Hoppa till innehållet

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Kapitel 3

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel II
Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning
av Johan Viktor Palmqvist
Kapitel III
 Kapitel IV  →


[ 77 ]

III.

Solen är framförallt den goda makt, för vars ljus och värme alla onda väsen fly och varifrån allt liv har sitt upphov, sin näring och sin glädje. Man lät sålunda i Värmlands finnskogar aldrig kläder hänga ute över natten, emedan denna var de onda, sjukdomsbringande makternas tid. Segerstedt uppgiver också, att de barn, som föddes mellan tolv och ett på natten, fingo onda ögon. Jägaren skulle även undvika att efter solens nedgång uppträda i skogen, emedan han därigenom stötte sig med de makter, som där hade sitt tillhåll och sålunda förlorade jaktlyckan.[1] Enligt Segerstedt skulle kon föras till betäckning på morgonen; skedde det på kvällen, blev kalvningen försenad åtta dagar, och samma upptecknare meddelar även, att då man ämnade meta, skulle man först ställa masklådan på bordet, därefter vända sig mot solen och sedan taga masklådan och begiva sig åstad utan att se sig om.

Enligt Hyltén-Cavallius har solen starkare tydor än andra väsen. Trollen kunna icke visa sig ute, när solen skiner, ty om de se på solen spricka de. Spöken och gengångare vika för den första solstrimman.[2] I Färgelanda, Dalsland, begagnade man aldrig vatten, som burits in efter solnedgången, förrän man släppt glödande kol däri.[3] I Västbo gav man sjuka kreatur medicin före soluppgången, och vid samma tid skulle även skällorna påbindas.[4] Enligt Hyltén-Cavallius skulle läsning mot sjukdom ske med ansiktet mot öster.[5]

I riktning från solen, alltså i norr, låg sålunda det ondas hemvist.[6] Därför avbördade man sig på olika sätt sjukdomar, som man fått, i nordrinnande vatten, vilka således återförde det onda till dess ursprung. Nordrinnande källor voro därför hälso[ 78 ]källor.[7] En skämd bössa återställdes, därigenom att man lät vatten i en nordrinnande bäck strömma genom pipan. Då tandvärk bortsattes på träd, borde det ske på nordsidan av dessa, och den som utförde handlingen borde helst vara vänd mot nordstjärnan, och mot denna avlossade man ett bösskott, när man ville bota ett djur, som trollats, vilket hade till följd, att ett av förövarens djur dog. Segerstedt meddelar även, att vargarna skickades bort, därigenom att man tog tre vargfjät och vände mot norr samt lade trasor därpå och läste en besvärjelse, innehållande, att odjuren skola gå till fjällen och sluka nordanväder. Samme upptecknare angiver även, att trollpackornas påskfärder gingo mot norr — de skrapade bl. a. i förbifarten malm av klockorna i Trondhjems domkyrka — och erinrar om »att Pojola, mörkrets och köldens boning, de onda makternas hem, i den finska sagan förlägges i norden.»

Hyltén-Cavallius påvisar det allmänt förekommande bruket[8] att »vita bort» sjukdomar vid nordrinnande vatten och nämner även, att bot mot förgärning, som söktes vid bärande träd, skulle ske på nordsidan av dessa.[9] När i Småland en sjuk tog bot på en jordfast sten, skulle denna ligga norr om den sjukes hem.[10] I Västergötland sjöng man mot häxorna en trollsång, vari de uppmanades att fara till Hälsingland, vilket sålunda betecknade den väg, de ansågos taga.[11] Även i den bohuslänska folktron möter föreställningen, att häxfärderna gingo mot norden, »möjligen ända till polens trakter längst i norr».[12]

Solens bild och tecken är hjulet.[13] Därför är ringformen helig och kraftbegåvad.[14] Man botade alltså en skämd häst genom att [ 79 ]hålla ett tunnband över dess länd, varigenom det onda tvingades ut. Genom remtyget till hästens betsel spottade man för att förekomma skämning, och samma väg såg man även »skrömtet», som stod i vägen och hindrade hästens framkomst, eller den fiende, som maktstulit eller skadat honom på annat sätt. genom trolldom. Mjölet i kvarnstenshålet ansågs särskilt kraftigt. Tur i kortspel förvärvades, därigenom att man satte tre linfrön och gjorde ett snöre av det efter dessa uppväxta linets bast och lindade det kring högra handloven, då man spelade.

När man i Småland ville »mana fram» en orm, skar man en krets kring den plats, dit man ville tvinga den.[15] Vid botandet av vissa sjukdomar i Albo härad skulle den sjuke ställa sig i en cirkel, som med ett träkol ritats på golvet.[16] När man i Västergötland »mätte» bort gulsot, skulle slutligen den sjuke bilda en ögla av mätningssnöret framför elden samt spotta tre gånger därigenom och därefter uppbränna den.[17] Bruket att genom hästbetslet upptäcka skrömt är allmänt känt.[18]

Hällristning
på Skeppervalls ägor i Bottna socken, Bohuslän.
I övre vänstra hörnet synas tvenne hjulkors, symboliserande solen.

Ekrarna i det fyrekriga solhjulet[19] bilda ett kors, som likaledes är ett maktbegåvat soltecken.[20] Exemplen härpå från vårt område äro många. Användningen av tjärkors till skydd mot kreaturen är redan omtalad. Vid [ 80 ]korsvägarna hejdades allehanda makter och hopades där, därför voro sådana platser så »råhårda» att inga hus eller milor borde uppföras där. Trollskottet däremot, vilket syddes med korssöm, lades ofta i en korsväg. Dit skulle även den gå, vilken ville se sin tillkommande. För att hindra, att sopkvasten användes av trollkäringar, skar man ett kors på densamma. För att skydda säden mot råttorna lades före inbärgningen fem stenar på ladugolvet, så att de bildade ett kors, vilket hade till följd, att råttorna hellre dogo, än de åto av säden. Man skar även ett kors i luften mot ett regnmoln för att dela det. Då ett barn plågades av rädsla i sömnen, fattade man i dess armar och höll dem i dörröppningen, så att de bildade diagonal i en riktning, därefter i den andra, varigenom ett kors beskrevs. Om någon var farligt sjuk, ställde sig en av husfolket i dörren och sträckte ut armarna, så att han bildade ett kors och förklarade, att om lik förts ut genom denna dörr skulle den sjuke »bli kvar». Träffades ett kreatur av trollskott, gav man det skrap av kvistarna, som bildade kors i en stockända i ett hus, som flyttats tre gånger. När man ville förmå kreaturen att gå hem från betet i rätt tid, rycktes hår av fötterna på varje djur diagonalt mellan fram- och bakfötterna, så att korsform bildades, varefter dessa hår samt jord från de tre första fjäten utanför ladugården blandades med sleken. I det slaktade djurets lever skars enligt Segerstedt ett kors, vilket möjligen återgår på det bl. a. hos romarna förekommande bruket att iakttaga det slaktade djurets inälvor för mantiskt ändamål. Segerstedt uppgiver även, att när en häst skulle skos, skulle man sko diagonalt, så att kors bildades, varefter kors skulle med hammaren ritas under varje fot: allt till skydd mot onda makter. Linus Brodin anför från Lekvattnet, att blod stämdes, därigenom att den sårade lemmen omgavs med en hank, varefter ett kors av brinnande stickor fördes tre gånger mellan såret och hanken — här förekommer alltså både ringen och korset.[21] Samme författare meddelar även från samma socken, att man botade »krommen» genom [ 81 ]att mäta med en psalmbok från vänstra tån till högra handens långfingerspets och vice versa, varigenom kors bildades.[22]

Korsformens betydelse i magin kan ju i åtskilliga fall härleda sig från det kristna korsets helighet.

Korsets användning till skydd för kreaturen även på svenskt område har redan visats. Hyltén-Cavallius omnämner, att man även i Värend trodde sig kunna se sin tillkommande vid en korsväg[23] samt att onda väsen, som åkte eller redo med folk, ej kunde fortsätta längre, när de kommo till en korsväg.[24] I Uppland trodde man, att om tre flickor sopade i en korsväg eller från tre hörn i ett kök under trenne torsdagsnätter, så att de kommo till korsvägens medelpunkt eller köksgolvets mitt klockan ett, skulle de sista natten få se sina tillkommande.[25] Vid bortläsning av skevern hos ett barn plägade man i Småland mäta barnet i kors med en tråd å bara kroppen.[26] I Bohuslän plockade man hår av det maktstulna djurets fötter i diagonal ordning samt därtill av huvudet och svansen, så att så många kors som möjligt bildades.[27] På Öland skyddade man det nykärnade smöret eller den färdigknådade degen mot förtrollning genom att däri göra ett kors.[28] Skärningen av ett kors i slaktdjurets lever omtalas både från Uppland[29] och Östergötland.[30]

Exempel förekomma även på triangelformen såsom ett maktförande soltecken, bilden av solgudens vigg eller yxa.[31] Om ett barn var skrikigt, gjorde man en triangel av stickor och tände denna i hörnen samt förde barnet tre gånger genom densamma, innan den brunnit sönder. Grödan skämdes även, därigenom att tre eldbränder lades på åkern, så att de bildade triangel.

I Södermanland botades trollskott, därigenom att tre kol i spiseln, vilka lågo så, att de bildade triangelform, sönderstöttes och gåvos åt det sjuka djuret.[32]

[ 82 ]
Gudabild
med en yxa i ena handen och en åskvigg i den andra.
Detalj från en basrelief från Ninive.

Riktningen av solens rörelse var den normala, den rätta riktningen; motsolsrörelsen var därför av motverkande och upphävande beskaffenhet.[33] Kringgärningar, som avsågo att kvara kreatur eller bota sjukdomar, utfördes därför alltid motsols. Man kvarade därför även fågel inom en skogstrakt genom att gå motsols omkring denna, och man sökte släcka eldsvådor genom att gå motsols omkring brandstället. Vindögdhet botades, därigenom att den med lytet behäftade en torsdagskväll sattes i hålet på en handkvarnsten, varefter denna vevades omkring motsols, under det att den sålunda behandlade frågade: »Vad mal du för?» Brevskrivaren Lundqvist från N:a Ny meddelar, att en gumma därstädes, som trodde, att en av hennes grannkvinnor dödat hennes kalvar, sökte återföra fördärvet till den misstänktas ladugård genom att där lägga späda grässtrån, ett vidjeband vridet motsols samt ett par kalvskallar.

Kringgärningar motsols vid kvarning av kreatur ha redan omnämnts från skilda håll. Då man i Västergötland hemkommit med en ko efter betäckning, drogs en kjortel avigt (motsols) tre gånger kring, över och under kon, varjämte hon leddes tre gånger kring en jordfast sten.[34] I Ny socken, södra Värmland, botade man revorm genom att taga tre kvistar ur kvasten och därmed rita tre gånger motsols kring fläcken,[35] och kikhosta botades i Småland, därigenom att den sjuke drack vatten, som droppat av ett kvarnhjul, som gick motsols.[36] I Härjeådalen botades sjukdom därigenom, att man vred en [ 83 ]altelning motsols till en vidja och gjorde därav en ring motsols, som anbringades kring det sjuka stället.[37]

I sammanhang härmed tillmätas även andra »aviga» rörelser och åtgärder en motverkande betydelse. Offer mot sjukdomar, förorsakade av onda väsen, kastades bakåt över huvudet. När skogen icke släppte kreaturen, satte någon sig på ladugårdströskeln och slog eld i tre fnöskbitar, vilka sedan kastades bakåt över huvudet in i ladugården. Då man kringade med eld omkring en ko, som nyss kalvat, kunde det ske genom att bära en eldbrand baklänges tre gånger motsols omkring henne. Man kvarade även djur genom att föra dem baklänges in i fähuset. Vissa läsningar i magiskt syfte, t. ex. av Fader vår, skedde baklänges. Gick man vilse, skulle man ställa sig på huvudet tre gånger efter vartannat för att komma rätt igen. Segerstedt anför även, att det ansågs fördelaktigt, om vid vigsel brudgum och brud buro avigvända plagg närmast kroppen och om de, då de reste sig upp efter vigselakten, vände sig mot varandra.

I svenskfinland kastar man, då kreaturen utsläppas, ett mynt över vänstra axeln med orden: »Här får rådand o ja ska ha koan min», och om någon blivit förvillad vid något berg, skall han vända något klädesplagg avigt för att komma därifrån.[38] I Villastads socken i Småland hade en jägare blivit så förvillad av skogsrån, att han ej visste var han befann sig, men kände strax igen sig, så snart han vrängt sin mössa.[39] Sven Lampa berättar om en trollkarl i Lövaskogs by i Västergötland, som vid botandet av tandvärk läste en besvärjelse både fram och baklänges.[40] Hyltén-Cavallius, som även omtalar bruket att vända ett klädesplagg mot förvillelse av Skogsnuvan, omnämner även tron, att läsningen av Fader vår avigt är kraftigt mot all slags ond in- flytelse.[41]

Hyltén-Cavallius antyder även möjligheten, att de udda talens betydelse i folktron står i sammanhang med stången eller spiran såsom symbol för elden, ljuset och solen.[42]

[ 84 ]Exemplen på denna betydelse äro i varje fall inom vårt område talrika. Man kringade alltid tre gånger; vissa handlingar utfördes tre torsdagskvällar å rad, ett hus, som flyttats tre gånger var särskilt maktbegåvat, bl. a. botades gulsot med mossa tagen från ett sådant hus; vid blodförgiftning i en tå lindade man en av sju varv bestående rulle av garn omkring fingrarna och höll denna omkring tån, sju stickor tända i båda ändarna fördes genom rullen, varefter den uppbrändes och askan lades på tån; mot håll och sting användes ett bad, vari nio eggjärn voro nedstuckna, den kniv, varmed pukharens besök skulle utrönas, skulle smidas av nio »ångeruddar»; antalet slag av blommor, som jämte midsommardagg skulle förvaras i ett horn till påsken för att tjäna som häxsalvor skulle vara trettioett o. s. v.

Jämförande exempel från svenskt område angivas i andra sammanhang.

Söndagen, som är solens dag[43] äger mäktiga tydor: med den nål, som använts till sömnad på söndagen eller ett kläde, som kavlats denna dag, kunde man stämma blod. Söndagens tydor voro mäktigast vid soluppgången, såsom i andra sammanhang skall uppvisas.

I Västbo gav man de sjuka kreaturen läkemedel på söndagen strax före soluppgången, och skällornas makt att skydda boskapen förstärktes, därigenom att man band dem på djuren söndagsmorgon.[44] Även i Brunskog, Värmland, trodde man, att blod kunde stämmas med en trasa, som på söndagen brukats till torkning av en stol eller ett bord.[45]

Solens tydor verka kraftigast i vändpunkterna av hennes bana,[46] är en föreställning, som kommer till uttryck i de gamla hedniska bruk, vilka delvis ännu fortleva, även sedan de ursprungliga hednafesterna efterträtts av de kristna högtiderna. Särskilt är detta fallet vid midvintern, då solen nått yttersta gränsen för sin långa färd mot söder och vänder för att återkomma till en ny vår med vaknande liv och nya skördar.

[ 85 ]Julen, som blev den kristna fortsättningen av denna gamla fest, bibehöll i folktron dennas mäktiga innehåll: såkakan, som påföljande vår skulle överföra den på hösten skördade åkerns växtkraft tillbaka till den nya åkern, lades på julbordet för att bli delaktig av högtidens maktinnehåll, och »löckneka», som hade samma uppgift, skulle på julaftonen i samma syfte läggas under julbordet, innan den gavs åt kreaturen. Julbordet skulle enligt Segerstedt stå dukat ända till annandagskvällen, och all mat, som var framsatt därpå, var så kraftig, att en arbetare måste under en hel vecka arbeta för de två juldagarnas kost. På juldagens morgon skulle kreaturen få något av alla rätter, som voro framsatta på julbordet, vilket skulle skydda dem mot förtrollning. Segerstedt uppgiver även, att man gömde av julmaten för att använda som medicin för sjuka djur.

Hyltén-Cavallius betraktar julbordet som en fortsättning av det gamla hedniska offeraltaret åt landets och hemmets skyddsgudar;[47] i Västergötland kallades julhögarna med ett gemensamt namn julaltaret.[48] I Småland[49] och Skåne[50] trodde man att människor och djur ej blevo trötta av arbetet, om de åto av såkakan, och ben av julgrisen lades ner i fårorna vid vårplöjningen för att framkalla en god skörd; i Västergötland och Bohuslän[51] gav man på juldagsmorgonen kreaturen julöl, som under julnatten stått framme på julbordet eller ock stänktes den heliga drycken på fodret; även julljusen tillvaratogos i Västergötland för att användas som läkande salvor.[52]

På julkvällen utdelades bland djuren ett särskilt sleke, berett av malt, och vid utdelningen yttrades:

Vår förste kväll och jule,
vår Herres kväll i kväll!
Ät väl, drick väl, och trivs väl
var dag bättre och bättre!

[ 86 ]Denna formel är så gott som allmän i hela finnbygden. På

somliga ställen tillades: »tills rômpa står i tak». Enligt en del uppgifter (t. ex. av upptecknaren Lundqvist) utdelades nu även löckneka, som var indelad i lotter, en för varje ko; andra återigen uppgiva, att detta skedde på julmorgonen. I ladugården skottades ej gödseln ut förrän på annandagen, enligt en del uppgifter på morgonen, enligt andra på aftonen denna dag, och den lades då i en liten hög för sig. Enligt uppgift av Jon Jonsson, Rörkullen, Lekvattnet, skulle utskottningen ske annandags morgon före dagningen av en friare till någon av husets döttrar, vilken efter skottningen blev bjuden på kalas, om han gillades, men fick gå sin väg, om han ogillades.

Hilding Celander nämner från Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Halland bruket att utdela löckneka på julafton med orden: »Ät väl och trivs väl. Det är julekväll i kväll!».[53] Keyland anför från Uppland bruket att vid samma tid utdela bröd av alla sorter från julbordet med orden: »Nu ä dä julaftan!».[54] och från Västra Ämtervik seden att då utdela löckneka;[55] på den sistnämnda platsen delade man däremot ut sleke på Luciamorgonen med orden: »Ät väl och trivs väl, nu ä dä lussotta!»[56] I Fröskogs socken i Dalsland utdelades bröd bland djuren både på julaftonen och julmorgonen, vid vilket senare tillfälle julhälsningen uttalades: »Ät väl och trivs gott, i dag är det julotta!»[57] I Bohuslän skedde utdelning av bröd och julhälsning på annandagens morgon.[58] Särskilda tillägg till hälsningen nämnas från olika orter av Celander.[59] På Gottland ansågs den spillning, som samlades i ladugården på juldagen, bättre än all annan.[60] Dess utskottning av granngårdarnas drängar omtalas också från olika ställen.[61]

På julaftonen togs även förebåd: den som vid kvällsvarden denna dag syntes sitta huvudlös vid bordet, då någon såg in genom fönstret, skulle dö under det följande året. Huruvida detta skulle bli lyckosamt eller ej, utröntes, därigenom att man lade [ 87 ]sig på rygg och sparkade en sko bakåt över huvudet: föll denna så att tårna vändes mot den sparkande, betydde det lycka och vice versa.

Båda dessa sätt att taga förebåd vid julen äro allmänt före- kommande.[62]

Segerstedt uppgiver, att julljuset skulle brinna hela julnatten och att ingen denna natt skulle företaga någon resa, emedan det skulle sluta olyckligt, samt att det ansågs skamligt att gå till grannstugan på juldagen. En brevskrivare meddelar även, att katten ej fick utsläppas på julkvällen, vilket även meddelas från Mangskog av Keyland.[63]

Julljusen skulle enligt Celander brinna hela natten för de väsen, som då besökte huset.[64] I Skåne fingo barnen på juldagen ej gå till byn, emedan de i så fall troddes förlora sitt hår.[65] Kattens innestängande torde bero på att man vid julen ville hålla frid med alla varelser, även råttorna,[66] eller ock på att katten troddes stå i förbindelse med de fruktade väsen, som denna tid voro mer än vanligt på färde.[67]

Segerstedt meddelar även, att brännvin skulle på julaftonen iskänkas så rikligt, att en del flödade över som offer åt de underjordiska, och att om något föll av bordet skulle det ligga kvar samt att det betydde lycka under året, om det gick sönder.

Tomtarna, de underjordiska, de avlidnas andar och julänglarna äro tydligen identiska väsen. De underjordiska är endast ett annat namn på tomtarna, vilka äro liktydiga med anfäderna, de romerska manerna,[68] som i kristen tid uppträda i änglarnas gestalt. Alla dessa väsen sägas därför infinna sig vid julen och mottaga offer.[69] I Västergötland fick ingenting tagas upp, som [ 88 ]tappades under julbordet, och öl ställdes under detta på julkvällen för tomtens räkning;[70] i Småland sattes öl fram åt änglarna.[71]

Tomasdagen den 21 dec. samt nyårsdagen stodo i nära samband med julen. Från Tomasdagen till Trettondagen — enligt Petrus Nordman på Tomasdagen och pingst — fick man icke hugga ved inom stängslet, ty då skulle kreaturen bli halta.[72]

S:t Tomas dag betecknades i den gamla runkalendern med två korslagda träd till tecken, att julfriden skulle börja denna dag.[73] Solen troddes stå stilla ett ögonblick under de dagar, som nu började, och det ansågs farligt att då utföra något arbete, emedan detta skulle gå illa.[74] Julfriden räckte till den 7 januari, dagen efter Trettondagen.[75] Föreskrifterna om vad som borde iakttagas på Tomasmässodagen äro olika på olika håll.[76]

Den förut omtalade skokastningen på juldagen förlägges av Segerstedt och Linus Brodin[77] till nyårsaftonen, och på denna förekom även den stöpning med bly för tomten och husbonden som förut omtalats. I svenskfinland stöpte man på nyårsaftonen först för tomten, sedan för gammelfar samt därefter för alla familjemedlemmarna i tur och ordning efter ålder. Stöpningen för tomten avsåg att utröna hans sinnelag mot husfolket.[78] Bruket att taga tydor ur psalmboken vänd mot nyårsnyet har redan omnämnts.[79]

Enligt Martin P:son Nilsson har julen i Norden fått en så dominerande ställning, att bruk, som avsett förebåd för det kommande året flyttats över från nyårsfesten till julen;[80] Celander [ 89 ]däremot anser, att alla dessa bruk från början tillhört julen såsom den ursprungliga nyårshögtiden men sedan efter den nuvarande nyårsdagens införande delvis överflyttats från julafton till nyårsafton.[81]

Matteusmässodagens betydelse såsom en uppvaknandets dag, särskilt i fråga om ormen, har redan omtalats.

Den första av vårens stora märkesdagar, då naturen av solen väckes ur sin vintersömn, var enligt de till undertecknad lämnade uppgifterna, den 14 april. Då skulle trasor sättas på dörrhandtagen för att öppnandet skulle ske så ljudlöst som möjligt. Iakttogs icke detta, skulle åskan slå ned i huset under den påföljande sommaren. Enligt Segerstedt gälla dessa föreskrifter S:t Georgsdagen den 23 april, och från S:a Finnskoga anföres av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson, att man på Georgiusdagen — här oriktigt förlagd till den 13 mars beroende på förväxling med Gregoriusdagen[82] — skulle vara tyst, i annat fall skulle »tornväre» gå hårt på sommaren.[83] Slutligen uppgiver Linus Brodin, att Värmlandsfinnarna hade en gemensam vilodag Jurynpäiva, vilken han anser ursprungligen varit den dag, då sveden tändes. Dagens namn har för honom översatts med namnet »Dunderdagen», vilken översättning en språkkunnig i finska bekräftat såsom riktig. På denna dag fick vid risk av olycka och otur intet arbete utföras.[84] Härtill må fogas Segerstedts anteckning, att man, då man första gången på året hörde åskan, skulle från södra sidan av en björk skära ut tre spånor och skaka om dem i händerna. »Finner man då, att alla vedsidorna bli liggande uppåt, blir det ett gott år; ligga baksidorna uppåt, blir det ett dåligt samt för övrigt bättre eller sämre, allteftersom spånornas flertal utvisar.»

Enligt Hammarstedt är den 14 april Tiburtiusdagen hos oss sommarens ingångsdag, men enligt rysk folkuppfattning börjar [ 90 ]sommaren med Georgsdagen den 23 april.[85] På denna dag bad man i guvernementet Olonets invid Ladoga på Georgsdagen följande bön: »Nådige profeten Elias, bevara min boskap och håll den över sommaren vid hälsa, så lovar jag dig till din stora högtidsdag en tjur eller gumse».[86] Men nu är Elias i de grekisk-katolska länderna namnet på åskguden själv, och denne är även regnets och fruktbarhetens gudomlighet.[87] Av de ovan anförda exemplen från Värmlands finnbygd framgår, att Georgsdagen där firats såsom sommarens ingångsdag och i sammanhang därmed såsom åsk- och fruktbarhetsgudens dag. Men då denna Georgsdagens betydelse tillhör den ryska folktron, är det uppenbart, att vi här ha en sed, som av finnarna överförts från sina ryska grannar — de finska invandringarna till Sverige ägde på grund av ofred huvudsakligen rum från de ryska gränstrakterna — hit till vårt land, även till Värmland. Detta skall ytterligare påvisas i ett annat sammanhang.

De bruk, som sammanhänga med naturlivets återuppvaknande för den återvändande solens ljus och värme, fördela sig på flera märkesdagar, av vilka en del uppgå i de kristna helgdagarna.[88]

Påsken fick sålunda sin del av detta solstadiums tydor. I påskveckan fick man enligt Segerstedt icke förtära mjölk; från Dalby uppgives, att man på långfredagen icke fick äta gröt och mjölk, emedan denna då troddes bulna ut ur kroppen.[89] Även i Småland rådde ett liknande förbud samma dag.[90] Nordmann meddelar, att man på fastlagstisdagen åt grisfötter och annan fet mat men ej fick spinna och hugga ved den dagen.[91] I Bohuslän åt man mycket fläsk denna dag, som därför även kallades fläsktisdag.[92] Spinnande var även i Småland förbjudet under [ 91 ]»dymmeln»: tiden mellan dymmelonsdag och påskdagen.[93] Skärtorsdag fick man icke hacka strö åt boskapen, emedan denna i så fall blev sårfotad. I Dalsland, södra Värmland och Småland fick man icke hugga ved efter kl. 12 dymmelonsdag, ty om ett kreatur trampade på en träflis efter en senare huggning blev det halt.[94]

På långfredagen kom enligt Segerstedt påskriset till användning på vanligt sätt. Denna fruktbarhets- och fruktsamhetsrit, som avsåg att överföra växtkraft på föremålet för behandlingen, är känd från skilda länder i Europa, ja, ända från Indien.[95] Samma dag skulle enligt samma upptecknare den som ville ha lycka med att finna fågelbon gå till ladugården och taga på handjurens testiklar. För att vinna sådan tur sökte man i Dalby påskdagens morgon kasta »kaser» upp genom muren.[96] Segerstedt uppger vidare, att man på natten till långfredagen band mjärdar och nät samt under dagen lade risvasar i sjön för att få tur med fisket. I Småland ansågs, att den som den heliga torsdagen enligt Hyltén-Cavallius Kristi himmelsfärdsdag — metade hela dagen skulle få lycka med fiske under året.[97] Segerstedt meddelar vidare, att om nordanväder blåser denna dag, tager lappen fågeln, d. v. s. den flyttar norrut, och det blir ett dåligt fågelår samt att samma omständighet även menligt inverkar på fisket under året. I Småland trodde man, att lappen tjusade skogsfågeln till sig, om nordanväder blåste vid »Mickelsmäss».[98] På långfredagen skall även enligt Segerstedt mottin göras hårdare än vanligt. Linus Brodin meddelar vidare, att om man före solens nedgång långfredagsafton ställde ett ämbar vatten ut på förstugutrappan och åter intog det påföljande morgon, erhöll det förmåga att bota utslag hos kreatur och att den, som tvättade sig på långfredagen, skulle ej myggen kunna bita påföljande sommar.[99] I Bohuslän tog man [ 92 ]in vatten skärtorsdag, innan solen gick upp för att därmed tvätta det nykärnade smöret och i Västergötland troddes, att den som tvättade sig under påskhelgen i vatten, som på skärtorsdag hämtats från en rinnande bäck, icke skulle bli brun under året.[100]

Påskdagen fick man åter äta mjölk och smör, men smöret skulle tagas med kniv, ej med ett brödstycke; iakttogs ej detta, skulle korna komma att mjölka blod, emedan spenarna sprucko sönder. Segerstedt, som lämnat detta meddelande, uppgiver även, att man för att vinna lycka framför sina grannar, samma dag ej ville göra upp eld, förrän det rök hos någon av grannarna och att den som först gjorde upp eld skulle bli plågad av loppor. Tydligen föreligger här en sammanblandning av olika föreställningar. I Småland skulle under dymmelveckan elden släckas i spisarna, då solen gick ned, och fick ej upptändas, förrän den gick upp, emedan trollpackorna hade makt att skada så långt röken gick; loppor och löss överfördes där till grannen, därigenom att huset sopades väl och soporna buros bort på grannarnas ägor.[101]

Alla nu anförda bruk grunda sig tydligen på föreställningen om de skickelsedigra tydor, med vilka det vaknande naturlivets märkesdagar voro förenade. Då de inledde den del av året under vilken åkern gav sin äring och djurlivet i skog och sjö utvecklades till större rikedom, ansågs allt, som då inträffade eller av människor gjordes eller underläts, såsom avgörande för årets lycka med växter och djur.

Mycket av de försiktighetsmått, som vidtogos, stod i samband med föreställningen om de många onda väsen, vilka nu liksom vid solvändsfesten under midvintern voro i rörelse för att åstadkomma skada och förstörelse.[102] Fruktan för mjölkmaten under dymmeln och försiktighetsmåtten vid förtäringen av smör på påskdagen berodde tydligen på tron, att de under påsken kringfarande trollkäringarna varit i beröring därmed, emedan de [ 93 ]med förkärlek besökte ladugårdarna. Pär Söderbäck nämner även från Småland, att man där ej ville sälja mjölk under dymmeln, emedan denna var trollpackornas förlovade tid.[103] De vanliga skyddsåtgärderna mot trollpackorna vid påsktiden äro vidare omtalade i annat sammanhang. Enligt Segerstedt hade man på påsklördagen alla bössor laddade för att på kvällen skjuta på trollpackorna, vilka föllo ned och bröto av sig lårbenet, om man därvid kunde nämna dem vid rätt namn. Man fick även enligt samme upptecknare noga tillse, att ingen trebandskvast fanns i huset, ty om en trollpacka kallade på en sådan, kom han och öppnade för henne. Tydligen var det till skydd mot påskkäringarna man försåg en ko, ett får och en get med skälla, vilken därmed enligt regeln pars pro toto skyddade samtliga djur, tillhörande vart och ett av dessa djurslag. Linus Brodin meddelar, att koskällorna skulle påsättas på skärtorsdag, men att, om detta glömdes, de skulle hållas över eld och signas till djurens skydd mot rovdjur och trolldom.[104] I Dalby skulle på påskkvällen korna äta ur koskällan och fåren ur fårskällan.[105] Bruket att binda skällorna på djuren vid påsken omtalas även av Nils Lithberg från Vilhelmina i Lappland.[106] Från rent svensk bygd saknas motsvarande uppgifter.

Den allmänna förekomsten av här ifrågavarande föreställning framgår av det ännu bland ungdomen allmänt förekommande skjutandet på påskafton samt uppträdandet av på olika sätt maskerade och kostymerade troll.

Första maj, innan solen gick upp, skulle någon på fastande mage — han fick icke ens svälja sin egen saliv — gå till ladugården med sleke, som gavs samtliga djuren, och därvid försäkra, att de skulle vara lika skyddade mot björn, varg och lo, som det var visst, att den talande var på fullt fastande mage. Sedan skulle alla kreaturen utsläppas, även om snön icke gått bort.

På en del orter har sålunda utsläppningen av kreaturen flyttats från korsmässan den 3 maj tillbaka till den 1 maj.

[ 94 ]Den 16 maj samlades ungdomen på en kulle i närheten av byn för att upptända eldar samt skjuta och föra annat oväsen. Så långt eldskenet syntes och bullret hördes, skulle björn och varg hålla sig borta under sommaren. Enligt en uppgift från västra Värmlands finnbygder gick man tidigt upp denna dag, Peregrini dag, och ropade mot skogen: Peregrinus håll dina hundar i band.

Seden att på Peregrinusdagen med eldar, rop och oväsen skrämma bort vargarna förekommer enligt Runestam och Samuelsson från Näset till finnbygden;[107] Arill nämner exempel från södra Värmland och Lekvattnet men intet från någon ort utom Värmland.[108] Eldar och oväsen förekommo under författarens barndom i Värmlands nedre älvdal på Valborgsmässoafton; samma förhållande omtalas även från Småland.[109] I Varmsätra, Uppland sköt man på Kristihimmelsfärdsdagen för att skrämma bort vargarna.[110]

Elden torde här ha den dubbla betydelsen av ett solsigneri avsett att på sympatetisk väg framkalla solsken[111] till växtlighetens främjande och att i sin egenskap av solens avbild på jorden[112] utöva dennas makt att fördriva onda väsen av alla slag. Bullrets betydelse i detta avseende är redan påpekat i samband med behandlingen av koskällan.

Midsommaren, då solen stod högst på himmelen ägde mäktiga tydor. Huru åkerns alstringskraft då ansågs koncentrerad i den dagg, som under midsommarnatten föll därpå, huru den kunde bortstjälas genom daggens uppsamlande och på olika sätt användas, har redan omtalats.

Denna tid kunde även förebåd tagas. Segerstedt uppgiver att flickorna på midsommardagen gingo till en korsväg, helst där lik förts fram, och fingo där veta sitt framtida öde samt att de samma dag klädde sig i raggvantar och tittade i källan, där [ 95 ]deras tillkommande då visade sig. Detta senare slags mantik kunde enligt Segerstedt äga rum endast två gånger om året, nämligen nyår och midsommar, och nyårs- och midsommarafton voro de enda dagar, då ungdomen utan tillåtelse fick besöka grannarna.

Samlandet av midsommardagg är ett allmänt förekommande bruk.[113] I Närke blandade man midsommardaggen från den egna åkern i degen vid bakning för att förhindra dess bortrövande av andra.[114] Hyltén-Cavallius meddelar från Småland föreställningen, att den som på midsommarnatten tigande och fastande går till en korsväg, får där se vålnaden av sin tillkommande;[115] från svenskfinland berättas om en flicka, som en midsommarafton gick till en källa och såg ned däri, varvid därur kom upp en man, som sedermera blev hennes make.[116]

Om uppdagandet av skatter på midsommardagens morgon skriver Segerstedt:

»Den 24 juni Johannes döparens dag på morgonen skiner solen in i nyckelhålet på de penningskrin, som äro gömda i bergsklyftorna, och är man då ute, får man se, var skatten finnes. Skall man försöka bemäktiga sig guldet, måste man hålla sig fullkomligt tyst och icke skratta men slå eld framför sig. Får man tag i skrinet, kommer det vanligen något så besynnerligt att man bryter mot nämnda regler, och strax sjunker skrinet, ned i berget eller jorden».

I Småland skar man på midsommarafton den slagruta, varmed man sökte efter »drakamedel».[117] I Norrland grävde man efter sådana skatter under midsommarnatten, och det var då nödvändigt att iakttaga fullkomlig tystnad och icke låta störa sig av allt besynnerligt, som kunde inträffa.[118] I svenskfinland trodde man, att draken, i vars vård människor anförtrott sina skatter, på midsommarnatten upptog dessa ur jorden för att torka dem, varvid ett ljus lyste bredvid dem.[119]

[ 96 ]Segerstedt nämner bland övriga årets bemärkelsedagar Katarinadagen den 2 aug., då man åt Katarina, kreaturens beskyddarinna, Karjan emo, offrade resk, ett slags pannkaka, beredd av mältad och mald råg,[120] som förtärdes av drängarna i stallet och pigorna i ladugården, sedan en del avlagts för Katarinas räkning, varefter det övriga husfolket fick äta därav.

Heurgren anför ett så i alla detaljer lika bruk från Västergötland, att det må undras, om ej någon förväxling föreligger.[121]

I svenskfinland skulle ett får slaktas på Katarinas dag och ätas i fähuset.[122]

På Mikaelsmässodagen och allhelgonadagen hava samlats de bruk, som stå i samband med den avslutade skörden.

På Mikaelidagen fick man inte skrika eller bullra, så att kreaturen hörde det, emedan de då blevo oroliga och sleto i banden under vintern. Nordmann uppgiver även, att husmodern denna dag skulle, utan att säga ett ord, ge en smörgås åt vallhjonet, som likaledes tyst skulle driva ut boskapen och tjudra den med vantar på händerna.[123] Orsaken till all denna försiktighet framgår av Segerstedts uppgift, att man på Mikaelidagen eller Helgmässan, Allhelgonadagen, skulle med mat undfägna tomtarna, rået och andra sådana väsen för årsväxtens skull.

Någon sådan betydelse av Mikaelidagen kan icke längre tydligt spåras på svenskt område, och Troels Lund tvivlar på att den någonsin haft någon sådan bland de skandinaviska folken.[124] Hyltén-Cavallius förmodar dock, att en offerhögtid en gång firats i Värend vid dagjämningen, men konstaterar, att spåren av denna nu äro föga märkbara.[125] Man har sålunda tidigare haft för sed, att på Mikaelsmässodagen utlägga foder åt »Havfäet».[126] Mikaelsmässan har också där hållits för en av årets stora märkesdagar.[127] Från Västbo uppgiver Gaslander, att havande hustru ej fick gå till kyrkan vid [ 97 ]jul, Marie bebådelsedag, midsommar- och Mikaelidag, emedan barnet annars fick fallandesot.[128] Olika åtgärder och inhämtande av förebåd på Mikaelidagen omtalas även från andra håll inom svenskt område.[129]

Om offren på Mikaelidagen skriver Segerstedt: »Man kokar gröt av grädde och sötmjölk; i senare fallet skall smör läggas i gröten, för att den skall bli mera kraftig. I fatet skola tre skedar sättas, ty det är tre stycken, som skola ha del av välfägnaden. Maten sättes i ett passande uthus eller i badstugan. Stundom utgöres maten av brännvin, stekta lamm och sådant».

Troels Lund påvisar förekomsten av höstdagsjämningsoffer, vilka i Finland anrättades på allhelgonadagen för de osynliga väsendena, som värden i huset, iförd sina bästa kläder, mottog med blottat huvud, då de infunno sig för att spisa vid det för dem dukade bordet, varefter de under nya ärebetygelser och med drickoffer ledsagades bort från gården.[130]

Segerstedt fortsätter:

»Allt måste vara noggrannt fullgjort och ordentligt tillagat. Så hade en husmor en gång försummat att lägga smör i gröten: då låg om morgonen hennes bästa ko död. En tiggare hade en gång ätit upp den i badstun framsatta maten; därför slog också tomtegubben honom i huvudet så att han dog».

En mängd exempel på hur tomtar hämnats, då de blivit bedragna på offer, omtalas från svenskfinland, ehuru icke i samband med någon särskild högtidsdag. Sålunda berättas, huru husfolket på en gård var skyldigt att varje afton sätta ett fat gröt i stallvrån åt tomten, men att drängen vid ett tillfälle uppåt gröten, vilket hade till följd, att tomten flyttade, till stor skada för gården.[131] Även Sixten Samuelsson omtalar från Värmland historien om gossen, som åt upp gröten för tomten, vilken till straff härför svängde runt med honom och sjöng: »Dombin, dombin, däj! Va dä du, som åt upp gröten för mej?».[132]

På Mikaelsmässodagen tröskade man i Värmlands finnbygd tre slag på varje åker mot mullvaden. I Midsommar till Kyndelsmässa nämner Celander samma bruk men endast från Lekvattnet.[133]

[ 98 ]Med solen står åskan i nära sammanhang: yxan och hammaren äro, såsom redan påvisats, både solens och åskans symboler, solen och åskan företrädas hos många folk av samma gudomlighet.[134] Stenyxor, som påträffats, ha därför, emedan de betraktats såsom åskviggar, tillskrivits en utomordentlig makt. En finngubbe från Östmark, som hittat en sådan i Fryksände, gick omkring och betjänade folk på allehanda sätt med densamma, bl. a. vid släckning av eldsvåda, då den drogs i ett snöre kring brandplatsen. Axelson berättar, huru han i Solbergsliden, Gunnarskog, försökt att få köpa en där förvarad stenyxa, men ägaren vägrade att inlåta sig på affären med motiveringen, att »allt sedan den kommit i huset hade aldrig någon varme där kommit lös».[135] I en gård i Gräsmark hade man, enligt vad en gumma berättade för samme författare, en »åsnevigg» hängande i ett spjällsnöre, troligen även här för att hålla elden i styr. Samma gumma visste berätta om åsneviggarnas stora makt: om man hade tre sådana i huset, samlades det rikedom där, och om någon fick »kalla» — frossa — tog man skav av en åsnevigg och gav den sjuke.[136] Även i Eda såg samme författare en stenyxa upphängd i spjällsnöret och fick veta, att den både kunde skydda bostaden för »varme» och bota kreaturen för juversjukdom, om man därmed beströk det sjuka stället.[137]

Ordet åsne i åsnevigg är tydligen i likhet med t. ex. Åsnen, namnet på en sjö i Värend, bildat av det gammalnordiska namnet ås, gud, och det av den förutnämnda kvinnan i Gräsmark använda namnet åsnevigge är sålunda liktydigt med gudavigge.[138]

Hyltén-Cavallius uppgiver även, att det i Värend ansågs värdefullt att ha en »Torviggesten» i huset till skydd mot all slags trolldom.[139] I Nordiska museet finnas flera »åskviggar» från Småland, vilka dragits i ett snöre omkring svedjeland för att »binda elden», då dessa avbränts.[140] Även Heurgren [ 99 ]omnämner tron på åskviggarnas märkvärdiga egenskaper och bruket att blanda skrap av dem i vatten och giva kreaturen samt anför att vid ett arvskifte i närheten av Strängnäs på 1870-talet en stenyxa delades i fyra lika delar mellan arvingarna.[141]

Flisor av trä, som splittrats av blixten, stuckos i väggarna för att fördriva vägglöss.

Elden såsom solens avbild på jorden tillmättes en på mångfaldigt sätt verkande makt. I andra sammanhang har redan visats, huru elden på den husliga härden skyddade den nyfödde, till dess han blivit införlivad med familjen genom namngivning och även fäste boskapen vid hemmet, då den sattes i beröring därmed, samt huru elden i övrigt användes till människors och djurs skydd och som botemedel mot sjukdom och förgärning.

Därför fick den icke helt och hållet slockna ut i härden, utan de sista glöden gömdes under askan till följande dag, och därvid lästes:

»Askeball baske, feckeball snus!
Inte ska min ell slockne ut, förrän dagen blir ljus.»[142]

Hyltén-Cavallius anser, att gruvan eller härden hade betydelsen av ett huslig offeraltare och meddelar, att husmodern i Värend fäste den varje kväll med yttersta omsorg och under signelser och korstecken.[143]

Alla tänder, som lossnade, och i synnerhet barnens mjölktänder tillvaratogos noga och kastades i elden.

Hyltén-Cavallius anför samma sed från Värend, där man vid tändernas inkastande i elden även läste:

Locke, Locke giv mig en bentand!
Här har du en guldtand![144]

Samma bruk och signelse, tydligen ett spår av verklig elddyrkan, omtalas även från skilda håll i svenskfinland.[145]

Utom tidigare anförda exempel på eldmaktens användning och vad som ytterligare kommer att beröras i andra samman- hang må nämnas:

[ 100 ]När Doppon-Anti i Bjurberget, Södra Finnskoga, upprepade gånger råkade ut för att fångsten i hans fågelsnaror blivit »äten» av rovdjur, »kringade» han med eld omkring snarorna. Samma åtgärd företogs även med smörkärnan, om smörbildningen lät vänta på sig efter kärningen.

Det har redan förut påvisats, huru eldar upptändes på våren för att hålla rovdjuren borta från kreaturen.[146] När smör kärnades i Värend, lades eldglöd under kärnan, och var kärningen förgjord skulle en glödande stickbrand nedkastas i kärnan.[147]

Vid brygd rullade man i Värmlands finnbygd ett glödande kol omkring i bryggkaret för att skydda vörten mot skämning från kärlet och även i jästen, som skulle användas vid brygd och bakning, lades ett glödande kol till skydd mot skämning. Ville ej vörten jäsa, upphettades stenar och lades i karet, varefter man rörde hastigt motsols i detta.

I Småland rökades bryggkaret med svavel och krut för att förekomma förgärning på brygg- och tillmäskningen;[148] från samma landsdel samt från Grava, Södra Värmland, meddelas, att då jäst utlånades till grannen för att användas till bakning eller brygd lades glödande kol i kärlet för att hindra, att jäsningen togs bort från utlånaren.[149]

Den eld, som framställdes eller uppkom på något ovanligare sätt, ansågs särskilt maktbegåvad. Vid korsförlamning hos en häst slog man eld med flinta och stål över djurets rygg. Segerstedt uppgiver, att den eld, varmed svedjefallen avbrändes, borde åstadkommas antingen genom antändning av blixten eller slag av flinta mot stål eller genom »drill», gnidning av trästycken mot varandra. Kol, uppkomna genom vådeld, sönderstöttes och användes mot kreaturssjukdomar.

I Dalsland slog man vid utsläppningen av kreaturen flinteld över samtliga djur för att skydda dem mot bergtagning.[150] I Uppland tände man milorna [ 101 ]med gnideld för att motverka deras förorening genom trollkäringar.[151] Gnideldens makt och mångsidiga användning i magins tjänst över hela världen behandlas utförligt av Nils Keyland.[152] I Medelpad gav man tjuren bark av en vådeldskvist, om han var ovillig vid betäckning.[153]

Bösskottet, som både genom den eld, som utslungades, och det dunder det förorsakade, var en fullständig bild av åskan, tillskrevs helt naturligt stor kraft. När man sköt i luften mot häxor och onda väsen, avlägsnade sig dessa under förfärligt skrik och larm. När ett kreatur togs av trollen och försvann, framträdde det åter, om ett skott avlossades i dess fotspår. Då de i pressen vitt och brett omtalade spökerierna i Röjden S:a Finnskoga förekommo år 1900, försökte Kossila Ola fördriva makterna med ett skott tvärs igenom spökhuset. Vid särskilt svåra hemsökelser bland kreaturen samt vid påsken sköt man tvärs igenom ladugården. Ljudet av bösskottet var maktbegåvat, icke blott till onda väsens fördrivande. När man ville kvara fågel inom ett visst område, där man önskade jaga den, ställde man sig i dess mitt och sköt ett skott, vilket hade till följd, att all fågel kvarhölls runt omkring, så långt ljudet trängde. Ammunitionen brukades som medicin: mot trollskott tände man eld på krut på kons länd eller lät henne svälja en blykula.

Seden att särskilt vid vårdagsjämningstiden, isynnerhet påsken, genom skjutning fördriva allehanda onda väsen och trollkäringar, som då foro omkring, är redan anförd från olika håll.[154] I svenskfinland sköt man i skogen eller över fähustaket för att återskaffa »skogshållna» kreatur, varvid dessa genast kommo hemspringande.[155] Från samma håll meddelas föreställningen, att man kunde skjuta tvärs igenom djävulen med en kula, omlindad med tre hårstrån.[156] På påskdagen sköt man i södra Sverige i kors över ladugården för att skydda kreaturen mot trolldom.[157] I Västergötland brändes krut på en käpp över djuren mot sjukdomar[158] eller avbrändes på djurets korsländ till fördrivande av pukharen;[159] i Bohuslän sköt man djuren med löst krut i halsen för att bota dem från modstulenhet.[160]

[ 102 ]På grund av fnöskets användning vid primitiva former av eldgöring ansågs det, enligt upptecknaren Lundqvist, så kraftbegåvat, att om man gav därav åt en hund, så dog denne; aska av förbränt fnöske hade en särskilt mäktig, renande verkan.

Blästern i smedjan, varmed elden bringades att flamma upp, ansågs även så maktbegåvad, att vatten, vari man blåst med en smedbälg, kunde bota utslag, om man tvättade sig därmed.

I Småland och Västergötland botades »älvabläset» eller »älvabläster», ett slags utslagssjukdom, därigenom att den sjuke i naket tillstånd beblåstes med en smedbälg.[161] Här synes även ett sympatetiskt moment föreligga, då den sjukdom, som sålunda botades genom beblåsningen, bar namnet älvabläster.

Stålets vidsträcka bruk inom magin torde sammanhänga med dess användning att genom slag mot flintan framkalla eld. Stålet har därför i stor utsträckning under senare tid fått ersätta elden.[162] Exempel därpå ha redan anförts i andra sammanhang.

Stålet användes för divinatoriska ändamål. Tappades något bort, kastade man en kniv över huvudet: i den riktning udden pekade borde man söka det förlorade. Segerstedt meddelar, att om det var kreaturen, som på detta sätt eftersöktes, uttalades vid knivkastningen följande formel:

Udda udda ända
vart skall jag mig vända?
Mina kor ä borta;
peka hit, peka dit, peka mitt på dem!
Säg sant, säg sant och ljug icke!

Heurgren meddelar samma formel efter en uppteckning från Finland.[163] För att få reda på huruvida en person fått »farlighet från vatten» inlindade man en ullsax i en handduk och förde den sedan omkring huvudet på den sjuke; hade saxen efter denna handling ändrat plats i handduken, ansågs misstanken bekräftad. Sundblad meddelar från Västergötland, att då [ 103 ]någon ansågs ha råkat ut för »gastakram» skulle man »taga omkring honom» med en huvudduk, i vilken en sax var inlagd på ett visst sätt.[164] Om något av kreaturen vid utsläppningen på våren snuddade vid det äggjärn, som då skulle ligga i dörren, skulle detta djur under sommaren råka ut för någon olycka.

Stålet användes som botemedel mot sjukdomar. Vid håll och sting stacks en kniv — enligt andra uppgifter nio slags äggjärn — i vatten, vari den sjuke sedan skulle bada. Även pulveriserad slagg och bottensatsen i slipvatten användes, blandad i sleke, mot olika slags kreaturssjukdomar, och möljan i bottnen på en knivslida ingick bland ingredienserna i medicinen mot trollskott. Öronsprång botades, därigenom att man hällde smält smör i det sjuka örat med en lie, som suttit kvar på skaftet över julafton. Efter ormbett strök man med en kniv ovanför såret i riktning mot detta.

Hyltén-Cavallius omtalar från Albo, huru en signerska vid en förlikning föreskrev, att de tvistande skulle tvätta sig i vatten, vari de lagt tre eller fem uddar.[165] I Västergötland strök man slipegôr i frostsprickor;[166] användningen av bottensatsen i en knivslida som botemedel mot trollskott omtalas även av Heurgren men endast från Lekvattnet.[167] I Salomoniska konster föreskrives som botemedel mot »onda bettet», att vatten tages på en kniv och öses över den värkande lemmen.[168]

Över huvud taget ansågos spetsiga äggjärn ha en förgörande verkan.[169] I härovan anförda fall riktades denna mot något ont och verkade förgörande även på detta: badet, vari uddar nedsatts, tillintetgjorde sjukdomen eller — i det av Hyltén-Cavallius anförda fallet — ovänskapen.

Därför brukades ock, såsom i fortsättningen skall visas, de spetsiga eggverktygen mot allehanda skadegörande eller onda företeelser och väsen.

[ 104 ]Men det vassa stålet kunde på grund av samma egenskap även användas till förgärning. I Granberget, Gustaf Adolf, hade en häst fått trollskott. Ägaren, som var sjuk, rådde då hustrun att ta en kniv i munnen och vända sig i alla riktningar. Då eggen vändes i den riktning, varifrån skottet utgått, inträffade sjukdom i ladugården hos den som avsänt trollskottet.

I Boda, södra Värmland, satte man vid trollskott en kniv i väggen mitt för kon och sade: »Den som tvåat min ko, åcke dä ä kvenne eller man, så må han stupa där han ä». Bröt man vid insättningen av kniven, »stendödde» förövaren av skadan på kon, höll kniven blev det »motskott».[170]

Månens betydelse i här behandlade primitiva föreställningar framgår av några exempel. Redan förut har omtalats, huru man tog förebåd av det första nyet under året. Slakt förrättdes endast vid ny, emedan köttet av det djur, som slaktades vid nedan, blev odrygt. Man avsköt trollskott med silverladdning mot månen, varvid den skjutande skulle vända bort ansiktet. Den som önskade förvärva god hälsa skulle varje torsdagskväll avlossa ett skott mot månen.

I uppsatsen Niga för ny påvisar Hammarstedt den bland de germanska folken allmänt förekommande föreställningen, att allt, som skulle bli lyckosamt, måste företagas på ny och nämner bland dessa företag även slakten.[171] I samma uppsats anföres även exempel från de slaviska och finska folken på föreställningen om månens hälsobringande kraft.[172] Det ovan omtalade skjutandet mot månen synes emellertid antyda, att månen här betraktas såsom en ond, fördärvbringande makt, och enligt Uno Holmberg kallades den också av juraksamojederna »himmelens onda öga».[173]

Någon motsats mellan dessa föreställningar behöver emellertid icke föreligga. Om månen ursprungligen betraktats såsom en sjukdomsbringande makt, har den sedermera i enlighet med den förut omtalade regeln »där man tar soten, skall man ock taga boten» blivit en hälsobringande makt. Skjutningen mot månen betecknar sålunda ett primitivare stadium av [ 105 ]samma föreställning, som kommer till uttryck i de böner om hälsa, som uppsändas till honom.[174]

Tydligen betraktades även Nordstjärnan som en ond makt, vilken förmedlade förgärning, ty man sköt mot densamma för att bota djur, som trollats, vilket hade till följd, att ett av förövarens djur dog. Denna beskaffenhet hos ifrågavarande himlakropp sammanhängde naturligtvis med dess namn och läge.

Hyltén-Cavallius nämner även Nordstjernan bland de himlakroppar, vilka i Värend varit föremål för observans.[175]

Vissa atmosferiska företeelser betraktades och behandlades såsom onda makter. Virvelvindar, som kringströdde höet under skörden, betraktades såsom onda andeväsen och hejdades, därigenom att man kastade en lie i den riktning, där virveln drog fram. Möjligen var det mot samma makt man ville skydda lövhässjan, därigenom att man kastade skäran över densamma.

Det är redan omtalat, huru »vädervållen» betraktades på samma sätt i Södermanland och hur man där försökte fördriva den med spottning; i Värend kallades samma företeelse horvindan och troddes vara en trollkäring, som var ute och stal säd.[176]

Av de åtgärder, som vidtogos vid annalkande av moln under skörden framgår, att även dessa betraktades som, åtminstone under förhandenvarande omständigheter, onda makter, man spottade eller skar med en kniv ett kors mot dem eller riktade, enligt Segerstedt, stående på bara knäna en snesstör med spetsen mot dem och befallde dem efter läsning av Fader vår fram- och baklänges att draga bort eller klyva sig.


  1. ↑ Fataburen 1906, sid. 124.
  2. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 287.
  3. ↑ Johan Hammarin: Färgelanda pastorat, sid. 43.
  4. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 293.
  5. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 287.
  6. ↑ Se även Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen sid. 287.
  7. ↑ Ant. Flentzberg: Offerkällor och trefaldighetskällor, Fataburen 1909, sidd. 72—73.
  8. ↑ Se även Per Gustaf Vistrand: Signelser från Småland, Meddelanden från Nordiska museet 1897, sid. 40, samt Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 293 samt föreg. anm.
  9. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 288.
  10. ↑ Vistrand: Signelser från Småland, Meddelanden från Nordiska museet 1897, sid. 19, samt Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 288.
  11. ↑ Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 169.
  12. ↑ Martin Lundqvist: Kring Bohusläns Blåkulla, Bohuslänska folkminnen, sidd. 93—94.
  13. ↑ Josef Helander: Den svenska solguden, Ord och bild 1906, sid. 180, samt Henrik Schück: Nordisk folktro, Verdandis småskrifter 134, sid. 14.
  14. ↑ Josef Helander: Den svenske solguden, Ord och bild 1906, sid. 180. Edvard Hammarstedt: Om smöjning och därmed befryndade bruk, Samfundet för Nordiska museets främjande 1891—92, sid. 35.
  15. ↑ Vistrand: Signelser från Småland, Meddelanden från Nordiska museet 1897, sid. 43.
  16. ↑ Ludvig Reimer: Seder och bruk, Fataburen 1908, sid. 219.
  17. ↑ Sven Lampa: Brytningen mellan gammalt och nytt i knallebygden, Fataburen 1913, sid. 52.
  18. ↑ Se även Sven Lampa: Om folklig övertro, Heimdals folkskrifter n:o 39, sidd. 11—12.
  19. ↑ Em. Linderholm: Nordisk magi, Sv. landsmål 1919, h. 1, sid. 36.
  20. ↑ Troels Lund: Dagligt liv i Norden, VII B., sid. 27.
  21. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 12.
  22. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 15.
  23. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 184.
  24. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 465.
  25. ↑ H. G. Blumenberg: Ur allmogens mål och seder i Kårsta med omnejd, Upplands fornminnesförenings tidskrift VIII, sid. LI.
  26. ↑ Vistrand: Signelser från Småland, Meddelanden från Nordiska museet, 1897, sid. 40.
  27. ↑ Paul Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 226
  28. ↑ Th. Engström: Öland, sid. 116.
  29. ↑ Isaacsson: Seder och bruk i Varmsätra, Sv. landsmål 1918, h. 2, sid. 41.
  30. ↑ Ingolf Lönnberg: Om dö’kota, Fataburen 1911, sid. 112.
  31. ↑ Emanuel Linderholm: Nordisk magi, Sv. landsmål 1919, h. 1, sid. 35; L. Lloyd: Sv. allmogens plägseder, sid. 138.
  32. ↑ Heurgren: Husdjuren, sid. 185.
  33. ↑ Jmfr Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 288—289 samt J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 154, anm. 2.
  34. ↑ Paul Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 207.
  35. ↑ Martin Lundqvist: Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 193.
  36. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 289, samt Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 289.
  37. ↑ Nordlander: Om trolldom, Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 125.
  38. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII Folktro och trolldom, I Övernaturliga väsen, sid. 324.
  39. ↑ Mårten Haraldsson: Seder och bruk i Villastads socken i Småland, Samfundet för Nordiska museets främjande 1893—94, sid. 56.
  40. ↑ Brytningen mellan gammalt och nytt i Knalledonien, Fataburen 1913, sid. 51.
  41. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 289.
  42. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 299.
  43. ↑ Josef Helander: Den svenska solguden, Ord och bild 1906, sid. 188 anm.
  44. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 293.
  45. ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 194.
  46. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 290.
  47. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 175.
  48. ↑ Hilding Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 81.
  49. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 50.
  50. ↑ Ludvig Reimer: Seder och bruk i Albo härad, Fataburen 1908, sid. 215.
  51. ↑ Hilding Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 88.
  52. ↑ Hilding Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 89.
  53. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 65.
  54. ↑ Julbröd o. s. v., sid. 63.
  55. ↑ Julbröd o. s. v., sid. 104.
  56. ↑ Julbröd o. s. v., sid. 103.
  57. ↑ Keyland: Julbröd o. s. v., sid. 43.
  58. ↑ Lindstam: Folktro från Bohuslän, Sv. landsmål 1914, h. 5, sid. 71.
  59. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid 66.
  60. ↑ Keyland: Julbröd o. s. v., sid. 32.
  61. ↑ Se bl. a. Keyland: Julbröd o. s. v., sidd. 65—66, samt Lindstam: Folktro, Sv. landsmål 1914, h. 5, sid. 71.
  62. ↑ Keyland: Julbröd o. s. v., sidd. 47, 64, 89; Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 89—90; En bok om Värmland III, sid. 182.
  63. ↑ Julbröd o. s. v., sid. 88.
  64. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 92.
  65. ↑ Ludvig Reimer: Seder och bruk, Fataburen 1908, sid. 216.
  66. ↑ Troels Lund: Dagligt liv i Norden, VII, sid. 24.
  67. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 338 samt 176.
  68. ↑ Henrik Schück: Nordisk folktro och fornnordisk religion, Verdandis småskrifter n:o 134, sid. 12.
  69. ↑ Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 92.
  70. ↑ Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 92.
  71. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 271.
  72. ↑ Meddelandena rörande märkesdagarna i året hava lämnats av 94-årige finske predikanten Olof Eliasson i Dalby och kompletteras här med Nordmanns och Segerstedts uppgifter, med vilka de i huvudsak överensstämma. Se Nordmann: Finnarna i mellersta Sverige, sid. 114.
  73. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 20.
  74. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 183.
  75. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 184.
  76. ↑ Celander: Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sid. 57—58.
  77. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 142.
  78. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII. 1. Övernaturliga väsen, sid. 415.
  79. ↑ Se även Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 274.
  80. ↑ Årets folkliga fester, sid. 241.
  81. ↑ Midsommar till kyndelsmässa, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 111—112.
  82. ↑ Jmfr David Arill: Vårhalvårets märkesdagar, Västsvensk forntro och folksed, sid. 18.
  83. ↑ En bok om Värmland III, sid. 196.
  84. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 142.
  85. ↑ Elias åskguden, Fataburen 1916, sid. 23.
  86. ↑ Elias åskguden, Fataburen 1916, sid. 23.
  87. ↑ Elias åskguden, Fataburen 1916, sidd. 21 och 23.
  88. ↑ Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 29.
  89. ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 196. Dalby är omgivet av finnbygd.
  90. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 294.
  91. ↑ Finnarna i mellersta Sverige, sid. 114.
  92. ↑ Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 20.
  93. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 71.
  94. ↑ Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 22.
  95. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sidd. 33—35.
  96. ↑ Runestam och Samuelson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid 196.
  97. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 293.
  98. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 441.
  99. ↑ Fryksdalens finnsocknar sid. 13.
  100. ↑ Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 23.
  101. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sidd. 272—273.
  102. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 39.
  103. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 71.
  104. ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 13.
  105. ↑ En bok om Värmland III, sid. 198.
  106. ↑ Koskällan, Fataburen 1914, sid. 12.
  107. ↑ En bok om Värmland III, sid. 197.
  108. ↑ Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sid. 26.
  109. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 72.
  110. ↑ Isaacsson: Seder och bruk i Varmsätra, Sv. landsmål 1918, h. 2, sid. 41.
  111. ↑ Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sid. 59.
  112. ↑ Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sid. 59.
  113. ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 62; En bok om Värmland III, sid. 196, Arill: Vårhalvåret, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 28—29; Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 294 o. s. v.
  114. ↑ Fataburen 1914, sid. 60.
  115. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 184.
  116. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 183.
  117. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 184, samt Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 274.
  118. ↑ Johan Nordlander: Om trolldom m. m., Sv. fornminnesföreningens tidskrift N:o 11, årg. 1879, sid. 132.
  119. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 566.
  120. ↑ Se även Ludvig Borgström: En resa i Värmland, utgiven av Ernst Nygren, sid. 79.
  121. ↑ Djurskrock, sid. 67.
  122. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 76.
  123. ↑ Nordmann: Finnarna i mellersta Sverige, sid. 114.
  124. ↑ Dagligt liv i Norden VII, sid. 246.
  125. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 186.
  126. ↑ Värend och Virdarna, andra delen, anm. sid. XII.
  127. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 186.
  128. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 278.
  129. ↑ Se Lloyd: Sv. allmogens plägseder, sid. 150, Västsvensk forntro och folksed, sid. 124 o. s. v.
  130. ↑ Dagligt liv i Norden VII, sid. 246.
  131. ↑ Finlands svenska folkdiktning, VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 407.
  132. ↑ Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 29.
  133. ↑ Västsvensk forntro och folksed, sid. 124.
  134. ↑ Oscar Montelius: Solgudens yxa och Tors hammare, Sv. fornminnesföreningens tidskrift 10 b., sid. 283.
  135. ↑ Vandring genom Värmlands Älvdal och finnskogar, sid. 135.
  136. ↑ Vandring, sid. 128.
  137. ↑ Vandring, sid. 132.
  138. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 129.
  139. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 231.
  140. ↑ N. E. Hammarstedt: Svensk forntro och folksed, sid. 16.
  141. ↑ Djurskrock, sid. 113.
  142. ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 82, Signelsen meddelad av handl. Nath. Hedin, Sunne.
  143. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 295.
  144. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 235.
  145. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 727—729.
  146. ↑ Se även Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 192.
  147. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 192.
  148. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h. 1895 A., sid. 285.
  149. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 192, samt Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 195.
  150. ↑ Heurgren: Djurskrock, sid. 75.
  151. ↑ Keyland: Primitiva eldgöringsmetoder, Fataburen 1913, sid. 225.
  152. ↑ Primitiva eldgöringsmetoder, Fataburen 1912, sidd. 10, 18—19 o. s. v.
  153. ↑ Heurgren: Djurskrock, sid. 11.
  154. ↑ Se även Louise Hagberg: Påskhögtiden, sid. 43.
  155. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 327.
  156. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 176.
  157. ↑ Heurgren: Djurskrock, sid. 61.
  158. ↑ Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 220.
  159. ↑ Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 225.
  160. ↑ Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 225.
  161. ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 93, samt Martin Lundqvist: Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 194.
  162. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 193.
  163. ↑ Heurgren: Djurskrock, sid. 89.
  164. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 161.
  165. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 443.
  166. ↑ Martin Lundqvist: Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 195.
  167. ↑ Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 230.
  168. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum VII, sidd. 31—32.
  169. ↑ Se Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 443.
  170. ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 204.
  171. ↑ Fataburen 1921, sid. 29.
  172. ↑ Fataburen 1921, sid. 33.
  173. ↑ Gudstrons uppkomst, sid. 63.
  174. ↑ Hammarstedt: »Niga för ny», Fataburen 1921, sid. 33.
  175. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 305.
  176. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 113.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Rester_av_primitiv_religion_bland_Värmlands_finnbefolkning/Kapitel_3&oldid=590143”