Sång vid Djurgårdsstranden
| ← En fluga i april |
|
Snöfantasi → |
Sång vid Djurgårdsstranden.
BELLMAN.
Ute blåser sormmanvind
Vänligt susa rönn och lind;
Fåglar qvittra,
Böljor glittra,
Solen gassar röd och trind.
Molnen segla i det blå
Med små lätta segel på;
Måsen fiskar,
Vinden friskar,
Göken ropar då och då.
Bromsarna brumma. I skogen, i skogen
Öm och trogen, öm och trogen
Hörs en orrtupp slå.
Blomsterdoft af alla slag!
Floras ynnest och behag
Låt oss fånga:
Känn hvad ånga,
Jag har näsa äfven jag!
Eken frodas hög och stark,
Herrlig står professorns mark:
Träden gunga
På det unga
Qvickjock uti Erisens park.
Björkarna stå med försilfrade stammar.
Vägen dammar, vägen dammar:
Der far vår monark.
Sekelgammal och erfar'n,
Der står gamla oljeqvarn.
Gubben redan
Stod der, medan
Adam var ett litet barn.
Som en prost han framstå vill.
Ortodoxiskt lugn och still
Lifvet tar han;
Också har han
Biskopsudden näst intill.
Der bor Pehr Wikström, der borta i viken:
Om I kiken, om I kiken,
Skymtar Listonhill.
Se, der borta tittar fram
Forssberg med sin jagtmadam[1].
Jag bland vänner
Igenkänner
Gubben Zins i akterstam.
Lifvets våg står aldrig still:
Der en norsk, som fraktar sill.
Här gå briggar,
Skepp och giggar:
Se hvad slupen lägger till!
Der susar Flory med Thule mot polen:
Midnattssolen, midnattssolen
Han betrakta vill.
Ser ni der mot andra strand
Gurli med förgyllda rand!
Hvad hon blänker!
Skummet stänker.
Bäckström står med tub i hand.
Jag ej riktigt skönja kan;
Men nog tusan är det han ——
Mycket lika:
Låt mig kika!
Grefve Rosen, jo, min sann!
Der syns Mathilda om udden nu skjuta:
Fan till skuta, fan till skuta
Till att ligga an.
Der går Velamsund med fart.
Jag blir stämd så underbart:
Står jag länger
Här och blänger,
Börjar sjön mig suga snart.
Låt oss göra ett förslag:
Hasselbacken eller Blag?
Skulle mera
Er genera
Franska värdshuset ett tag?
Der hvimla menskor och vagnar och wurstar:
Dit gå furstar, dit gå furstar,
Dit går äfven jag.
- ↑ En liten ångbåt med namnet Diana.