Sången om den eldröda blomman/Kap 22
| ← Eget bo |
|
Frieriet → |
22. STIGAR, SOM MÖTAS.
Kyllikki!
Du kommer säkert att bli förvånad, när du nu efter så många år, slutligen får ett bref från mig. Slutligen, ty jag är inte ens riktigt säker på din adress, och jag vet inte om du ännu är »Kyllikki», eller möjligen någon »den och den», som jag inte känner. Jag är för stolt för att ta reda på något angående dig af någon annan än af dig själf.
Och så till saken! Jag har aldrig kunnat bli riktigt fri från dig, så mycket jag än velat det. Jag har försökt att glömma dig, att utplåna hvarje spår af dig ur min själ, men det oaktadt har du följt mig från by till by, år efter år, och nu under den senaste tiden har du börjat oaflåtligt uppdyka för min blick. Har det varit din vänskapstanke, som följt mig så, eller har det varit mitt eget onda samvete — eller måhända mitt bättre jag, som har längtat efter dig och oafbrutet i stillhet ropat efter dig, ehuru jag försökt att med våld kväfva dess röst?
Jag vet det ej. Jag vet blott att jag nu har vandrat mina vandringsår till slut och åter slagit mig ned i min hembygd. Jag vill utan omsvep bekänna att jag var trött och bruten, plågad och söndersliten, då jag återvände hem — för att se min mor för sista gången och följa henne till grafven. Och jag kan inte heller säga att jag nu är mycket bättre, ehuru kanske dock något. Jag känner inom mig något, som gror och spirar, något, som jag hoppas på. Och redan det är något!
Jag håller som bäst på att bygga mig en stuga, och med den äro äfven andra planer förknippade. Ett saknar jag dock i dessa framtidsplaner, och den saknaden blir för hvarje dag allt större — jag saknar en vän och kamrat, som jag kunde högakta och som jag kunde lita på fullständigt. Icke en kamrat för att dela min lycka, utan en kamrat i att lida och sträfva.
Du kan ej fatta, Kyllikki, hur mycket jag under dessa senare tider famlat, tviflat och lidit. Har jag väl alls någon rättighet att begära en kamrat? Kan jag lofva henne något? Och åt hvem… Kyllikki, du känner mig tillräckligt, för att kunna förstå hvad allt som inrymmes i detta ord. Det var hvarken någon liten eller någon lätt fråga.
Nu tror jag mig ändå för min egen del vara på det klara med den saken. Därför frågar jag — skulle du ännu en gång våga dig ut på vattnet med mig — icke öfver en liten flod, utan på en färd hvars mål ej synes? Jag kan icke försäkra att vi någonsin lyckligt skola nå land, jag kan endast lofva att om din hand ännu är fri och om du frivilligt och förtröstansfullt räcker mig den, så skall jag aldrig släppa den — det må gå hur det vill.
Ännu en sak: vågar Moisio-dottern bli en nybyggares hustru — ty något annat hvarken kan eller vill jag bjuda henne. Och vågar hon det, så tror jag att också jag skall våga hvad som helst.
Och ännu: vill du förena ditt öde med mitt? Eller föraktar du mig kanhända? Jag vill inte försvara mig, och det skulle inte heller tjäna till något, ty jag vet att enskildheter ej skola inverka på ditt beslut, som skall förestafvas af den uppfattning af mig som i människa, hvilken du redan gjort dig.
Och en sak framför allt: hvarken medömkan eller nådesmulor! Jag tror mig Veta att ingendera af oss kan bjuda eller mottaga nådegåfvor, men jag har hört sägas, att medlidandet intager ett stort rum i kvinnohjärtat. Jag skulle dock vilja påstå att man inte kommer långt med medlidande, om den andra, tidigare känslan en gång är död. Och det vet endast du!
Lefver din far ännu? Och vidhåller han allt ännu sin ståndpunkt? Men det betyder ju intet i denna sak. Om en gång vi äro öfverens, så må du gärna ha tio fäder] Ty nu vill jag som den, hvilken drifver sin vilja igenom.
Till härnäst, Kyllikki! Du vet att jag med spänning väntar ditt bref — det kan ju bringa mig hvad som helst. Men jag vet att det skall bringa mig ett klart och öppet svar, det må nu vara huru det vill.
Min adress är: Olof Koskela. Orten som ofvan.
Olof!
Ditt bref har funnit den forna Kyllikki, och jag har i det funnit dig något så när sådan, som jag kunde vänta. Du är stolt och fordrande som förr, ehuru på ett litet annat sätt. Och det är bra, ty om inte Du vore sådan, så skulle jag fatta misstro.
Ja, jag vågar! Allt vågar jag. Jag har inte ens behöft betänka mig, ty i den saken har jag redan längesedan öfvertänkt och fattat mitt beslut därefter och förblifvit det trogen. Jag blygs ej att bekänna att jag ej varit så okunnig om dig, som du tror. Jag har på afstånd följt med ditt görande och låtande ända tills du begaf dig hem, och jag har beslutit vänta på dig tills allt hopp är ute. Jag anser det vara en samvetsplikt att just nu säga dig detta, så att du vet att detta bref inte grundar sig på några fagra förhoppningar eller ovissa antaganden, utan på ett klart medvetande om det som väntar mig vid din sida.
Frukta inte nådegåfvor, Olof! Jag tror på ödet och dess mening. Jag har under dessa är ofta undrat, om mitt lif har någon mening, och hvarför ödet så sällsamt förde oss samman. Var det väl blott för att plåga och såra oss? Och min slutsats har varit att om mitt lif har någon mening, så måste den ha ett sammanhang med dig, och att om ödet då hade någon afsikt, så skulle du ännu en gång återvända till mig, vore det ock genom hårda berg. Och du kom, och just med det ord, som jag väntat på i åratal, på läpparna: att du behöfver mig! Det var det rätta lösen-ordet,
vid hvilket jag ej mera tvekar, frågar eller tviflar, utan svarar utan att blinka: jag är färdig!
Inte hoppas eller tror jag heller att vår väg skall gå öfver blommor. Men lösen är den rätta, den håller jag fast vid, och den skall slutligen föra oss fram till målet!
Kom, Olof, kom snart! Jag väntar dig med fyra års väntan, med fyra års saknad, med hela mitt lifs längtan!
Din
Sjöjungfru.
P. S. Far är som förut, men om den saken har du uttalat också min åsikt.
En sak ber jag dig om: jag ville råka dig på tumanhand, innan du går till min far. Jag är rädd att i hans närvaro träffa dig för första gången efter så här många år. Kunde du inte först komma till vår forna mötesplats och i bref på förhand bestämma dagen och tiden?