsvarande företeelser på svenskt område i vissa fall uppvisa.

När finnarna genom invandringen till Finland inträdde i de europeiska folkens krets, stod deras nya hemland sedan länge under skandinaviskt inflytande från väster och ryskt inflytande från öster.^[6] K. B. Wiklund anför i den förut nämnda uppsatsen om finsk mytologi, att finnarna lånat en mängd element av svenskarnas i Finland hedniska religion av både primitiv och mera utvecklad art samt omnämner även lån från littauer och slaver.^[7] Från rysk påverkan härleder sig firandet av S:t Georgii dag, den 23 april, såsom sommarens ingångsdag och åskgudens dag, som enligt flera uppgifter, även av Albrekt Segerstedt, förekommit bland Värmlands finnar.^[8] Finnarna ha sålunda efter invandringen till Finland med hänsyn till sina religiösa tänkesätt varit föremål för påverkan av ariska folk både från väster och öster.

Att finnarnas kommunikation med dessa grannar icke varit av ensidigt mottagande art utan att de även själva å sin sida givit åtskilligt av eget gods i utbyte, ligger i sakens natur. Hur pass mycket av finsk påverkan, som på detta tidiga stadium gjort sig gällande på rikssvenskt område, är icke gott att säga. Genom de svenska erövringstågen till Finland vid medeltidens början blevo i varje fall förbindelserna mellan de båda länderna livligare och därmed möjligheterna till utbyte av tänkesätt och seder väsentligt ökade.

Om finskt inflytande på föreställningar och bruk hos befolkningen i Sverige kunde det dock på fullt allvar bli tal under det närmare umgänge mellan de båda folken, som uppkom genom finska invandringar till Sverige och gemensamma krig mot ryssarna. I uppsatsen Finnmarker i Nordisk Familjebok^[9] uppgiver S. E. Lönborg, att finnar redan under Gustaf Vasas tid i stor utsträckning invandrade till Sverige, där de arbetade vid gårdarna i olika delar av landet, men först under Karl IX och Gustaf II Adolf inträffade på grund av rådande nödtillstånd i Finland och genom uppmuntran från svensk sida de stora utvandringar, som ledde till kolonisationen av de nuvarande Finnmarkerna i Sverige, även i Värmland.

Att dessa finnar, av vilka många strövat omkring i landets alla delar och åtnjutit anseende som framstående trollkonstnärer, påverkat den svenska allmogens vidskepelse, framgår av uppgifter från skilda håll. J. Sundblad^[10] berättar, huru i början av 1800-talet en kringvandrande finska kom till komministergården i Husaby och ville utöva sina spådomskonster samt uppgiver i sammanhang därmed, att finnfolket före Finlands skiljande från Sverige ofta strövade omkring i landet och »födde sig genom bettlande, men även genom trolleri, hexeri och spådomar, varigenom de visste att inge en ej ringa fruktan hos lantbefolkningen, då naturligtvis ännu mera lättrogen och vidskeplig än nu». I en uppsats »Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland»^[11] meddelar Johan Nordlander, att finnarna även i dessa bygder jämte lapparna anses framstående i trolldom, »och gång efter annan infinner sig i de norrländska städerna någon finnkvinna för att med sin spådomskonst stå allmänheten till tjänst». På många håll brukas också benämningen »finneskott» på de magiska projektiler, med vilka en trollkarl tillskyndar människor eller djur sjukdom eller döden.^[12] Även från de svenskes deltagande i krigen i Finland finnes exempel på dylika intryck och inflytelser. Bland G. E. Weis’ Sägner och historier på Aspelandsmål förekommer en historia av Joh. P. Johansson från Lönnebärga församling^[13] om huru berättarens farfar under deltagandet i kriget i Finland av en finnkvinna förhjälptes att ridande på en sopkvast resa till sitt hem i Sverige och efter visiten där fara på samma sätt tillbaka till Finland.

Typ från Norra Finnskoga.

Ett bevis på att de till Sverige invandrade finska kolonisterna i allmänhet och ej minst i Värmland varit beryktade och fruktade för sin superstitiösa läggning är ett uttalande av Maximilian Axelson i Vandring i Värmlands Älvdal och Finnskogar, där han skriver: »Dalbybon fruktar mycket finnen, som bor honom så nära, och i synnerhet tror han, att denne anställer sitt trolleri vid vatten, varför alla bäckar, som från finnskogen falla i Klaran, med synnerlig bävan betraktas».^[14] I sitt stora etnologiska arbete Värend och Virdarne söker G. O. Hyltén-Cavallius bevisa, att Sveriges urbefolkning liksom lappar och finnar varit av tshudisk härkomst och att hela denna ras utmärker sig för inåtvändhet och vidskepelse^[15]. Även om denna mening rörande Sveriges urbefolkning, som även hävdats av Gustaf Kossinna, icke utan vidare biträtts av den moderna etnologien,^[16] är dock Hyltén-Cavallius’ utredning av betydelse såsom ett ytterligare bevis på den gängse uppfattningen om finnfolkets superstitiösa sinnesart. Ja, C. A. Gottlund söker i sina »Försök att förklara Caj. Cornelii Taciti omdömen över finnarna»^[17] bevisa, att finnarna även på denna tid utmärkte sig framför andra folk genom sin benägenhet för vidskepelse och trolldom. Även denna i övrigt alldeles misslyckade utläggning har sitt värde såsom exempel på, hur man tänkte om finnarna även under Gottlunds tid.

Men även om nu de ugrofinska folken äro mera inåtvända och religiöst anlagda än t. ex. germanerna, torde dock detta rykte för vidskeplig läggning i högre grad än de flesta andra folk framförallt bero på finnarnas sena inträde i de europeiska folkens umgänge, vilket haft till följd, att primitiva föreställningar och bruk i större omfattning fortlevat bland dem än bland deras grannar, och sannolikt är väl också, att den bekanta finska segheten ytterligare bidragit till deras vidmakthållande.

Detta är så mycket vissare, som det gives belägg för att åtskilliga av de föreställningar och bruk, vilka ådragit finnarna ovan omtalade rykte, i själva verket övertagits av dem från grannfolken, även svenskarna, och sedan återförts till dessa. I en uppsats om »Olsmässa och Torsblot», vari omnämnes även de till Sverige invandrade finnarnas sed att aftonen före Olsmässodagen offra ett får, förklarar N. E. Hammarstedt det vara otvivelaktigt, att de tidigare övertagit denna sed från oss svenskar blott med den skillnaden, att offerdjuret då utgjordes av en bock.^[18]

In summa: ett utbyte av primitiva religiösa tänkesätt och seder har ägt rum mellan svenskarna och finnarna i Finland före invandringen och mellan de finska kolonisterna i Sverige och den svenska befolkningen därstädes efter de förras invandring, och vid detta utbyte ha i vissa fall en del föreställnings- och handlingselement vandrat både fram och tillbaka mellan de båda folken och därvid undergått förändringar.

Men vad sålunda det ena folket givit det andra har långtifrån allt varit ursprunglig egendom. Tvärtom ha båda i hög grad påverkats av sina nordliga grannar lapparna. I Värmlands finnbygder nämnas ofta lapparna som de stora mästarna i trolldom, och historier berättas om hjälpbehövande i olika angelägenheter, som uppsökt lapparna i deras egen bygd för att få råd och hjälp, varom längre fram närmare skall meddelas. Även trodde man, att lappar plägade i björnhamn uppsöka sydligare bygder. Den stora roll, som björnen spelar i den finska folktron, torde härleda sig från lapskt inflytande.^[19] Tändernas betydelse för trollkarlens förmåga, varpå exempel anträffats i Värmlands finnbygd, omnämnes även av K. B. Wiklund i uppsatsen Lapsk mytologi.^[20] Värmlandsfinnarnas bruk att giva kreaturen skrap av malm från koskällan förekommer även i Vilhelmina i Lappland.^[21] Även hos den svenska befolkningen gälla lapparna jämte finnarna som stora trollkonstnärer. Trolldom nämnes av Olaus Petri som »lappekonst»,^[22] trollskotten kallas även »villappaskott»;^[23] lappen drager ibland till sig skogsfågeln,^[24] är en föreställning, som även förekommer i den värmländska finnbygden; trollappen behöver blott kasta sin handske. i luften, så blir det oväder,^[25] lapparna kunna förvandla folk till björnar och vargar^[26] o. s. v.

Att finnarna i sitt hemland stått under inflytande av slaver och littauer, har redan förut visats.

Men ännu ett folkelement måste tagas med i räkningen i en översikt över de faktorer, som påverkat svensk och finsk folktro, nämligen de kringströvande tattarna eller fanterna, vilka i vissa delar av våra finnbygder förekomma synnerligen talrikt. G. Djurklou framhåller likheten i finnarnas och tattarnas magiska bruk såsom bevis på, att ett inbördes utbyte så småningom utjämnat olikheterna.^[27] »Fanteri» är också i finnbygden den vanliga benämningen på trolldom av mera betänklig beskaffenhet. I Sägner och historier på Aspelandsmål av G. E. Weis^[28] berättar P. Pettersson i Lönnebärga om hur en »tåterska, som vatt bå i Finnlann o ane o kunne mä lit uttå vart», förordnade, hur en präst skulle botas för alkoholism.

Ett av de första finnpörtena i Värmland.
Poptorps rökstuga byggd på 1600-talet.

Av sistnämnda exempel, varav framgår, att »tåterskan» lärt sin konst åtminstone delvis från Finland, synes klart, att även i detta fall utbytet icke alltid riktat parterna med för respektive folk verkligt nya förvärv. Sannolikt är väl dock, att dessa zigenarbastarder även varit i besittning av primitiva religionselement av sydländskt, delvis orientaliskt ursprung. En del bruk av mera invecklad och konstruerad natur, föga sammanhängande med primitiv naturbetraktelse men mera besläktade med svartkonstböckernas magi, vilka förekomma i både svenska och finska bygder, torde härröra sig från sådan påverkan. Fanterna ha sålunda både förmedlat utbyte av primitiva religionselement mellan svenskar och finnar och tillfört båda parterna något av eget gods.

Rökstuga i Röjdåsen, Östmark.

För övrigt har Sverige redan under vikingatiden via Ryssland stått under orientalisk kulturpåverkan,^[29] vilken väl även ur religiös synpunkt icke varit utan betydelse och kommit både svenskar och finnar till del, de senare även genom rysk förmedling.

Sannolikt från orienten, i varje fall från främmande håll,^[30] härleda sig tydligen också de ursprungliga svartkonstböckerna — de inhemska torde vara efterbildningar av dessa — att döma av titlar sådana som »Salomoniska magiska konster»,^[31] »Cypriani svartkonstbok»^[32] samt att somliga voro åtminstone delvis skrivna på dåligt latin.^[33] På vilka vägar dessa böcker hitkommit, vilka möjligen härleda sig från den trolldomslitteratur, som i Medelhavstrakterna i början av vår tideräkning hade så stor spridning,^[34] är icke lätt att avgöra. Albrekt Segerstedt uppgiver i sina Anteckningar, att »finnarna sägas stundom hava köpt dem av tyskar, som hade dem med till marknaderna i Kristiania och Karlstad; boken tingades det ena året och erhölls det andra». I vissa fall ha dock sådana böcker inkommit till oss närmast från Danmark.^[35]

Äntligen har även här kristendomens inflytande medfört de vanliga verkningarna: gudarna hava depotenserats till pukar eller djävlar^[36] och förenats med övriga naturandar och avlidna människors gengångare till en ond andehär, som står i den svarta magiens tjänst; gent emot dessa framträda bibelns huvudpersonligheter: Jesus, Maria, apostlarna, änglarna o. s. v. såsom de goda makter, vilkas namn användas till de förras betvingande genom besvärjelser; bibeln, psalmboken, nattvardselementen och kyrkliga föremål och handlingar inträda i raden bland de maktbegåvade naturföremålen och de hedniska riterna och få samma betydelse i systemet av övertro och magiska handlingar som dessa. Men härigenom genomföres också en dualism inom de individuella makternas värld, som på kristet område gör allt anlitande av de gamla naturväsendena till en djävlatjänst, en demonistisk, såväl med hänsyn till medel som mål svart magi, en utveckling, som de redan omtalade inflytandena från Orienten redan tidigare förberett.^[37]

1. Söderblom: Gudstrons uppkomst, sid. 8.
2. N. F. Band 19, kol. 171.
3. N. F. Band 19, kol. 166.
4. Finska kranier av Gustaf Retzius, sid. 9.
5. N. F. Band 19, kol. 166.
6. M. G. Schybergson: N. F. Band 8, kol. 310.
7. N. F. Band 19, kol. 166.
8. N. E. Hammarstedt: Elias åskguden, Fataburen 1916, sid. 23.
9. N. F. Band 8, kol. 349.
10. Gammaldags seder och bruk, sid. 177.
11. Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 1879 n:o 11, sid. 114.
12. Sven Lampa: Om folklig övertro, sid. 18.
13. Sv. Landsmål 1906, h. 3, sid. 125.
14. Vandring o. s. v., sid. 52.
15. Värend och Virdarna, del 1, sid. 118—123.
16. Oscar Almgren: De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse, Fornvännen 1914, häft. 1, sid. 14.
17. Stockholm 1834.
18. Fataburen 1915, sid. 39.
19. K. W. Wiklund: Lapsk mytologi, N. F. n:o 19, kol. 171.
20. N. F. n:o 19, kol. 177.
21. Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 12.
22. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, del 1, sid. 119.
23. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, del 1, sid. 121.
24. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, del 1, sid. 441.
25. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, Andra delen, sid. 20.
26. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, Andra delen, sid. 21, samt Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 48.
27. G. Djurklou: Från Värmlands Finnskogar, sid. 252.
28. Sv. Landsmål 1906, h. 3, sid. 126.
29. T. J. Arne: Sveriges förbindelser med Östern under vikingatiden, Fornvännen 1911, häft. 1—2, sid. 2.
30. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 422—423.
31. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, titelsidan.
32. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, inl. sid. VI.
33. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, inl. sid. VI.
34. Apostlagärningarna 19 kap., 13—19 v.
35. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 423.
36. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 208, 211, 225—230.
37. Emanuel Linderholm: Nordisk magi, Sv. Landsmål 1919, häft. 1, sid. 127.