Sädesbandet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 156 ]

SÄDESBANDET.

.

Då Vindsvaler blåste sitt skallande horn
                På Nordanfjäll,
Liten fågel ej ägde, ett endaste korn
                Om juleqväll.
Han sväfva’ så frusen mot mulnade skyn;
Och titta så hungrig på ladan i byn.

På kyliga drifvan han hoppande qvad:
                Hu, hu! hu, hu!
Ej höstvinden sparat det ringaste blad
                För fåglar nu.”
Med dufnade vingar i stormarnas tjut,
Så klagade Sångarn vid Idugans knut.

Vid festliga bordet re’n Idugan satt
                Fast sparsamt nog;
Så nöjdt var hans sinne, så skuldfritt och gladt
                Hans öga log.
Till ladan han ilar; med gifmildan hand
Han ger liten fågel ett axdigert band.

Då fladdrande glädtigt lik sommarens vind
                I högan Nord,
Nu söng liten fågel: ”I rimkransad lind
                Mitt julebord
Är dukadt så herrligt af himlen också;
Kom, delen min gåfva, J sångare små!” —

I linden en skara sig sänkte i ring,
                Så säll! så säll!

[ 157 ]

Och Elfvorna dansade glada omkring
                Dess glesa tjäll!
De söngo: ”Den urgamla nordiska sed
Till Idugan kallar välsignelse ned.”

Snart Vindsvaler flydde, och Freijer nu såg
                Från fjällens topp
De stelnade böljorna lossa sin våg,
                I silfradt lopp;
Och hastigt kom Guden, med smekande vind,
Till fåglarnas jul-bord, till Idugans lind.

Der ögnade nådigt hans strålande blick
                I hus och gård:
Allt vittnade inne, med ordning och skick,
                Om Huldas vård.
Der väfdes, der äflades dagen så lång,
Och fåglarna söngo sin tacksamma sång.

Och arla från Huldas förtroliga barm
                Smög Idugan;
På åkrar och ängar hans bergfasta arm
                Var arbetsvan.
Skön Freijer halp osedd att plöja och så,
I fåran gladt hoppade ärlorna små.

Allt frodades herrligt, och sommaren lopp
                Just som en dans.
Rikt lindade Freijer, till nordmannens hopp,
                Af ax sin krans.
Den prydde ungdomliga Guden en qväll,
Då åter han stannar vid Idugans tjäll.

[ 158 ]

Fördubbladt de Himmelskas ynnest blef röjd
                I hyddans famn:
Der ljudade redan, med välkommans fröjd,
                Lill’ Frides namn!
I vaggan sött slumrade Idugans son;
Små elfvorna flägtade mygg derifrån.

Och karleken log, under trohetens bön,
                Vid Huldas bädd,
När natten sig höljde i mantelen skön,
                Med stjernor klädd;
Då sväfvade Freijer, i drömmarnas vår,
Kring Hulda, med rosor i guldlockigt hår.

Snart sjufaldt och sjufaldt, vid dagningens rand,
                Af lian bröts
Den axrika skörden; mång’t sädesband
                Af Freijer knöts.
De sträckte sig vida kring gärden och strand,
I gyllene råga ur Skördgudens hand.

För Idugan lyste nu himlen så ljus,
                Han såg dit opp; —
Då hördes en stämma, ur vindarnas sus
                I lindens topp:
”Den lönar, som fågeln på luftvägen när
Och menlösa liljan i dalarna klär.