Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning av Johan Viktor Palmqvist Kapitel VII

Källor  →

VII.

På framstående utövare av magiska konster förekommer ett ganska stort antal exempel i den värmländska finnbygden. Denna förmåga kunde bero på en rent medfödd personlig utrustning, en födelsenatur: synty.^[1] Sålunda berättar upptecknaren N. G. Lundqvist om Myr-Lisa i N:a Ny, att hon kunde behärska elden, så att stora skogseldar, vilka rasade i grannsocknarna, måste upphöra vid gränsen av N:a Ny, och än i dag lär man säga i N:a Ny: »Myr-Lisa frir oss för elden.» Samme brevskrivare berättar även om Lillman i Kårbol i samma socken, att han vid en uthusbrand kunde begränsa elden till logen, där den uppkommit, genom att gå omkring densamma, varigenom de övriga husen räddades. Huru vissa trollkunnige kunde stämma blod genom att stryka över såret eller se därpå, är redan omtalat.

Om Kloka Stina i Karshult har redan anförts, att en barnsängskvinna, som hade svår förlossning, omedelbart blev förlöst, så snart Stina rörde vid henne. Det berättas även om samma kvinna, att hon en månad före Valborgsmässodagen uppvaktades av en mängd människor, vilka ville, att hon skulle fria deras kreatur från vargar.^[2]

Tänderna voro för en trollkarl av stor betydelse; förlorade han dem, skulle de ersättas med en kniv, som han skulle bära i munnen vid utövandet av sitt yrke. Vid svårare skämning hos ett djur kastade sig trollkarlen över detta och bet det i ryggen. Tändernas allmänna betydelse framgår därav, att en bössa botades från skämning, därigenom att man bet upp hanen. Om Moss-Maja i Igelhöjden, Gåsborn, troddes det, enligt vad Helger berättar, att om hon bet i en växt, som uppkommit på en persons kropp, torkade denna bort.^[3] Keyland berättar även om en gubbe i Östmark, som stämde bort vargarna från trakten med orden: »Nu kommer ni inte tepaka, så länge tännrann setter i käkpenan min».^[4] Byggmästar-Jans förut citerade utryck om sin bror Byggmästar-Per, då han efter sin död förlorat makten att hålla siken borta ur Djuprämen: »I kan veta, att köttet tar till att lossna kring käkbena på Per nu»,^[5] synes även antyda föreställningen om maktens koncentration i tänderna och käkpartiet.

Fulla motsvarigheter av säkert svenskt ursprung äro här icke lätta att finna. Martin Lundqvist anför visserligen från Bohuslän föreställningen, att fulslag kunde botas, om en förstföding bet tre gånger över det värkande stället.^[6] Enligt Runestam och Samuelsson var det en vanlig föreställning, att trollkunnigheten avtog med förlusten av tänderna och att den tandlösa trollkarlen och trollkvinnan voro maktlösa; enligt vissa uppgifter blev detta fallet redan genom framtändernas förlust.^[7] Då denna föreställning angives vara vanlig, meddelas ingen förekomstort, men det finns starka skäl att förmoda, att denna »vanlighet» gäller den värmländska finnbygden, emedan det är ytterst svårt att inom svenskbygden finna verkliga motsvarigheter. Å andra sidan angiver Wiklund såsom ett karakteristiskt drag hos den lapske nåiden eller schamanen, att han på ålderdomen, och särskilt då han förlorat oxeltänderna, miste sin kraft.^[8]

Som ett schamanistiskt drag har man väl också att anse även vissa finsk-värmländska trollkarlars sed att beledsaga sina åtgöranden med skrik och oväsen, varpå även exempel anförts, och hit torde även vara att räkna den personlighetsklyvning som i vissa fall ägde rum, då en trollkarl skulle söka rätt på något förlorat; om t. ex. Finn-Erik i Amnerud berättas det, att han sökte rätt på bortkommet gods ibland under sömnen, ibland utan att först »>sova på saken». Allt detta överensstämmer ju i allt väsentligt med den beskrivning av den lapske nåiden eller schamanen, som gives av K. B. Wiklund, vilken även meddelar, att denne trollkarl på samma sätt som den finskvärmländske kunde sända rovdjur i andras hjordar o. s. v.^[9]

Till den medfödda magiska makten eller naturen hörde väl även förmågan att genom förhäxning vinna den, vars kärlek man åstundade o. s. v. Om en gumma i Gustaf Adolf berättas, att hon förhäxade en ung pojke, så att han måste resa till Amerika för att undkomma förtrollningen men även där plågades av dess makt. Även efter döden kunde den trollkunnige uppträda och hämnas, om hans sista vilja icke respekterades.^[10] Brodin meddelar om trollkarlen Purro Jossi i Östmark, att han vid sin död aldrig stelnade och blev kall, fastän sträng vinter rådde då han stod på bår.^[11] Runestam och Samuelsson berätta utan lokalisering, att vid ett tillfälle, då en trollkarl skulle begravas, blev kistan så tung vid nedsänkningen i graven, att bärarna släppte den med påföljd, att locket gick av och den döde föll ur kistan.^[12]

Eva Wigström anför en historia från Skåne om en karl, som kallades Purken, vilken, då en flicka nekade att dansa med honom på en danstillställning, förhäxade henne, så att hon tvingades att springa efter honom, så länge han ville, då han begav sig bort från dansplatsen före de andra.^[13]

Men den magiska makten kan också förvärvas genom inlärandet av den teknik, varmed den behärskas och utnyttjas, ehuru ett framgångsrikt bruk av denna kunskap dock ytterst är beroende även av den personliga förmågan.^[14] Ett bevis därpå är, att den finskvärmländske trollkarlen kunde förlora förmågan att utöva sin konst, ifall han lärde ut denna åt en, som var äldre än han, en fara, som däremot icke hotade den som lärde en yngre.

Trollkunnigheten förvärvades slutligen genom gemenskap med andemakterna i form av ett blodsförbund,^[15] vilket i kristen tid uppfattades som en förskrivning åt djävulen. Men även en sådan trollkarl behövde rent tekniska anvisningar för sin yrkesutövning, och dessa voro uppskrivna i en bok, som på grund av arten hos detta slags magi kallades svartkonstbok. Innehavet av en sådan bok och ingåendet av förbund med djävulen hörde så nära samman, att boken icke hade någon betydelse, förrän man »försvurit sig under henne», och den som innehade en sådan svartkonstbok var så nära förbunden därmed, att den måste läggas med i hans kista när han dog. I själva verket tjänade hon i likhet med »spertus» och »pukharen» som substrat för förbindelsen med djävulen. Man erinre sig t. ex., att spertusen vid sin ägares död kröp in i hans mun. Förskrivningen synes ha skett, därigenom att boken undertecknades som ett kontrakt av de båda kontrahenterna.

Segerstedt skriver:

»När en person dog, skulle hans svartkonstbok läggas med honom i kistan, så vida ingen annan ville försvärja sig under boken. Men sedan så var gjort, kom han aldrig ifrån henne; om hon brändes upp eller kastades i sjön, det var detsamma: hon kom åter till ägaren, och denne fick i evigheten lida även för den förre ägarens synder. Svartkonstböckerna sägas finnarna stundom ha köpt av tyskar, som hade dem med sig till marknaderna i Kristiania och Karlstad; boken tingades det ena året och erhölls det andra. Men innan man försvurit sig under boken hade det ej mer betydelse att läsa däri än i en annan bok. Förskrivningen gjordes med blod, taget ur vänstra handens ringfinger^[16] och bekräftades med ed. Sedan så skett, var boken färdig till begagnande. För den icke invigde var det farligt att läsa i svartkonstboken, ty om han där läste ett kapitel om den ondes framkallande, så kom denne med ett så stort anhang, att den läsande blev skrämd från förståndet. Han kunde dock räddas, om någon invigd var närvarande; denne kunde av vad som tilldrog sig se, vad den nyfikne läst, och slog då upp ett annat kapitel, som hade motsatt verkan, och lät honom genomläsa detta. Men under tiden skulle de onda andarna ha något att göra, och fanns en säck säd eller ärter var det bäst att kasta ut innehållet och säga till, att de skulle uppsamla det, då gingo de och lämnade den oförsiktige i fred.»

I ovan anförda beskrivning framträder det nära förvantskapet mellan spertusen, pukharen och svartkonstboken. Spertusen närdes med spott, vilken, såsom redan förut visats, uppfattades såsom en livsvätska, åt pukharen gavs liv med bloddroppar ur ett finger, och svartkonstboken underskrevs med blod från vänstra handens ringfinger. För erhållande av en spertus fordrades omedelbart blodsförbund med djävulen, pukharen uppfattades såsom en uppenbarelse av djävulen själv såsom även själva namnet (puke=djävul) antyder och mottog i denna egenskap blod av ägaren; underskriften av svartkonstböckerna, som ju också skedde med blod, betraktades som en förskrivning och beledsagades av en ed, som innebar en örsvärjelse, tydligen till djävulen. Svartkonstboken skiljer sig från spertusen och pukharen däri, att de förra uppträda som självständigt verkande uppenbarelseformer av den onde, under det att svartkonstboken endast förmedlade trollkarlens maktutövning med djävulens hjälp.

Hyltén-Cavallius anser, att vissa namn på magiska anteckningsböcker, t. ex. Cypriani förmaning — liksom även den här flera gånger anförda Salomoniska konster — tyda på främmande härkomst och att de under tidernas lopp vandrat från land till land och därunder erhållit många tillsatser och förvanskningar.^[17] Då emellertid Cypriani förmaning innehåller besvärjelse »till skydd för Kristi tjänare emot djävulen och onda andar»,^[18] är det tydligt, att den icke betraktas på samma sätt som de av Segerstedt beskrivna. Men samme författare omtalar även Svartkonstboken eller stora boken, vilken förvärvades genom »förskrivning till helvetet», avfattad med blod.^[19]

Det är utan vidare klart, att de personer, vilka förvärvat sig sin makt genom här beskrivna medel måste betraktas såsom trollkarlar i ordets egentliga, onda mening, d. v. s. såsom utövare av svart magi och därför framför allt fruktades. Dessa träda alltså i en viss motsats till kloka, vilkas verksamhet huvudsakligen gick ut på att med magiska åtgärder bota och hjälpa.

Även om man icke kan tala om en bestämd gräns mellan välgörande medicinmän och fördärvbringande trollkarlar, möter dock den ena eller andra arten mer eller mindre övervägande hos de många och olika typer av denna kategori, som omtalas i Värmlands finnbygd.

Typen för den vita, välgörande magins utövare är den förut i olika sammanhang omtalade Lars-Stina i Ykstjärn i nordligaste Gåsborn på gränsen mot Dalarna. Hon var vida bekant för sin undergörande förmåga och anlitades enligt Helger av folk ända från norska gränsen. Hon söktes särskilt för sjukdomar, vilkas upphovsmän hon röjde genom att framkalla deras bilder i brännvin men utan att straffa dem på något sätt. Hon förklarade själv, att hon icke utövade sin konst genom onda makters hjälp utan att hon endast ville göra gott och hjälpa sina medmänniskor. Helger berättade emellertid, att hon hade en spiritus på vinden, där »ett förfärligt dunder och oväsen uppstod, när hon gick dit upp för att utforska det fördolda», och att prästen Gyllander vid hennes grav höll personalier med berättelsen om spåkvinnan i Endor som text.^[20]

Den bild man får genom berättelser av de personer, vilka besökt och rådfrågat Lars-Stina i Ykstjärn eller »Ykstjärnskäringen», överensstämmer i hu- vudsak med vad som säges om Kloka Stina i Karshult, Småland, i en av von Sydow publicerad berättelse.^[21] Även hennes verksamhet gick uteslutande ut på att bota sjukdomar, och för en präst, som besökte henne, förklarade hon, att hon »mä Gus hjelp hjelper dem, som äro i behov deraf».^[22] Men även i berättelserna om henne möta, på samma sätt som i fråga om Ykstjärnskäringen, drag, vilka icke passa samman med bilden i övrigt^[23] och vilka väl tillagts densamma av en folkföreställning, som i hennes verksamhet såg ett djävulens bländverk, vari den fann stöd även i prästernas stränga domar.^[24]

En helt annan karaktär möter hos de båda Byggmästarebröderna Jan och Per, också boende på gränsen av Gåsborn och Rämen i Värmland och Säfsnäs i Dalarna. Hur bekanta och omtalade de varit, framgår redan därav, att de omnämnas både av Helger^[25] och Samuelsson.^[26] Särskilt om Per skriver Helger betecknande, att han var »den mest fruktade av alla kloka i dessa trakter»^[27] och att han hade möten med den onde som uppenbarade sig för honom än som en svart hund, än som en herre i fint åkdon.^[28] Fastän Byggmästarebrödernas hemliga konster ofta togos i anspråk för återskaffandet av stulet gods, framstå de dock i skildringar, som lämnas över deras verksamhet, i en ganska mörk dager, tydligen därför att de ansågos utöva denna med onda makters hjälp, och själva återskaffandet av det stulna innebar ju, såsom förut visats, ett grymt våld. Som vi funnit, vet även Nordlander att omtala flera exempel från Norrland på magi av denna art.^[29] Ett karakteristiskt drag i den tämligen dystra bild man får av Byggmästarbröderna är även Pers förut omtalade borttrollande av siken i Djuprämen. Å andra sidan synas de båda bröderna också i någon mån varit verksamma som medicinmän och botat sjukdomar.

En icke så särdeles utpräglad typ i varken den ena eller andra riktningen är en av de mest betydande trollkarlarna inom den värmländska älvdalens finnbygd: Finn-Erik i Amnerud. Hans specialitet var att söka reda på föremål, och det påstås av ännu levande personer, som minnas honom, att han därutinnan utvecklat en märkvärdig färdighet. Men han kunde också utöva skadegörande verkan, när han ville hämnas på någon, som ådragit sig hans misshag. Då en handlande i Amnerud lovat honom ett kilogram kaffe, om han kunde söka reda på en bortkommen ring, utförde han först sitt uppdrag, men trollade sedan åter bort ringen, då handlanden icke höll sitt löfte. En person, som blev ovän med honom och i vredesmod tog honom över nacken, förlorade håret på sitt huvud och återfick det ej, förrän han försonat sig med honom. Huru fångskjutsen, med vilken han skulle föras till fängelset i Karlstad, icke kunde komma någon vart, emedan hästen ej kunde förmås att dra, så länge Erik var med, är redan omtalat.

Förmågan att utforska, var bortkomna ting befunno sig, tillskrevs även en av Västergötlands vise: Petter i »Kålltorp».^[30] Även Nordlander omtalar en vis man i Jämtland, vilken kunde upplysa, var bortkomna hästar befunno sig och även skicka dem hem.^[31]

Särdeles mörka typer äro de förutnämnda trollkarlarna Lars Jansson och Sven Danielsson i Granberget, Gustaf Adolf, vilka med trollskott förde utrotningskrig mot varandras kreatur, samt isynnerhet Pallin i Norra Finnskoga, om vilken flera uppgifter lämnats, vilka alla gå i den riktningen, att hans verksamhet som trollkarl uteslutande var av skadegörande art. Hans vanliga sätt att straffa sina fiender var att tillskynda dem vansinne. Sålunda hade en pojke stulit en tjäder för honom, vilket försatte honom i sådant raseri, att han grep pojken i håret och förmådde honom att bekänna. Uppbragt häröver kastade pojkens mor den stulna tjädern efter benen på Pallin, när han ville avlägsna sig, vilket fick till följd att pojken straffades med vansinne. Pallin blev till slut själv olycklig för sin konst, ty då han en gång ville med samma straff hemsöka sin bror för orrstöld, som han menade att denne förövat, träffade förgärningen, såsom riktad mot oskyldig man, hans eget hus, i det att hans dotter träffades av en sinnessjukdom, av vilken hon ännu i dag (år 1920) lider. Möjligen är det en variation på historien om den av Pallin straffade pojken, som av Brodin anföres från Östmark om den förut omtalade trollkarlen Purro-Jossi, nämligen att han som straff för ofog, som Staffas-Marits pojke begått mot honom, satte trollskott på honom »så hårt att pojken dog», och doktorn i Fryksände, som skötte honom »stod maktlös inför Purro-Jossis konster».^[32]

Några typer av motsvarande art omtalas av Nordlander, och egendomligt nog var det i flera fall präster, vilka av folktron tillskrevs verksamhet av sådant slag. Redan förut har efter samme författare anförts, huru prästen i Ramsele, Johan Henning Gilljam, tvingat några pojkar, som stulit bly, att springa tillbaka med detta med en sådan fart, att de blevo skinnlösa om fötterna. Om samme Gilljam berättas vidare, att han vid ett tillfälle förbannade en åker, vari en bonde plöjde på söndagen, med verkan, att växtligheten alldeles upphörde och ej återvände, förrän bonden ångrade sig och bad om förlåtelse.^[33] Samme författare berättar även, huru Gilljams företrädare Abel D. Brunner och bonden Erik Olsson i Edsele, båda stora trollkarlar, tävlade i sin konst, varvid Brunner hotade att sätta eld på Erik Olssons gård. På julkvällen såg också Erik Olsson en eldröd yxa komma flygande mot sin gård, men den avvändes av Olsson, som skickade henne tillbaka till Brunners prästboställe vid Helgum, vars åbyggnader brunno upp.^[34] En ännu hemskare trollkarl var Olaus Stensson eller Spå-Herr-Ola i Resele, vilken under pågående gudstjänst genom en framtrollad sken eldsvåda narrade en mängd av sina sockenbor att så häftigt störta ned i kyrkbåtarna, att de omkommo, blott för att få tillfälle att uppföra sina fäbodar på deras skogar.^[35]

Man måste emellertid i fråga om alla av Nordlander lämnade uppgifter erinra sig, att de emanera från intill finn- och lappbygden närgränsande eller rent av inom dessa fallande områden, varför stor sannolikhet föreligger, att här skildrade föreställningar härleda sig från finskt eller lapskt håll, och detta torde särskilt vara fallet med senast anförda exempel, till vilka det inom ren svenskbygd icke är lätt att finna motsvarigheter.

1. Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 16.
2. C. W. von Sydow: Kloka Stina i Karshult, Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening II, sidd. 32—33.
3. Gåsborns socken, sid. 141.
4. Den svenska allmogens jakt, Fataburen 1906, sid. 7.
5. Nils Helger: Gåsborns socken, sid. 139.
6. Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 198.
7. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sid. 204.
8. Nordisk familjebok 19, kol. 177.
9. Se föreg. not. Jmfr även Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sidd. 145 och 149.
10. Föreställningen, att de döda kunna »gå igen» är ju allmänt utbredd. Se t. ex. Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, III, sid. 208.
11. Fryksdalens finnsocknar, sid. 144.
12. Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 207.
13. Trollkonster och häxerier, Samf. för Nordiska museets främjande, årg. 1891—1892, sidd. 14—15.
14. Söderblom: Gudstrons uppkomst, sid. 83.
15. Jmfr Hammarstedt: Brorskål och blodsförbund, Fataburen 1908, sidd. 220—221.
16. Precis som förskrivningen till näcken.
17. Värend och Virdarna, första delen, sidd. 422—423.
18. Se föreg. arb., sid. 423.
19. Se föreg. arb., sid. 438.
20. Gåsborns socken, sid. 141.
21. Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening, II, sid. 29 ff.
22. Se föreg. arb., sid. 39.
23. Se föreg. arb., sid. 37.
24. Se föreg. arb., sid. 40.
25. Gåsborns socken, sidd. 138—139.
26. Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 35.
27. Gåsborns socken, sid. 138.
28. Gåsborns socken, sid. 139. Jmfr Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sidd. 221, 226—227.
29. Om trolldom, Sv. fornminnesföreningens tidskrift, n:o 11, årg. 1879, sidd. 115—117.
30. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sidd. 311—312.
31. Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sidd. 118—119.
32. Fryksdalens finnsocknar, sid. 144.
33. Om trolldom, Sv. fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, årg. 1879, sid. 115.
34. Se föreg. arb., sid. 115.
35. Se föreg. arb., sid. 116.