SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen/Frågan om reglering av upplysningen om preventivmedel
| ← Principiella synpunkter på frågan om mpreventivlagens revision |
|
Frågan om reglering av handeln med preventivmedel → |
III
Frågan om reglering av upplysningen om preventivmedel.
Innebörden av de sakkunnigas förslag.
Befolkningskommissionen erinrar om att de sakkunniga kommo till enahanda slutsats som kommissionen, nämligen att de i föregående avdelning behandlade bestämmelserna icke böra bibehållas.
De sakkunniga tänkte sig emellertid såsom ersättning för dessa bestämmelser en reglering av bland annat upplysningsverksamheten om preventivmedel, genomförd i särskild lagstiftning utom strafflagens ram. Förslag till utformning av denna lagreglering framlades av de sakkunniga i ett vid betänkandet fogat »Utkast till lag om preventivmedel». Lagutkastets 4 §, som gäller här ifrågavarande spörsmål, har erhållit följande lydelse:
Vill någon i offentligt föredrag eller eljest vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst lämna anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande, skall anmälan om föredraget eller sammankomsten göras hos polismyndigheten i orten och polismyndighetens tillstånd avvaktas.
Vad nu är sagt gäller icke i fråga om
- 1) vetenskaplig föreläsning å läroanstalt,
- 2) undervisning, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen,
- 3) föredrag, som med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i den av staten understödda
föreläsningsverksamheten, eller
- 4) upplysningsverksamhet, som eljest bedrives efter föreskrifter, vilka Konungen
utfärdar.
I 5, 6 och 7 §§ äro vissa processuella och straffrättsliga regler givna till sanktion av det i ovan anförda 4 § givna förbudet. I 1 § definieras preventivmedel såsom medel, som äro avsedda att i samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande av könssjukdom. De sakkunniga föreslå icke en motsvarande lagreglering beträffande skriftliga, i tryck eller eljest lämnade framställningar.
Beträffande den närmare innebörden av och motiveringen för det anförda förslaget till lagstadgande hänvisas till de sakkunnigas betänkande och till den i bilaga 1 vid detta yttrande givna redogörelsen. Såsom av särskild vikt för den fortsatta framställningen må emellertid framhållas, att de sakkunniga icke tänkt sig en minskad utan en ökad upplysningsverksamhet om preventivmedel. De sakkunniga hava blott velat skapa garantier för att denna ökade upplysningsverksamhet bleve vederhäftig och komme att försiggå under värdiga former. Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande dröjt vid denna synpunkt och därvid väckt förslaget, att en uttrycklig bestämmelse borde tillfogas av innebörd, att polismyndighet ej må vägra tillstånd till offentlig muntlig framställning, med mindre det med skäl kan antagas, att det ömtåliga ämnet icke kommer att i föredraget eller vid sammankomsten behandlas med tillbörlig värdighet och allvar.
Kommissionen vill, innan den går att pröva de sakkunnigas förslag, anmärka, att den i sitt betänkande i sexualfrågan framställt åtskilliga förslag om åtgärder för vinnande av förbättrad upplysning om preventivmedel och deras användande. I den fortsatta diskussionen av den föreslagna regleringen av upplysningsverksamheten utgår kommissionen ifrån att dessa åtgärder inrymmas under de i förslaget medgivna undantagen från det allmänna förbudet.
Erinringar till frågan om upplysningsverksamhetens reglering.
Då kommissionen går att fatta ståndpunkt till det framlagda förslaget, vill kommissionen först framhålla, att den helt delar de sakkunnigas grunduppfattning, att det å ena sidan är ett stort samhälleligt intresse, att en vidgad upplysning om preventivmedel kommer till stånd, och att det å andra sidan samtidigt är ett lika stort intresse, att denna vidgade upplysning blir vederhäftig och värdig. Kommissionen delar jämväl de sakkunnigas mening, att den upplysningsverksamhet, som nu förekommer, icke alltid fyller sistnämnda krav.
Likväl finner kommissionen starka skäl tala emot en sådan lagreglering av upplysningsverksamheten, som de sakkunniga föreslagit. Dessa skäl äro av principiell, lagteknisk och administrativ natur. Kommissionen ärnar emellertid icke mera utförligt uppehålla sig vid sådana brister i förslaget, som genom omarbetning kunna avlägsnas, utan allenast vid sådana olägenheter, som oundgängligen äro förbundna med det slag av lagreglering med avseende å upplysningsverksamheten, som här av de sakkunniga föreslagits.
Rent principiellt vill kommissionen till en början framhålla, att det i och för sig är en betänklig väg, man beträder, då man lagreglerar den fria upplysningsverksamheten i ett land. De synpunkter å denna allmänna fråga, åt vilka lagrådet i sitt yttrande över det ursprungliga preventivlagsförslaget gav uttryck och som föranledde dess avstyrkande av detta förslag, äga enligt kommissionens mening alltjämt och måhända i ökad grad sin tyngd. Dessa betänkligheter få i de sakkunnigas förslag en bjärt belysning däri, att särskilt undantag måst stadgas för att värna den akademiska lärofriheten. Såvitt kommissionen har sig bekant, skulle, om de sakkunnigas förslag bleve lag, denna bestämmelse vara den första i svensk lagstiftning, varigenom den akademiska lärofriheten, som i vårt land sedan länge aldrig satts i fråga, måst på ett detaljområde genom författningsbestämmelse särskilt medgivas.
En lagreglering av sexualupplysningen, som sätter denna i särklass, måste därtill bidraga till att uppehålla det alltjämt rådande missförhållandet, att könslivet, som dock är en viktig del av varje normal och sund människas levnad, och särskilt födelsekontrollen, som enligt vad ovan sagts är allmänt praktiserad och ett normalt medel i det stora flertalet icke sterila äktenskap, komma att framstå såsom något lågt, oanständigt och skamligt, vars omtalande kräver särskild lagstiftnings värnande stängsel. Det föreligger onekligen i dessa frågor hos många människor fortfarande en skadlig benägenhet för ljusskygghet och hemlighetsmakeri. Kommissionen hyser den uppfattningen och har i sitt betänkande i sexualfrågan närmare angivit skälen därför, att det finnes ett samband mellan detta hemlighetsmakeri å ena sidan och å andra sidan svårigheterna för en fördjupad familjemoral och en friskare inställning till könslivet och barnalstringen att tränga igenom hos vårt folk. Den förbättring i sistnämnda hänseende, som i den uppväxande generationen låter sig skönja, har även gått jämsides med en större öppenhet och uppriktighet i könslivets frågor.
Det bör vidare påminnas, att, då sexuallivets problem ställas i särskilt rum och då diskussionen av dem kringgärdas på sätt som här föreslagits, man löper den risken, att på ett osunt sätt intresset fästes just till dessa ting. Slutresultatet blir då lätteligen det motsatta mot vad man avsett. Tankarnas sjukliga kretsande kring sexuella frågor har ofta sin förutsättning i att samhället och i samhället sanktionerade handlingsmönster dragit en lockande cirkel av förbjudenhet kring hela området. Sunda människors tankar syssla icke till övermått med sexuella ting. Det finnes en föredömlig blygsamhet, som ingenting har att göra med ljusskygg prydhet. Den har hos normala människor naturliga förutsättningar och utvecklas vidare genom fostran men icke genom inskärmande lagregler.
Kommissionen håller således före, att den föreslagna lagregleringen av den fria upplysningsverksamheten, som, oavsett ämnesområdet, är betänklig i och för sig, är särskilt förkastlig på detta område, där verkan lätteligen kan bliva alldeles motsatt det goda syftet. Men kommissionen hyser därtill den tillit, varåt bland andra särskilt medicinalstyrelsen givit uttryck, att, när efter preventivlagens upphävande, goda föreläsare i ökad utsträckning komma att stå till buds, de undermåliga föreläsarna efter hand och förmodligen ganska snart skola komma att förlora sin publik. Denna förhoppning är desto säkrare grundad, som det med visshet kan påräknas, att de stora organisationerna på den fria folkbildningens fält, vilka ju nu omfatta avsevärda delar av vårt lands ungdom, äga tillräckligt av initiativ, ansvar och idealitet för att de skola spänna sina krafter i syfte att länka utvecklingen i denna riktning. Lagregleringen framstår därför såsom ej blott betänklig utan även obehövlig. Upplysningsverksamheten är i det långa loppet sitt eget skydd.
Därmed vill kommissionen icke hava bestritt, att en upplysning om könslivets frågor kan bedrivas på ett stötande sätt, och heller icke, att en, låt vara minskande publik kan finnas för även sådan art av upplysning. Men för dess bekämpande har man att lita — utom till ungdomens sunda bortvändhet från smutspropaganda och till folkbildningsverksamhetens rensande inflytande — till lagens allmänna straffhot för framställning, som är tukt och sedlighet sårande. Kommissionen vill här vidare anmärka, att det i och för sig är en farlig tendens att undantaga vissa framställningar från det allmänna lagbudet och underkasta dem särskild lagstiftning. Man vedervågar därigenom att så småningom förslappa det allmänna lagbudets rättskraft. Att preventivlagen haft denna oförmånliga verkan kan numera knappast betvivlas.
Till dessa redan i och för sig tungt vägande principiella betänkligheter tillkommer
enligt kommissionens mening det anmärkningsvärda förhållandet,
att de sakkunnigas förslag till lagreglering icke gäller all slags muntlig framställning
om sexuella förhållanden, som sker offentligt, utan blott sådan framställning,
som innefattar anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras
användande.
Saklig grund för denna gränsdragning hava de sakkunniga icke påvisat. De allmänna skäl för en lagreglering av ifrågavarande upplysningsverksamhet, vilka de sakkunniga anfört — att framställningar i dessa ämnen för att icke vara mera till skada än gagn måste hållas på ett högt plan och att de stundom kunna vara väl lämpade för vuxna men icke för barn eller avsedda för åhörare av ettdera könet men icke för åhörare av båda könen — äro uppenbarligen av natur att gälla alla slag av framställningar om könslivets förhållanden. De sakkunniga synas även hava haft en känsla härav, då de framhålla, att nyss anförda skäl »skulle kunna leda till ganska långt gående föreskrift». Den i lagförslaget iakttagna avgränsningen motiveras blott genom hänvisning till »den mer begränsade ram, som uppdrages av ämnet» för de sakkunnigas utredning. Kommissionen kan icke undgå att finna sistnämnda hänvisning otillräcklig såsom grund för här ifrågavarande avgränsning av området för den föreslagna lagregleringen, och erinrar om den fara för oklarhet, splittring och inkonsekvens i lagstiftningen, som gärna vidlåder dylik specialreglering.
I detta särskilda fall framstår avgränsningen av området för den föreslagna lagregleringen så mycket mindre sakligt grundad som det torde vara ostridigt, att annat slag av framställning om könslivets förhållanden kan vara och ofta är i högre eller lägre grad sedlighetssårande och det naturligtvis i och för sig är ett lika stort intresse, att även detta andra slag av sexualupplysning hålles vederhäftig och tuktig. De sakkunniga hava särskilt framhållit betydelsen av vidgad upplysning om preventivmedel och därvid framhävt behovet av ökat skydd i lösa och opersonliga könsförbindelser mot smitta av könssjukdom; kommissionen har efter ingående utredningar nått enahanda uppfattning rörande betydelsen av vidgad upplysning om preventivmedel men därvid i stället lagt huvudvikten på behovet av förebyggande födelsekontroll inom äktenskapen. Den omständigheten, att på detta vis ökad upplysning om preventivmedel bedömes såsom ett ur olika synpunkter särdeles betydelsefullt samhällsintresse, kan dock icke rimligen anföras såsom skäl för en extra samhällskontroll. Motsatsen torde rentav med bättre skäl enligt kommissionens mening kunna hävdas. De sakkunniga hava nämligen icke gjort gällande, att den vidgade upplysning om preventivmedel, som även enligt deras förmenande bör komma till stånd i samband med preventivlagens upphävande, skulle vara av sådan art, att en skärpt samhällskontroll däröver vore erforderlig. De sakkunniga synas tvärtom dela den uppfattning, varåt kommissionen i betänkande i sexualfrågan givit uttryck och varvid kommissionen här nedan vill något ytterligare dröja, nämligen att motsatsen med visshet är att förvänta.
Allvarligare än sistnämnda invändning framstår för kommissionen den
kritik, som måste riktas mot den föreslagna lagregleringen med hänsyn till
dennas begränsning till enbart muntlig framställning. Kommissionen erinrar
i detta sammanhang därom, att den inkonsekvens inom rättsordningen, som
härigenom uppstode, så till vida skulle vara en nyhet i vår lagstiftning, som
preventivlagen ju innefattar likalydande förbud i såväl strafflagen som
tryckfrihetsförordningen.
En motsvarande lagreglering jämväl i fråga om skriftliga framställningar skulle givetvis förutsätta en i administrativ ordning skeende förprövning jämväl av dessa; en annan lösning av det lagtekniska problemet synes icke möjlig. Utan att direkt peka härå framhålla de sakkunniga, att det med hänsyn till tryckfrihetsförordningens uppställning och allmänna karaktär lärer vara mindre tillfredsställande att stadga en allmän regel med förbud mot framställningar i vissa ämnen och samtidigt från huvudregeln meddela mer eller mindre omfattande speciella undantag. Det bör härvid särskilt framhållas, att denna svårighet icke hänför sig till denna förordnings blotta form och disposition utan är betingad av en allmän rättsgrundsats, som ansetts så viktig, att ifrågavarande förordning givits grundlags kraft.
En förprövning av skrift, som utgives av trycket skulle, även om för dess genomförande bestämda regler vore givna, strida mot tryckfrihetsförordningens syftemål att värna »varje svensk mans rättighet, att utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetslagen ej föreskrivna, hinder, utgiva skrifter; att sedermera allenast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke, i annat fall, kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning». Det frihetsintresse, som denna rättsgrundsats värnar, har för stiftarna av våra grundlagar framstått särskilt ömtåligt vad gäller skriftlig framställning, men den har förvisso giltighet även för muntlig framställning. Kommissionen vill som sin mening framhålla, att, om sådan inskränkning av yttrandefriheten föreslås, som icke kan införlivas i tryckfrihetsförordningen, sistnämnda omständighet i och för sig bör uppfattas såsom ett varnande tecken för lagstiftaren.
Vad gäller det nu föreliggande fallet vill kommissionen vidare framhålla följande. De sakkunniga hava anfört, att själva behovet av en reglering av skriftliga framställningar angående preventivmedel efter genomförandet av en av de sakkunniga föreslagen reglering av jämväl handeln med sådana medel skulle bliva till väsentlig grad förminskad. Då kommissionen på grunder, som skola i det följande angivas, icke heller ansett sig kunna förorda den reglering av handeln med preventivmedel, som de sakkunniga föreslagit, mister detta skäl för kommissionens del sin vikt. Men bortsett härifrån och antaget, att de sakkunnigas förslag till reglering av handeln med preventivmedel godtoges, så framstår likväl den av de sakkunniga följda tankegången såsom icke sakligt grundad. Den skulle med samma eller än större styrka kunna anföras såsom skäl även mot lagreglering av muntliga framställningar och utgör i alla händelser intet skäl för en olika behandling av muntlig och skriftlig framställning. Kommissionen erinrar därom, att, såsom de sakkunniga sett problemet, den ifrågasatta lagregleringen huvudsakligen åsyftar sådana framställningar om preventivmedel, som icke hava samband med försäljningen av dylika medel. Dylika framställningar kunna givetvis vara såväl skriftliga som muntliga, och de sakkunniga hava icke anfört grund för antagandet, att de förra mer än de senare skulle komma att kunna indirekt kontrolleras genom handelns reglering.
I själva verket synes det tvärtom kommissionen uppenbart, att de intressen, som i vissa kretsar möjligen kunde tänkas förefinnas för bedrivandet av en icke önsklig upplysningsverksamhet om preventivmedel, hava ett betydligt mera effektivt medel i skriftlig än i muntlig framställning. En reglering av enbart den muntliga upplysningsverksamheten kunde vidare väntas föra särskilt dessa intressen till ett ökat utnyttjande av den skriftliga framställningens form.
Till sist vill kommissionen framhålla, att de sakkunniga icke anfört skäl, på grund varav man skulle hava att frukta en utvidgning av sådan upplysningsverksamhet om preventivmedel, som skulle göra en lagreglering erforderlig. De sakkunniga synas hava tänkt sig den föreslagna lagregleringen såsom en ersättning för preventivlagen, vilken ju föreslås upphävd. Emellertid har, som jämväl de sakkunniga framhållit, denna lag ,i praktiken alldeles satts ur tillämpning. Den har icke i minsta mån hindrat den art av upplysningsverksamhet om preventivmedel, som man kunde tänkas vilja betrakta såsom mindre önsklig. Däremot har preventivlagen stått såsom ett hinder för den vederhäftiga upplysningsverksamheten i detta ämne, och de sakkunniga hava liksom kommissionen däri sett ett viktigt skäl för lagens upphävande. Kommissionen har här ovan i överensstämmelse med medicinalstyrelsens uppfattning uttalat den övertygelsen, att den vidgade upplysningsverksamhet av vederhäftigt slag, som man efter preventivlagens upphävande har anledning att förvänta, i och för sig kommer att förmå i väsentlig grad undantränga den mindre önskliga upplysningsverksamheten.
Under sådana förhållanden synes preventivlagens upphävande icke kunna anföras såsom ett skäl för en ny lagreglering. Det utgör tvärtom ett skäl för att sådan lagreglering skall bliva sakligt mindre påkallad, sedan preventivlagen upphävts, än den för närvarande möjligen kunde bedömas vara.
Befolkningskommissionen kan sammanfatta de här ovan gjorda erinringarna
på följande sätt. Beklagligtvis förekomma framställningar om könslivets
förhållanden av sådan natur, att de måste bedömas såsom icke önskliga.
Preventivlagens upphävande kan emellertid icke väntas öka deras vanlighet
utan måste tvärtom verka rensande på hela detta område. Behovet av en
lagreglering av upplysningsverksamheten i samband med preventivlagens upphävande
måste redan av detta skäl starkt ifrågasättas. De tvenne begränsningar
till enbart muntlig framställning och till enbart framställning innefattande
upplysning om preventivmedel, vilka de sakkunniga iakttagit i sitt
förslag till lagreglering, äro sakligt icke grundade, då skriftlig framställning
och framställning i andra sexuella frågor måste vara i lika eller högre grad
i behov av lagreglering. Emellertid är överhuvud taget behovet icke styrkt.
Härtill kommer, att en lagreglering, som ingriper på den medborgerliga yttrandefriheten,
ur allmänna synpunkter möter betänkligheter. Sådan lagreglering
är i synnerhet olämplig, då den såsom den föreslagna sätter sexualupplysningen
i särklass, vilket måste stödja den konventionella brist på
uppriktighet i könslivets frågor, som alltjämt råder. Kommissionen menar,
att man i dessa ting i första hand måste lita på ungdomens egen sunda
inställning och på den fria upplysningsverksamhetens eget ansvar, och håller
före, att man särskilt i vårt land och i vår tid har goda skäl att utan räddhåga
giva åt ungdomen och åt den fria upplysningsverksamheten denna till-
lit. Kommissionen hänvisar slutligen till, att framställningar, som äro tukt
och sedlighet sårande, äro straffbara även utan särskild ny lagstiftning; sådan
lagstiftning kan tvärtom befaras förslappa det allmänna lagbudets rättskraft.
Erinringar till frågan om regleringens administrativa genomförande.
I denna sin kritik har befolkningskommissionen ännu icke tagit i betraktande den för svenskt rättsliv synnerligen egenartade form av administrativ kontroll, som de sakkunniga måst tänka sig för lagregleringens genomförande. De sakkunnigas förslag innebär ju, att den, som vill giva offentlig muntlig framställning, innefattande anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande, skall före framställningens lämnande göra anmälan härom till polismyndigheten i orten och avvakta dennas tillstånd.
Kommissionen vill härtill först anmärka, att, då de sakkunniga tänka sig en prövning av framställning ur andra synpunkter än dess art att vara eller icke vara tukt och sedlighet sårande, polismyndigheterna i orterna i kanske flertalet fall måste betraktas såsom sakligt mindre kompetenta för denna speciella prövningsuppgift, hur i övrigt skickade för dem mera näraliggande tjänsteplikters behöriga fyllande de än äro. Att så är förhållandet framlyser nogsamt av innehållet i åtskilliga av de remissyttranden, som från polismyndigheters sida avgivits angående de sakkunnigas förslag. Ett flertal av de polismyndigheter, som närmare gått in på frågan, hava även givit uttryck åt en egen uppfattning i samma riktning. Då prövningen skulle böra ske ur såväl hygieniska och socialpedagogiska som allmänna ordningssynpunkter, lärer näppeligen heller någon annan lokal myndighet kunna anvisas såsom helt lämplig att handhava uppgiften. Lämnas kontrollen åt lokal myndighet blir vidare, i synnerhet om dennas sakliga kompetens är bristfällig, rättstillämpningen lätteligen i hög grad olikmässig och i tiden växlande, vilket med hänsyn till rättsordningens fasthet icke är utan våda.
Den möjlighet återstår då, att — såsom även i ett flertal yttranden över de sakkunnigas förslag ifrågasatts — med ändring av nämnda förslag överlåta bestyret med tillstånds givande till central myndighet, t. ex. medicinalstyrelsen. Bortsett från den byråkratisering samt den omgång och tidsspillan en sådan ordning med all säkerhet skulle innebära, måste det emellertid ur de allmänna hänsyn till yttrandefriheten, som tidigare angivits, framstå såsom olämpligt att monopolisera upplysningen om preventivmedel för vissa av den centrala statsmyndigheten godkända personer, allra helst som den övriga muntliga upplysningsverksamheten i sexualfrågor samt alla skriftliga framställningar lämnats fria.
En såväl principiellt som praktiskt stor svårighet vid kontrollens anordning ligger vidare däri, att tillståndet skall sökas och givas före framställningens lämnande. Många polismyndigheter hava vid granskningen av de sakkunnigas förslag frågat sig, hur de sakkunniga tänkt sig denna förprövning och grunderna för dess utövande. För egen del vill kommissionen endast påpeka, att en dylik förprövning av lokal polismyndighet, som icke kan gå ut på annat än ett övervägande, huruvida »föredragshållaren kan antagas komma att behandla ämnet på ett vederhäftigt och lämpligt sätt», lätteligen kan komma att lida av godtycke och mannamån och därigenom vara till skada för rättsordningens fasthet.
Det är här blott att tillfoga, att en dylik förprövning är en nödvändig beståndsdel av de sakkunnigas förslag och således icke en brist, som vid omarbetning kan rättas. Bevarar man nämligen den medborgerliga rätten till offentlig framställning utan i förväg skeende prövning, kan den prövning, som polismyndigheten i efterhand verkställer — i syfte att utröna, om åtal vid domstol bör resas — knappast komma att gälla annan fråga än om framställningen varit tukt och sedlighet sårande. Härför behövs emellertid ingen särskild lagstiftning, då rätt och plikt till sådan prövning från polismyndighets sida redan föreligger. Kommissionen har för sin del funnit, att de sakkunniga varit inriktade på att föreslå en lagreglering och därvid icke ens tvekat att beträda denna ur skilda synpunkter betänkliga väg, nämligen att in skranka den i vårt land hävdvunna rätten för varje medborgare att utan av rättsordningen i förväg resta hinder få fritt yttra sig, under plikten likväl att i efterhand stå till svars inför laglig domstol, därest hans yttranden varit förgripliga.
Befolkningskommissionen kommer således till den slutsatsen, att den av de sakkunniga föreslagna lagregleringen ur tidigare framhävda principiella synpunkter måste bedömas vara obehövlig, inkonsekvent och i vissa hänseenden skadlig samt att vidare den administrativa ordning, som lagregleringen betingar, innefattande en prövning av muntlig framställning, innan den lämnats, utförd av för denna uppgift sakligt mindre kompetent lokalmyndighet eller sakligt kompetent centralorgan, i och för sig är en så farlig nyhet i svensk rätt, att dess genomförande icke kan tillstyrkas.