Hoppa till innehållet

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Kapitel 2

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel I
Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning
av Johan Viktor Palmqvist
Kapitel II
 Kapitel III  →


[ 43 ]

II.

Husdjuren stodo i nära gemenskap med husfolket och gården. De betraktades som människornas jämlikar: på julkvällen eller, enligt andra uppgifter på julmorgonen, uppvaktades de med mat från julbordet och uppmanades att äta och dricka och må väl. Bruket omtalas från skilda håll i Sverige.[1] De nyinköpta djuren kvarades eller staddes, d. v. s. införlivades i gemenskapen med människorna, hemmet, ladugården och jorden.

Djuret kunde sålunda föras in i hemmet och fram till den husliga härden eller ock — om detta ej lät sig göra — uttogs en eldbrand varmed det slogs i pannan. Linus Brodin uppgiver även, att man bar eldbranden omkring djuret sägande: »Värmen är lika bra här, som där du kommer ifrån».[2] Även gav man djuret att dricka vatten, blandat med glöd eller att äta sleke, blandat med aska från tre eldstäder eller bröd från den egna ugnen eller sleke ur en stekpanna, i vilket senare fall, om det var fråga om en häst, djurets svans snoddes omkring i stekpannan.

I Norrland plägade man enligt Nordlander[3] leda in det nya kreaturet i boningshuset och fram till spiseln samt låta det äta salt ur en gryta, som man särskilt för detta ändamål ställt i eldstaden. Det förutnämnda ätandet av salt genom husmoderns kjortel skedde också enligt samme författare ur en kokgryta. Även från Breared, Halland, omtalas seden att leda den nyinköpta kon fram till spiseln, så att hon belystes av elden.[4]

Även vid ladugården fästes de nyinköpta kreaturen: det första som djuret tog i sin mun efter inträdet där, sattes fast i taket över dess plats, eller ock medfördes från det gamla stället den halm, varpå det legat, för att tjäna som läger även på det nya. [ 44 ]Båda dessa medel omtalas av J. Sundblad i Gammaldags seder och bruk.[5]

Kvarning skedde även genom att aska från härden eller jord, som hämtats under ladugårds- eller stalltröskeln, blandades med sleke och gavs djuret.

Vid det nya hemmets jord fästes kreaturet genom att ledas kring en jordfast sten — omnämnt även av Linus Brodin[6] — och äta ur en stekpanna, placerad på en sådan, eller ock ställdes djuret på en gräsbacke, och torvar skuros upp runt omkring. Pär Söderbäck uppgiver, att man ledde kon tre gånger »ånsyrs» (motsols) och läste: »Här skall du leva, och här skall du bo i alla dina livsdagar».[7] I Norrland skar man tre gånger motsols kring den torva, varpå kon stod med vänstra foten; därefter tog man upp den lösskurna torvan och lade salt i gropen, vilket kon sedan fick äta upp.[8]

Det nyinköpta djuret vattenöstes även tre gånger med vänstra handen, då man vid dess hemförande passerade första vattensamling, särskilt om det motvilligt lämnade det gamla hemmet. Möjligen är det på en sådan behandling, Söderbäck syftar, då han omtalar, att man plägade döpa kalvarna, ehuru han säger sig ej veta, hur ett sådant dop gick till.[9] I Medelpad tog man då man passerade en bäck med en nyinköpt ko, tre gånger vatten ur bäcken med handen och öste över hennes rygg under uttalande av den längre fram i kap. V anförda kvarningsformeln.[10]

Kreatursbesättningen bildade i makthänseende ett kollektivum: lyckan var uttrycket för dess gemensamma förmåga att giva avkastning av nyttigheter. Denna lycka kunde lätt dragas bort redan därigenom, att ett djur såldes, varför hårlockar av detta behöllos kvar på det gamla stället. Även plägade man för att hindra lyckans bortförande med ett sålt djur kringa detta med eld före avfärden. Då ett djur såldes eller slaktades, [ 45 ]lade man även alltid ett föremål i båset, så att det icke skulle stå tomt.

I Beskrivning över Färgelanda pastorat[11] omtalar Johan Hammarin seden att vid försäljning av mjölk till främmande lägga ett saltkorn eller eldkol i mjölken, i annat fall kan i första rummet den ko, från vilken mjölken tagits, men vidare också hela ladugården förtrollas. Heurgren anmärker, att föreställningen, att man genom beröring kan taga bort kraften från djuren, är allmän i Skandinavien; om man klappade ett försålt djur vid avfärden eller tog hårstrån av detsamma, var lyckan försvunnen.[12]I Västbo skulle för varje gris, som såldes, ett par hästskosöm läggas i »svinalötan».[13] Isaacsson nämner från Varmsätra, Uppland, bruket att, då ett djur togs ut till slaktning, lägga något i stället i båset för att behålla lyckan kvar.[14]

Då genom förtrollning lyckan tagits bort från ladugården, betydde detta, att förövaren av trolldomen tillvällat sig djurens produktionsförmåga och överfört den på sina egna djur, vilket hade till följd, att de sålunda förtrollade djuren blevo skämda och sinade.[15] Det har redan omtalats, huru denna överföring plägade ske särskilt genom olika åtgärder från »dyngkasten» eller någon sten under dymmelveckan. Direkt mjölkning kunde ske även genom pukharen, vilken längre fram skall beskrivas.

Slutligen kunde sjukdomar och trollskott skickas på kreaturen av någon illvillig granne. Man sökte därför särskilt vid påsktiden skydda ladugården genom att sätta lieuddar över dörren, varjämte stål lades i fönster och dörrar särskilt mot pukharen. Kors av tjära anbringades även på lämpliga ställen.

Hammarin skriver: »På gamla fähusdörrar ser man ännu kors som med tjära gjordes varje påskafton, på det att trollkäringar icke under natten skulle kunna ingå och på något av djuren rida till Häcklefjäll. — — — Av ovannämnda skäl har en och annan stål uti ladugården hela påskhelgen, ja några ha alltid stål i den liggande.»[16]

[ 46 ]Vid utsläppningen gällde det i ej mindre grad att vidtaga skyddsåtgärder mot de makter, som hotade hjorden ute på betet. Segerstedt skriver: »Sju dagar före korsmässan skall husmodern lägga alla bjällrorna i en myrstack. På morgonen denna dag (korsmässodagen) skola de sättas på kreaturen, men därvid skola djuren korstecknas på pannan mellan hornen och på marken med en salva, tillagad av krut, svavel och dyvelsträck. Detta skyddar mot rovdjuren. Sedan skall vallhjonet gå tre gånger runt ladugården och därunder läsa Fader vår. Kreaturen få vidare sleke, tillagad av enbär, tjärlag, tallbarksbröd, sönderhackade växter som libbsticka m. fl. Stål, en sopkvast och en brinnande fnöskbit lägges under tröskeln, och matmodern ställer sig i dörren på en hög ställning, och kreaturen få gå ut mellan hennes ben.[17] Vallspöet, som man nu begagnar, skall tillvaratagas och sättas över fähusdörren; då komma kreaturen hem till kvällsdags.»

Heurgren nämner från sydvästra Värmland bruket att köra korna i vall korsmässodagen, den 3 maj, från Södra Halland den 18 maj, från Tjörn den 28 maj o. s. v.[18] J. Sundblads uppgift, att kreaturen, då de första gången släpptes på bete, skulle gå över ett förkläde, som lades på tröskeln, har redan omtalats. Samme författare omnämner även bruket att lägga stål på tröskeln och eld i en linnelapp.[19] I Småland gav man vid samma tillfälle varje djur en tjärad sill,[20] och i Bohuslän slog man med flinta och stål eld över ryggen på varje kreatur och rökte under dem med svavel,[21] varjämte krut smordes i pannan på djuren till skydd mot vargen; krossad orsten, svavelblomma och fintjära gavs in mot förgöring.[22]

Hjorden hålles samman av skällan, vilken på samma gång är dess palladium,[23] dess skyddande talisman.[24] Denna senare betydelse, som är den primära och uppkommit genom skällans [ 47 ]användning att genom buller fördriva de onda makterna[25] möter i en del bruk hos Värmlands finnbefolkning: man fyllde vid utsläppningen skällan med sleke[26] samt olika slags blommor från gården, som sedan gavs åt samtliga djur, blandat med skrap av skällan,[27] eller med vatten, som slängdes ut över alla djuren både kor och får — allt för att göra hela hjorden delaktig av skällans skyddande kraft.[28] Detta hemlighetsfulla maktföremål, som dessutom ibland förstärktes, därigenom att eld lades däri, kunde ju även innehålla andra värdefulla krafter. Sålunda kvarades hästar, därigenom att man stoppade en »hödott» i skällan, då de fördes ut på bete, och medtog denna hem, sedan hästen släppts; kvarning kunde även ske, därigenom att skällan, innan den påsattes, fördes tre gånger kring elden och tre gånger kring bordskryckan.

Koskällor av trä och koppar, förvarade å Värmlands finnmuseum.
Foto: P. Pramm, Karlstad.

[ 48 ]I Norrland plägade man, då en ko icke ville följa de övriga, bära den med salt fyllda skällan tre gånger omkring henne och därefter giva alla korna av saltet,[29] och i Dalarna gav man vid utsläppningen korna att äta hö ur skällan med orden:

»Här får du en tapp ur skälla,
så går du hem till kvälla».[30]

Skällans magiska kraft övergick även på skällbandet: om någon av korna ej ville följa de andra ut på bete, fördes en brödbit tre gånger motsols genom skällbandet och gavs henne. I Norrland förde man salt på samma sätt omkring skällkons halsband och därpå kring de övrigas, varefter samtliga djur fingo äta därav.[31]

Genom instoppandet av en »hödott» i skällan på hösten förvarades makten däri över vintern. »Dotten» uttogs på våren, varefter skällan hölls över brinnande eld samt en gryta vatten i spiseln och fick klinga tre gånger över vardera. Sedan uppbrändes »dotten», och askan blandades med sleket. I Dalarna tilltäpptes skällorna vid fäbodarna varje kväll med en mosstapp, som på morgonen urtogs.[32]

Då skällan på sätt, som ovan påvisats, blev ett föreningsband för hela hjorden, sträckte varje mot skällkon riktat anslag sina följder till samtliga djuren. Om därför en björn stämdes på skällkon, måste han fortsätta sina angrepp, även sedan samma skälla bars av ett annat djur. Då därför en björn rivit en skällko vid en gård i Gräsmark, kastade ägaren skällan i vatten med orden: »När fan har stämt på skällan, får jag göra mig av med den».

När nyttan togs från ett djur, visade sig detta i att det icke ville äta och att mjölken sinade. Det sades då även vara skämt eller »hôgsbitet». Skämningen träffade i första hand blodet, som var nyttans eller maktens säte, och därför ansågs det som ett tecken på att djuret var »hårt skämt», om blodet ej ville [ 49 ]rinna, då man skar detsamma å något ställe på kroppen. Genom skärning i svansen eller öronen ville man nämligen skaffa sig några droppar blod, som upptogos på en brödbit och gåvos åt djuret; samma bruk förekommer i Norrland i fråga om kor;[33] hästar skuros enligt J. Sundblad för samma ändamål i näsan.[34]

Även här möter oss föreställningen om maktens eller nyttans lättåtkomlighet och ömtålighet i varje begynnelsestadium. När en ko kalvat, anbringades ett kors av tjära över ladugårdsdörren, och en kniv sattes i ladugårdstaket. Kon fick vidare dricka vatten, vari lagts tjära och tre stickor av husets tröskel, tagna med en kniv; på dennas blad uppsamlades glöd, aska och spindelväv, vilket även nedlades i vattnet, varjämte kniven nedstacks i detta och fästes med udden i botten nära kanten av kärlet.

J. Sundblad uppgiver, att då en ko första gången drack efter kalvningen skulle stål läggas i kärlet;[35] i Västbo, Småland, tog man med en »gresla» eldmörja tre gånger och lade i dricksvattnet;[36] i Kristdala, Småland, satte man en lie eller en kniv i tröskeln första gången kon utsläpptes efter kalvningen.[37] Enligt Gaslander vidtagas de av honom omnämnda försiktighetsmåtten för att ej mjölken skall tagas från kon,[38] d. v. s. för att kon ej skall förlora nyttan.

För att ej nyttan skulle gå bort med mjölken, fick kalvkon i Värmlands finnbygd dricka av nymjölken, och även efterbörden skulle förtäras av henne, sedan den renats med ett glödgat järn — i Småland nöjde man sig med att icke utkasta den, så länge den var varm.[39]

Även nymjölken var på samma sätt ömtålig för skämning, vilken enligt regeln pars pro toto träffade all mjölk till därpå följande kalvning. Vid första mjölkningen tändes en stång sva[ 50 ]vel, från vilken man lät brinnande droppar falla ned i mjölkkärlet; i den första stäva nymjölk, som bars ut ur ladugården hängdes en nål vid en tråd vid kanten av stävan, som även överbands med en duk till skydd mot onda ögon, och då nymjölken stektes till kalvost tillsågs, att ingen person med onda ögon såg in i ugnen. Upptecknaren N. G. Lundqvist meddelar även, att man icke fick tömma nymjölken mot söder eller slå ut vatten, vari mjölkkärlen sköljts, i söderut rinnande vattendrag eller använda sådant vatten till slipvatten, och Bror Henriksson från Nyskoga skriver, att ingen av husfolket fick smaka kalvosten, förrän något därav givits åt kalvkon, blandat med aska.

Runestam och Samuelsson anföra från Norra Råda bruket att hänga en nål vid en tråd på byttörat, så att nålen kom att ligga i mjölken,[40] och Pär Söderbäck omnämner från Kristdala regeln att aldrig bära mjölken bar, särskilt då kon nyss kalvat.[41] I Västbo trodde man, att om mjölk spilldes i rinnande vatten, blev den »sjuk».[42] I Bohuslän skulle den som fått mjölk icke diska mjölkflaskan, emedan han i annat fall ej fick nytta av mjölken.[43] I Dalby skulle kalvkon smaka på den första mjölken för att icke sina.[44]

Vid klippningen av fåren lämnades ullen kvar vid tinningarna som av allmogen ansetts vara det ömtåligaste partiet på kroppen både på människor och djur — skämning av »storkreatur» kunde även ske genom att klippa bort hår vid tinningarna — och hos de yngsta, som klipptes första gången, lämnades en lock å vänstra låret, vilken kallades »fäongen», emedan den såsom skydd för det svagaste ansågs som skydd för hela hjorden, vilken naturligtvis i de yngsta djuren var lättast åtkomlig för faror. Vid klippningen förde man även en ulltapp till djurets nos och lät den lukta därpå, annars blev det modstulet.

[ 51 ]Pär Söderbäck anför en bön av fåren:

Klipp mej höst, och klipp mej vår,
men lämne mine bringehår
te värme mine klöver.[45]

Även i Västbo plägade man vid klippningen stoppa en »ullsudd» i munnen på fåret.[46]

Vissa särskilda verkningar av husdjurens makt eller tydor må nämnas. Om smörbildningen vid kärningen uteblev, lät man en sugga nosa i kärnan, och om kärnan blivit skämd lade man den framför ladugårdsdörren och lät korna vid utgåendet stiga över densamma. Mot näsblod inandades man ångan av färska svinexkrementer. Sundblad nämner bruket att sticka ned en spädgris med bakändan halvvägs ned i kärnan.[47] Salomoniska konster rekommenderar »saften» av varm svinträck mot sår.[48] Det första djur, som det nyfödda barnet fick röra vid var en hund, ty därigenom fick det gott läkkött. Samma föreställning meddelas även från Dalsland av Hammarin.[49] Den som var mörkrädd skulle, då ett djur slaktats och blivit flått, gapa över de muskler, i vilka ryckningar förekommo; Gaslander angiver denna åtgärd såsom botemedel för den »den, som löper upp i sömnen», och att den sjuke skulle bita i det ryckande och skälvande köttet.[50] För att underlätta en barnsängskvinnas förlossning gav man henne tre droppar blod av en tupp, som enligt Hyltén-Cavallius[51] är ett åt solen helgat och därför mäktigt djur. I Västbo gav man hundvalpar »tuppablod» för att göra dem till arga bandhundar.[52] Vid slakten förekommo en del bruk, vilka antyda föreställningen om en själ även hos djuren, som lämnar kroppen i dödsögonblicket.[53] Ingen främmande fick inkomma under slakten; [ 52 ]enligt Segerstedt stängdes alla dörrar, till dess djuret dött. J. Sundblad förklarar, att djurets dödskamp förlängdes i främmandes närvaro.[54] När djuret skulle dö, fattade de närvarande tag i detsamma och sade: »Dö för mat men ej för hat».[55] Genomskärningen av lederna skulle ske i ett snitt, i annat fall blev man modstulen, och de avskurna lederna skulle stötas samman. Segerstedt uppgiver även, att alla svinfötter skulle kokas fläsktisdagen och de avgnagda benen skulle av ladugårdspigan bäras ett och ett i sänder i en säck till svinhuset. Detta skulle medföra lycka med svinen. Möjligen föreligger här föreställningen, att ett nytt djur uppkommer av det dödades ben.[56] Sammanstötandet av de avskurna lemmarna omtalas från olika orter av Västergötland och under anförande av flera olikartade motiv för denna handling av Paul Heurgren.[57]

Spår av hästens helighet såsom ett Odens och Frejs djur anträffas.[58]

Då en häst inledes i stugan för att kvaras vid elden, ger man akt på med vilken fot inträdet sker: högerfoten först betyder lycka, vänsterfoten olycka. Vid anträdandet av en likfärd såg man efter, med vilken fot hästen startade; var det med högra, skulle den, som därnäst dog i släkten, vara en man, var det med vänstra, blev det en kvinna. I Värend gav man vid socknebud akt på prästens häst; hängde han huvudet, skulle den sjuke dö, höll han det upprätt skulle den sjuke leva.[59]

Hästens sammanhang med Oden framträder särskilt i föreställningen om det under olika namn gående vattenrået såsom hästgestaltat; i Nyskoga påträffade en person en mycket vacker häst, som han strök utefter länden, vilken befanns hårlös och glatt. Hästen försvann genast, och mannen förstod, att det var sjörån. Enligt Ludvig Borgström kunde sjöjungfrun i [ 53 ]Lambergstjärn — i närheten av Karlstad — den s. k. Lambergsfrua — ibland förvandla sig till en vit häst med avigt sittande bakben.[60] Vattenväsendenas sammanhang med Oden skall senare beröras.[61] Den senare folktron, som identifierat Oden med djävulen, föreställde sig därför även den senare i hästgestalt. Hyltén-Cavallius berättar efter Wieselgren, huru satan i hästgestalt dansade på ett loft i Brohult av Wislanda socken och att man plägade bortläsa den svarta hästen.[62] Märklig är i detta sammanhang en vers, meddelad av Jon Matsson i Tönnet. Den är avsedd att binda getingar, som i Värmlands finnbygder anses vara djävulens skapelser och lyder:

Du svarta fåle, som i skogen står
med din bruna kjol,
hugg din gadd i stock och sten
men ej i märg och ej i ben;
genom ditt heliga namn o. s. v.

I norra Småland läses mot »floget»:

Oden står på berget,
han spörjer efter sin fåle;
floget har han fått.
Spotten i din hand och i hans mun;
han skall få bot i samma stund.
I namn etc.[63]

Härigenom kom hästen efterhand att anses som ett orent djur: Segerstedt anför, att han ansågs så oren, att särskilda personer användes för att slakta och flå honom. Lindstam meddelar detsamma från Bohuslän samt uppger, att dessa personer, som åtnjöto ringa anseende, kallades för skinndragare eller pukar,[64] vilken sistnämnda beteckning, såsom förut nämnts, användes om de till onda andar depotenserade gudarna.

[ 54 ]Bland de vilda djuren intager björnen i den värmländsk-finska folktron en ställning, som icke har någon motsvarighet på svenskt område och vari rent kultiska drag ej saknas. Hit hör visserligen icke nödvändigtvis bruket att dricka björnblod eller draga på sig en björnhud för att bli modig och stark, varav spår även finnas i vissa svenska bröllopsseder[65] eller användningen av björnens ramar eller skalle för olika magiska ändamål, t. ex. då den senare enligt Segerstedt efter jakten uppspikades på en tall intill jägarens hem med orden: »Lutien lusko, päjten panke kovien hammasten kollina.»

Men redan i bruket att tilltala en mötande björn låg en personifiering: »Du är björn, jag är människa, du är icke döpt i samma dopskål som jag. Du skall springa i skogen och bita i träden men inte i mej.» Segerstedt, som lämnat även denna uppgift, meddelar att jägaren, då hans skott ej träffade (dödligt) tilltalade björnen med orden: »Nätterna äro mörka, och björkgrenarna luta; du har fallit ned och stött dig. Jag har icke gjort skogens konung något ont».[66]

Märkligast är emellertid björnens förhållande till skogsrån, såsom vars gunstling han enligt Hammarstedt betraktats av finnar och forngreker.[67]

Enligt Segerstedt inleddes björnjakten bland värmlandsfinnarna med en besvärjelse, innehållande en begäran, att skogsrån med järnpiska skulle driva björnen till jägaren, och en särskild besvärjelse lästes över krutet, så att det skulle tända. Vid ringningen av björnen skulle enligt upptecknaren N. G. Lundqvist från N. Ny en öppning lämnas i ringen, där inga människospår finge förekomma, emedan skogsrån där skulle gå ut ur ringen, sedan hon hämtat den dödade björnens blod i en spann; förr kunde björnen ej dödas.[68] Vidare anför Hammarstedt från [ 55 ]övre Älvdalen i Värmland efter fröken Berta Edgren följande sägen: »Den 25 januari kommer varje år skogsfrun till björnen med en träspann full av blod, vilken han låter sig väl smaka, och när denna dryck är förtärd vänder sig nalle med ett brummande på andra sidan och sover, tills tiden är inne att för den vintern lämna idet».[69]

Samtliga de av Hammarstedt anförda exemplen på björnens förhållande till skogsrån äro hämtade antingen från rent finskt eller lapskt område eller från dessa närgränsande bygder.[70]

Värmlandsfinnarnas religiösa vördnad för björnen kommer även till uttryck i den avsky, varmed de tala om björnstämningen, denna tydligen speciellt finska och lapska magi, vilken längre fram skall behandlas. Stämningen av björn är en dödssynd, som utövas endast av illa beryktade trollkarlar med besvärjelser, vilka ingen vill återgiva; den tillskyndar björnen de svåraste lidanden, så att han »tjuter och gråter», då han drives till mord på de fredligt betande hjordarna.

Möjligen har man i den omständigheten, att lappar, såsom förut omnämnts, tänktes uppträda förhamnade till björnar, att spåra lapskt inflytande på de värmländsk-finska föreställningarna om björnen.

Även ormen spelar här som överallt på jorden en framträdande roll i den religiösa föreställningen. Uppgiften av Olov Eliasson Dalby, att ormen vaknar ur sin vintersömn Mattesmässodagen den 24 februari och att inga arbeten med vassa verktyg såsom saxar, nålar, knivar och yxor denna dag får utföras, emedan ormen i sådant fall kommer att angripa kreaturen eller utövaren av sådant arbete, bekräftas av Segerstedt, Nordman[71] och Linus Brodin.[72] Men även björnen vaknar enligt folkföreställningen inom vissa finska områden och vänder sig denna dag, och »enligt estnisk folktro vakna då alla i jorden i vintersömn försänkta djur». Hammarstedt, som lämnar sist[ 56 ]nämnda uppgifter, tillägger dock, att dessa föreställningar återgå ytterst på den gamla germanska kalendern, vilken räknade vårens ingång från denna tid.[73]

Ormen har goda tydor: möte med en orm är ett gott tecken;[74] han äger en divinatorisk makt,[75] som meddelar sig åt den, som förtär spad som kokats på honom. En gumma i Gustaf Adolf kokade ormar och förtärde spadet för att bli klarsynt, men sedan hon tagit en gång därav, skulle det bliva verkningslöst. Då hon emellertid under kokningen avlägsnade sig en stund, doppade hennes pojke bröd i grytan och åt och kom strax därefter ut och meddelade, att deras ko skulle få en rosig kalv, vartill gumman förskräckt utbrast: »Trösta mej, nu har han doppat i grytan». Pär Söderbäck[76] berättar om en kvinna, som kokade visdomssoppa på en vit orm, varunder en grannhustru inkom och doppade ett finger i grytan med påföljd, att hon vid ett tillfälle kunde förutspå, hur många grisar en sugga skulle få. Det är tydligen här fråga om samma historia, vilken är spridd på många håll i olika versioner.[77]

Då ormen bitit tros han omedelbart uppsöka ett vatten för att dricka, emedan giftet ej verkar förr; kan man komma före honom till vatten och därmed tvätta såret uppifrån och nedåt blir giftet utan verkan. Runestam och Samuelsson anföra samma föreställning från Ekshärad.[78] I »Folkloristisk mosaik» angives som botemedel mot ormbett, att man hackas med tänderna av en gädda på det ställe, där ormen bitit, så att blod sipprar fram.[79]

Ormen skyddade: man bar ormhuvuden i en pung till eget försvar och borrade ned ett ormhuvud i ladugårdströskeln för kreaturen, man satte ett ormhuvud i hästens grimma och en orm[ 57 ]stjärt i ryggstycket till skydd mot skämning. Enligt Segerstedt hällde man rovfrö genom ett ormgap, innan man sådde dem. I Småland pluggade man in en levande orm i ladugårdströskeln och skar in ett ormhuvud i bösskolven, så att ingen kunde förgöra bössan.[80]

Ormens makt avlägsnade även skämning och främjade lyckan: man sköt på en orm eller lät honom krypa genom bösspipan för att återställa bössan mot skämning eller sköt honom efter inkrypandet mot en marbuske för att skaffa »god död» i bössan.[81] Det troddes även, att man aldrig kunde skjuta bom på en orm. Fördelaktigt för fiskelyckan var att låta en orm krypa över metspöet. Efter betäckning slogs kon i kors över ryggen tre gånger med en käpp, varmed en orm dödats, för befrämjandet av hennes fruktsamhet.[82] Hyltén-Cavallius nämner bruket att skjuta ut ormen, sedan han inkrupit i bössan, samt uppgiver även, att ormen retades att slå sig i ring, varefter han sköts, och bössan smordes med fettet. Enligt samma förf. återställes en skämd kärna, om ett ormskinn lägges under bottnen, och flyr masken bort från åkern, om man på midsommaraftonen där nedsätter en stör, varmed en orm blivit slagen.[83]

Ormen ägde en helande makt:[84] Den brändes, och askan förtärdes som läkemedel mot magsjukdomar, skabb m. m., och sås som kokades på ormar, var verksam mot eksem. Troligen berodde ursprungligen ormens läkande egenskaper därpå, att han på grund av sin vistelseort i jorden, varifrån många sjukdomar kommo, troddes förorsaka sådana, vilka sålunda botades enligt regeln: man söker boten, där man fått soten.[85] Pär Söderbäck uppgiver, att skorv troddes komma av, att man rörde vid en käpp, varmed en orm blivit ihjälslagen, men botades därigenom, att samma käpp kokades och dekokten gavs den sjuke [ 58 ]som medicin.[86] Verkan av ormens makt var även beroende av, vid vilken tid den fångats: den förutnämnda gumman i Gustaf Adolf fångade de ormar, hon kokade, före Marie bebådelsedag; om en orm påträffades, innan göken galit, skulle han gripas med en kluven grankäpp och uppsättas i ett träd, där han fick vara kvar tills han torkat, varefter han förvandlades till pulver, vilket förtärdes särskilt mot skabb. Enligt Salomoniska konster kunde man stärka krut genom att taga en orm före Vårfrudagen, torka och pulverisera den samt blanda pulvret med krutet. I varje fall bör han fångas, innan han »fått skinnet».[87]

Föreställningen, att den, som skiljt en orm och en groda åt, då ormen varit på väg att sluka grodan, kan underlätta en barnaföderskas förlossning, är allmänt utbredd både i finsk och svensk bygd.[88] En av mina sagesmän Jon Jonsson i Rörkullen, Lekvattnet, som själv hade haft turen att företaga ovannämnda skilsmässa, hade, enligt vad han berättade, vid flera förlossningstillfällen blivit anlitad.

“Ormsten“
från Flatåsen, Nyskoga.
Naturlig storlek.
Enligt lektor C. Fristedt en vanlig porfyrartad sten, som av naturen rundslipats.
Foto: Dan Gunner, Karlstad.

Av Linus Brodin har till förf. överlämnats en »ormsten» hämtad från en gård i Flatåsen, Nyskoga, där den länge förvarats. »Ormstenen» av allt att döma en vanlig, av naturen rundslipad sten, troddes åt sin ägare bringa lycka i alla företag. Enligt Salomoniska konster skaffades en ormsten på så sätt, att man upphängde en »vattenorm» vid en svart silkessnodd, ormen skulle då »föda en sten så stor som en stor nöt». En sådan sten var sedan tjänlig för många ändamål.[89]

Grodorna ansågos vara onda människor, som förvandlats till dessa motbjudande djur. De hade därför onda tydor: om någon [ 59 ]på våren mötte en groda, innan han mötte en orm, skulle han bli sjuklig under det året. På grund av sin nära gemenskap med jorden och vattnet, varifrån sjukdomar komma, fingo de dit återföra dessa, därigenom att de lades på de sjuka kroppsdelarna och fingo upptaga dessa, på samma sätt botade de båda bröderna Byggmästar-Per och -Jan i Åkerhöjden, Östra Rämen, svullnader genom att på dessa lägga ett slags maskar, vilka de uppgrävde i skogen med en kopparskopa och vilka genom upptagandet av sjukdomen blevo vita och dogo. Då fallandesot tillskyndats någon genom förtrollning, fördes sjukdomen tillbaka, därigenom att en påse, innehållande naglar av den sjukes fingrar och tår samt tre hårstrån av honom, bands på ryggen av en groda, som släpptes och sedermera återfanns i gärningsmannens källa. Grodorna stodo sålunda i den svarta, skadegörande magiens tjänst: man skämde jord, vilket var en dödssynd, genom att man plöjde däri en torsdagskväll med en liten träplog och en groda som häst, varefter grodan på ett plågsamt sätt dödades. Därför var även grodan ett medium för upprättandet av förbindelse med djävulen: enligt en uppgift från Vitsand skulle man skaffa en likkista samt svepning från kyrkogården, varefter man fångade en groda och spetsade på kistans botten, härpå förrättades begravning enligt kristen ritual, då djävulen infann sig, och förbund med honom upprättades.

I Småland ansågs grodan vara en prinsessa, som förhamnats av en trollpacka,[90] men åtminstone i Västbo räknades hon till Pockers följe.[91] I Västergötland trodde man, att om den första groda, som man fick se under året, hoppade i vattnet, betydde det dödsfall inom släkten.[92] Svår värk i händer och fötter troddes i Västbo vara förorsakad av grodor och botades genom att en öppnad groda lades på det värkande stället.[93] I Göinge, Skåne, trodde man sig vinna en kvinnas gunst genom att beröra henne med [ 60 ]det torkade benet av en groda, som varit nedgrävd i jorden från den ena midsommarnatten till den andra.[94] Enligt Salomoniska konster skulle man, då man ville återskaffa stulet, taga ett torkat ben av en groda, som varit nedgrävd i en myrstack, och en torsdagskväll gå till ett nordrinnande vatten, där man skulle »draga kroken åt sig i vattnet» och åkalla djävulen samt bedja honom icke lämna tjuven någon ro.[95]

Katten är ju allmänt känd som ett djur med onda tydor. Man spottade tre gånger vid möte med en katt, sköt man ett sådant djur eller lade hår av detsamma i bösspipan, skämdes bössan; älskande skildes åt, om katthår kastades mellan dem på samma golvbräde; jord skämdes, om man med istret av en katt smorde redskapen, varmed den brukades.

I Småland räknades katten till Pockers följe.[96] Att möta en katt ansågs därför i Värend som ett ont och olycksbringande möte, och att döda en katt och flå hans skinn räknades som en »oärlig» hantering, som tillhörde rackaren.[97] Salomoniska konster uppgiver, att en bössa skämmes, om man röker den utan och innan med katthår eller skjuter en katt med henne.[98]

Om ett barn vätte ned sig om nätterna, fick det förtära den sönderhackade svansen av en mus, som fångats levande och fick löpa sin väg, sedan den fått släppa till läkemedlet i fråga; Eva Vigström omtalar bruket att bota en »osnygg nattlig ovana» genom att giva den därav behäftade en stekt liten råtta blandad i hans mat.[99]

Mårdkött användes i torkat tillstånd mot gulsot; enligt Salomoniska konster gav man mårdkött åt mindre husdjur, så att ej räven skulle kunna ta dem.[100]

En flädermus bands under armhålan närmast kroppen för att ge lycka i kortspel eller stoppades i bösslådan för att ge god död åt bössan. I Skåne sökte man vinna en kvinnas kärlek genom [ 61 ]att låta henne beröra en näsduk, fuktad med blod av en flädermus,[101] och Salomoniska konster uppräknar bland de föremål, som skulle nedläggas i bösstocken för att ge god död åt bössan även ett flädermushjärta.[102]

Av vissa krypdjur togos förebåd: om härmasken eller Skrea närmade sig ett hus, skulle detta bliva förmöget och lyckligt, avlägsnade den sig, betydde det fattigdom och bortflyttning; råkade man köra över den, skulle husbonden eller hans hustru snart dö. Segerstedt, som lämnar samma uppgift, meddelar även, att den som kunde skilja maskarna från varandra, så att inga av dem hängde samman, skulle få lycka vid människors och djurs förlossningar. Troligen är det på härmasken Hyltén-Cavallius syftar vid omnämnandet av daggormen, »en samling krälande insekter», som tros uppkomma av en orm, som dödats utan att nedgrävas och som ansågs så ohellig, att foten ruttnar bort på den, som trampar på densamma.[103] Även Eva Wigström omnämner föreställningen att daggormen, vilket namn hon översätter med det tyska Heerwurm — alltså härmask — är ytterst farlig att vidröra.[104] Även av andra krypdjur tagas förebåd: troddes kreaturen vara bergtagna, emedan de icke återvände på aftonen, utröntes deras öde, därigenom att man lyfte på en sten på vägen till ladugården; funnos krypdjur under denna, levde kreaturen, var platsen tom, voro de döda. Heurgren meddelar från Västergötland, att om skällkon kommit bort rådfrågades en snigel, vilken då sträckte ut sitt spröt åt det håll, där hon borde sökas.[105]

Som andra exempel på djurmantik bland Värmlands finnar må anföras: om räven tjöt vid gården eller en grön hackspett hackade på väggen eller tjädrar och orrar satte sig på murpipan eller — enligt Segerstedt — om skatan vistades vid långt avlägsna fäbodar eller om råttor fastnade i fiskredskapen eller — enligt [ 62 ]Segerstedt — om ekorren kom fram till husen och trädgårdarna, betydde det dödsfall, det sistnämnda även hunger och svår tid. Satte sig orrarna i sädesskylarna, betydde det, att åkrarna skulle överväxas av skog, satt skatan i närheten av husen och skrattade, betydde det baktal och spektakel, åto råttorna av kläderna var det ett dåligt tecken, var det kvinnokläder skulle ägarinnan snart bli havande, byggde getingar bo i stugan eller uthusen, betydde det lycka men däremot sjukdom, om humlorna gjorde på samma sätt.

Gaslander uppgiver, att om räv, ekorre eller tjäder framkomma till gårdar, betyder det olycka;[106] enligt Hyltén-Cavallius betyder ekorrens uppträdande vid gården lik eller flyttning;[107] samma författare angiver spillkråkan såsom en olycksfågel,[108] skatan såsom en av Odens fåglar och därför av den senare folktron räknad till Pockers följe eller Lucifers anhang[109] samt råttor och möss såsom havsfruns utskickade, vilka åstadkomma förgöring och sjukdom, om de komma över människohår och därav bygga sig bon.[110] Eva Wigström omnämner föreställningen, att om råttorna bita sönder kläder för någon, betyder det flyttning eller död för denne.[111] J. Sundblad meddelar, att ekorrsprång över vägen ansågs olycksbådande, rävsprång ännu värre,[112] ett dödsfall troddes förestå, om många skator skrattade vid en gård; skedde det kvällar och nätter, betydde det stor mansdöd.[113]

Föreställningen om göken såsom en fågel med skickelsedigra tydor är ju allmänt utbredd, och seden att taga förebåd efter den riktning, varifrån man första gången på året hör dess galande, behöver här icke närmare beröras. Segerstedt meddelar även tron, att om man hör göken på fastande mage, så bebådar det antingen sjukdom eller penningar, och om man vill våga det förra för att möjligen vinna det senare, låter man saken bero; vill man däremot hellre avstå från pengarna än riskera hälsan, skall man gå till ett sjukt eller klenväxande träd och bita däri [ 63 ]tre gånger, så upphäves båda alternativen. I Värend trodde man, att den som första gången på året hörde göken i fastande tillstånd dårades av honom, vilket ledde till olycka.[114]

Till skydd för djuren i ladugård och stall uppspikades ofta olika slags fåglar: skator, hökar, ugglor o. s. v. Träffades någon av gulsot, gav man honom att förtära en sönderhackad gulsparv. Hyltén-Cavallius, som nämner dessa bruk även från Småland, förklarar upphängandet av de ovannämnda fåglarna därmed, att de äro Odens fåglar, vilka enligt urgammal sed upphängdes som offer för djurens trivsel och säkerhet;[115] en stekt gulsparv förtärdes enligt samme författare mot gulsoten, emedan man föreställde sig, att en person träffades av denna sjukdom, om en gulsparv flög över hans säng, innan denna blivit höljd.[116]

En bössa gjordes träffsäker, om hjärtat av en sidensvans inlades i bösstocken; man kunde tillskynda en människa fallandesot genom att ge henne tre droppar blod av en morkulla.

Åkerns alstringskraft, som även kallades hävden eller lyckan kunde bortrövas[117] genom uppsamlandet av midsommardagg, vilket skedde under midsommarnatten i naket tillstånd av husmodern, som genom att draga ett lakan på grannens åkrar uppsamlade med daggen deras alstringskraft, som sedan kunde överföras på de egna åkrarna eller givas åt de egna kreaturen, vilket hade till följd, att sådana åkrar buro ymniga skördar, och djuren blevo feta och frodiga »som älgar», under det att grannens sädesfält och vallar blevo eländiga och hans kreatur »magra som gärdesgårdar». Man kunde även draga bort lyckan från vallar och åkrar genom att plocka ett exemplar av alla de växtsorter. som där förekommo.

[ 64 ]Bruket att samla midsommardagg förekommer på skilda håll: i Småland enligt Hyltén-Cavallius,[118] som dock ej omtalar, att man därmed bortrövade grannens åkerlycka, vilket däremot uppgives från Blomskog, Värmland, av David Arill,[119] som anför flera exempel på ovannämnda sätt att använda midsommardaggen från både det svenska och finska Värmland. Att midsommardaggen skulle samlas i naket tillstånd omnämnes endast från det halvfinska Gräsmark.[120] Även blommorna, som plockades midsommarnatten, voro maktförande enligt samma författare. Runestam och Samuelsson anföra dock från Karlskoga bruket att på midsommarnatten rycka gräs ur grannens gärde eller gå naken och draga ett lakan efter sig med orden: »Musta å krafta tar ja, bukfylla å starra får du».[121]

En såddkaka.

Vid skördar samlades åkerns växtkraft i den sista luggen.[122] Av säden från denna lugg, vilken sammanbands i en särskild [ 65 ]kärve: löckneka och tröskades särskilt för sig,[123] bakades en såddkaka, vilken förvarades till påföljande vår, då den nedgrävdes i åkern eller krossades och utströddes däri. Detta synes vara det ursprungliga bruket. Sedermera bakade man vid julen en särskild kaka, som fick stå på julbordet alla juldagarna, varefter den nedgrävdes i sädesbingen, där den fick ligga till våren, då den förtärdes av husfolket. I andra fall lades den till våren förvarade julkakan vid sådden i själva sädeslöpen. Olika slag av sådana bakverk nämnas: julkakan, som var försedd med pig- gar kring kanterna, julbocken som också hade kakform men var försedd med en ring omkring och en fördjupning i mitten med en särskild bit uti (maktbiten) samt julbonden, vars utseende ej närmare beskrivits. De kakor, som skulle förtäras av husfolket, bakades av det finaste mjöl och upplöstes i ölvört innan de förtärdes på våren.

Exempel på såkakor och beskrivningar av deras utseende och användning lämnas från Västmanland av E. Hammarstedt[124] och från Västergötland av N. Keyland[125] och Hilding Celander.[126] Den sistnämnda hävdar, att såkakan ursprungligen bakats av sista kärven,[127] Hammarstedt meddelar, att den skulle göras av vörtdeg och ligga på julbordet samt gömmas till sådden, då alla både människor och djur skulle äta därav.[128] Keyland upplyser, att den skulle bakas av rågsiktsdeg och förvaras i taket under julen samt därefter nedgrävas i sädesbingen, varifrån den på våren avhämtades och förtärdes av familjens medlemmar ute på åkern och doppades därvid i »bröllopsdricka».[129] Förvarandet i sädesbingen nämnes även av Hammarstedt[130] och Celander.[131] De avbildningar av såddkakan, som förekomma i nämnda uppsatser, framställa den försedd med »naggar»[132] kring kanterna eller andra [ 66 ]utkrusningar. Hilding Celander nämner bland andra namn på julkakor även julbon, säekaka, julbock o. s. v.[133] Såddkakans blandning med utsädet och nedmyllande i åkern uppgives från vissa orter av Hammarstedt.[134] Såkakan hade enligt Hammarstedt den dubbla uppgiften att återföra växtkraften till åkern och såsom en bild av solen — piggarna föreställde solstrålarna — tillföra jorden solens livgivande värme.[135] Vörten i kakan är enligt samme författare en efterträdare efter mjödet som en gudadryck, vilken offrades för att »ge impuls åt naturmakterna att skänka fältet den kosmiska livsvätskan».[136]

Även »löckneka», vilken knöts i särskilda »lotter», en för varje ko, skulle läggas under julbordet och på julmorgonen givas åt korna, så att var och en fick sin lott. Gödseln utkastades sedan ej förrän annandagen och lades då i en särskild hög. Tidpunkten för dessa åtgärder uppgives olika på olika orter varom mera längre fram. »Löcknekas» ovannämnda förvaring och användning samt gödselns behandling på olika orter omnämnes även av Hilding Celander[137] och Keyland.[138]

Det har redan påvisats exempel på de maktförande egenskaper, som tillskrevos brödet, vilket i kreaturens föda motsvarades av sleket. Brevskrivaren N. G. Lundqvist skriver, att sleket bereddes av ett »heligt mjöl» samt salt. Slekets betydelse i de magiska handlingar, som utfördes med boskapen, har redan framträtt i flera exempel. I stället för sleke kunde även användas motti[139] — på värmländska nävgröt, emedan den togs med handen vid förtäringen. Då Liss-Nils i Vitsand botade en häst för korsförlamning, tog han skrap under hovarna och bakom öronen på hästen samt blod ur svansen, vilket allt blandades med motti, som gavs hästen att förtära.

Bröd, sleke och motti innehöllo sädens heliga livssubstans och var därför mäktigt mot sjukdomar samt förmedlade livsgemenskap mellan dem, som åto därav gemensamt. Vi ha [ 67 ]redan förut sett exempel på huru djuren fästes vid hemmet genom att få äta bröd från dess härd eller sleke.

“Löcknecker“
knutna av fru Betty Nilsson, Sundsjön och förvarade i Värmlands finnmuseum.
Foto: P. Pramm, Karlstad.

I förutnämnda uppsatser om julbrödet och särskilt i en uppsats Brödets helgd hos svenskarna har Hammarstedt framhållit brödets betydelse även i svensk folktro:[140] vid behandlingen av koskällan har förut påvisats även slekets användning på olika håll.[141] Paul Heurgren uppgiver i sin uppsats Husdjuren, att sleket gjordes av litet av all den mat, som fanns på julbordet, tre gånger aska på en knivudd samt tre gånger skrap från ladugårdströskeln.[142] Denna uppgift, som ej är närmare lokaliserad, stämmer i alla detaljer med den Linus Brodin lämnar från Värmlands finnbygd.[143]

Av övriga odlade växter utmärkte sig klövern för sin divinatoriska makt. Om man lade sig på klöver och därefter gick bort till en korsväg tre torsdagskvällar å rad, fick man se sin tillkommande; stannade man, där man var, fick man i alla fall veta. den väntades yrke. En sådan egenskap tillkom annars enligt [ 68 ]Hyltén-Cavallius och David Arill endast kvistar eller blommor plockade midsommarafton och bundna i kvastar med nio i varje.[144]

Rönnen förekommer ofta som förmedlare av växtkraften.[145] Man tog tydor av densamma: blev den grön före andra träd på våren skulle sommaren bli rik på villebråd. Dess kraft kunde omedelbart överföras på kreaturen. Vid utsläppningen på våren sattes en kluven rönnkvist över ladugårdsdörren, då kreaturen utsläpptes. Växtkraften kunde även genom rönnkvisten förmedlas till gödselstaden: till Nordiska museet har som gåva från Dalby insänts en s. k. julrönn, vilken, försedd med en del prydnader, plägade julaftonen uppsättas på gödselstacken för att där kvarstå under julen.[146] Rönnkvisten tjänade vidare till skydd mot och bot för allehanda ont: man skyddade enligt Segerstedt en häst mot trolldom genom att i hans grimma eller sele sätta en rönntelning, som växt på mossan av en stor sten; man botade fallandesot genom att klyva och draga i sär en på samma sätt förekommande rönn och låta den sjuke krypa ge- nom öglan.

Enligt Salomoniska konster söker man skatter med tillhjälp av bl. a. ett »runnespö»[147] och stärker en häst genom att använda selpinnar av en »flugrunnekäpp».[148] Hyltén-Cavallius[149] meddelar, att flogrönn, vilket är namnet på en rönn, som växer parasitiskt på gamla träd, har mäktiga tydor: om en kvist därav togs med vänstra handen, sedan man gått tre gånger »ansyls» omkring trädet, kunde den bota mot all slags förgärning; kvistar av flogrönnen sattes i väggarna av stall och fähus, i hästens bogträn, tjurens horn o. s. v. Hammarstedt anför som parallell till julrönnen i Dalby det dalsländska bruket, att herden på våren vid boskapens utsläppning sätter en rönnkvist i gödselhögen och nämner i sammanhang härmed seden i Sydtyskland och Österrike att vid betestidens utgång uppsätta vallspöet vid gården.[150] Vallspöets uppsättande över fähusdörren på våren efter den första utsläppningen meddelas från Värmlands finnbygd av Segerstedt; i Kristdala skulle det [ 69 ]björkris, varmed kon drevs till betäckning, sedan förvaras i ladugården.[151] I Färgelanda, Dalsland, skulle vallhjonet vid första utsläppningen giva namn åt de djur, som ännu ej fått sådant, och därvid slå varje djur tre slag med ett rönnspö; vid hemkomsten skulle vallhjonet medföra ett rönnspö, som nedstacks i gödselhögen och fick sitta där under hela valltiden.[152]

Lövskog fruktades, emedan den ansågs förorsaka sjukdomar.

Skogen tänktes kollektivt såsom en makt, vilken förmådde gömma kreaturen och hålla dem fast, så att de icke förmådde komma hem och icke kunde igenfinnas genom letande. Man kunde höra skällorna alldeles i närheten, men djuren voro som försvunna. Möjligen brukas dock här uttrycket skogen i samma mening som i svenskfinland, där man talar om att skogen behåller djuren och därmed menar, att skogens »rådare» tagit dem. Skogsrån är ju också den personifierade skogen, skogens själ.[153]

Väven och i sammanhang därmed vävstolen och dess delar var på grund av sin samhörighet med djur- eller växtvärlden ett betydelsefullt maktföremål. Man tog tydor därav: om man ville veta, huruvida ett väntat barn skulle vara gosse eller flicka, tog man skiljestickan i en nyss nedvävd väv och sprang omkring stugan med orden: »Jag springer för N. N. (moderns namn)-» Om den första, som därefter kom in i huset, var en karl, skulle det väntade barnet vara en gosse och vice versa. Enligt Segerstedts ungefär motsvarande uppgift skulle bäraren av skiljestickan gå ut på en väg, tills han mötte en person: av samma kön denna var blev också barnet. Vävstolens i vissa fall olycksbringande egenskaper torde vara att tillskriva en sympatetisk verkan: Segerstedt meddelar, att om en havande kvinna går över golvet, där en vävstol stått, utan att stället först sopats, eller om vävskeden omedelbart efter vävens lösklippning dragits ur densamma, skulle en svår förlossning följa. Möjligen är det denna olyckliga verkan av vävens »omedelbara» nedklippning, som skall förekommas, därigenom att man, enligt samme upptecknare, före utdragandet av sölvtrådarna eller [ 70 ]skälspjälorna skulle slå in några särskilda trådar, ehuru han uppgiver, att det skulle ske för att »skydda väven mot trolldom». Den som kom in på ett ställe, där en väv nedklipptes, skulle snart dö, och om ett barn stod eller hölls framför en väv, då den nedtogs, skulle det få fallandesot.

Enligt Salomoniska konster botas vissa kreaturssjukdomar därigenom att man för bl. a. en vävsked och tre sölv under det sjuka djurets buk samt kastar samma saker över olika partier av dess rygg.[154] I Småland trodde man, att om en havande kvinna kom in och fick se en vävstol, där väven var borta men tramporna ännu uppbundna, skulle hon få svår barnsäng; voro tramporna nedlösta men detta hade skett en tid efter vävens nedtagande, skulle hennes födslovånda förlängas med lika lång tid.[155] Kommer en havande kvinna in i ett rum, då vävtrådarna uppbindas eller går ut, innan de blivit lösta i en nedklippt väv eller om en sådan uppbundit trådarna men väven ej hunnit bli nedvävd, när hennes födelsestund kommer, får barnet fallandesot.[156] Följden blir enligt Lloyd densamma, om en sådan kvinna kommer in, där någon sitter i vävstolen och går ut därifrån, innan den färdiga väven är nedskuren.[157]

För en egendomlig användning av vattensåstången till främjande av befruktningskraft påträffas flere belägg, dock endast från finnbygden: Segerstedt meddelar i sina anteckningar, att sexuell impotens botades, därigenom att den oförmögne av två kloka gummor fördes till en gödselhög och sattes grensle på såstången och lyftes med denna, varjämte menstruationsvätska sprutades i hans ansikte. Enligt uppgift från Lekvattnet av Paul Heurgren[158] skulle såstången vid betäckning dragas mellan tjurens ben, om han var ovillig; Linus Brodin[159] meddelar, att såstången för samma ändamål skulle dragas mellans hans horn. Heurgren anför i Djurskrock utan lokalbestämning även bruket att efter betäckningen slå en stäva kallt vatten över kons bakdel, för att hon skulle »stadna med kalven».[160]

Det är tydligen här fråga om vattnets fruktbarhets- och fruktsamhetsbringande förmåga.

[ 71 ]De sädeskorn, som fastnade i springorna i logebalken ansågos på grund av denna egendomliga belägenhet såsom särskilt maktförande.

Man möter även föreställningen om makten i metaller och mineralier, särskilt i vissa föremål, vari sådana ingå. Man stöpte sålunda med bly i vatten över de sjuka, dels för att fördriva sjukdomen, dels för att i de figurer, vilka det smälta blyet bildade i vattnet utläsa sjukdomens beskaffenhet och orsak. Man förtärde även blyhagel mot magrev. På nyårskvällen stöptes tenn i kallt vatten; den första smältan gällde tomten, den andra husbonden, om denna sistnämnda blev »möljig» och klumpig, betydde detta, att husbonden var en ond man.

Angående stöpning mot sjukdomar skriver Gaslander,[161] att man botar vissa hastigt påkommande sjukdomar genom att man låter någon smälta bly och gjuta över sig i vatten; Sundblad[162] uppgiver, att om blyet fick form av spjutuddar hade man råkat ut för »ont mot»; A. Isaacsson uppgiver i Seder och bruk i Varmsätra,[163] att om det smällde till, när blyet kom i beröring med vattnet, var det ett tecken, att den sjuke råkat ut för något ont, samt att man av de figurer, vilka det smälta blyet bildade efter stelnandet, drog slutsatser med avseende på sjukdomens orsaker.

Stöpningen kunde även förstärkas genom att smältan hälldes genom en hästsko; i Västergötland kunde stöpningen ske genom ett kakhål.[164]

Hästskor uppspikades även över dörrarna särskilt till stall och ladugård. Vid avrättningen av de båda Ullfallsmördarna (från Gustaf Adolf) strök skarprättaren bilan mot skoskollan, emedan den blivit skämd, så att den ej ville bita. Troels Lund omnämner, att man då en död bars bort fäste hästskon över dörren ännu säkrare, för att den döde ej skulle kunna återvända.[165]

Vid benbrott hos djur skrapade man en mässingkam och gav djuret spånet tillsammans med mjöl, varigenom brottet skulle lödas samman, och genom samma förfaringssätt sökte man även löda över spetsen på ett vasst föremål, som djuret förtärt, för [ 72 ]att avväpna detsamma. Till kreaturens skydd mot skämning nedgrävdes silver eller mässing i båsen eller sattes silverringar i deras öron. Då en bössa blivit skämd, botades den om man sköt med silver i laddningen eller inlade kvicksilver i stocken; Med silverkula kunde man skjuta djur, som voro hårda mot vanliga skott samt likaså pukharar.[166]

I Härjeådalen — där ju dock finskt inflytande gör sig gällande — botade man kreatur, som sväljt något vasst, genom att taga filspån och salt i munnen och därefter ge detta åt det sjuka djuret.[167] Föreställningen, att spån av mässing, som gives djuret till förtäring, sätter sig som skydd på den vassa spetsen, meddelas från Ångermanland av Heurgren.[168] Om smörbildningen gick trögt vid kärning brukade man i Västergötland nedlägga en silverslant i kärnan.[169] Isaacsson meddelar från Varmsätra, att djuren skyddades mot förgörning av trollkäringar genom att kvicksilver nedhälldes i ett hål, som borrades i ladugårdströskeln och tillslöts med en träpropp.[170] Sundblad meddelar rörande pukharen, att »s’a’ en kunna skjuta’n, så s’a’en nöcka sölverkula».[171] Enligt Salomoniska konster kan man skydda en bössa, »så att ingen kan taga bort elden däri eller förvilla ögat», om man gör eldstål och sikte samt en ring omkring pipan av en legering, vari ärvt silver ingår.[172]

Saltet ingick som viktig ingrediens i sleket; mot galla i blodet hos kreaturen infördes saltvatten i det sjuka djurets kropp genom öppningar, som uppstuckos med sylar; man kringade även med salt kring den, som fått farlighet, och kastade sedan saltet i den riktning varifrån farligheten kommit; när »tätmjölk» utlämnades, lades salt däri; i annat fall »gick tätan ut» för den som gav bort därav.

Bruket i Norrland att giva även salt åt det djur, som sväljt något vasst föremål, har redan berörts. I samma landsända sökte man även förmå korna att hålla samman genom att låta dem äta salt ur skällan, varmed kringgärning utförts omkring skällkon, eller salt, som med handen kringats omkring skällbandet.[173] I Småland och Dalsland lade man salt i mjölk, som såldes till främmande.[174]

[ 73 ]
Trollpåse
från en gård vid Råbäcken, Östmark.
Överlämnad till förf. av Linus Brodin.
Har förvarats under taket, tydligen till husets skydd. Innehåller bär, enligt lektor C. Fristedt, av Rhamnus frangula, brakved, en medicinalväxt, som redan av de gamla var känd i denna egenskap och därför tillskrevs skyddande förmåga även i andra hänseenden.
Foto: Dan Gunner, Karlstad.

Makten i de olika föremålen och ämnena samlades bland Värmlandsfinnarna liksom överallt bland primitiva folk[175] i särskilda kraftaggregat, de s. k. trollpåsarna, vilka innehålla liksom en sammanfattning av alla de makter, vilka däri voro representerade enligt regeln pars pro toto. Ett exempel på ett sådant maktföremål är en urholkad björkknota, enligt min sagesman förvarad ända till nyligen i ett hem i Nyskoga, vilken innehöll en dödskalle, en björnram och en björntand. Keyland lämnar i uppsatsen Om den svenska allmogens jakt den från Värmlands finnbygd tydligen stammande uppgiften att trollpåsen skulle innehålla alla rovdjurständer från björnens till vesslans.[176] Trollpåsen kunde för övrigt innehålla alla möjliga föremål och ämnen: nålar, hyskor och hakar, silverstycken o. s. v.

Heurgren angiver i uppsatsen Husdjuren[177] exempel på innehållet i trollpåsar, använda i Frändefors till husdjurens skydd: närdel av ett linne, varpå droppats tre droppar blod från vardera av husfaderns och husmoderns ringfinger, krut, flinta, dyvelsträck, orsten och den nål, som mor och far stuckit sig med i fingret.

Upptagandet av kristendomens heliga föremål och handlingar i den primitivt religiösa föreställningskretsen framträder i åtskilliga bruk även bland Värmlandsfinnarna. Det är förut visat, att man genom att skjuta på ett maktutrustat föremål gjorde bössan träffsäker; därför sköt man [ 74 ]på en nattvardsoblat i sådant syfte; Keyland uppgiver även, att fågelsnarorna smordes med oblaten.[178] Man bar en metkrok under tungan vid nattvardsgång för att främja fiskelyckan eller en harsnara omkring halsen för att försäkra sig om lyckosam harfångst eller en brödbit i armhålan, som sedan såsom ett kraftbröd utdelades bland kreaturen. Ville man ha god lycka med får, bar man ett dött lamm under tröjan vid nattvardsgången; med kläder, som använts vid nattvardsgång, mätte man mot sjukdomar. De ursprungliga maktföremålen stärktes genom nattvardshandlingens helighet: en flicka från Skallbäcken S:a Finnskoga tappade vid ett tillfälle på hemvägen från en nattvardsgång ett silkeskläde, vari hon inlindat ett ormhuvud, vilket sedan upphittades. Nils Helger omnämner från det intill östra finnbygden närgränsande Gåsborn om en 90-årig man i norra delen av församlingen, som sände bud till nuvarande kyrkoherden Norborg och bad att få nattvardsvin, emedan han var sjuk och hoppades bli bättre av sådant vin.[179]

Sundblad berättar från Västergötland om en gammal jägare, som lärde en gosse, att han för att bli en god skytt skulle vid sin förestående nattvardsgång utspruta vinet i näsduken och stoppa oblaten i fickan samt sedan skjuta till måls på denna.[180] Samme författare meddelar även, att man för att bli en god skytt skulle uppäta klöver knekt mellan brödet och vinet i nattvarden.[181] I ett utförligt recept på ett medel att bli stark upptages i Salomoniska konster bl. a. även mässevin.[182] Gasslander meddelar även, att mässevin brukats i Småland för »örnasting, tandvärk och andra sådana plågor».[183]

Vidskepligt bruk av kristendomens heliga ting synes förekomma i större utsträckning på finskt än på svenskt område. Heurgren anmärker, att det i Värmlands finnbygd förekommande bruket att beledsaga den deg, som man gav ett trollskjutet kreatur att äta, blandat med blod från dess svans, med samma ord, varmed nattvarden utdelades, torde vara uteslutande finskt.[184]

[ 75 ]Även andra kristna ceremonier och föremål verkade maktförstärkande på de ting, som utsattes för deras verkan. Man lade silverslantar i brudens skor, enligt Segerstedt för att skydda henne mot försmådda friares hämnd, och i dopbarnets lindor för att främja den nye världsmedborgarens ekonomiska framtid. I Nyskoga skulle en trollkarl söka reda på en flicka, som kommit bort under hjortronplockning, och lade för detta ändamål silvermynt i moderns brudklädning, vilken han sedan svängde runt. Smöjning förrättades även enligt Brodin i Lekvattnet genom en brudkjortel.[185]

Inläggandet av silverslantar i brudens skor och dopbarnets lindor eller hand eller på dess bröst omtalas från skilda håll.[186] Söderbäck angiver som motiv för det förra såväl avsikten att främja makarnas rikedom som att skydda bruden mot försmådda friare.[187] Lloyd förklarar, att åtgärden grundade sig på den från katolicismens tid härstammande föreställningen, att alla föremål, som kommo under den prästerliga välsignelsens maktkrets fingo del därav och blevo fruktsamma.[188] I ett recept för botandet av en kreaturssjukdom upptager Salomoniska konster även »brudsärk och strumpor»[189] (väl också av en brud) skav av en vigselring användes enligt Gaslander som botemedel mot sjukdomar[190] och samme författare meddelar även, att dopbarnet skulle sova hos modern i kristningskläderna.[191]

Psalmbokens användning för magiska syften är mångsidig: man mätte därmed på sjuka till deras botande, var ett barn oroligt i sömnen, gjorde man korstecken med dess armar i dörren och höll därvid en psalmbok i handen; Segerstedt omtalar, att man tog tydor för det kommande året genom att vid första nyet öppna en psalmbok med blicken fästad på nyet, varvid den psalm, som då uppslogs, antydde vad man önskade veta; enligt Linus Brodin gjordes en kvinna fruktsam därigenom att [ 76 ]man slog henne baktill med en psalmbok vid passagen genom kyrkdörren.[192]

I Värend skulle en psalmbok ligga hos det nyfödda barnet, »så länge som det var hedet»,[193] på Öland lade man en psalmbok på den dödes bröst för att hindra spökeri;[194] även i Västbo tog man tydor av psalmboken vid första nyårsny på samma sätt som i finnbygden.[195]

  1. ↑ N. Keyland: Julbröd, julbockar och Staffanssång, sidd. 31, 43, 63.
  2. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 141.
  3. ↑ Om trolldom o. s. v. Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 128.
  4. ↑ Paul Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 230.
  5. ↑ Sid. 156.
  6. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 140—141.
  7. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 55.
  8. ↑ Joh. Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11 år 1879, sid. 128.
  9. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 61.
  10. ↑ Heurgren: Djurskrock, sidd. 205—206.
  11. ↑ Sid. 42.
  12. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 214, anm. 8.
  13. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 302.
  14. ↑ Svenska landsmål 1918, h. 2. sid. 41.
  15. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 57.
  16. ↑ Johan Hammarin: Beskrivning över Färgelanda pastorat, sid. 42.
  17. ↑ Enligt Heurgren skulle i Lekvattnet fåren göra en sådan passage under vallarens ena ben, som hölls mot dörrposten. Husdjuren, Väst-svensk forntro och folksed, sid. 219.
  18. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 216.
  19. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 155.
  20. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 62.
  21. ↑ Lindstam: Folktro från Bohuslän, Sv. Landsmål 1914, h. 5. sid. 82.
  22. ↑ Paul Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 217.
  23. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 13.
  24. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 17.
  25. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 13.
  26. ↑ Detta bruk i Värmland omnämnes även av Nils Lithberg. Sleket utgöres nämligen av salt och mjöl. Se Koskällan, Fataburen 1914, sid. 11.
  27. ↑ Detta bruk förekom även i Vilhelmina, Lappland. Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 12.
  28. ↑ Jmfr Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 13.
  29. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens Tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 128.
  30. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 11.
  31. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens Tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 128.
  32. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 12.
  33. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 128.
  34. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 156.
  35. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 155.
  36. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 300.
  37. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sidd. 61—62.
  38. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 300.
  39. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 61.
  40. ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sid. 199.
  41. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 56.
  42. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 284.
  43. ↑ Lindstam: Folktro från Bohuslän, Sv. Landsmål 1914, h. 5, sid. 81.
  44. ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv. En bok om Värmland, III, sid. 199.
  45. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 56.
  46. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 301.
  47. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 157.
  48. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 17.
  49. ↑ Beskrivning över Färgelanda pastorat, sid. 41.
  50. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 305.
  51. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 327. Sokrates befallde strax före sin död, att en tupp skulle offras åt Asklepios, läkekonstens gud.
  52. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 304.
  53. ↑ Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 43.
  54. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 158.
  55. ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 44.
  56. ↑ Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 39.
  57. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 233.
  58. ↑ Helge Rosén: Frejkult och djurkult, Fornvännen 1913, h. 3—4 sid. 223.
  59. ↑ Hyltén Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 334.
  60. ↑ En resa i Värmland, utg. av Ernst Nygren, sid. 5.
  61. ↑ Se även Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 260.
  62. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 211.
  63. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 211.
  64. ↑ Lindstam: Folktro från Bohuslän, Sv. Landsmål 1914, h. 5., sid. 86.
  65. ↑ N. E. Hammarstedt: Bröllops- och fastlagsbjörn, Fataburen 1913, sidd. 2—3.
  66. ↑ Om motsvarande bruk hos lappar och nordasiater, se Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 45.
  67. ↑ Björnens näring i idet, Fataburen 1915, sid. 34.
  68. ↑ »Man återsände björnen till den gudomlighet, vars representant och sändebud han är». N. E. Hammarstedt: Bröllops- och fastlagsbjörn, Fataburen 1913, sid. 8.
  69. ↑ N. E. Hammarstedt: Björnens näring i idet, Fataburen 1915, sidd. 233—234.
  70. ↑ Björnens näring i idet, Fataburen 1915, sidd. 233—234 samt Björnen i idet, Fataburen 1918, sid. 160.
  71. ↑ Petrus Nordmann: Finnarna i mellersta Sverige, sid. 113.
  72. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 142.
  73. ↑ N. E. Hammarstedt: När vänder björnen sig i idet? Fataburen 1915, sidd. 231—232.
  74. ↑ Jmfr även Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 296.
  75. ↑ Den heliga Pythonormen var Apollos företrädare som orakelgud i Delphi.
  76. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 138.
  77. ↑ J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sidd. 308, 320.
  78. ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid 200.
  79. ↑ Ambrosiani, Grip, Kruuse, Upplands fornminnesförenings tidskrift, sid. 51.
  80. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 330.
  81. ↑ N. Keyland: Svenska allmogens jakt, Fataburen 1906, sid. 124.
  82. ↑ Anföres från Lekvattnet även av Heurgren. Se Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 207.
  83. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 330.
  84. ↑ Ormen var i Grekland tjänare åt Asklepios, läkekonstens gud.
  85. ↑ Bror Schnittger meddelar från Värmland, att man för gikt slog sig med en orm och sade: »Du skall bota så säkert, som du har dödat», o. s. v., Fataburen 1912, sid. 103.
  86. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 97.
  87. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 60.
  88. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., A., sid. 192; Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 332; J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 151.
  89. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 24.
  90. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 332—333, samt Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. A., sid. 286.
  91. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. A., sid. 286.
  92. ↑ J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 152.
  93. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. A., sid. 286.
  94. ↑ Eva Vigström: Trollkonster och häxerier, Samfundet för Nordiska museets främjande 1891—1892, sid. 14.
  95. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 16.
  96. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 336, samt Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. A., sid. 286.
  97. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 338.
  98. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sidd. 102—103.
  99. ↑ Djurlivet i folkets tro och sägner, Sv. fornminnesföreningens tidskrift X, sid. 169.
  100. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, sid. 29.
  101. ↑ Eva Vigström: Trollkonster och häxerier, Samfundet för Nordiska museets främjande, årg. 1891—1892, sid. 14.
  102. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 4.
  103. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 335.
  104. ↑ Djurlivet i folkets tro och sägen, Sv. fornminnesföreningens tidskrift X, sid. 179.
  105. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 219.
  106. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. A., sid. 296.
  107. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 324.
  108. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 323.
  109. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 333.
  110. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 336.
  111. ↑ Djurlivet i folkets tro och sägner, Svenska fornminnesföreningens tidskrift X, sid. 168. Se även H. G. Blumenberg: Ur allmogens mål och seder, Upplands fornminnesförenings tidskrift XI, sid. CXL.
  112. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 146.
  113. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 145.
  114. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 327.
  115. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 212.
  116. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 401. Martin Lundqvist meddelar samma uppgift från Mangskog, en socken med starkt finskt inslag. Folklig sjukdomstro, Västsvensk forntro och folksed, sid. 184.
  117. ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 71—72.
  118. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 294.
  119. ↑ David Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 28—29.
  120. ↑ David Arill: Vårhalvåret. Västsvensk forntro, sid. 29.
  121. ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 202.
  122. ↑ Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sid. 62.
  123. ↑ Jmfr Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sid. 62, samt Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sidd. 52—53.
  124. ↑ Såkaka och Gullhöna, Meddelanden från Nordiska museet 1899—1900, sidd. 24—25.
  125. ↑ Jullev och levhögar i några Västgötasocknar, Fataburen 1911, sidd. 32—33.
  126. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro, sidd. 81—83.
  127. ↑ Midsommar till. kyndelsmässa, Västsvensk forntro, sid. 83.
  128. ↑ Såkaka och gullhöna, Meddelanden från Nordiska museet, sid. 25.
  129. ↑ Jullev och levhögar i några västgötasocknar, Fataburen 1911, sid. 32—33.
  130. ↑ Såkaka och Såöl, Meddelanden från Nordiska museet 1903, sid. 240.
  131. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 85.
  132. ↑ Keyland: Jullev och levhögar i några västgötasocknar, Fataburen 1911, sid. 32.
  133. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro, sidd. 81—82.
  134. ↑ Såkaka och såöl, Meddelanden från Nordiska museet 1903, sid. 240.
  135. ↑ Såkaka och såöl, Meddelanden från Nordiska museet 1903, sidd. 255—256 samt 269.
  136. ↑ Såkaka och såöl, Meddelanden från Nordiska museet 1903, sidd. 250—255.
  137. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 65 och 101.
  138. ↑ Julbröd, julbockar och Staffanssång, sid. 104.
  139. ↑ Jmfr även En resa i Värmland av Ludvig Borgström, utg. av Ernst Nygren, sid. 79.
  140. ↑ Samfundet för Nordiska museets främjande, sid. 16.
  141. ↑ Nils Lithberg: Koskällan, Fataburen 1914, sid. 11.
  142. ↑ Västsvensk forntro och folksed, sid. 218.
  143. ↑ Fryksdalens Finnsocknar, sid. 13.
  144. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 215, samt Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 28.
  145. ↑ Jmfr Martin Nilsson: Primitiv religion, sid. 61.
  146. ↑ N. E. Hammarstedt: Julrönn, Fataburen 1919, sid. 139.
  147. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 10.
  148. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 23.
  149. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sidd. 313—314.
  150. ↑ Julrönn, Fataburen 1919, sid. 141.
  151. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 60.
  152. ↑ Johan Hammarin: Färgelanda pastorat, sid. 43.
  153. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII: I. Övernaturliga väsen, sidd. 313—314.
  154. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 26.
  155. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 28.
  156. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 277, samt Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarne, första delen, sid. 370.
  157. ↑ Svenska allmogens plägseder, sid. 51.
  158. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 207.
  159. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 14.
  160. ↑ Djurskrock, sid. 12.
  161. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 291.
  162. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 161.
  163. ↑ Svenska landsmål 1918, h. 2, sid. 38.
  164. ↑ J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 161.
  165. ↑ Dagligt liv i Norden, Bind XIV, sid. 193.
  166. ↑ Jmfr Linus Brodin: Fryksdalens finnsocknar, sid. 140.
  167. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 127.
  168. ↑ Djurskrock, sid, 174.
  169. ↑ J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 157.
  170. ↑ Svenska landsmål 1918, h. 2, sid. 40.
  171. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 162.
  172. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, sid. 60.
  173. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 128.
  174. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 56, samt Hammarin: Färgelanda pastorat, sid. 42.
  175. ↑ Söderblom räknar trollpåsarna till fetischerna och lämnar i Gudstrons uppkomst, sid. 74, genom ett citat från en missionär Hammar exempel på den mängd av alla tänkbara föremål, som kunna förekomma i en sådan trollpåse. Då detta slags fetischer alltså förekomma överallt, torde en närmare jämförelse med sådana föremål från svenskt område vara överflödigt.
  176. ↑ Fataburen 1906, sid. 125.
  177. ↑ Västsvensk forntro och folksed, sid. 221.
  178. ↑ Sv. allmogens jakt, Fataburen 1906, sid. 124.
  179. ↑ Gåsborns socken, sid. 137.
  180. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 293.
  181. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 162.
  182. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 41.
  183. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 289.
  184. ↑ Husdjuren, Svensk forntro och folksed, sid. 229, anm. 20.
  185. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 16.
  186. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 372 och 381, Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 276, samt Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sidd. 17 och 37.
  187. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 17.
  188. ↑ Sv. allmogens plägseder, sid. 10.
  189. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sid. 26.
  190. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 289.
  191. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 281.
  192. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 15.
  193. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 381.
  194. ↑ Th. Engström: Öland, sid. 120.
  195. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 272.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Rester_av_primitiv_religion_bland_Värmlands_finnbefolkning/Kapitel_2&oldid=589686”