Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Kapitel 6

←  Kapitel V

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning av Johan Viktor Palmqvist Kapitel VI

Kapitel VII  →

VI.

Även de personliga andemakterna kunna tagas i anspråk för magiska ändamål: animistisk magi.^[1] I allmänhet framträder denna magi som en svart magi, ond magi, även därför att de andar efter döda människor eller de personliga naturväsen, vilkas ingripande påkallas, genom kristendomen demoniserats och identifierats med djävulen och hans anhang, varigenom detta slags magi fått karaktären av en demonistisk magi,^[2] vars medel sålunda äro onda och vars mål följaktligen även måste vara onda.

Redan i det föregående har påvisats, huru de dödas andar tänktes hänga samman med ett natursubstrat, t. ex. en benkota (»dökota») och huru besittningen av en sådan medförde makt över den ande, som stod i förbindelse därmed, och sålunda utgjorde ett medel till dess utnyttjande i magiskt syfte. Det har förut omtalats, hur Lars Jansson i Granberget, Gustaf Adolf, hade träffats av en förödande sjukdom, vilken trollkarlen Lars Håkansson ansåg bero på, att »hela Gustaf Adolfs kyrkogård», d. v. s. andarna där, hade samlats i huset genom de stölder av ben, som Lars Jansson förövat. Föreställningen, att man på detta sätt kunde sammanhopa andemakter omkring sig och att dessa kunde bli farliga för sin behärskare, särskilt när han blev gammal och svag, så att han ej längre kunde »hålla ordning» på dem, framgår även av det svar författaren fick av ortsbefolkningen på sin fråga, vad som möjligen kunde vara orsaken till spökerierna i Röjden, Södra Finnskoga, år 1900, nämligen att en sjuk finngumma, som fanns i huset, »hade dragit dit en hop, som hon ej längre kunde hålla reda på».

Natursubstratet kunde även utgöras av något annat, som på ett eller annat sätt stått i beröring med den döde. För att skydda värdefulla föremål mot tjuvar drog man trådar ur en liksvepning och kringgärdade därmed den plats, där föremålen förvarades. Eller ock lades ett silkesband i kors på bröstet av en död, varefter det placerades bredvid de föremål, som skulle skyddas. När tjuven närmade sig, fastnade han i detta. Eller ock räknade man alla leder på den döde och knöt för var och en av dessa en knut på en blå lintråd. Om en tjuv närmade sig för att stjäla det som skyddades av en sådan tråd, greps han av lika många händer, som det fanns knutar på tråden. Linus Brodin meddelar även från Lekvattnet, att man där för att skydda kålrotsängarna för tjuvar mätte runt omkring dem med en käpp, varmed ett lik förut blivit mätt, vilket medförde, att tjuven blev fastlåst, när han kom in på detta område.^[3]

Salomoniska konster anvisar som ett medel att förhindra stöld från ett lass under resa, att man skall sy med en vit silkestråd tre gånger avigt genom näsan på en död och sedan sätta nålen i lasset.^[4] Enligt samma svartkonstbok skall man för att »få en tjuv ståndande» taga en tråd, som är »rätt spunnen och avigt tvinnad», och därmed mäta »ett liks bredd från längsta finger till långfinger, som är en fang, sedan dess längd». Vid varje mätning slås en knut, varjämte läses: »Allt vad som inom hank och stör är, det stånde kvar, till dess att man får se, vad tjuven stulit haver in Nom.» o. s. v.^[5]

Natursubstratet kunde även utgöras av ett djur, särskilt en groda eller padda, vilkas betydelse inom den svarta magin redan förut belysts. Trollskottet kunde sålunda bindas på ryggen av en groda, som på så sätt fick vidarebefordra det. Huru man återförde fallandesot tillbaka på dess förorsakare genom att lägga hår och naglar av den sjuke i en påse, som sedan bands på ryggen av en groda för att av denna återföras till förövaren, är redan omtalat. Om en gumma i Fastnäs, Norra Ny, berättar Lundqvist, att hon i sin källare hade ormar, vilka drogo andras mjölk, samt paddor, vilka sögo mjölken från korna och ställde den till en pinne i en vägg eller annat föremål, som tjuven sedan i sin tur kunde mjölka.

Föreställningen om ormen såsom ett själadjur på grund av dess vistelseort i jorden — där ju de döda nedläggas — är enligt Martin P:son Nilsson ganska allmänt utbredd.^[6] Eva Wigström säger sig endast i Blekinge ha funnit föreställningen om paddorna såsom jordvättar och grodorna såsom bovättar.^[7] Enligt Hyltén-Cavallius anses dock även i Värend paddorna såsom bolvättar, vilka om dagen antaga denna skepnad.^[8] Föreställningen, att »fröder» eller grodor kunna suga mjölken av korna framskymtar i Salomoniska konster i en föreskrift rörande rätta medlet att förhindra sådan åverkan.^[9]

Ett par spiritusar.

Som en övergångsform mellan dessa levande djur såsom uppenbarelseformer för avlidnas andar eller naturväsen samt det rent konstgjorda substratet torde man ha att anse de s. k. spertusarna, vilka utgjordes av en humla eller en skalbagge, som skaffade sin ägare allt vad han önskade. Den som hade en sådan, var sålunda aldrig utan pengar. Spertus (spiritus = ande) var en manifestation av djävulen, åt vilken dess ägare troddes vara förskriven. Den förvarades i en tobaksdosa, och när ägaren dog kröp den in i hans mun. Enligt Segerstedt skulle den, som ville förskaffa sig en spertus, »avsäga sig förbindelsen med Gud och Kristus och förbinda sig att alltid tjäna djävulen. Förbindelsen skulle sedan läggas under kyrkdörren, så att ingen fick se den, varpå den förskrivne tre torsdags- och tre söndagsnätter skulle gå till kyrkan och muntligt upprepa den skrivna förbindelsen. Då kommer den onde, och avtalet uppgöres muntligen, varefter den onde på samma sätt tager blod ur fingret, och ett kontrakt uppgöres, vilket båda underskriva med sitt blod. Då fås spiritusen, som liknar en mask, geting eller mjödhumla, och från den kan mottagaren aldrig bli fri. Med denna ande följer penningar, styrka och mod. Den som har spiritusen skall låta två hårtestar i nacken, haltion vansokoita, växa utan att någonsin klippa dem. Spiritusen födes med spott, som lägges i dosan, där den förvaras».^[10]

De i Nordiska museet förvarade spiritusarna, vilka beskrivits av Hammarstedt^[11] och Schnittger,^[12] äro konstgjorda figurer från Östergötland och Småland av padd-, ödle- eller sköldpaddliknande utseende. De förvaras alla i svarvade trädosor med lock. Hammarstedt angiver även, att spiritusarna allmänt beskrivas »såsom liknande tordyvlar, möhumlor eller andra krypdjur».^[13] Flenzberg anför efter en berättare från Östergötland en beskrivning av spiritusen dels som »en skalbagge», dels som »ett litet benrangel» i en dosa.^[14] Schnittger ser häri en antydan om att dessa konstgjorda figurer härleda sig från ett ursprungligt bruk av ett verkligt djur och menar, att detta från början varit en snok.^[15] Flenzberg anför från Dillnäs, Södermanland, att vitormen — den orm, vars spad skänker klarsyn — kan fodras levande och att han då »åt sin ägare drar pengar och annat gott».^[16] Enligt Hammarstedt och Flenzberg skulle spiritusen fodras med »nykter spott»;^[17] eller ock, enligt vad Hammarstedt anför från Småland och Östergötland, med en bloddroppe ur vänstra handens ringfinger, som skulle givas varje torsdagskväll.^[18] Sistnämnda författare angiver även föreställningen, att den som vid sin död var innehavare av en spiritus, var hemfallen åt evig fördömelse.^[19]

Av det ovan anförda synes framgå, att spiritusarna äro den artificiella fortsättningen av djur, vilka representerade jordmakterna och genom vilka dessa sålunda kunde tagas i magins tjänst. Ormarnas, paddornas och grodornas roll härutinnan har redan påvisats; att ödlor, maskar, skalbaggar och humlor tillmättes samma betydelse, låg ju, med hänsyn till deras nära förbindelse med jorden — humlorna bygga ju där sina bon — ganska nära till hands. Då spiritusen sålunda är en uppenbarelseform av jordmakterna, vilka på ett senare stadium uppgått i Oden såsom dödsgud, ligger det, med hänsyn till den redan förut påvisade identifikationen mellan Oden och djävulen, i öppen dag, huru spiritusen i kristen tid kommit att bli även denne senares representant. Men såsom dödens och underjordens gud är Oden i likhet med den grekiska Hades^[20] även behärskare av alla i jorden gömda skatter och är sålunda även rikedomens gud och givare av rikedomar, och även denna egenskap har genom identifikationen överförts på djävulen.^[21] Därmed är också uppkomsten av föreställningen om spiritusen såsom samlare av rikedom klarlagd. För att bli rik skulle man enligt Hyltén-Cavallius »ge sig Oden i våld»,^[22] vilket var liktydigt med att giva sig i den ondes våld. Huru bruket att med blod förskriva sig åt näcken genom dennes uppgående i Oden och Odens identifikation med djävulen slutligen blivit formen för förskrivning åt denne, har redan förut uppvisats.

En synnerligen vidlyftig och på samma gång allmänt förekommande form av substrat för de andemakter, vilkas hjälp togs i anspråk, var den s. k. pukharen, på finska para,^[23] paara eller bjero.^[24] Pukharen förfärdigades av en sopkvast med strumpstickor som ben och ett garnnystan till huvud. Den höljdes sedan i ett brudkläde och ställdes på logetrappan, varefter man klappade i händerna. Den antog då gestalten av en hare med ett öga i pannan och kunde begiva sig vart den ville. Det har redan förut i annat sammanhang meddelats, huru man sökte »blåsa liv» i pukharen. Pukharens uppgift var närmast att stjäla mjölk ur grannarnas ladugårdar. När den utskickades, ställdes på kvällen koppar med litet mjölk i omkring smörkärnan. Dessa fylldes sedan av pukharen under natten. När pukharen mjölkat i en ladugård, efterlämnade han vita kakor på väggarna, de s. k. pukrukorna. Om man stack i dessa pukrukor, droppade det blod ur dem, och den stulna mjölken förvandlades till blod. Låste man in pukrukorna inom sju lås, tvingades pukharens ägare att infinna sig och blev därigenom röjd. Samma syfte vanns, om pukrukorna brändes eller pukharen fångades och piskades i en korsväg. Stickningen i pukrukorna borde ske med söm, vilka blivit smidda tre och tre efter varje uppglödgning av järnet. För att undersöka, huruvida en pukhare besökt ladugården, skulle man enligt Segerstedt taga smör av mjölk från en sådan ladugård med en kniv, som smitts av nio »ångeruddar», d. v. s. avbrutna knivsuddar eller uddar av verktyg, som misslyckats vid tillverkningen; uppkom blod genom knivens beröring med smöret, var misstanken bekräftad. Brodin meddelar härtill ytterligare från Lekvattnet, att pukharen eller mjölkharen gjordes av sju sorters garn, så att den liknade ett djur med strumpstickor till ben. Den skulle sedan läggas i ett såll, som därefter bars till ett av vatten kringflutet ställe tre torsdagskvällar i rad. Sista kvällen skulle sållet skakas och en formel läsas, varefter puken blev ett levande djur. Om husmodern silade en skvätt mjölk i kärlen, drog pukharen mjölk till huset under natten och fyllde dessa. Om man piskade »pukdyngan» med en kvast från sju olika slags lövträd, blev puken skämd, för så vitt ej ägaren skyndade sig att låna någon sak av förövaren.^[25] Brodin anför vidare från Östmark, att pukharen tillverkades, därigenom att man klippte ull av benen från andras får med början nedifrån och spann därav en garnända, varav ett nystan hoprullades. I detta garnnystan, i vilket inga knutar fingo förekomma, insattes tre strumpstickor, varefter man lade alltsamman i ett såll och gick i övrigt tillväga på samma sätt som i Lekvattnet. Den läsning, som förekom i Östmark, meddelas även: »Kuka tässa on kulemässa, kuka tässa on näkemässa, ja kuka tässa on keksimässa, kun ej parasynny?» (Vem är med och hör, vem är med och ser, vem är med och varsnar, så att inte puken blir till?)^[26] Slutligen upplyser konstsmeden Carl Eriksson i Arvika i en uppsats i Värmlands Läns Tidning,^[27] att pukharen även kunde stjäla kraften ur åkern och från kreaturen samt röva andra nyttigheter, vilka hemfördes till ägaren. Den kunde även komma utom räckvidden av ägarens trollmakt och drev sedan omkring som »löskepuke», anställande allt slags ofog, var den drog fram.

Mycket talar för att pukharen och spiritusen ha ett gemensamt ursprung och att de makter, som skymta bakom dessa mystiska figurer, äro identiska. I svensk-finland förvarades såulnda bjäran i en dosa eller påse och föddes med spott.^[28] Den var en guldglänsande skalbagge eller ett förgyllt bi.^[29] Bjäran anskaffas genom förbund med den onde, som anropas tre torsdagsaftnar i en korsväg och vid förbundets upprättande erhåller tre droppar blod ur ringfingret.^[30] Bjäran anses vara djävulen själv och för även pengar till gården. Man kommer i gunst hos honom, om man natten till varje böndag sätter sig på en sten vid en fors;^[31] enligt Brodin fördes ju de yttre ingredienserna till pukharen till vatten för att där få liv. Dessa meddelanden samt den till författaren lämnade uppgiften, att pukharen har ett öga i pannan föra liksom uppgiften om förbundets ingående med blod ur vänstra ringfingret tanken till näcken och Oden.

Från olika håll i Sverige uppgives, att mjölkharen eller bjäran förfärdigades av trasor, huvuddukar,^[32] en näsduk jämte vävsolvor och pinnar, som bränts i bägge ändarna,^[33] kvastar,^[34] nystan med stickor, brända i båda ändar, till ben^[35] o. s. v. I svensk-finland användes även ull, stulen skärtorsdagsnatten från sju fähus, spunnen påskmorgonen och nystad på en oblat.^[36] Sven Lampa meddelar, att man lade ingredienserna i ett såll, som bars tre torsdagskvällar till en korsväg, (där ju allehanda väsen plägade samlas), där man sållade vid midnatt, varvid mjölkharen hoppade ur sållet tredje natten.^[37] Den kunde antaga gestalten av en hare, en liten krokig gubbe med långt skägg, ett nystan, en tordyvel, en groda o. s. v.^[38] I svensk-finland blåste man liv i bjäran;^[39] i Västerbotten och Jämtland gjordes den levande med tre droppar blod från ett finger.^[40] Pukrukorna (ett slags svamp) betraktades i Värend såsom smör, som spillts av trollharen, diharen eller bjerjaharen, och kallades därför trollsmör. Om man skar i sådant smör med »vådastål», stål av ett eggjärn, som av våda blivit sönderbrutet, så kom blod ut.^[41] Smör av mjölk, som bjäran anskaffat, blev enligt den bohusländska folktron blodigt, om man skar däri med en »ångerstålskniv» (smidd av nio avbrutna uddar eller spetsar av stål.)^[42] I Småland piskade man pukrukorna eller trollsmöret med hagtorn eller nio slags fruktbärande träd, varvid ägarinnan infann sig för att få låna tre ting,^[43] eller man uppbrände det i bakugnen med påföljd, att hon dog.^[44] I svensk-finland betecknades bjäran som en »hin håles hantlangare», av vilken man kunde få allt vad man önskade.^[45]

Möjligt är ju, att i åtskilliga även här ovan anförda exempel en förväxling av spiritusen och pukharen föreligger, vilket även Heurgren förmodar i fråga om en del av honom anförda uppgifter.^[46] Men redan möjligheten av en sådan förväxling visar ju det nära sammanhanget mellan dessa två företeelser och att gränsen dem emellan är flytande. Men även hos utpräglat olika artade typer framträder ju gemensamheten i vissa drag, t. ex. blodöverlåtelsen o. s. v.

En enklare form av substrat, varigenom andemakterna kunde verka, var den pinne, till vilken den förut nämnda, av Lundqvist omtalade, gumman i Fastnäs ställde den mjölk, som hennes ormar och grodor sögo från andras kor. Arosenius berättar även, att finnen Lars Jonsson i Nordmark en gång fått besök av en lapp, som frågade, vem som hade det bästa ölet i Filipstad, varefter han, sedan han fått besked därom, kastade en kniv, så att den högg sig fast i takåsen och fyllde sedan en bytta med öl, som rann ur skaftet på kniven.^[47]

Runestam och Samuelsson meddela från Värmland, utan närmare ortsbestämning, att trollkäringarna troddes kunna mjölka grannens kor genom att sätta en pinne i väggen till hans ladugård.^[48] Pär Söderbäck omtalar, huru en präst i Småland förmådde sin piga att genom en läderrem, fäst vid köksbordet, mjölka en ko, tillhörig en torpare under prästgården, så att hon dog;^[49] enligt Louise Hagberg kunde mjölkning av grannens kor ske genom en kniv, som stacks i en stubbe eller en vägg;^[50] i uppsatsen »Om folklig övertro» omnämner Lampa föreställningen, att man genom samma medel kunde vita till sig mjölk, brännvin o. s. v.^[51]

Kvastens betydelse som andesubstrat framgår redan av dess förut omtalade användning vid pukharens framställning. Den brukades även av påskkäringarna, som redo därpå vid sina färder till Blåkulla. Även ugnsrakor brukades vid dessa. Konstsmeden Carl Eriksson erinrar i en uppsats i Värmlands Läns Tidning,^[52] om den gamla versen å påskbrev: »Sopa raka jag dig sänder», o. s. v.

Föreställningen om detta slags häxeri är så allmänt utbredd och känd, att ett närmare ingående därpå torde vara överflödigt. Redan förut har påvisats, att dessa färder kunde företagas under förhamning. Här är det uppenbart, att häxan tänktes färdas i vanlig kroppslighet med tillhjälp av de andar, för vilka kvasten eller ugnsrakan utgjorde substrat. Ugnssopans och rakans betydelse i detta fall, liksom de brända stickornas vid framställandet av pukharen, berodde väl på deras samband med elden, liksom även efsingarnas och solvtrådarnas användning för det senare ändamålet sammanhängde med vävstolens särskilt maktförande egenskaper vilka förut påvisats. Sopans egenskaper torde på grund av likheten i utseende och användning ha överförts på kvasten. Banden kring dessa ha väl också på grund av cirkelformen och sin sammanhållande förmåga bidragit till deras betydelse. Särskilt var detta fallet, om bandens antal var tre, i vilket fall en sådan »trebandskvast» t. o. m. kunde öppna dörren för häxorna på skärtorsdagsaftonen, varför det ena bandet då borde avskäras en sådan.

Linderholm påvisar i sin uppsats Nordisk magi att häxorna ursprungligen varit onda naturväsen, troll, vilka ridit på demoner i djurgestalt, en föreställning, som sedan överförts på trollkunniga människor och givit upphov till häxväsendet,^[53] och erinrar särskilt om den grekiska Hekate, som flög eller red omkring om nätterna, åtföljd av en skara demoner i gestalt av hundar och vargar, som tuktades med hennes ormgissel.^[54] På samma sätt ha ju även de förut omtalade trollen eller onda andarna i virvelvinden blivit förvandlade till trollkäringar, som äro ute och stjäla hö. Av de exempel härpå, som förut anförts, framgår, att den tidigare föreställningen är förhärskande i finnbygden, den senare i svenskbygden.^[55]

Trädrotens betydelse i den demonistiska magin, som även framhålles i Finlands svenska folkdiktning, där även dess nära samband med bjäran^[56] omtalas, belyses av följande exempel från vårt område.

En person i Norra Ny begav sig upp till Lappland för att söka hjälp hos en trollkunnig lapp mot en illvillig granne, som oupphörligt stämde björnen på hans kreatur. Då det var nära julen och mannen uttalade sina farhågor för att han icke skulle kunna hinna hem till helgen, lovade lappen, att om han fick en ko och en kopparkittel av honom, skulle han komma hem, om han ej begav sig i väg förrän julafton. Mannen gick in på förslaget, och lappen lät honom då sätta sig på en stubbrot, vid vilken var fäst ett rep med tre knutar. På denna skulle han nu få rida hem, och för varje knut han löste skulle farten ökas. Efter hemkomsten skulle han skicka stubbroten tillbaka med den utlovade kon och kopparkitteln. Mannen for och kom hem lagom för att äta julgröten, infriade sina förbindelser till lappen, och på våren lade sig utanför hans grannes ladugård en väldig björn, som icke kunde dödas, förrän man laddat geväret med silverkula.

Ett i fråga om trollknutarnas roll i detta slags magi motsvarande exempel, som på samma gång belyser sammanhanget mellan här behandlade föreställning och närmast föregående, anföres av Hyltén-Cavallius^[57] från Leksand.

En man kastade sin kniv mot en trolliling och träffade den där framfarande trollkäringen i låret, så att kniven fastnade. Samme man gick sedermera en dag vilse i skogen och kom till en lappkoja. Lappkäringen gav honom mat men visade honom även kniven, varmed han sårat henne, då hon for fram i ilingen. Då han efter några dagar ville fara hem men ej kunde hitta vägen, lät käringen honom sätta sig i en lappho och satte för denna ett tåg med tre knutar. Han löste upp den första och for med lapphon upp i luften men nöjde sig ej med farten utan upplöste efterhand även de båda andra med påföljd, att farten blev så stark, att han vid framkomsten kastades ur hon och bröt ett ben.

Runestam och Samuelsson berätta om sjörån, som gav en skeppare på Vänern en näsduk med tre knutar, vilkas upplösande medförde vind. Han skulle endast upplösa två, men gav efter för frestelsen och upplöste alla tre med påföljd, att fartyget av den häftiga farten vid landningen gick långt upp i Mariebergsskogen vid Karlstad.^[58]

Om Pekka-Anna i Gåsborn berättas, att hon ibland lät sin näversäck dansa eller gå framför sig på vägen.

Som förbindelseled med de makter, vilkas hjälp påkallades, tjänade även det element eller den plats, där de ansågos ha sitt tillhåll. Trollskottet kastades sålunda i vatten eller i en korsväg i syfte, att makterna där skulle vidarebefordra det. Då den förutnämnde Lars Jansson i Granberget ville hämnas på sin granne Sven Danielsson, emedan denne skickat ett skott på en av hans hästar, lät han, då han själv — på grund av den förutnämnda, av andarna från Gustaf Adolfs kyrkogård förorsakade sjukdomen — var oförmögen att gå, sin pojke begiva sig till Sven Danielssons källa och kasta en påse i vattnet. När denna föll ned i källan, hördes en häftig knall, och en räv med lysande svans sågs springa omkring Sven Danielssons hus. Då man i Östmark ville »göra efter» stulet gods, tog man jord från en grav och lade vid tröskeln till det hus, där stölden förövats, varefter man lade sig på knäna och läste Fader vår baklänges samt slog i marken med händerna,^[59] varvid puken (djävulen) infann sig och mottog uppdraget att tillrättaskaffa det stulna. Vansinne, som troddes vara förorsakat av onda andar, sökte man bota genom att strö kyrkogårdsjord omkring det hus, där den sjuke bodde, eller under hans huvudkudde.

Enligt Heurgren kan trollskottet, som påsättes av häxor och trollkunnigt folk, förmedlas av en död eller av djävulen själv.^[60] Pär Söderbäck anför från Småland en formel för botandet av skott, av vilken framgår, att skottet tänktes förmedlat av ett troll.^[61] Från svensk-finland berättas om en trollkarl, som skulle tillrättaskaffa ett par stövlar, som stulits från en dräng och därför jämte den bestulne begav sig till kyrkogården, där trollkarlen lade sig på knä och läste, varvid drängen fick se en massa andeväsen på kyrkogården. Stövlarna blevo också tillrättaskaffade.^[62] Enligt Hyltén-Cavallius är gasten, vålnaden efter en ond människa, djävulen själv, som tager den i besittning och far omkring därmed och spökar.^[63] I Grekland ansågs epilepsi och vansinne vara förorsakat av onda andemakter,^[64] och dessa kunde enligt föreställningen i svensk-finland med tillhjälp av kyrkogårdsjord påskickas en människa och tillskynda henne sjukdomen.^[65] Då sålunda kyrkogårdsjord brukades som medel mot sådana sjukdomar, skedde det tydligen enligt regeln, att »man tager boten, där man fått soten».

Den demonistiska magi, som hittills behandlats, kan så tillvida betecknas såsom kontagiös magi, att den söker kontakt med andarna genom ett materiellt substrat. Men även dessa makter kunde anlitas utan ett sådant genom besvärjelser och andra åtgärder.

Redan har omtalats, huru Rå-Pär, skogsråns gunstling, av sin älskarinna fördes över en sjö i Gustaf Adolf till platsen för deras kärleksmöten. Om en trollkarl i Norra Ny berättas, huru han vid ett tillfälle förflyttade en person, så att han kunde se sin hustru och hennes förehavanden, ehuru hon var långt borta. från hemmet.

Av allt att döma är sistnämnda historia en variant till en liknande, anförd från Småland av Weis, ehuru substratet här icke saknas. Den handlar om en korpral, som deltog i finska kriget och därvid blev älskad av en finnflicka, som lät honom fara hem på en sopkvast och se allt vad hans hustru företog sig.^[66] Lampa omnämner samma historia utan att angiva något föremål, varpå färden genom luften skedde.^[67]

Demonernas makt kunde brukas till utövande av tvång på människor och djur. Tvång på människor förekom ofta vid återskaffandet av stulet gods. Om trollkarlen Päger i Lekvattnet berättas, att när han vid ett tillfälle återskaffade en stulen sele uppstod »ett förfärligt väsen» i den intill platsen för stöldens förövande närbelägna skogen, och strax därpå kom tjuven med selen. Redan förut har omtalats, huru man i Östmark för återskaffandet av stulet gods med kyrkogårdsjord och utförandet av vissa magiska riter tillkallade djävulen som hjälpare, och från Vitsand har i ett annat sammanhang anförts, huru man genom ritualmässig begravning av en groda förmådde samma potentat att infinna sig. Även i detta senare exempel gällde det återskaffandet av stulet gods. När djävulen infann sig, fordrade han, att den, som önskade hans tjänst skulle överlämna sig åt honom och häda Gud, varemot han i gengäld skulle fara i tjuven och tvinga honom att återbära det stulna. Detta tvång uppfattades såsom utomordentligt smärtsamt för den därför utsatte. Då de båda beryktade trollkarlarna Byggmästar-Jan och -Per vid ett tillfälle skulle återgöra ett stulet köttstycke beklagade de, att en så oskyldig varelse som ett djur skulle utsättas för så svåra lidanden. Tjuven var nämligen en hund.

Från svensk-finland meddelas föreställningen, att tjuvgods återställdes, därigenom att avlidnas andar och »diverse smågubbar» tillkallades å kyrkogården för att bistå den bestulne genom att ansätta tjuven, så att han tvingas att återlämna det stulna.^[68] Huru sådana andar i kristen tid identifierats med djävulen, har redan påvisats.^[69] Nordlander omtalar från Norrland huru vid återskaffandet av tjuvgods tjuven infinner sig med »hisklig brådska» och vanligtvis går baklänges, när han överlämnar det i ägarens händer.^[70] Samme författare berättar också om en präst i Ramsele, som genom trolldom förmådde några pojkar att återbära bly, som de stulit, varvid de tvingades att springa tre mils väg med sådan fart, att de voro skinnlösa under fötterna då de kommo fram.^[71] Även Pär Söderbäck anför från Småland, huru en trollkarl framtvingat återlämnandet av ett tygstycke, som stulits, och huru det blev ett »fasligt liv» i tjuvens hem, ända till dess att det återfördes till ägaren. Trollkarlen lovade, att om ej det stulna kom tillbaka inom tre dagar, skulle han laga, så att »blodet sprang ut under naglarna på tjuven».^[72]

Även djuren voro föremål för betvingelse av liknande beskaffenhet.

Då den förut av Arosenius omtalade lappen, som skaffade Lars Jonsson i Nordmark öl från Filipstad, fortsatte sin färd, hörde Lars Jonsson »dån och susande» från fallet och såg, huru en väldig fågelskara samlades omkring lappen, där han gick fram. Senare på sommaren befanns det, att skogsfågeln var så gott som försvunnen i Nordmarken.

Hyltén-Cavallius anför från Värend föreställningen, att lapparna kunde »kjusa skogsfågeln till sig», men tillägger, att detta icke kunde ske, utan att det blåser nordanvind.^[73]

När någon färdades med häst, kunde det hända, att en trollkunnig fiende skickade en ond ande i hans väg, vilken under skepnad av något djur, ofta en stor svart hund eller något dylikt, lade sig i vägen och hindrade framkomsten. Huru man upptäckte sådana väsen genom att se genom remtyget till betslet och huru de fördrevos med spottning, är redan omtalat. Om en trollkäring Brita Hansson i Mossfallet, Gustaf Adolf, berättas, att hon kunde tvinga hästar att springa, vart hon ville, och även förmå dem att komma till sig, när hon önskade. När Finn-Erik i Amnerud en gång skulle föras till Karlstad för att sitta av böter, stannade hästarna efter några hundra fots färd och kunde ej förmås att gå ur fläcken, så länge Erik var med.

Hyltén-Cavallius omnämner föreställningen, att Oden på sina jakter föregicks av svarta hundar, den senare folktrons helveteshundar, som troddes åtfölja djävulen eller voro utskickade av honom.^[74] Enligt samme författare kunde djävulen själv uppträda i hundgestalt.^[75] En häst kunde enligt Heurgren hållas tillbaka därav, att djävulen eller en ande efter en död satt på lasset, vilket upptäcktes, om man såg genom det avigvända betslet.^[76] Sparlösagumman opererade en häst på sjutton ställen, utan att någon behövde hålla den.^[77] När prästen och länsmannen ville arrestera Kloka Stina i Karshult, förmådde de icke lämna hennes gård, emedan hästarna stegrade sig och icke kommo ur fläcken, förrän Stina på de båda herrarnas bön hjälpte dem att komma i väg.^[78]

Den bland finnarna mest omtalade djurbetvingelsen var dock björnstämningen. Denna gick, såsom redan förut omtalats, ut på att driva björnen till anfall på kreatur, tillhörande någon fiende, på vilken man ville hämnas. Stundom, ehuru mera sällan, stämdes björnen även på människor, en föreställning, som helt naturligt grundade sig därpå, att björnen sällan anfaller människor. Det är karakteristiskt, att man tydligen icke kunde tänka sig, att björnen av fri vilja anställde någon skada utan att detta skedde genom tvång av onda makter, som påskickades honom av illasinnade människor.

Det har redan omtalats, att stämningen var för björnen en oerhörd plåga, så att han »tjöt och grät», när han måste däran. Möjligen tänktes detta lidande ligga även i motviljan att nödgas föröva illdåd, som han själv avskydde, men stämningen vållade nalle även svår fysisk smärta. Han måste nämligen, så snart han erhållit stämningen, genast med starkaste möjliga lopp infinna sig på den plats, där ogärningen skulle utföras, var han befann sig inom sju kyrksocknars avstånd därifrån. Farten var så stark, att hans fötter blevo skinnlösa och tungan hängde långt ut ur hans gap. Men hans raseri var också utomordentligt. För att tillägna sig detta i högsta möjliga grad klättrade han, innan starten skedde, först upp i ett träd och släppte ned sig för att genom den sålunda åstadkomna mörbultningen retas till det yttersta. När han påträffade den hjord, på vilken han blivit stämd, stannade han icke för att äta av det först rivna djuret utan dödade hela jorden och var så vild, att han tog blod i munnen och sprutade omkring sig.

Åtskilliga mer eller mindre dramatiska berättelser om björnstämningar äro i omlopp i finnbygden. Vitt utbredd och känd även av Segerstedt är historien om en trollkarl Daniel Persson från Nyskoga, som av misstag stämde björnen på sina egna kreatur i tro, att det var en grannes, som brutit sig in i hans ägor, och först insåg sitt misstag, då den enda, som lyckades rädda sig, svårt riven kom fram till gården. Om Pål i Risbråtarna, Norra Ny, berättas, att han hjälpte en granne att få hem kreaturen från skogen genom att öppna ladugårdsdörren och stämma en björn på djuren, så att de hals över huvud jagades hem i sina bås. En gård i Vitsand besöktes enligt brevskrivaren Johannes Nilsson en gång år 1840 av en tiggare, som, då han avvisades med förklaringen, att man hade varken kött eller fläsk, gick sin väg med försäkran, att de snart skulle få fullt upp därav. Några dagar senare kom en björn och dödade två kor samt sårade flera, så att de måste nedslaktas. Samme brevskrivare meddelar även, att ehuru det var sällan björnen stämdes på människor omtalas dock ett fall, då en man uppe vid gränsen mellan Värmland och Dalarna jagats av en stämd björn, ända till dess att han mötte en finngumma, som gav björnen »motstämning».

Då stämning av björn ansågs som en stor synd, kunde ju detta bero på att den betraktades såsom ett djävulens verk, emedan den utfördes med hans tillhjälp. Redan förut har omtalats, huru en man, vars skällko dödats av en stämd björn, kastade skällan i en bäck med orden: »När fan har stämt på skällan, är det bäst att göra sig av med den.» Ursprungligen är det väl även här skogsrån, som med sin järnpiska driver björnen, liksom fallet är vid björnjakten, ehuru hon, liksom alla andra hedniska väsen, genom kristendomens inverkan demoniserats och identifierats med djävulen. Men även själva besvärjelsen vid björnstämningen uppgives vara så hemsk, att även de finnar, som kände den, icke kunde förmås att meddela något därur till författaren. Möjligen ligger det syndiga i björnstämningen — den betecknas som en dödssynd — även uti det våld och tvång, som sålunda utövas på ett djur, som av finnarna uppenbarligen betraktats såsom heligt.^[79] Stämningen skedde genom besvärjelse, beledsagad av vissa magiska åtgärder: bl. a. spottade man och sparkade på en jordfast sten. En finne i Nyskoga uppgav även, att man klättrade upp i ett träd — ett sympatetiskt moment.

Utom björnen stämdes även vargar, särskilt av lappar, som gingo omkring och tiggde men blevo avvisade.

Björnstämningen är en form av magi, av vilken man knappast kan upptäcka några spår inom rent svenskt område. Till och med Linus Brodin, som dock lämnat åtskilliga värdefulla uppgifter från finnbygden, vet ingenting annat att berätta i detta fall, än att en trollkunnig finngubbe i Östmark »satt en björn på Hallsjö-Dordi, då hon befann sig i kokhuset», ett anslag, från vilket Dordi dock klarade sig genom sina egna konster.^[80] Runestams och Samuelssons uppgift, att de kloke »kunde stämma björn, så att man fick skjuta honom eller så att han slog kon för någon», är icke lokaliserad men av allt att döma hämtad från finnbygden.^[81] Gottlund skriver om de finska trollkarlarna, att de stämma björnar och rovdjur på varandra och kunna ibland låta det stämda djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att det förmår uträtta något på någotdera stället, och på det sättet kunde de låta björnen fortsätta, ända till dess att skinnet nötes av dess fötter. Samme författare känner även besvärjelsen vid björnstämning och anför den på finska. Även Gottlund synes anse stämning av björn som den vanligaste men nämner även, att vargstämning förekom.^[82]

Såsom tillskyndare av sjukdomar och plågor av allehanda slag kunde andemakterna brukas till åsamkandet av sådana, ja, t. o. m. döden såsom hämnd på hatade fiender. Huru fullständigt man skilde de kroppsliga plågorna från deras naturliga orsak och trodde dem vara direkt vållade av onda andar, framgår av föreställningen, att den trollkunniga barnsängskvinnan kunde ställa sina plågor på ett dött ting eller en ovän, som sålunda fick lida alla med födelsen förenade kval, under det att hon själv födde sitt barn utan smärta. En kvinna i Totjärnsberget, Nyskoga, kom alltid upp morgonen efter sedan hon fött barn. Hon ställde nämligen värkarna ibland på stugan, vid ett annat tillfälle på en vält, så att den rycktes och slets. och en gång på en mansperson, på vilken hon ville hämnas, med påföljd, att denne kröp omkring i kolkojan, där han befann sig och jämrade sig högljutt.

Föreställningen om detta slags plågoöverföring möter även i svenskbygden. Hyltén-Cavallius omtalar från Värend tron, att om någon fick häftig kolik berodde det på att en trollpacka »vitat» på honom sina födslovåndor, vilka den sålunda angripne i sin tur kunde vidarebefordra på en huggkubb, om han kring densamma knäppt sin livrem och högg en yxa i kubben, i vilket fall denna började ryckas och skakas.^[83] Sundblad vet även berätta från Västergötland, huru vid ett tillfälle en zigenarkvinna födde ett barn i ett landsvägsdike, varvid efter en gest från barnaföderskan en dräng nedföll ute på åkern »under symptomer, som åtfölja vanliga barnsängsplågor».^[84]

I Värmlands finnbygd möter man även den rena förgärningsmagin, som går ut på att tillskynda en ovän förstörelse och död. Tämligen vitt utbredd är där historien om en präst i Älgå, som nekade att giva en döende finne nattvarden och som straff därför påsattes en halsåkomma av sådan beskaffenhet, att han enligt finnens förutsägelse aldrig mer kunde predika. Borgström känner händelsen och meddelar, att finnen i fråga var den förut omtalade Mattes i Glasnäs, Älgå, och att omständigheterna vid hans död voro sådana, att de ej kunde anföras »utan att svårt kompromettera den ännu (år 1845) levande prästmannen som Mattes tillkallat i sina sista stunder», och tillägger, att »denne präst, ehuru frisk och sund och varande i sina bästa år, sedermera aldrig utan de största ansträngningar kunnat besöka kyrkan eller förrätta gudstjänsten».^[85] Ett liknande öde drabbade den som vid ett tillfälle jagade bort en finsk tiggare från Finnhultet i Nordmarks socken på gränsen till Gustaf Adolf, i det att han träffades av en så svår värk, att inte ens Näveråsfinnen kunde bota den.

Slutligen kunde trollkarlen med andarnas hjälp omedelbart tillskynda en människa döden. Den förutnämnde trollkarlen Lars Håkansson från Gumhöjden, Gustaf Adolf, som befriade Lars Jansson från andarna på Gustaf Adolfs kyrkogård, föll själv offer för onda makter, vilka en kvinna, som han bedragit, till hämnd påskickade honom, då han utan att medföra sin trollpåse befann sig på hemväg från Gustafsfors med påföljd, att han blev »vriden ihjäl» av det onda följet.

Inom svenskbygden är det svårt att finna motsvarigheter till här ovan exemplifierade förgärningsmagi^[86] — svart magi — i vilken den onda avsikten söker realisera sig med tillhjälp av onda makter som medel.^[87] Detta slags magi eller trolldom i detta ords egentliga mening anses ju också bland den svenska befolkningen vara en finnars och lappars speciella konst.^[88] Huru vissa av den värmländska finnbygdens mera kända utövare av magiska konster på olika sätt särskilt utmärkte sig inom denna genre, skall i det följande närmare omtalas.

1. Linderholm: Nordisk magi, Sv. landsmål och svenskt folkliv, h. 1, årg. 1919, sid. 16.
2. Se föreg. not.
3. Fryksdalens finnsocknar, sid. 14.
4. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 22.
5. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 29—30
6. Primitiv religion, sid. 39.
7. Djurlivet i folkets tro och sägner, Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 10, sid. 178.
8. Värend och Virdarna, första delen, sid. 272.
9. Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 83.
10. Jmfr även Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 36.
11. Svensk forntro och folksed, häft. 1, sid. 53.
12. En trolldosa från vikingatiden, Fataburen 1912, sid. 101.
13. Svensk forntro och folksed, h. 1, sid. 52.
14. Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 114.
15. En trolldosa från vikingatiden, Fataburen 1912, sid. 102.
16. Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 112.
17. Svensk forntro och folksed, h. 1, sid. 52, samt Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 112.
18. Svensk forntro och folksed, h. 1., sid. 52.
19. Se föreg. arb., sid. 52.
20. A. M. Alexanderson: N. F., del 10, kol. 964.
21. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 218.
22. Se föreg. not.
23. Brodin: Fryksdalens finnsocknar, sid. 140, och Wiklund: Lapsk mytologi, N. F., 19, kol. 168.
24. Heurgren: Djurskrock, sid. 118.
25. Fryksdalens finnsocknar, sid. 11.
26. Fryksdalens finnsocknar, sid. 140. Texten korrigerad av språkkunnig i finska.
27. Fredagen den 15 juli 1921.
28. Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 436, 438.
29. Se föreg., sid. 441.
30. Se föreg., sid. 447.
31. Se föreg., sid. 439.
32. Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 203.
33. Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 60, Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 440, Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 224, m. fl.
34. Heurgren: Djurskrock, sid. 122.
35. Se föreg. arb., sid. 119.
36. Finlands sv. folkdiktning, VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 446.
37. Om folklig övertro, Föreningen Heimdals skrifter n:o 39, sid. 16.
38. Heurgren: Djurskrock, sid. 118.
39. Finlands sv. folkdiktning, VII: I. Övernaturliga väsen, sid. 447.
40. Heurgren: Djurskrock, sid. 121.
41. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 440.
42. Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 225.
43. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 440—441.
44. Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 59.
45. Finlands svenska folkdiktning VII: I. Övernaturliga väsen, sid. 444.
46. Heurgren: Djurskrock, sid. 118, anm.
47. Beskrivning över provinsen Dalarna, III: Säfsnäs socken, sid. 81.
48. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sid. 203.
49. Skrock, sed och sägen, sid. 58.
50. Påskhögtiden, sid. 67.
51. Föreningen Heimdals folkskrifter n:o 39, sid. 17.
52. Årg. 1921 den 27 juli.
53. Sv. landsmål 1919, h. 1, sidd. 139, 146—147 och 149. De föremål, på vilka häxorna redo, äro alltså att betrakta som substratet för dessa bärande demoner.
54. Sv. landsmål 1919, h. 1, sid. 150.
55. Tydligen är det iakttagelsen av virvelvindarnas framfart bland lättare föremål, som ligger till grund för föreställningen, att andemakterna kunde föra människor och ting genom luften.
56. VII: 1, Övernaturliga väsen, sid. 449.
57. Värend och Virdarna, andra delen, anm. sid. LIV, par. 129.
58. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sidd. 214—215.
59. Även i Grekland kallade man på underjordens makter genom att slå i marken. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch II, sid. 236.
60. Djurskrock, sid. 185.
61. Skrock, sed och sägen, sid. 94.
62. Finlands svenska folkdiktning, VII: I. Övernaturliga väsen, sid. 270—271.
63. Värend och Virdarna, första delen, sid. 467.
64. Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, II, sid. 288.
65. Finlands svenska folkdiktning, VII: I. Övernaturliga väsen, sid. 266.
66. Sägner och historier, Sv. landsmål 1906, h. 3, sid. 125.
67. Om folklig övertro, Föreningen Heimdals folkskrifter n:o 39, sidd. 18—19.
68. Finlands svenska folkdiktning, VII: I. Övernaturliga väsen, sid. 273.
69. Se även föreg. arb., sid. 281.
70. Om trolldom o. s. v., Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 118.
71. Se föreg. arb., sid. 115.
72. Skrock, sed och sägen, sidd. 90—91.
73. Värend och Virdarna, första delen, sid. 441.
74. Värend och Virdarna, första delen, sid. 216.
75. Se föreg. arb., sid. 226.
76. Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sidd. 226—227.
77. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sidd. 324—325.
78. von Sydow: Kloka Stina i Karshult, Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening, II, 1910, sid. 32.
79. Björnens förhållande till de övernaturliga väsendena framgår även av en berättelse av Borgström om finnen Mattes i Glasnäs i Älgå, som var en väldig björnjägare och hade nedlagt nio björnar, men efter den sista av dessa fått besök av en mängd troll, som beklagade, att han anställde sådan förödelse bland deras boskap, och tvingade honom att offra för att undgå deras hämnd. En resa i Värmland, sid. 70.
80. Fryksdalens finnsocknar, sid. 144.
81. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sid. 202.
82. Försök o. s. v., sidd. 37—38.
83. Värend och Virdarna, första delen, sidd. 437—438.
84. Gammaldags seder och bruk, sid. 286.
85. En resa i Värmland, sid. 71.
86. Nordlander: Om trolldom, Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 118.
87. Söderblom: Gudstrons uppkomst, sid. 202—204.
88. Borgström: En resa i Värmland, sid. 81, Axelson: Vandringar, sid. 52, Nordlander: Om trolldom, Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 114.