Så vill du, Gud, ett livsträd rycka
med sina svaga rötter opp,
att, uti bästa blom och knopp,
det må din helga vingård smycka:
du slår dess fägring platt omkull,
och i ett fall så många sårar:
mitt öga somnar uti tårar,
och vaknar åter vid dess mull.
Jag kan min mänsklighet ej glömma:
min sorg är värdig, sann och stor.
Jag ser en huld och älskad mor,
hur hon tar in sin kalla gömma,
se'n hon sitt varma hjärta gav.
Det kostar mig min livsförmåga,
att kyssa på den pil och båga,
som död och kärlek skjutit av.
Så talar nu mitt ömma sinne;
men alla känslor tystna av:
mitt hjärta säkert är den grav,
däri en mor hon vilar inne:
och stundom väcker mina kval,
att se hur döden den vill döda,
som flera offer hunnit föda
för hans begär och till hans val.
Men hålt! jag faller Den till fota,
som över våra öden rår,
och mig med suck för bröstet slår.
Vad skall ett stoft mot allmakt knota?
Nej, himmel! ack, du har berett
av evighet vart liv sin timma:
min syn förblindas i en dimma,
se'n hon din höga styrsel sett.
Min syn och tanka bli mig trånga;
dock ser jag evighetens rymd,
en sol, av inga fläckar skymd,
ett land uti en härlig ånga,
ett fält, där liv och hälsa bo,
och mitt ibland en glättig skara
syns Gud sitt kära verk förklara,
och all ting andas frid och ro.
En munter själ i bräcklig hydda,
hon utav Mästarns stränga hand
båd' tog och kysste sina band,
varmed besvären voro flydda.
I strid mot liv och död hon stått,
men ville dem till slut försona,
och hur hon kämpat för sin krona,
så har hon den nu äntlig fått.
Kom, värld, bese i denna striden
en kväst hjältinna, hur hon ler:
med trones sköld och sitt baner,
hon trotsat alla kval i tiden
och varsamt på sin bana stått,
förnöjd, som i den högsta lycka,
att kunna ge och hjärtat stycka
åt dem, som från dess hjärta gått.
En tankekraft här bodde inne,
som stoftet såg och Gud som Gud:
att ringhet är en härlig skrud,
förträfflig i den Högstes sinne,
och dygden, bästa föresats:
att ondskan väl sitt välde övar,
men att en finns, som all ting prövar,
uppå vår stora sammelplats.
Så sku de vackra livsträn sättas
i evighetens rymd till slut,
se'n de på jorden blomstrat ut
och fått från sina tyngder lättas:
en annan sol då tändas an,
en annan dag och afton glimma,
och allt i heligt nöje stimma
ikring sin Gud och upphovsman.
Hon sover nu då tyst och stilla,
se'n hon ur tidens bojor gått
och druckit ut sitt sorgemått
uti vårt buller, sorl och villa.
Nu nalkas hennes frihets dag:
förlossningsklockan slår och klämtar,
och Gud sitt verk så sakta hämtar
i några tysta andedrag.
En älskad maka står i nöden
och saknar sitt i en minut.
Hur ser det paradiset ut,
där kärlek går i strid mot döden
och minsta telning bleknar av?
Jag orkar intet mera tala:
du höga makt, kom, du, hugsvala
och styrk min anda vid dess grav!
Säll den, som flyktar ur vår snara,
med snabba steg och friad själ:
som tar sitt avsked och farväl,
liksom att till en högtid fara!
Min mor hon flyr: det må så ske:
vid hennes grav skall man få höra,
hur avund ej haft mer att göra,
än blott på mina tårar se.
