Sång i November
| ← Till komministern i Möja |
|
Hemvandring i oväder efter Riksdagsmannavalet → |
Sång i November.
Kring min lilla stuga drifvorna sig packa,
Millioner flingor dansa utur skyn.
På min fönsterruta två talgoxar hacka,
Insvept uti dimma ligger hela byn.
Det blir is till natten!
Öfver land och vatten
Bore rynkar sina ögonbryn.
Frosten mina fönster ritar med etyder,
Landskap och figurer uti raska drag.
På fullkomligt mästerskap det tyder:
Uti hvarje drag, hvad styrka och behag!
Finaste figurer,
Renaste konturer!
Det är höjden af naturanlag.
Vintern är så vacker, fast den höga solen
Gått till kojs en stund i molnens paulun.
Jorden snygga kläder fått från himlapolen:
Se hur godt hon mår, inbäddad som i dun!
Ej ett damm man hittar,
Hvitt är hvart man tittar.
Jorden har trädt upp som Hvita frun.
Fastän nordan brummar, knäpper jag på lutan,
Trefna furubrasan sprakar på min häll.
Nu är hemmet godt att sitta inom rutan!
Ute vill jag icke svärma kring i qväll.
Det må gerna höken!
Godt jag mår som göken
I mitt lilla, varma vintertjäll.
Vår och sommar skalden allrahelst vill prisa,
Det från hedenhös var alla skalders lag,
Jag i vinterrusket sjungit nu min visa,
Och dess mening lyder uti sammandrag:
Att man gläds och lider
Ömsom alla tider,
Höst och vinter, vår och sommardag.
