Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Kapitel 4

←  Kapitel III

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning av Johan Viktor Palmqvist Kapitel IV

Kapitel V  →

IV.

De hittills behandlade föreställningarna om naturföremålen och företeelserna omkring människan tillhöra uteslutande det animatistiska stadiet, på vilket människan i tingen själva ser levande och maktutrustade väsen. Det är först sedan hon på den väg, som tidigare beskrivits, lärt sig att hos sig själv skilja mellan kroppen och den däri inneboende anden, som hon även hos tingen och företeelserna i sin omgivning gör samma åtskillnad. Därmed har hon nått det animistiska stadiet och ser nu överallt i den värld, som omgiver henne, en hemvist för individuella andemakter, av vilka hon fruktar skada och förgärning och vilka hon därför tillskriver de sjukdomar eller ont av annat slag, som hon icke härleder direkt från onda människor.

Särskilt fruktas vattnet för de sjukdomsbringande makter, som där hava sitt tillhåll. Vid vatten kunde man sålunda »råka ut för farligheter» som kunde »bita», »krama» eller »fastna på» dem, som kommo i närheten av vattnet särskilt efter solnedgången, och i synnerhet var faran härför stor, om man vid ett sådant tillfälle blev skrämd och spratt till. En flicka i Rämen, som ännu lever, träffades under uppväxtåren av en egendomlig obotlig sjukdom, genom vilken hon blivit skelettartat mager, varjämte hon skakas som av en oupphörlig frossa. Då Ykskärnskäringen^[1] omsider blev rådfrågad, förklarade hon att flickan fått sjukdomen, då hon en dag tappade ett järnspett i en vak, som hon höll på att spetta upp och därvid blev häftigt skrämd. Axelson berättar, att han i Gunnarskog besökt ett torp, vars invånare voro på god väg att utrotas av en sjukdom, vilken av folket i denna trakt troddes förorsakad av »farlighet» från en förbiflytande bäck.^[2] Den som sålunda kommit i beröring med vatten, t. ex. vid byk, borde därför undvika att hastigt beröra annan person, så att denne blev skrämd, emedan det kunde tillskynda farlighet. Detta undveks emellertid, om den, som varit i beröring med vatten, först höll sin hand över eld, innan han rörde vid någon. Ett kärl, som använts vid vattenhämtning, borde därför icke begagnas som mjölkkärl, emedan mjölken därigenom kunde skämmas; man fick ej heller dricka vatten omedelbart sedan man ätit kalvost, emedan man därigenom kunde skämma nymjölken.

I Norra Finnskoga svarade en gammal man på fråga, varifrån denna »farlighet» härrörde sig, att den kom från »vassveter» vattenvättar.

I uppsatsen »Föreställningar om älvorna» framvisar Ant. Flentzberg en uppfattning om dessa väsen, som i huvudsak motsvarar de här anförda föreställningarna om vissa farliga varelser i vattnet, ehuru älvorna icke synas omedelbart bundna vid detta element utan även kunna uppehålla sig på land.^[3] Även älvorna uppträda på natten och vålla sjukdom, bl. a. om man skrattar åt dem. En soldat vid Södermanlands regemente hade av sådan orsak ådragit sig en svår sjukdom.^[4] Även Martin Lundqvist erinrar i uppsatsen Sjukdomstro och läkekonst om den allmänna fruktan för vattnet och vad däri dvaldes,^[5] samt anför från Östmark och Gåsborn i Värmland tron på »näckbett» såsom sjukdomsorsak och från Västergötland föreställningen om Hann i vannet, som skickade sjukdom på människor och boskap. Föreställningen, att risken för sådan »farlighet» var särskilt stor efter solnedgången eller mörkrets inbrott, omtalas av samme författare från Mangskog och Östmark, som dock tillhöra finnbygden.^[6] Märklig är även Hyltén-Cavallius’ förmodan, att den förgärning, som vållades av Vatten-elven yttrade sig i nervösa ryckningar.^[7] Huru man undvek att låta mjölken, särskilt nymjölken, komma i beröring med vatten, har redan förut omtalats.^[8]

Det nära sambandet mellan de i Värmlands finnbygd omtalade »vassvetera» = vattenvättarna samt älvorna, såsom de beskrivas av Flentzberg, framgår även av likheten i det sätt, varpå de av dessa väsen förorsakade sjukdomarna botades. Mot farlighet från vatten tillgreps i första hand »kringning» motsols omkring den sjuke med en eldbrand, eller också släppte man glödande kol eller brinnande tändstickor innanför den sjukes linne, så att de passerade mellan detta och kroppen, eller också slogs eldmörja direkt i vatten — en åtgärd av sympatetisk innebörd. Samma betydelse hade väl också stöpningen med bly i vattnet, vilken tillgreps, när de ovannämnda medlen visade sig verkningslösa. Den yttersta utvägen att komma från dessa farligheter var offer, vilka sedermera närmare skola beskrivas.

Flentzberg berättar vidare om den förutnämnda soldaten vid Södermanlands regemente, att den gumma, som upplyst honom om orsaken till hans sjukdom, ordinerade som botemedel, att han tre gånger skulle låta eld gå mellan kläderna och kroppen, ett råd, som han också efterkom.^[9] Samme författare berättar även, huru man i Kärnbo socken, Södermanland, försökte bota ett sjukt barn genom att tända på krut i bädden, där det låg, men efter misslyckandet med detta medel föret og stöpning med bly, som även avsåg att utröna, var sjukdomen var lokaliserad, varunder orden »i skog», »på äng» och »i vatten» uttalades för att angiva de sjukdomsbringande makternas olika förekomstorter.^[10] Huru även offer företogos för bot från sjukdomar, förorsakade av älvorna, omtalas också av Flentzberg.^[11]

Att märka är även, att det utslag i ansiktet, som botades genom tvättning med vatten, vari man blåst med en smedbälg, ansågs komma från samma farlighet i vatten, vilken även kunde förorsaka sår i huvudet och värk i lederna. Det har redan förut vid omnämnandet av detta botemedel omtalats, att den sålunda behandlade sjukdomen på vissa orter i Sverige kallades »älvablåst» o. s. v. Även Flentzberg uppgiver från Södermanland bruket av härdvatten ett vatten som beblåsts med en smedbälg såsom botemedel mot »älvabläs», som sjukdomen här kallas.^[12]

Då en person från Rämen vid ett tillfälle rådfrågade den förut omtalade Ykskärnskäringen om en sjukdom, upplyste hon honom bl. a. om att av de två källor, vilka funnos i hans vret, borde han hämta vatten ur den ena, vars läge angavs av gumman, men undvika den andra, emedan den var alldeles full av uhörj = ohyra, d. v. s. farliga makter.

Beklagligt nog har icke författaren, till vilken personen i fråga själv lämnat denna uppgift, kunnat få reda på orsaken till denna olikhet, men det sannolikaste är väl, att den berodde på riktningen av de olika källornas till- och avlopp. Då den »uhörj» som fanns i den farliga källan, utgjordes av sjukdomsbringande makter, men sjukdomarna ansågos komma från norr, det ondas hemvist, är det sannolikt, att den ofarliga källan rann från söder till norr, under det att den farliga strömmade i motsatt. riktning.^[13]

Liksom de tider, då makterna voro i rörelse, voro särskilt ägnade för inhämtande av tecken och förebåd av olika slag,^[14] så voro även de platser, vilka företrädesvis voro makternas tillhållsorter, tjänliga för samma ändamål. Det har redan påvisats, huru de unga flickorna under vissa förutsättningar kunde få tillfälle att se sin tillkommande i en korsväg. Vid månljusa nätter var det likaså möjligt att även i en källa få se en sådan syn.

Även bilden av tjuvar, som bortrövat något av ens tillhörighet, eller tillskyndare av sjukdom eller förgärning av något slag kunde framkallas i vatten, varigenom tillfälle gavs att hämnas på dem, såsom närmare skall beskrivas i annat sammanhang. I denna användning efterträddes vattnet sedermera av brännvinet, som i den senare folktron spelat en stor roll.^[15] Ykskärnskäringen säges ha varit särskilt framstående i detta slag av trolldom och använde sig därvid alltid av brännvin som medium.

Flentzberg anmärker särskilt, att älvorna kommo fram vid fullmåne, den tid, då den ogifte, såsom ovan omtalats, kunde se sin tillkommande i vattnet.^[16] Sundblad berättar från Västergötland, huru en trollkunnig i ett ämbar med klart källvatten framkallade bilden av en person, så att han »sto så tudelit i ämmar’t, att en kunde ta på’n».^[17] Från Alfta i Hälsingland berättas om en »klok gubbe», vilken i ett brännvinsglas framkallade bilden av en person, som förövat stöld från sin granne.^[18]

De farliga väsen, varom här är fråga, funnos icke blott i vatten utan även i jorden. Då barn fingo engelska sjukan, troddes deras avtynande bero på att deras kraft sögs bort av »jordmakterna». och sjukdomen kallades därför sôg eller jordsôg. En gumma i Gunnarskog berättade för Axelson, att tvenne pojkar fått »Faliheta» genom att kasta torv på varandra.^[19]

Flentzberg berör i sin förutnämnda uppsats även föreställningen, att älvorna sögo eller diade barnen, så att de blevo tvinsjuka,^[20] och Hyltén-Cavallius omtalar samma föreställning från Småland, ehuru samma väsen här kallas vättar.^[21]

Det synes vara tydligt, att man på det lägre animistiska stadiet föreställde sig hela naturen både »i skog», »på äng» och »i vatten» såsom uppfylld av tämligen dunkelt uppfattade andeväsen, vilka gingo under olika namn: alfer, älvor, vättar o. s. v. Hyltén-Cavallius uppräknar därför också utom älvorna, vilket namn han använder om de egentliga vattenväsendena,^[22] även jordvättar, bolvättar och skogsvättar.^[23]

Det är sålunda på grundlaget av denna lägre andevärld, som de mera utbildade och personifierade naturväsen, vilka vi möta i necken, sjörån, skogsrån o. s. v. uppstått genom de förras uppgående i större och mera personligt utpräglade enheter i enlighet med den religionshistoriska utvecklingens lagar.^[24] Necken säges också på samma sätt som älvorna suga blod ur människorna.^[25]

Necken var i Värmlands finnbygd, liksom över allt i svenskbygden, det vattenväsen, som representerar vattnets farliga egenskaper: när någon drunknar, är det necken, som drager ned honom till sig. När man därför skulle bada, borde man först bita i stål för att ej bli »näckbiten», d. v. s. träffas av sjukdom, eller rent av bli neddragen av necken. Till förekommande av dessa faror kunde man även släppa en kniv i vattnet med udden nedåt, varigenom näcken bands. Såsom förvållare av sjukdom förekom ju näcken i alla vatten: i Östmark finnes en bäck, där öronen av en svart katt offrats, då man passerat densamma med ett dopbarn, till skydd mot förgärning å barnet av näcken.

Hyltén-Cavallius meddelar från Småland föreställningen, att de drunknade äro tagna av necken och förda till hans präktiga salar i djupet.^[26] Då även Oden bl. a. också är en dödsgud, som samlar de i strid fallna i sina salar i Valhall, har, såsom redan förut antytts, necken uppgått i Odensgestalten^[27] och genom dennas diabolisering har näcken även identifierats med djävulen, så att man svär vid näcken såsom man svär vid djävulen^[28] samt ingår, såsom redan förut är visat, förbund med djävulen på samma sätt som med näcken. Hyltén-Cavallius anser, att det just är i egenskap av puke eller ond ande man band näcken även i Småland genom att sätta en kniv eller annat stål i »sjöalandet», när man skall bada.^[29] Offer till näcken av svarta djur, en bagge eller en katt, omtalas även från Västergötland och Östergötland.^[30]

Forskarlen personifierade det forsande vattnets kraft och brusande ljud, vilket uppfattades som musik. Med honom gällde det särskilt för mjölnaren att stå väl till boks, i annat fall kunde det hända att han satte fötterna i spjärn mot kvarnhjulet, så att kvarnen stannade. Han måste därför undfägnas med mjöl och tobak, som kastades i »hjulbäcken». Vann man hans bevågenhet, kunde han också vara tjänstaktig — under malning nattetid väckte han, när säden var utmald, om han erhöll en handfull av det första mjöl, som kom fram, när kvarnen sattes i gång. Hans underbara musik och huru han kunde lära andra att spela, är en allmänt utbredd föreställning. Den som ville lära av honom skulle giva honom tre droppar blod av sig själv. En spelman i Flatåsen, Nyskoga, som hade lärt av forskarlen, spelade vid en tävling, så att hans medtävlare sprang till närmaste granngård och gömde sig under ett bord.

Även Sixten Samuelsson omtalar, huru forskarlen höll fast kvarnhjulet med fötterna och att han vid ett sådant tillfälle sjöng: »Den signade dag».^[31] (Psalmsång synes ofta ha förekommit i kvarnarnes hjulhus. I författarens barndom berättades om en bonde, som under väntan på malning en natt lagt sig att sova i hjulhuset i Stjärnsfors kvarn i Norra Råda och under natten blivit väckt därav, att ett helt sällskap gubbar spelade: »Din klara sol går åter upp.) Offer av säd och mjöl till forskarlen för att få kvarnen att gå bättre omtalas av Runestam och Samuelsson.^[32] Pär Söderbäck omtalar från Småland, huru en liten gubbe, som här kallas sjörået, plägade veva och dra vid »vändkroken» till sågen, varigenom sågningen gick med väldig fart; såg man honom däremot sitta på stämbordet, var det bäst att strax släppa ned luckorna.^[33] I Värend var elven namnet på det väsen, som motsvarade den värmländska forskarlen. Han var den yppersta felekarl och brukade sitta och spela vid sjölandet eller på en sten i forsen vid kvarnfallet.^[34] Elven och näcken äro identiska väsen,^[35] och därför kallas elvaspelet även näckaspelet, och i Väster- och Östergötland offrade man, såsom förut omtalats, ett svart djur till näcken^[36] för att få lära sig spela eller gav honom tre droppar blod ur ringfingret.^[37]

Sjörået framträder oftast såsom representant för vattnets djurliv: det uppenbarar sig i gestalten av en fager långhårig kvinna med fiskstjärt. Den som ville vinna lycka med fiske, måste alltså stå väl hos sjörået, och man offrade därför vid början av ett fiskeföretag ett blankt föremål, oftast en penning, åt sjörået. Men man kunde även tvinga sjörået att ge fiskelycka genom att strö kyrkogårdsjord omkring vattnet samt därvid lämna en utgång, där sjörået på sin härigenom framtvingade flykt måste passera, varvid man passade på och försäkrade sig om hennes bistånd till en riklig fångst. I varje fall måste sjörån bort ur vattnet, om fisket skulle lyckas, och därför gick man även före fiskets början omkring vattnet med kyrkogårdsjord i vänstra skon. I Nordmarks församling finns en tjärn, där fisk kunde fångas endast vid åskväder, emedan sjörået då skrämdes bort ur vattnet.

Även Sven Lampa uppgiver i sin uppsats Om folklig övertro, att sjörået tänktes som en fager kvinna med fiskstjärt.^[38] Från svenskfinland och Härjeådalen meddelas, att sjörået bestämde över fiskelyckan och att offer av penningar eller metallföremål anställts vid fiskeföretag för att vinna sjöråns gunst.^[39] Från samma håll meddelas även, hur man sökt beröva sjörån dess makt genom att kasta ett sälhuvud i vattnet.^[40] Från Härjeådalen berättar Nordlander om huru ett sjörå i en gubbes gestalt bett en fiskare låta bli att gå omkring sjön, där han fiskade, ty då skulle rået nödgas fly därifrån, emedan fiskaren hade vigd jord i sina skor.^[41] Enligt en småländsk svartkonstbok fördriver man »trollpack» ur sjön genom att strö bl. a. vigd jord i en sträng däromkring.^[42] I Rögöl, Småland, fägnade en gubbe sjörået med snus, då det under skepnaden av en kalv med stora näsborrar stack upp huvudet invid båtkanten, och vann därigenom god fiskelycka.^[43] På sjöråets rädsla för åskan lämnas ett exempel från Uppland av Elias Grip, som i detta sammanhang erinrar om åskans farlighet för trollen i allmänhet, vilket avspeglas i myten om Tors strider med jättarna.^[44]

Den som sökte inlåta sig på fiske utan att på det ena eller andra sättet säkerställa sig mot sjörået, fick anledning att ångra sig. Då en fiskare i Ekshärad tände upp eld vid en tjärn, där han fiskade, kom sjörån och kastade eldbränderna runt omkring. Samma rå uppträdde ibland som gädda och högg vid ett tillfälle så häftigt i en båtshake, som man stack till den, att den darrade.

Sven Lampa anför en berättelse av en gammal man, huru sjörået, då han vid ett tillfälle var ute och fiskade i »Värmlandssjön», hade i gestalten av ett grannt fruntimmer kommit fram till den eld, han upptänt på kvällen, och sprättat eldbränder på honom och hans sällskap.^[45] Elias Grip berättar från Uppland, huru sjörået i gestalten av en fisk »så stor som den största dragoxe» jagade bort en fiskaregubbe för att gynna någon av sina gunstlingar på den platsen.^[46]

Vissa fiskar, ofta av ett egendomligt utseende, stodo i nära förhållande till sjörån, även om de icke voro att betrakta såsom denna själv, och det var alltid riskabelt att ta någon befattning med dessa. En fiskare hade genom läsning på krok förskaffat sig en sådan fiskelycka, att han fångade alla fiskar i den tjärn, där han fiskade. Men då han slutligen fick den sista av dem, vilken hade endast ett öga, kom sjörået framrusande och ropade: »Min porr, min porr!» Mannen kastade då fisken tillbaka, och rået blev lugnt. I Norra Finnskoga fångade en fiskare en gång i Klarälven en lax av ovanlig storlek. Så snart han fick se den, utbrast han: »Det hade gjort mig detsamma, om jag inte fått dig nu». Snart därefter dog han.

Pär Söderbäck berättar om en fiskare i Småland, som fick ett »svart fult barn» på sin långrev, och vid åsynen av denna fångst släppte den tillbaka i vattnet med orden: »Gör du ej mej å de mina nå, så vill ja inte göre dej nå ont».^[47] Enligt Uno Holmberg råder bland många naturfolk den föreställningen, att åsynen av en råfisk är olycksbringande.^[48]

Redan förut har omtalats, huru en person i Nyskoga påträffade sjörået i hästgestalt och huru föreställningen om sjörån i denna skepnad är allmän även inom svenskbygden. Men även näcken tänktes hästgestaltad. Enligt Pär Söderbäck, som omtalar, att en dräng plöjt med näcken i hästgestalt, är näckens uppträdande i denna skepnad den vanligaste.^[49] På grund av sin förbindelse med näcken via Oden tänkes därför också, såsom förut påvisats, djävulen såsom hästgestaltad. Strömkarlens nära gemenskap med näcken har redan ådagalagts: båda spela fiol och lära människorna denna konst mot offer av svarta djur eller blod ur ett finger. Sjöråns förut omtalade fisk eller »porr» som hade endast ett öga, erinrar om en från Norrland meddelad föreställning om näcken såsom en gubbe med ett öga.^[50] Även Oden var ju enögd. Näcken, forskarlen och sjörån äro uppenbarligen att anse såsom variationer av samma väsen.

I de förutnämnda råfiskarna torde man ha att göra med ett särskilt rå för vederbörande fiskart, som sedan sammansmält med sjörån — härav dennas fiskstjärt. En liknande utveckling skönjes nämligen ännu tydligare i fråga om landdjuren. Här möter man nämligen vissa djur såsom inkarnationer av vederbörande arts rå^[51] och därför på det ena eller det andra sättet ovanliga, oftast däri, att de icke kunna dödas med vanliga vapen. Ibland kommo skogsfåglar och satte sig på taket, och dessa kunde icke skjutas med vanliga skott. På ett ställe jagades en stor hare, som icke kunde fällas, förrän man laddade bössan med småsten ur muren till en kolkoja. I Letteråsen S:a Finnskoga påträffades en björn, som var så hårdskjuten, som om han hade varit »klaken» (hårdfrusen).^[52] Han dödades av den store trollkarlen Pallin från Norra Finnskoga, sedan dennes fader på lämpligt sätt laddat geväret.

Föreställningen, att varje djurart har sitt rå, under vars skydd den står, har enligt Uno Holmberg varit allmän bland jordens folk.^[53] På svenskt område sätter man i allmänhet dessa »rådjur» i direkt förbindelse med skogsrån och betraktar dem såsom inkarnationer av denna. Elias Grip berättar från Uppland, huru en skytt fällde en älg, som visade sig vara själva skogsfrun, vilken uppträdde i sådan gestalt, samt att en annan jägare sköt skott på skott på en tjäder, som ändock satt kvar på grenen, där han svängde om och vände ryggen till liksom för att visa sitt förakt.^[54] I Småland trodde man, att skogsnuvan rådde över villebrådet i skogen och att vissa skogsdjur, vilka voro förtrollade, så att ingen kunde skjuta dem, hörde henne till.^[55]

Uppenbart är, att föreställningen om de särskilda djurarternas rån är en tidigare föreställning och att dessa de olika djurarternas skyddsandar sedermera uppgått i skogsrån,^[56] vilken är personifikationen av skogens väsen både dess växt- och djurliv. Skogsrået är ofta långt som ett träd^[57] och försett med svans.^[58] Elias Grip berättar om en gumma i Uppland, som vid lingonplockning fick se ett långt kvinnfolk i skogen och om en jägare, som fick se en stor gumma stå och gapa över tjädern, som han stod i begrepp att skjuta.^[59] Föreställningen om hennes svans är så allmänt känd, att exempel äro överflödiga.^[60] Dessutom hade skogsrået eller skogsjungfrun ofta baktill utseendet av en urholkad trädstam eller ett tråg.^[61] Framtill hade det däremot oftast utseendet av en fager. kvinna,^[62] men kunde även antaga en gammal ful kärings gestalt.^[63]

Skogsråets kärlek till män och trånad efter kärleksförbindelser med dem är likaledes känd. I Gustaf Adolf berättas om en dräng som på grund av sin påstådda förbindelse med skogsrån kallades Rå-Per. Man vet även att utvisa en sjö, Örsjön, över vilken han en gång fördes av skogsrån till ett kärleksmöte. Även Sixten Samuelsson känner myten om Rå-Per, vilken enligt honom uppgives ha varit »konstig» hela sitt liv och försökt dränka sig i den omtalade Örsjön, men denna »bar honom».

Hyltén-Cavallius meddelar, huru en tjugotvå år gammal dräng från Marks härad av Wätte häradsrätt år 1691 blev dömd till döden för »olovlig beblandelse med en skogs- eller bergrå» samt att volontären Nils Malm år 1701 blev lagförd för att »han skal med en Skougrå haft att beställa».^[64]

Man erinrar sig här om de grekiska myternas berättelser om förbindelser mellan »nymfer och dödliga människor» och huru många av de homeriska dikternas hjältar voro frukten av sådana. Det uppgavs även i Gustaf Adolf, att det i Ransäter skulle finnas en person, som kunde »berömma sig» av en sådan härkomst.

Skogsråns påträngande enträgenhet vid sina närmanden till männen och de bedrägliga medel, hon därvid använde, karakteriseras av en berättelse från Rämen. Där fanns för en mansålder sedan en person, som oupphörligt var utsatt för ett efterhängset skogsrås uppvaktningar. Vid ett tillfälle, då han gick till dans, mötte han, såsom han trodde, sin fästmö, vilken följde honom till dansen. När de kommit ett stycke, bjöd han henne en sup ur sin flaska men upptäckte till sin häpnad, då denna återlämnades, att flaskhalsen var avbiten. När de sedermera gingo över en bäck, gick kvinnan vid passerandet av denna utanför bron och blev i detsamma lång som skogen. Ynglingen förstod då, med vem han sammanträffat, men låtsade om ingenting, förrän han kom fram till dansplatsen, där han fann sin rätta fästmö. Det berättades även, att då paret sedermera vigdes i kyrkan, såg man i fönstret en skymt av skogsråns ansikte.

Myten torde vara av lokal art. Runestam och Samuelsson omnämna dock i uppsatsen Den värmländska allmogens liv^[65] föreställningen, att skogsrået kunde för att nå den eftersträvade antaga utseendet av hans fästmö eller hustru, och den senare antyder även i uppsatsen Värmländsk folktro, att bedrägeriet i vissa fall lyckats.^[66]

Berättelsen om kolaren, vilken trätt i äktenskap med en skogsrå, som fann sig i att misshandlas av mannen, fastän hon, såsom han sedermera vid skoning av en häst upptäckte, var så stark, att hon kunde böja en hästsko med händerna, är känd från skilda håll möjligen genom litterär förmedling.^[67] Enligt Samuelsson, som anför den från S:a Finnskoga^[68] samt Ludvig Borgström, som framställer händelsen lokaliserad till trakten av Jättekärnsberget i Sunne, till vars mytiska befolkning kvinnan hörde^[69], var det fråga om en jätteflicka; Pär Söderbäck anför, att hon hörde till skogsfolket,^[70] enligt en version från Nerike, återgiven av Hilding Celander, var det skogsfrun.^[71]

En annan myt från Värmlands finnbygd, till vilken även mer eller mindre fullständiga varianter finnas inom svenskt område. är följande:

En kolare, som levde tillsammans med ett skogsrå, skulle vid ett tillfälle, då milan var under rivning, begiva sig bort från arbetsplatsen några timmar, varunder rivningen skulle förrättas av hustrun på det villkoret, att mannen icke återvände utan att först giva sig tillkänna genom slag på en trädstam. Han höll emellertid icke sitt löfte utan smög sig i närheten och såg rået i skepnaden av en ful käring sysselsatt med rivningen, varvid hon använde sin långa krokiga näsa som brandkrok samt som släckningsverktyg svansen, med vilken hon, sedan hon doppat den i vatten, piskade på de ställen, där eld visade sig i kolhögarna. När mannen fick se denna syn, gick han tillbaka och slog efter överenskommelse på en tall och fann sedan vid återvändandet rået i sin förutvarande gestalt av en skön kvinna.

Det väsentligaste i ovan omtalade sägen anföres av Hilding Celander efter Anna i Bredmossen, Lillkyrka, Närke, i sammanhang med en skildring av kolarens misslyckade försök att undslippa skogsrået och de barn han hade med detta. Som ett tillägg till denna skildring lämnas uppgiften, att skogsrået ålagt mannen att aldrig närma sig milan, förrän han knackat i trädet med yxan, men att han en gång trotsat denna befallning och då funnit, att hon stod och rustade med milan och hade en lång svans bakom sig, som hon »doppade och slog med.»^[72] Enligt en version från svenskfinland hade en fin fru kommit till en kolare och lovat, att om han ville ha en pojke med henne skulle hon hjälpa honom, och på gubbens begäran åtog hon sig att riva milan mot löfte, att kolaren ej såg ut genom fönstret, då hon arbetade, men då han bröt mot detta löfte, upptäckte han, att hon hade fingrar som greptinnar och en svans baktill, vilken hon vätte i ett vattenämbar och släckte milan med.^[73]

En berättelse från Sundsjön i Gustaf Adolf har stark lokalfärg. En arbetare vid Mokärnshyttan i Nordmarks församling, bosatt i närheten av Sundsjön, mötte en morgon en vacker kvinna, som inlät sig i samtal med honom och begärde att få hans yngste son, så skulle hon göra honom mycket rik. Han nekade emellertid och återsåg henne sedan icke mer. Men påföljande julmorgon, då han befann sig på väg till kyrkan, såg han på avstånd över skogstopparna en ljuskrona sakta vagga fram och tillbaka. Han förstod då, att under detta ljus funnos de skatter, vilka rået lovat honom.

Föreställningen, att eldar vissa tider lysa över platser, där skatter äro nedgrävda, är allmän. Celander anför efter den förut omtalade Anna i Bredmossen tvenne historier om »rådande», skogsväsen i gubbgestalt, vilka kommit över »jordgods», skatter som nedgrävts i jorden och vilka på julafton upptända eldar på de platser, där skatterna funnos.^[74] Den vanligaste föreställningen, torde dock vara, att det är drakarna, som förfoga över dessa skatter, och de eldar, som lysa däröver, kallas därför drakeldar. Även dessa drakeldar synas särskilt vid juletid.^[75]

En historia om ett bröllop mellan ett skogsväsen och en flicka, vilket blev avbrutet genom ingripande av flickans anhöriga, berättas både från den intill Värmlands finnbygd gränsande Grue socken i Norge och från svenskfinland. Enligt den förstnämnda versionen, som lämnas av Borgström, kommo »de osynliga» till flickan, då hon befann sig i sätern, och ville kläda henne till brud. Flickan lyckades emellertid genom att skicka hem sin hund med hennes halskläde, bundet om huvudet, underrätta sin far och fästman, vilka genast skyndade till och sågo genom en springa i väggen hela säterstugan full av bröllopsgäster med flickan i mitten på det skönaste smyckad till brud. Fästmannen sköt då ett skott över brudens huvud med påföljd, att allt försvann och endast bruden stod kvar i full skrud.^[76]

Den svensk-finska versionen överensstämmer nästan fullständigt med ovanstående; händelsen förlägges här till Sundom i Kvevlaks, flickan befinner sig i en fäbod, hennes hund kommer hemspringande och är orolig, fadern anar oråd och följer honom till fäboden, som var full av varelser, vilka höllo på att fira bröllop med hans dotter men försvunno, då han tog upp sin kniv och började hugga och slå omkring sig, varvid dottern jämte en hel hop guldsaker stannade kvar.^[77]

Skogsrået var alltså ett väsen på gott och ont, det kunde hjälpa och gagna människorna, men det kunde också vara farligt nog att ha med att göra.^[78] Man fruktade därför alla platser, där det var råhårt, t. ex. korsvägar, och milor fingo icke anläggas på sådana ställen, emedan de då misslyckades.^[79] Skogsrået härskade även över alla skogens djur, och jägaren var sålunda för en lyckosam jakt hänvisad till dess gunst.^[80] Egendomlig är föreskriften, att jägaren för att stå väl med skogsrået icke fick gå till skogen »med morgonrodnaden i ögonen» (ansiktet) utan måste tvätta bort den före avfärden.

Runestams och Samuelssons uppgift, att skogsråns uppträdande ofta sammanfaller med fylleri hos dem, för vilka hon uppenbarar sig,^[81] motsvarar ett meddelande till författaren i sammanhang med den förut omtalade historien från Rämen om skogsrån, som uppenbarade sig för en yngling i skepnaden av hans fästmö, nämligen att denne ofta var utsatt för skogsrån men var vid alla dessa tillfällen berusad. Han bjöd ju också skogsrået på brännvin vid det omtalade tillfället.

Bergens rå är bergtrollet eller bergfolket,^[82] ty detta rå uppträder, i motsats mot skogsrået, i hela familjer och samhällen, ordnade på samma sätt som de mänskliga.^[83] De hade sålunda även kreatur, vilka ibland betade så nära människoboningarna, att man hörde skällorna och hundarnas skall och bergfolkets lullande men såg ingenting.^[84] Bergfolkets kreatur, de s. k. bergkorna, kunde dock fångas med stål: en bonde i Norra Ny, som med en lie i hand drev bort en flock bergkor från sina ägor i tro, att det var vanliga kreatur, som brutit sig in, råkade under jakten svänga en lie över ryggen på en av dem, vilken därigenom tvingades att stanna och sålunda blev gubbens byte. Sixten Samuelsson anför även från Södra Finnskoga historien om en kvinna, som mötte berggumman med en lång rad vackra kor, av vilka hon kom i besittning av den sista genom att kasta stål över henne.^[85]

Även från svenskfinland berättas historien om bonden, som jagade trollkorna i tro, att det var vanliga kreatur, och därvid kom i besittning av en, över vilken han kastade sin yxa.^[86]

Den förut omtalade historien från norska finnbygden och svenskfinland om flickan, som höll på att bli en av »de osynligas» brud, berättas även från Kristdala, Småland, av Pär Söderbäck, blott med den skillnaden, att det här uttryckligen är fråga om bergfolket, att det var själva bergakungen, som var brudgummen och att bröllopet anordnades »i brudens hem» på julmorgonen, då flickans far var i kyrkan samt att trollen fångades inne i stugan, därigenom att bonden högg sin yxa i tröskeln. Även hundens roll återfinnes också i denna version.^[87] Skillnaden på de agerande »osynliga» torde ej vara någon annan, än att det i de två första versionerna synes vara fråga om skogstroll och i den ovan anförda om bergtroll. En sådan åtskillnad omnämnes av Elias Grip.^[88]

Bergtrollen voro farliga, emedan de sökte locka till sig människor och boskap, som de sedan behöllo i sitt våld; även kunde de, såsom redan förut omtalats, byta bort barn genom att taga människors barn och lägga dit sina egna i stället. Även bergoxen — tjuren i trollfolkets boskapshjord — kunde göra en ko ofruktsam genom att betäcka henne.

Enligt Sixten Samuelsson rövar bergfolket från människan allt, det kommer över, och det är dessa varelser, som äro orsaken till att människan får slita så hårt och ändå har svårt att reda sig.^[89] Föreställningen, att bergfolket rövar människor och kreatur och byter barn med människorna är allmänt förekommande.^[90] Heurgren anför såsom en svensk uppfattning, att kreaturens parning med skogsråets boskap vållar skada,^[91] och Nordlander omtalar från Norrland föreställningen, att en ko genom parning med en vättoxe kan mista sin avlingsförmåga.^[92]

Huru man genom bösskott framkallade ett kreatur, som blivit bergtaget, har redan i annat sammanhang omtalats. Även Runestam och Samuelsson omnämna denna föreställning från Södra Finnskoga.^[93] Enligt Segerstedt skulle man i första hand söka rätt på några fjät efter det bortkomna djuret och vända dessa i riktning mot gården. Hjälpte ej detta måste spåren tagas med hem och läggas under ladugårdströskeln. Tre liar skulle sedan läggas omkring i en triangel och eld på själva fjäten, varefter man läste däröver. Kreaturet blev då synligt, varvid den, som först fick se det, skulle kasta stål däröver. Även högg man en kniv eller yxa i fähusdörren för att återvinna de bergtagna kreaturen.

I Uppland sköt man över det berg, där man trodde, att det av trollen tagna djuret hölls fånget.^[94] Heurgren anför från Lappland, att man där löshögg den jordtorva, varpå kreaturen vid utfärden trampat och vände den, så att spåret riktades mot ladugården för att förmå kreaturen att gå hem, då de voro ovilliga därtill,^[95] men från svenskfinland omtalas denna åtgärd för återskaffandet av bergtagna kreatur.^[96] I Närke trodde man, att man inom tre dygn fick underrättelse om kreaturen, om man i deras bås inhögg en yxa eller kniv;^[97] i svenskfinland högg man en yxa över fähusdörren, om en ko blivit bergtagen.^[98]

Orsaken, varför det bergtagna djuret, såsom förut omtalats, vid skjutning eller andra åtgärder helt plötsligt framträdde efter att förut ha fåfängt eftersökts, var enligt Heurgren, att de, då de kommit i »de osynliges» våld, omgåvos av ett så tätt nät eller flor, att människoögat ej förmådde genomtränga det.^[99]

Näckens begär efter människoblod, skogsråets trånad efter förbindelser med män och trollens barnbyten och röverier från människorna är uppenbarligen endast ett mera utvecklat stadium av föreställningen, att älvorna och vättarna i jorden, vattnet och skogen sökte suga till sig livskraft av människorna.

Sädesrået är en företeelse, som mera sällan omtalas. Det framställes såsom en kvinna med guldgult hår. En person i Gustaf Adolf såg det en gång sitta på en sten och kamma sig, under det att det vaktade korna. Även sädesrået söker förbindelse med män ur människovärlden. I Ekshärad träffade en person under vandring genom ägorna en höstsommarsöndag en kvinna med gulvitt hår, som ville göra sällskap med honom, emedan hon var bekant med hans hustru.

Möjligen föreligger här en tillfällig variation av skogsrået. Föreställningen om ett människoliknande väsen såsom representant för åkerns växtkraft förekommer dock på skilda håll.^[100]

Tomten, som redan berörts i annat sammanhang, är en allbekant gestalt. För hans identitet med anfäderna, de romerska manerna eller penaterna, har redan belägg anförts.^[101] Möjligt är att tomten i denna gestalt är ett senare utvecklingsstadium av ett ursprungligt naturväsen, vilket på detta sätt individualiserats och personifierats. Hyltén-Cavalius betraktar tomten såsom »en yngre och förändrad gestalt av bolvätten»,^[102] gårdens och husets vätte.^[103] Då denne vätte sålunda på en gång tillhörde huset, där han på samma sätt som de gamla folkens penater höll sig mest i grannskapet av eldstaden,^[104] samt var ett underjordiskt väsen,^[105] har denna identifikation med de hädangångna, i jorden gömda fäderna legat nära till hands. Den förplägnad, som vid vissa tillfällen, såsom förut omnämnts, i Värmlands finnbygd tillkom tomten motsvarar i alla väsentliga drag dyrkan av anfäderna i det antika Greklands familjer.^[106] Tomtarnas uppträdande vid julen och andra märkesdagar, vilka hade samband med solens kretslopp och fruktbarheten, är rätt naturlig då de såsom underjordiska väsen även hade nära beröring med fruktbarheten.^[107]

Härmed överensstämma alla uppgifter från Värmlands finnbygd rörande tomten, vilka ge oss en bild av honom, som är fullkomligt identisk med den, som möter i svenskbygden: tomtarna kallas de underjordiska, de undfägnades ibland med mat, som framsattes på kvällen, visade de sig på dagen, framträdde de och försvunno mycket hastigt; de voro små till växten och hade långt grått skägg, tålde icke buller sent på kvällen utan straffade sådant med att fortsätta och bullra långt fram på natten, voro — i likhet med de gamla i allmänhet — strängt ordningsälskande, visade omtanke om gård och egendom o. s. v. Vid Älvsjöhyttan i norra Gåsborn hade en snickare arbetat i ett rum och avlägsnat sig på kvällen utan att städa efter sig. Då kommo tomtarna fram på natten och började städa rummet. En piga, som låg och sov där, vaknade vid bullret och frågade med en svordom, vad det var för väsen, men fick en så bastant örfil, att hon fann det klokast att hålla sig tyst och stilla.

Ovan anförda karakteristik av tomten överensstämmer i allt väsentligt med den, som lämnas av Sixten Samuelsson i Värmländsk folktro^[108] samt Runestam och Samuelsson i Den värmländska allmogens liv.^[109] Exemplen från olika håll på tomtens motvilja mot buller sent på kvällarna samt oordning och svordomar äro mångfaldiga.^[110]

Tomten var också känd för sin hjälpsamhet; han uppträdde ibland även i skogen vid milorna och väckte kolaren med bultningar och rop, om en mila råkade i olag på något sätt.^[111]

Enligt Hyltén-Cavallius väckte tomten drängarna, då de skulle tidigt upp och tröska samt även mjölnaren och kolaren, om kvarnen gick torr eller milan fattade eld.^[112]

En fru i Gustaf Adolf meddelade författaren, att hon sett en tomte i närheten av gården. Hon beskrev honom såsom en ungefär meterlång mansperson med slokhatt, som tyst och vigt hoppade över gärdesgården och försvann, så snart hon fick syn på honom. På många orter i finnbygden fasthåller man ännu med orubblig visshet vid tron på skogsråns och tomtens verklighet, även där man i övrigt förklarar sig fullkomligt fri från tron på allt »skrock».

Den allmännaste framställningen av tomten är, att han till storleken motsvarar ett fyra fem års barn och är iförd toppmössa som oftast är röd^[113] men även kan ha andra färger.^[114] Runestam och Samuelsson anföra dock från Rämen och Gåsborn, att tomten bär hatt,^[115] och samma föreställning förekommer även på vissa håll i svenskfinland.^[116]

När de gamla i Rämen inträdde i ett rum, hälsade de alltid, även om ingen fanns därinne, och om alltså flera rum passerades, hälsades för varje rum, som beträddes. Denna sed, som författaren haft tillfälle att iakttaga endast på förutnämnda ort, omtalas även från svenskfinland, och hälsningen anses där gälla tomten.^[117]

Torsdagen synes särskilt vara tomtarnas dag: om någon spann på torsdagsafton, skulle tomtarna spinna hela natten. Runestam och Samuelsson anföra efter en sagesman från Södra Finnskoga, huru denne sökt förmå en gumma i Järpliden att spinna en tråd för att laga en sko men möttes av vägran, emedan det var torsdagsafton.^[118]

Torsdagen, vars betydelse i den primitiva föreställningen redan påvisats, var enligt Hyltén-Cavallius den gamla femten, helgdagen i den hedniska femdagarsveckan,^[119] då både gudarna och de avlidnas andar voro närvarande hos människorna.^[120] På den dagen fick man icke utföra någon kringgärning, särskilt icke spinna.^[121]

Då denna helgdag bär åskgudens namn, synes den närmast vara helgad åt denne. Men åskans sammanhang med både solen och fruktbarheten har redan uppvisats, och därmed ligger också tomtarnas förbindelse med åskgudens dag synnerligen nära, då även de, såsom av föregående framgått, i egenskap av »underjordiska» ha nära samband med fruktbarheten.

I samband med beskrivningen av julfirandet omtalades även ett bakverk, som kallades julbocken. På vissa håll i Sverige har detta bröd bakats i gestalten av en bock.^[122] Men bocken har bland de ariska folken betraktats som inkarnationen av växtlighetens och åkerfältets demon.^[123] På grund av åskans sammanhang med fruktbarheten tänktes därför även åskans demon såsom bock gestaltad: Tor var äldst en bock,^[124] och när därför åskguden utvecklats till personifikation och full mänsklighet, sattes i överensstämmelse med den religionshistoriska utvecklingens vanliga gång bocken i mytologiskt samband med den gudomlighet, vars företrädare han var^[125] — Tors bockar — samt blev ett åt honom helgat djur.^[126]

Bland finnarna har emellertid denna bockens roll övertagits av gumsen. Hammarstedt anför efter prosten T. Westblad i Orsa, att finnarna i Rätviks, Säfsnäs’ och Nås finnmark plägade fira Olovsmässodagen med en gumses fullständiga förtärande^[127] och framhåller i sammanhang härmed den nära frändskap som i folktron råder mellan åskguden och helgonet S:t Olov.^[128] Enligt Hammarstedt ha finnarna dock långt tidigare i hemlandet övertagit detta bruk av svenskarna, ehuru offerdjuret då var en bock.^[129]

När därför Arosenius uppgiver, att finnarna i Säfsnäs offrat får till skogsrån,^[130] är det uppenbart, att det är här ifrågavarande offer, som åsyftas.

Namnet på åskguden i den värmländska finnbygden är det vanliga svenska Gofar eller Himmelsgofar.^[131] Det finska Ukko, som anföres av Segerstedt, översättes med »den gamle».^[132] Då författaren även hört namnet Jumala på samma gudomlighet, kan detta vara en reminiscens av detta namns tidigare användning på en himmelsgud, men det kan också fattas i sin senare betydelse av allmän beteckning för gudomlighet.^[133]

Då åskguden drog fram i molnen, var det farligt att trotsa honom. En man i Nyskoga, som var sysselsatt med höskörd, överraskades av ett åskmoln, som hotade att fördärva hans skörd. Han blev då ursinnig och drog sin kniv för att dela det — genom att skära ett kors mot detsamma — men straffades för denna vanvördnad med ett så kraftigt slag av åskguden, att han kastades över ett brett dike.

Segerstedt anför, som nämnt, det finska namnet Ukko och uppgiver, att finnarna offrat åt honom utan att angiva, varav offret bestod. Ukko är, enligt Segerstedt, välvilligt stämd mot människorna och vill ej göra dem något ont, men detta kan ske mot hans vilja, om någon gömmer sig under ett träd, då han är ute och slår efter trollen, vilka även söka sådana tillflyktsorter. För att hålla dem borta, bör man därför teckna tre kors på bröstet och tre på trädet. Vill man stå i gunst hos Ukko, bör man iakttaga tystnad på torsdagarna och på S:t Georgi dag. Dessa dagars betydelse såsom åskgudens dagar understrykes ytterligare genom denna Segerstedts uppgift. Georgii dag såsom den ryska åskgudens dag, vilken med finnarna överförts hit, har redan i annat sammanhang behandlats. De till Värmland invandrade finnarna kommo just från de delar av Finland, vilka gränsade intill de ryska områden, där Georgiusdagen högtidlighölls såsom åskgudens dag.^[134]

Huru man i Nordmarks socken kunde fiska i en sjö, endast då åskan gick, emedan sjörån då flydde sin kos, och huru en sjörå av fruktan för åskan kom och slog häftigt ned i vassen av en å i Viksta, Uppland, är redan omtalat.^[135] I Västbo, Småland, ansågs det farligt att under åskväder bära en tom knivslida eller en »snappsäck», emedan trollen troddes vilja gömma sig där, och likaledes ansågs det farligt att söka skydd i ett skjul eller under ett träd, emedan även trollen kunde söka samma skydd.^[136] Hyltén-Cavallius anför även från Småland föreställningen, att Tor med sin vigg slår efter trollen, vilka då skynda undan för att gömma sig, och de vindilar, som föregå åskvädrets utbrott, troddes sålunda härleda sig från de flyende trollen, vilka foro fram i dessa.^[137]

Det har redan förut omtalats, att virvelvindarna betraktades såsom framfarande troll, mot vilka man spottade eller kastade stål. Enligt Segerstedt bodde i orkanen en ond ande, i vars väg man kastade stål under uppmaning, att han skulle vända tillbaka till Pohjola (Lapintuntureile ja pohjolan = (Drag) till Lapplands tundror och norden!) Huru man även betraktade och behandlade molnen som onda väsen, har även påvisats.^[138] I Småland betraktades åskmolnen såsom en uppenbarelse av gamle Tor själv.^[139]

Även draken framträdde som ett luftens andeväsen, som lik en lysande kärve av eld for fram mellan bergtopparna och slog ned där barnamord blivit begångna. Även gasten eller mylingen, det mördade barnets ande, troddes i Uppland fara fram på vägen som ett eldklot eller genom luften som en slöja.^[140] I Småland troddes draken flyga mellan gamla »rör» och gravhögar, där de skatter voro gömda, över vilka han ruvade. Han tänktes även här fara i skepnaden av en eldkvast, som släppte gnistor omkring sig i luften, då han for fram.^[141]

Som rådare över gömda skatter framställas, såsom redan visats, även andra väsen. Det gemensamma för alla sådana av övernaturliga väsen bevakade skatter är svårigheten att komma över dem och de utomordentliga åtgärder, som för detta ändamål äro nödvändiga. I Brunnberg, Ekshärads finnbygd, finnes sålunda en stenmur, som tros gömma väldiga skatter, vilka komma i dagen, om ett par tvillingar köra bort dem med ett par tvillingtjurar och i samma trakt finnes även en brunn, på vars botten förvaras en med mynt fylld kopparkittel, vilken endast kan upphämtas av ett par tvillingar en torsdagsnatt före solens uppgång.

Från Blekinge skärgård berättar Petter Månsson, huru man vid ett tillfälle var nära att med ett par tvillingoxar upphämta ur ett stort dike en kista, fylld med drakskatter;^[142] i svenskfinland trodde man, att den, som gömt skatten, kunde för dess upphämtande ställa som villkor, att det kunde utföras endast av en, som fått tre tvillingbarn o. s. v.^[143]

Historierna om de svårigheter, som äro förenade med upptagandet av sådana skatter äro många. Här må efter Linus Brodin^[144] anföras endast en, som är både rolig och typisk.

I en tjärn vid Ränneberg, Östmark, låg en stor skatt gömd, som endast kunde upptagas under en midsommarnatt. En gång vakade en svensk och en norrman en sådan natt vid tjärnen i hopp att komma över skatten. Vid soluppgången fingo de se en mus, som drog ett hölass, och efter henne kom en fin herreman åkande i en vacker vagn, som drogs av en tupp. Skattsökarna höllo sig emellertid tysta, emedan de visste, att skatten i annat fall skulle gå dem ur händerna. Men när det lustiga tåget kom mitt för de båda männen, sade den fina herrn till tuppen: »Här sitta två män, dem ska vi ta, men norrmannen först.» Men då blev norrmannen rädd och tog till bens med orden: »Fanden bräcke mej, det gör du ikke!» Svensken satt dock kvar och tåget gick vidare. Men strax därefter kom en stor ilsken tjur rusande rakt på honom. Han förlorade dock icke modet utan tog tjuren vid hornen och upptäckte strax därefter, att han hade en väldig kopparkittel, fylld med guldmynt i händerna. Tyvärr var den dock för tung för honom, så att han måste släppa den, varvid den åter sjönk ned i tjärnet.

Historien är här tydligen färgad av den nationella antagonismen mellan befolkningen i de gränstrakter mellan Sverige och Norge, där den förekommer i denna form.

Både från Småland och svenskfinland meddelas föreställningen, att det är draken, som förvandlar sig i olika gestalter för att locka eller skrämma den skattsökande att bryta tystnaden och därmed gå förlustig om skatten.^[145] Från Uppland berättas en historia om ett par bönder, som grävde efter »jordgods». Den ena hade en röd, den andra en vit mössa. Medan de grävde, kommo ett par tomtar och satte upp en galge. Då bönderna under grävningen kommo i närheten av skatten, var galgen färdig. En av tomtarna frågade då den andre: »Vem ska vi hänga först?» »Jo, vi tar den med den röda mössan», blev svaret. »Nej, du ska så visst i hälsingkulla inte ta mig heller», svarade bonden, och därmed var skatten förlorad.^[146] Samma historia anföres i ytterligare tvenne versioner från Dalarna av Louise Hagberg, som även meddelar en berättelse om en skattegrävare, som grävde fram en tjur, vilken emellertid, sedan han tillbragt en natt i ladugården, blev förvandlad till en lövhög.^[147] Den anfallande oxen, som, då den tages vid hornen, visar sig vara en av guld fylld kittel, är ett ofta återkommande tema i de svenskfinska berättelserna om skatter och skattesökare.^[148]

1. Lars-Stina i Ykskärn, omtalad även av Nils Helger. Se Gåsborns socken, sid. 141.
2. Vandring i Värmlands älvdal och finnskogar, sid. 134.
3. Fataburen 1907, sid. 7.
4. Anton Flentzberg: Älvorna, Fataburen 1907, sid. 8.
5. Västsvensk forntro och folksed, sid. 175.
6. Västsvensk forntro och folksed, sid. 176.
7. Värend och Virdarna, första delen, sid. 252.
8. Se även Heurgren: Djurskrock, sid. 25.
9. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 8.
10. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 12.
11. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 13.
12. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 11.
13. Flentzberg: Offerkällor och trefaldighetskällor. Fataburen 1909 sidd. 72—73.
14. Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 234.
15. Jmfr Martin Lundqvist: Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 183.
16. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 11.
17. Gammaldags seder och bruk, sid. 300.
18. Folkminnen och folktankar, Band VI, häft. 2—6, sid. 113.
19. Axelson: Vandring, sid. 135.
20. Älvorna, Fataburen 1907, sid. 13.
21. Värend och Virdarna, första delen, sid. 273.
22. Värend och Virdarna, första delen, sid. 255.
23. Värend och Virdarna, första delen, sid. 266.
24. C. P. Tiele: Inledning till religionsvetenskapen, del I, Stockholm 1903, sid. 64.
25. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 213.
26. Värend och Virdarna, första delen, sid. 260.
27. Värend och Virdarna, första delen, sid. 260.
28. Värend och Virdarna, första delen, sidd. 229 och 259.
29. Värend och Virdarna, första delen, sidd. 263—264.
30. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 261.
31. Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
32. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
33. Skrock, sed och sägen, sid. 133.
34. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 251.
35. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 251.
36. Offer av svarta kattor till forskarlen omtalas även av Runestam och Samuelsson, Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
37. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 261.
38. Föreningen Heimdals folkskrifter n:o 39, sid. 21.
39. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 698. Se även Nordlander: Om trolldom, Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 137.
40. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 699.
41. Om trolldom m. m., Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11 år 1879, sid. 137.
42. Vistrand: En småländsk svartkonstbok, Fataburen 1906, sid. 241.
43. Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 133.
44. Bidrag till kännedomen om Uppländsk folkmytologi, Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 62.
45. Om folklig övertro, Föreningen Heimdals folkskrifter n:o 39, sid. 21.
46. Bidrag till kännedomen om Uppländsk folkmytologi, Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 62. Jmfr även Sixten Samuelsson, Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 27.
47. Skrock, sed och sägen, sid. 134.
48. Gudstrons uppkomst, sid. 47.
49. Skrock, sed och sägen, sid. 131.
50. Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 136.
51. Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 43.
52. Se även Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 44.
53. Gudstrons uppkomst, sid. 43.
54. Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 57.
55. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 279.
56. Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 46.
57. Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 52.
58. Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 46.
59. Upplands fornminnesförenings tidskrift, XIX, sid. 57.
60. Se t. ex. Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 121 samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 624.
61. Se även i föregående not anförda ställen samt Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 26.
62. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 26, samt Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 278.
63. Jmfr Finlands svenska folkdiktning VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 623.
64. Värend och Virdarna, första delen, sid. 281.
65. En bok om Värmland III, sid. 213.
66. Fataburen 1912, sid. 23.
67. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 23.
68. Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 23.
69. En resa i Värmland, utgiven av Ernst Nygren, sid. 82—83.
70. Skrock, sed och sägen, sid. 123.
71. Svenska landsmål 1922, h. 3, sidd. 43—45.
72. Närkiska folkminnen, Sv. landsmål 1922, h. 3, sid. 45.
73. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 638.
74. Närkiska folkminnen, Svenska landsmål 1922, h. 3, sid. 51.
75. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 461, samt Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 138.
76. Ludvig Borgström: En resa genom Värmland, utgiven av Ernst Nygren, sid. 86.
77. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 639.
78. Jmfr även Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 56.
79. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 27.
80. Jmfr Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 59.
81. Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, sid. 214.
82. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
83. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 32.
84. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
85. Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sidd. 32—33.
86. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 635.
87. Skrock, sed och sägen, sidd. 125—126.
88. Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 69.
89. Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 31.
90. Se t. ex. Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 69, samt Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sidd. 124—125.
91. Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 206.
92. Om trolldom o. s. v., Svenska fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 127.
93. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 213.
94. Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift. XIX, sid. 69.
95. Heurgren: Djurskrock, sid. 89.
96. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 326.
97. Heurgren: Djurskrock, sid. 89.
98. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 314.
99. Heurgren: Djurskrock, sid. 88.
100. Se Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sidd. 55—57, samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 712.
101. Se även Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, andra uppl., andra bandet, sidd. 370—371.
102. Värend och Virdarna, första delen, sid. 275.
103. Värend och Virdarna, första delen, sid. 272.
104. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 272.
105. Se föregående not.
106. Jmfr Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, andra uppl., andra bandet, sid. 238.
107. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, andra bandet, sid. 264.
108. Fataburen 1912, sid. 29.
109. En bok om Värmland III, sid. 216.
110. Se t. ex. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 276, Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 65, samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 379—381.
111. Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
112. Värend och Virdarna, första delen, sid. 276.
113. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 275, Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 340 o. s. v.
114. Elias Grip: Bidrag o. s. V., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 67.
115. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
116. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 340.
117. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 414.
118. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 196.
119. Värend och Virdarna I, sid. 187.
120. Värend och Virdarna, första delen, sid. 189.
121. Värend och Virdarna, första delen, sid. 188.
122. Hammarstedt: Brödets helgd hos svenskarna, Samf. för Nordiska museets främjande, årg. 1893—1894 sid. 23.
123. Hammarstedt: Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 39.
124. Henrik Schück: Nordisk folktro, Studentföreningen Verdandis småskrifter 134, sid. 22.
125. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, del II, sid. 233.
126. Hammarstedt: Brödets helgd hos svenskarna, Samf. för Nordiska museets främjande, 1893—1894, sid. 23.
127. Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 33.
128. Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 36.
129. Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 39.
130. Arosenius: Säfsnäs socken, sid. 27.
131. Jmfr Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 230—231. Lapparnas åskgud kallas Akhegas, som översatts med »lillefar», Se Reuterskiöld: De nordiska lapparnas religion, sidd. 104—105.
132. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, första band, sid. 48.
133. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, första band, sid. 48.
134. Nordmann: Finnarna i mellersta Sverige, sidd. 4—7, samt Linus Brodin: Fryksdalens finnsocknar, sidd. 8, 143.
135. Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 62.
136. Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 296.
137. Värend och Virdarna, första delen, sidd. 231—232.
138. Även tsheremisserna betraktade molnen som levande varelser, vilka kunde förstå tal, så att man kunde kalla dem till sig eller — såsom enligt anförda exempel skedde även bland Värmlandsfinnarna — uppmana dem att draga bort till andra trakter. Se Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 69.
139. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 231.
140. Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sidd. 67—68.
141. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid 462.
142. William Andersson: Folktro från Blekinge skärgård, Folkminnen och folktankar 1920, h. 4—6, sid. 123.
143. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 610.
144. Fryksdalens finnsocknar, sid. 155.
145. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 463, samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 595.
146. Ambrosiani, Grip, Kruuse: Folkloristisk mosaik, Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 46.
147. Sägner om den förborgade kitteln, Fataburen 1914, sidd. 252—253.
148. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 595—597.