SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen/Principiella synpunkter på frågan om preventivlagens revision
| ← Inledning |
|
Frågan om reglering av upplysningen om preventivmedel → |
II
Principiella synpunkter på frågan om preventivlagens revision.
Preventivlagens effektivitet och verkningar.
Enligt vad allmänt är känt hör preventivlagen till de i svensk lagstiftning förhållandevis sällsynta fall av lagstadganden, vilka praktiskt taget helt stannat på papperet. Knappast i något hänseende synes lagens syftemål hava uppnåtts. Däremot hava vissa verkningar av lagen framträtt, som ur andra synpunkter måste betecknas såsom mindre önskvärda.
Såsom framgår av de sakkunnigas utredning, vars resultat i detta hänseende ytterligare bestyrkas av de undersökningar kommissionen företagit (jfr bilaga 2) bedrives i vårt land för närvarande en livlig handel med preventivmedel. Denna handel försiggår i huvudsak dels såsom butikshandel och dels såsom posthandel; genom sistnämnda handel hava preventivmedel gjorts tillgängliga även för landsbygdens befolkning. Handeln med preventivmedel synes under det kvartsekel, varunder lagen varit gällande, hava varit stadd i en så gott som oavbruten stegring.
För uppehållandet och utvidgningen av denna handel bedrives en omfattande reklamverksamhet, varvid särskilt annonsering i pressen visat sig vara av stor effektivitet. Då denna reklamverksamhet åtminstone i vissa fall uppenbart innefattar försök att »förleda till användande» av preventivmedel eller meddelande av »anvisning om sättet för deras användande» och sker under sådana förhållanden, att i lagens mening »allmän fara för andras förförelse därav kommer», skulle den vara straffbar såsom överträdelse av preventivlagens bestämmelser i sagda hänseenden. Om de anförda uttrycken i lagen på grund av sakens natur blivit vaga och måhända i och för sig kunna inbjuda till en restriktiv tolkning, är det desto viktigare att här framhålla, att hela denna reklamverksamhet innebär ett direkt överträdande av preventivlagens straffbestämmelser för gärning, varigenom »någon ... i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder . . . dylika föremål».
Denna reklamverksamhet har dock i det hela taget fått fortgå ohindrad, trots dess uppenbara lagstridighet. I det synnerligen ringa antal fall, då inskridanden jämlikt preventivlagen ägt rum mot reklamverksamhet försiggående i särskilt anstötliga former, hava omständigheterna i allmänhet varit sådana, att ifrågavarande reklamverksamhet såsom tukt och sedlighet sårande gärning skulle hava varit straffbar jämlikt paragrafens första moment. Det bör här anmärkas, att även de, som av olika skäl, vilka nedan skola beröras, hyst uppfattningen, att preventivlagen bör i sin nuvarande form bibehållas, icke, efter vad av redogörelsen i bilaga 1 framgår, någonsin synas hava påyrkat ett fullt effektivt handhavande av lagens tillämpning eller anvisat åtgärder, varigenom lagens förbud skulle kunna hållas i kraft och helgd.
Befolkningskommissionen vill redan här som sin mening anföra, att det i och för sig framstår såsom ett allvarligt ont, i stort sett främmande för vårt folks rättstraditioner, att lagstadganden och särskilt en strafflag och en grundlag så öppet åsidosättas.
Mycket starka skäl måste förebringas för att det icke redan av denna grund skall framstå såsom oavvisligen nödvändigt att med undanröjande av på detta område nu rådande missförhållanden bringa lag och lagtillämpning i samklang. Kommissionen vill i detta samband erinra om att faran för en ineffektiv lagstiftning med en sådan lagstiftnings för hela rättsordningen skadliga följder vid lagens tillkomst uppmärksammades av lagrådet, vilket — ehuru det synes hava delat den vid denna tid mera än nu allmänt omfattade avvisande inställningen till den förebyggande födelsekontrollen och särskilt till bruket av tekniska preventivmedel — i sitt yttrande över det inom justitiedepartementet utarbetade ursprungliga lagförslaget gav uttryck åt starka principiella betänkligheter och med anledning härav icke ansåg sig kunna tillstyrka lagförslaget. Vad beträffar preventivlagens syftemål att hindra utbredningen av kännedomen om och bruket av preventivmedel kan fastställas, att detta syftemål icke uppnåtts.
Som redan nämnts, synes bruket av preventivmedel under lagens giltighetstid i stort sett oavbrutet hava varit i tilltagande. I fråga om kännedomen om preventivmedel hava de sakkunniga anfört, att »kunskapen om att preventivmedel finnas torde vara allmänt spridd ända till ungdom, som ännu befinner sig i pubertetsåldern», och de sakkunniga tillfoga: »att personer i den ålder de ingå äktenskap eller knyta utomäktenskapliga förbindelser skulle i någon större utsträckning sakna kännedom om att dylika medel kunna erhållas, synes... föga sannolikt». Till dessa uttalanden hava de sakkunniga fogat tvenne reservationer, i det de dels påpekat, att kännedomen om preventivmedel i de yngsta åldersklasserna måhända blott är mera tillfällig och ytlig, dels ock framhållit att kännedomen om preventivmedel, avsedda att användas av kvinnan — vilka ur olika synpunkter äro att i vissa fall rekommendera framför andra preventivmedel — torde vara föga utbredd.
Befolkningskommissionen anser visserligen dessa sakomdömen i stort sett välgrundade men vill för sin del till dem foga ett par ytterligare och synnerligen viktiga reservationer. Kommissionen har således funnit, att, även om med varje år kännedomen om att tekniska preventivmedel äro att tillgå är i snabb utbredning, lager inom vårt folk likväl finnas i vilka sådan kännedom saknas, och så ej blott i de allra yngsta åldersklasserna. Det är vidare uppenbart, att den kännedom om tekniska preventivmedel, som i allmänhet finnes, synnerligen ofta är av sådan art, att den icke kan anses vara en rationell kunskap om lämpligaste metod för födelsekontroll. Dessa frågor äro mera ingående berörda i kommissionens betänkande i sexualfrågan.
En tydligt uttalad avsikt med preventivlagen var även att söka hejda det
vid lagens tillkomst sedan länge pågående nativitetsfallet. Då enligt vad nyss
sagts utbredningen av kännedomen om och bruket av preventivmedel varit i
oavbruten stegring, kan lagen redan med hänsyn till dessa sakförhållanden
icke i högre grad tänkas hava förmått främja det nämnda syftet.
Såsom av medicinalstyrelsen och de sakkunniga framhållits, har vidare den framträngande födelsekontrollen blott i mindre mån inneburit ett anlitande av tekniska preventivmedel. Denna uppfattning har ytterligare bestyrkts genom av befolkningskommissionen inhämtade upplysningar. Kommissionen, som jämväl i denna fråga hänvisar till sitt betänkande i sexualfrågan, vill likväl i förbigående anmärka, att nativitetsfallet, som före preventivlagens tillkomst försiggick tämligen sakta, först efter samma tid blivit starkt framträdande och oroande.
Det har från åtskilliga sakkunniga håll uttalats den förmodan, att preventivlagens tillkomst rentav medverkat till det hastiga nativitetsfallet, i det att den livliga diskussion om frågan, som då ägde rum och därefter oavbrutet fortsatts, bidragit till att fästa uppmärksamheten på möjligheterna till och fördelarna av födelsekontroll i samhällslager, där födelsekontrollen tidigare ej varit vanlig. Befolkningskommissionen, som på grunder, vilka i nyssnämnda betänkande i sexualfrågan utförligt framlagts, icke ser en olycka utan fastmera i och för sig ett framsteg i utbredningen av rationell kunskap om födelsekontroll — blott denna är fullständig och omfattar även de familjepsykologiska och befolkningskvantitativa skälen mot en extrem barnbegränsning i fall, då ej hygieniska eller ekonomiska skäl föreligga, starka nog att likväl göra den påkallad — har i detta samband utan närmare diskussion av denna omdömesfråga blott velat såsom ett faktiskt förhållande understryka, att preventivlagen knappast i högre grad kunnat verka hämmande på födelsekontrollens utbredning utan tvärtom sannolikt påskyndat densamma.
Om således de här diskuterade i preventivlagen innehållna lagstadgandena
blivit nästan helt eftersatta i lagtillämpningen och om därtill själva syftet
att hindra utbredningen av kännedomen om och bruket av preventivmedel
samt att hejda nativitetsfallet icke uppnåtts — vilket allt innebär, att preventivlagen
haft ingen eller ringa effektivitet i de riktningar, som vid lagens
stiftande avsetts -— så hava likväl dessa stadganden haft effektivitet i vissa
andra riktningar och därvid utlöst verkningar, vilka icke avsetts eller i alla
händelser numera icke framstå såsom önskliga.
Således har lagen lagt vissa hinder i vägen för den vederhäftiga upplysningsverksamhet, man från sakkunnigt håll velat främja om den s. k. kondomens betydelse såsom skyddsmedel mot smitta av könssjukdom. Denna synpunkt, som vid lagens tillkomst underskattades, har genom erfarenheterna under världskriget och som resultat av de under de sista årtiondena med allt större kraft bedrivna ansträngningarna att undantränga könssjukdomarna kommit allt mera i förgrunden.
Alltsedan den i bilaga 1 omnämnda riksdagsskrivelsen i detta ämne av år 1923 hava statsmakterna och olika myndigheter haft sina bemödanden inriktade på en sådan reform av preventivlagen eller en sådan omtolkning av dess innebörd, som skulle giva rum för en allvarlig och vederhäftig upplysning om smittskydd mot könssjukdomar. Under åren från 1926 till 1933 intogs därvid den ståndpunkten, att preventivlagen vore att tolka så, att sådan upplysning finge anses vara tillåten. I skrivelse den 26 januari 1934 med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen fann emellertid medicinalstyrelsen anledning att understryka, att trots den friare lagtolkning, som givits i lagrådets yttrande över 1925 års departementsförslag och därefter i utlåtanden från första lagutskottet, preventivlagen i sin nuvarande form alltjämt måste sägas lägga hinder i vägen för önskvärd upplysning.
I nämnda skrivelse framhöll medicinalstyrelsen bland annat, att trots de upprepade och vägande uttalanden i annan riktning, som gjorts av såväl lagrådet som första lagutskottet, i läkarkretsar dock alltjämt förefunnes en tämligen utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen mot könssjukdomar vore förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta framhållande finge tagas såsom ett vittnesbörd av lagens verkan i här diskuterade hänseenden, sedan de omnämnda bemödandena gjorts att omtolka lagen så, att vederhäftig upplysningsverksamhet skulle gå fri från straffhotet. Medicinalstyrelsen utvecklade närmare sin uppfattning genom att framhålla följande:
Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom — läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd, som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär, den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel — s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.
Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant att upplysningsverksamheten på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen, som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas tillstånd, som står i bjärt motsättning till det, som lagstiftningen för visso avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden av det ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än att detsamma lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den individuella och sociala hygienens intressen.
Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste principen fri läkar- och sjukhusvård samt behandlingsskyldighet för könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffats, som vore ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa om de verksammaste medlen mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts med ovan omförmälda stadgande i könslagen. Det skulle för visso hava ur hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn om samtidigt med tillkomsten av nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande i könslagen icke fått åsyftad verkan.
Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden, alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse, icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga menliga följder, desamma ofta hava för individen.
Medicinalstyrelsen uttalade vidare, att, därest varje tvivel om att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet vore förenlig med lagrummets anda och bokstav undanröjdes, man kunde hava all anledning att antaga, att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet som för enskilda sammanslutningar. Under sådana förhållanden komme enligt styrelsens förmenande undermåliga föreläsare efterhand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik. Det kunde då förväntas, att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande ungdom — nåddes.
Till denna medicinalstyrelsens uppfattning, att preventivlagen i sin nuvarande utformning vore till skada genom att den bland läkarna uppfattades såsom ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet, anslöt sig Kungl. Maj:t i den nyssberörda propositionen till 1934 års riksdag samt jämväl första lagutskottets ej blott minoritet, som tillstyrkte lagändringen, utan även majoritet, som av vissa skäl stannade vid förslag om utredning, ävensom riksdagens båda kamrar, vilka beslöto i enlighet med lagutskottets utlåtande. 1934 års sakkunniga hava ävenledes givit starkt uttryck åt samma allmänna uppfattning. Jämväl befolkningskommissionen delar denna mening.
Kommissionen vill i detta sammanhang ytterligare understryka en uppfattning,
som tydligt framskymtar i det ovan anförda utdraget ur medicinalstyrelsens
skrivelse, men som har den vikt, att den förtjänar att särskilt framhävas.
Då preventivlagen onekligen i viss utsträckning medverkat till att avskräcka
läkare och andra sakkunniga personer från att taga befattning med
sexuell upplysningsverksamhet men lämnat hela den kommersiella reklamen
och den mindre nogräknade upplysningsverksamheten fritt spelrum, så har
denna lag ej blott stått såsom ett hinder i kampen mot könssjukdomarna utan
därtill, tvärtemot de avsikter vilka förvisso besjälade dess tillskyndare, verkat
neddragande på den nivå, vara den offentliga diskussionen^ och upplysningsverksamheten
i sexuella frågor ofta kommit att föras i vårt land.
Denna skadeverkan är enligt kommissionens uppfattning synnerligen vådlig. Såsom ofta erfarits vid inskränkningar i yttrandefriheten, hava även de här ifrågavarande haft effektivitet blott i vissa riktningar och icke alltid i de riktningar man kan hava avsett, varav följden blivit den motsatta till den åsyftade. Kommissionen finner i dessa överväganden ett det starkaste skäl för en reformering av här diskuterade partier av preventivlagen, och hyser samma förtröstan som den medicinalstyrelsen givit uttryck åt, nämligen att om man giver den värdiga, allvarliga och sakkunniga upplysningsverksamheten den klart medgivna frihet, som den mindre nogräknade, oftast kommersialiserade propagandan i alla fall tagit sig, de sunda krafterna i vårt folk skola sörja för att det blir det första slaget av upplysningsverksamhet, som vinner i konkurrensen.
Något motsvarande gäller även handeln med preventivmedel. Som redan nämnts, är denna handel icke förbjuden, men de här åsyftade bestämmelserna, som visserligen icke respekteras och icke upprätthållas, skulle, om de åtlyddes, insnöra handeln i mycket snäva band. Verkan av dessa bestämmelser blir helt naturligt, att ett stort flertal personer icke finna det förenligt med sina principer att idka sådan handel, vilken för att kunna bedrivas i konkurrens på marknaden fordrar oavbrutet åsidosättande av klara strafflagsbestämmelser. Denna handelsverksamhet får lätt över sig något av skumrasktrafik. Den kommer att i viss utsträckning^ handhavas av personer, vilka icke äro de mest önskliga för uppgiften i fråga, och att bedrivas under förhållanden, som ur olika synpunkter äro mindre lämpliga. Verkan blir vidare, att prisen kunna hållas högre och kvaliteterna sämre än eljest bleve fallet. I en på detta vis organiserad handel öppnas även utrymme för tillhandahållande av allsköns humbugspreparat. Preventivlagens verkningar på ifrågavarande handelsverksamhet måste genomgående anses vara direkt oförmånliga och delvis i hög grad skadliga.
Genom att handeln med preventivmedel på detta sätt i viss mån givits karaktären av med oavbrutna lagbrott förbunden skumrasktrafik, har preventivlagen ytterligare kommit att förstärka sin direkta neddragande verkan på upplysningsverksamheten.
Till dessa numera allmänt medgivna skadliga verkningar av preventivlagen
bör läggas även den verkan lagen i vissa fall kan hava haft, nämligen
att då preventivmedel i befruktningshindrande eller smittskyddande syfte använts,
på grund av upplysningens och handelns otillfredsställande organisation
sådana medel av mindre ändamålsenlig beskaffenhet och effektivitet eller
eventuellt hälsovådliga sådana kommit till utnyttjande i stället för de ändamålsenliga
och ofarliga, som stå till buds.
I den ringa grad preventivlagen förhindrat en förebyggande födelsekontroll, som eljest — d. v. s. vid en bättre organiserad upplysnings- och handelsverksamhet — skulle hava kommit till stånd, måste detta vidare dessvärre särskilt ofta hava gällt individer och folklager, i fråga om vilka en högre fruktsamhet alldeles icke framstår såsom önsklig ur arvshygieniska eller andra individuellt och socialt betydelsefulla synpunkter. Sålunda hava på grund av preventivlagen läkare stundom känt tveksamhet om tillåtligheten att giva råd och anvisningar i den förebyggande födelsekontrollens teknik åt personer, i fråga om vilka på grund av ärftlig sjukdom, ena makens alkoholism, dålig hälsa, ett flertal tidigare barnsängar, stor fattigdom i familjen eller andra förhållanden födelsekontroll varit särskilt starkt indicerad. Framför allt hava personer, som befinna sig i sådant läge, ofta kommit att draga sig för att rådföra sig med läkare. Dessa fall stå jämställda med den tveksamhet, som yppats beträffande tillåtligheten av råd och anvisningar om smittskyddets teknik. Ännu viktigare är måhända det ofta framhävda förhållandet, att kriminella fosterfördrivningar i stor utsträckning icke skulle hava kommit till stånd, därest kännedom om effektiv preventivteknik förelegat. Fosterfördrivning har kommit att på ett skadligt sätt stå såsom ersättning för förebyggande födelsekontroll.
Allmänt torde kunna sägas, att, i den mindre mån preventivlagen fortfarande utgör ett hinder för utbredningen av kännedom om preventivteknik och av tillgången till preventivmedel, detta hinder är särskilt aktuellt för unga och oerfarna personer och personer i de fattigare samhällsklasserna. Detta förhållande kan näppeligen ur några synpunkter bedömas som annat än individuellt och socialt olyckligt.
Anförda skäl mot preventivlagens upphävande eller revision.
Såsom skäl mot preventivlagens upphävande eller revision hava huvudsakligen anförts vissa skäl av etisk och befolkningskvantitativ natur.
Det mest principiella etiska skälet har givits följande innebörd. Även om lagen varit ineffektiv och ej vunnit tillämpning, så har dock genom denna lag från samhällets sida givits en principiell förklaring om att bruket av vissa preventivmedel är förkastligt. Tanken har vidare varit, att, då försök att vid samlag hindra befruktning genom användande av mekaniskt verkande medel i fast form icke ur moraliska synpunkter kan bedömas annorlunda än förebyggande födelsekontroll genom kemiska medel eller genom vilka andra medel och metoder som helst, man i lagens stadganden ernått ett fördömande av den förebyggande födelsekontrollen överhuvud taget.
Nu anförda skäl har naturligtvis moralisk bärkraft blott för den, som står helt avvisande mot den förebyggande födelsekontrollen såsom sådan.
Av väsentligt annan och mera relativ innebörd är det vanligen anförda etiska skälet för preventivlagens bibehållande, som grundas på följande tankegång. Oavsett om man förmenar, att förebyggande födelsekontroll i och för sig under alla förhållanden måste vara en moraliskt förkastlig handling eller man i detta hänseende har en mindre snäv uppfattning, kan man nämligen hävda och har även hävdat att själva möjligheten att vid samlag förhindra befruktning och kanske än mer möjligheten att ernå skydd gentemot smitta av könssjukdom har demoraliserande verkningar , i det att risken för befruktning eller smitta av könssjukdom utgöra motiv, som avhålla från lättsinniga könsförbindelser. Tillgång till preventivmedel kan därför bidraga till att öka antalet lösa könsförbindelser.
Styrkan av detta skäl beror givetvis — utom på den moraliska inställningen till sådana förbindelser — dels på styrkan i och för sig hos de avhållande motiv, som bero på risken för befruktning och smitta av könssjukdomar, dels ock på i vilken grad preventivlagen faktiskt hindrar kännedomen om och tillgängligheten av preventiva medel. Därav beror nämligen, om den förmår att avsevärt förstärka dessa avhållande motiv.
Såsom skäl emot preventivlagens avskaffande hava även anförts befolkningskvantitativa hänsyn. Preventivlagen skulle enligt denna uppfattning utgöra en på längre sikt nativitetsuppehållande faktor.
Bärkraften av detta skäl beror dels på i vilken grad födelsekontrollen sker genom användande av tekniska preventivmedel av i lagen avsett slag, dels på i vilken grad preventivlagen minskar kännedomen om och bruket av sådana preventivmedel.
Utgångspunkter vid frågans uppläggning.
Den i bilaga 1 givna framställningen av den här behandlade lagfrågans utveckling giver klart vid handen att, medan de nyss anförda etiska och befolkningskvantitativa synpunkterna ursprungligen varit de avgörande, de sjukdomsskyddande synpunkterna i stället blivit de under efterkrigstiden dominerande.
Vid lagens tillkomst hade man främst intresset riktat på de preventiva medlens befruktningshindrande verkan, vari man då såg en såväl moralisk som befolkningskvantitativ fara, vilken man genom preventivlagen avsåg att nedbringa; när numera statsmakterna uttalat sig för en reform av preventivlagen, har man haft uppmärksamheten fästad främst på den smittskyddande verkan av vissa preventivmedel och i dessa sett ett gagnande hjälpmedel i kampen mot könssjukdomarna. I medicinalstyrelsens nyss berörda skrivelse har även tyngdpunkten lagts på sjukdomsskyddet. De sakkunniga hava visserligen exemplifierat vissa fall, då uppenbart behov av preventivmedel för födelsekontroll är för handen, men likaledes lagt huvudvikten vid smittskyddet. De hava i alla händelser undvikit att taga ståndpunkt till den normala födelsekontroll, som numera utövas i flertalet icke sterila äktenskap. För denna mera rent medicinska inställning till problemet, som ligger i smittskyddets framhävande, tala sakligt de redan antydda förhållandena, att preventivlagen med all säkerhet blott haft mindre betydelse för nativiteten i landet samt att de etiska skälen för preventivlagens upprätthållande kommit i ett delvis annat läge.
Då befolkningskommissionen gått att taga ställning till den väckta frågan om preventivlagens reformering, har det emellertid för kommissionen framstått uppenbart, att vikt på nytt bör i lika eller högre mån läggas å födelsekontrollen. Ett naturligt skäl för denna problemförskjutning ligger redan i kommissionens mera vidsträckta utredningsuppgift, inom vilken frågan om födelsekontrollen intager en central plats och under alla förhållanden måste utredas.
Även bortsett därifrån framstår en behandling av problemet, där man ej klart tager ställning till betydelsen och berättigandet av de tekniska preventivmedlen i deras användning i födelsekontrollerande syfte, såsom en ofullständig och därför otillräcklig utredning. Kommissionen kan icke underlåta framhålla det stötande i den inställning till problemet, som under efterkrigstiden gjort sig så ofta gällande, då man menat sig kunna försvara preventivmedlen och påyrka en reform av preventivlagen med hänsyn till deras nytta såsom sjukdomsskyddande i lösa, tillfälliga könsförbindelser, medan man samtidigt undvikit att taga ståndpunkt till preventivmedlens berättigande ur etiska och sakliga synpunkter med avseende å deras normala användning inom äktenskapen och i de mera fasta utomäktenskapliga förbindelser, där risk för smitta av könssjukdom icke föreligger.
Denna kritik mot det under de sista åren vanliga sättet att behandla frågan om preventivlagens revision måste vara i lika grad framträdande, oavsett vilken inställning till spörsmålet om preventivmedlens berättigande ur befruktningshindrande synpunkt, som man än intager. Kommissionen vill här påpeka, att ett flertal av de myndigheter, som haft att yttra sig över de sakkunnigas utredning, icke känt sig övertygade av eller åtminstone yppat tveksamhet inför de sakkunnigas motivering för sina reformförslag, just emedan de funnit de etiska och befolkningskvantitativa frågor, som röra preventivmedlens användning i befruktningshindrande syfte otillräckligt utredda. För stora folklager stå dessa synpunkter fortfarande såsom avgörande. Vill man säkert förankra en reform av preventivlagen i folkets rättsmedvetande, bör man icke undvika att öppet redogöra för och taga klar ståndpunkt till även dessa sidor av problemet.
Detta betyder icke att befolkningskommissionen saknar blick för eller velat undanskjuta den viktiga frågan om ett förbättrat smittskydd gentemot könssjukdomar. Kommissionen delar — som av betänkandet i sexualfrågan närmare framgår — i allt väsentligt den inbördes överensstämmande uppfattning i denna fråga, som tagit sig uttryck i medicinalstyrelsens ovannämnda skrivelse och i de sakkunnigas utredning. Men kommissionen förmenar, att den utredning av frågan, som redan föreligger, framför allt måste kompletteras med avseende å födelsekontrollen, att därvid födelsekontrollen inom äktenskapen bör tillmätas huvudsaklig betydelse samt att de etiska och befolkningskvantitativa synpunkterna icke vid frågans utredning böra få undanskjutas.
En allmän undersökning av sexualfrågan, upplagd efter dessa linjer, har central vikt även för kommissionens övriga undersökningsuppgifter men har
— med den uppfattning kommissionen nyss utvecklat med avseende å frågan om preventivlagens reformering — varit nödvändig redan för avgivandet av här förevarande yttrande. Denna allmänna utredning föreligger i kommissionens betänkande i sexualfrågan. Å de i sistnämnda utredning vunna resultaten bygger kommissionen sina slutsatser jämväl i här till behandling föreliggande specialfråga.
Sammanfattning av grunderna för upphävandet av preventivlagens centrala bestämmelser.
I den framställning av preventivlagens innebörd, som inledningsvis givits, har såsom dennas centrala bestämmelser betecknats förbuden mot utbjudande av preventivmedel, förledande till deras användande och meddelande av anvisning om sättet för deras användande. Då i det följande talas om »preventivlagen» avses närmast dessa bestämmelser. Befolkningskommissionen föreslår, som av vid yttrandet fogade lagförslag framgår, upphävandet av dessa lagbestämmelser.
Vissa av skälen härför äro redan antydda i det föregående. Samtliga skäl äro genom undersökning grundade och mera utförligt framlagda i betänkandet i sexualfrågan. Befolkningskommissionen vill — under allmän hänvisning till nämnda betänkande — kortfattat sammanfatta sina skäl på följande sätt.
Lagen har icke vunnit tillämpning. Dess öppna åsidosättande är ett allvarligt ont ur synpunkten av lagarnas helgd och rättsordningens fasthet. Förslag att — med preventivlagens bibehållande i dess nuvarande form — bringa rättstillämpningen i samklang med lagen har icke framställts.
Rättstekniskt är lagen inkonsekvent så tillvida, att dess bestämmelser blott gälla mekaniskt verkande preventivmedel i fast form, ehuru lagens motivering gäller alla slags preventivmedel.
Lagens ursprungliga syftemål att hindra utbredningen av kännedomen om och bruket av tekniska preventivmedel och att hejda nativitetsfallet har icke uppnåtts.
I den mindre mån lagen faktiskt fördröjt spridningen av effektiva metoder för förebyggande födelsekontroll och smittskydd, har verkan i vissa fall varit, att mindre ändamålsenliga eller rentav hälsovådliga preventivmedel kommit till användning. I den mån lagen hindrat genomförandet av skydd mot smitta i lösa opersonliga könsförbindelser måste den antagas hava motverkat strävandena att minska könssjukdomarnas spridning. Lagen måste anses vara i sin mån medansvarig till det utbredda bruket av framkallade aborter såsom medel för födelsekontroll. Allmänt har lagen såsom hinder för utbredningen av kännedomen om och tillgången till effektiva medel för skydd mot smitta av könssjukdom eller mot befruktning vid samlag blott kunnat hava haft i någon väsentlig mån avsevärda verkningar för unga och oerfarna personer och personer i de fattigare samhällsklasserna samt dessutom för individer med mindre än normal intelligens, karaktär och förtänksamhet för en handlings följder, vilket i och för sig näppeligen ur någon synpunkt kan bedömas såsom annat än individuellt och socialt olyckligt.
Lagen har på olika vägar verkat hindrande för den vederhäftiga och allvarliga upplysningsverksamheten såväl vad beträffar preventivmedlens betydelse såsom medel för förebyggande födelsekontroll som deras betydelse såsom medel för smittskydd. Lagen har därigenom även verkat neddragande på den nivå, vara den offentliga diskussionen och upplysningsverksamheten i könslivets frågor kommit att föras i vårt land och likaså på handeln med tekniska preventivmedel. Vissa av de i kommissionens betänkande i sexualfrågan framlagda förslagen om samhälleliga åtgärder till en förbättrad upplysning om den förebyggande födelsekontrollens och smittskyddets rationella teknik förutsätta preventivlagens upphävande.
I nativitetstalen vinnes en bekräftelse å den uppfattning, som läkarnas erfarenhet sedan länge givit, nämligen att viss födelsekontroll vid samlag — med vissa angivna undantag, vilka i stort sett äro oberoende av politisk, etisk och religiös inställning — måste antagas vara godtagen och praktiskt utövad av i det närmaste hela den del av det svenska folket, som befinner sig i fruktsam ålder och som, utan att sterilitet föreligger, lever i äktenskap eller eljest icke kan antagas leva i fullkomlig avhållsamhet. Då å ena sidan lagen ursprungligen grundats och ännu i den allmänna meningen grundas i det omdömet, att födelsekontroll vid samlag icke är etiskt berättigad och av detta etiska skäl — jämte de befolkningskvantitativa — bör motverkas, och då å andra sidan dock sådan födelsekontroll i de enskildas liv faktiskt allmänt godtages, har ett för hela folkets moral farligt element av bristande uppriktighet skapats.
Den absolut avvisande inställningen mot förebyggande födelsekontroll såsom sådan har visats vara ur olika synpunkter — även den etiska — omöjlig att upprätthålla. Det har befunnits att förebyggande födelsekontroll inom äktenskapen bör bedömas såsom berättigad, då arvshygieniska, medicinska, hygieniska eller familjeekonomiska skäl föreligga. Den förebyggande födelsekontrollens positiva värde såsom förutsättning i många fall för tidig äktenskapsbildning har framhållits. Ur såväl hygienisk som familjesocial synpunkt framträder en förebyggande födelsekontroll såsom ett i de icke sterila äktenskapen normalt tillvägagångssätt. Den förebyggande födelsekontrollen bör därvid icke ses såsom enbart åsyftande barnbegränsning. Den har en viktig positiv uppgift genom att möjliggöra en sådan spridning i tiden av barnsbörderna och en sådan anpassning av barnantalet, som med hänsyn till hustruns och barnens hälsa och hela familjens välfärd är påkallad. Förebyggande födelsekontroll i syfte att nå viss spridning av barnsbörderna blir av hygieniska skäl särskilt påkallad inom äktenskap, där makarna vilja föda upp en stor barnskara.
Faran av den extrema barnbegränsningen ej blott för folkets bestånd utan även för äktenskapens lycka och barnens fostran har även understrukits. Födelsekontroll är emellertid icke liktydig med extrem barnbegränsning. Den extrema barnbegränsningens motverkande förutsätter icke födelsekontrollens avskaffande men kräver ett ansvarsfullare bruk inom äktenskapen av den födelsekontroll, vilken i och för sig är ur olika synpunkter och i viss utsträckning påkallad.
Från etisk synpunkt kan förebyggande födelsekontroll i visst fall anses vara berättigad eller icke berättigad. Däremot har en mindre effektiv metod vid födelsekontrollens utövande etiskt sett icke företräde framför en mera effektiv metod. Vid utredning av frågan om valet av metod för den förebyggande födelsekontrollens genomförande har den slutsatsen vunnits, att i ett stort flertal äktenskap användandet av vissa i lagens bestämmelser åsyftade preventivmedel är att tillråda framför den nu oftare tillämpade metoden med s. k. avbrutet samlag.
Den etiska synpunkten har — sedan den absolut avvisande ståndpunkten mot födelsekontrollen såsom sådan frånträtts och det etiska omdömet därigenom ställts beroende av handlingens verkningar och motiv — visats icke strida mot utan tvärtom stödja de nyssnämnda sakliga synpunkterna.
I fråga om särskilt de utomäktenskapliga könsförbindelserna hava skäl förebragts, på grund varav under nu rådande ekonomiska och sociala förhållanden en allmän och urskillningslös etisk förkastelsedom över dessa förbindelser icke kan uttalas. Den i vissa kretsar rådande uppfattningen om ett alltmera framträdande sexualmoraliskt förfall hos Sveriges ungdom har på goda grunder bestritts. Även med beaktande av de på sina håll framträdande missförhållandena måste allmänt och genomsnittligt sett ungdomen i vår tid antagas stå högre och icke lägre i fråga om sexualmoralen än under närmast föregående mansåldrar. Bortsett från de två sistberörda slutsatserna, hava skäl angivits för uppfattningen, att spridningen av de i lagen åsyftade tekniska preventivmedlen icke haft en mera betydelsefull verkan å de utomäktenskapliga könsförbindelsernas utbredning. I de lösa utomäktenskapliga könsförbindelser, vilka faktiskt förekomma, är — oavsett huru hårt man bedömer deras etiska halt — förebyggande födelsekontroll i allmänhet påkallad i starkare grad än i de äktenskapliga och övriga fasta förbindelserna.
De tidigare i detta yttrande antydda etiska skälen för preventivlagens bibehållande hava genom dessa utredningar befunnits icke hållbara.
Vad därefter gäller de befolkningskvantitativa skälen för preventivlagens bibehållande, har först visats, att den nu till en för vårt folks liv farlig ytterlighet drivna barnbegränsningen genomförts i största utsträckning genom s. k. avbrutet samlag och således utan anlitande av de i lagen åsyftade eller andra tekniska preventivmedel. De mellan olika distrikt och socialgrupper bestående fruktsamhetsdifferenserna göra det i följd härav uppenbart, att födelsernas antal skulle kunna sjunka ännu mycket mera även utan en stegrad användning av de i lagen åsyftade preventivmedlen. Någon ens i ringa grad effektiv metod att förhindra folkets fortgående sammankrympning kunde därför preventivlagen redan av detta skäl icke anses vara, även om det oriktiga antagandet gjordes, att lagen vore effektivt tillämpad. Den i verkligheten icke efterlevda preventivlagen är naturligtvis såsom befolkningspolitiskt medel betydelselös. Den positiva befolkningspolitiken bör för framtiden grundas på det frivilliga och ansvarsmedvetna föräldraskapets princip. Dess riktlinjer måste vara å ena sidan en fostran av folkets ungdom till en mera positiv familjeinställning och å andra sidan genomförandet av sådana samhällsreformer, som undanröja de nu existerande ekonomiska och sociala svårigheterna eller rentav hindren för äktenskap och barnafödande.
Vid fullföljandet av sådana strävanden att skapa en mera positiv familjeinställning är preventivlagen en tung black om foten. Det bör icke fördöljas att preventivlagen i stora delar av folkets djupa lager blivit förhatlig. Den har — med rätt eller orätt — förnummits såsom ett försök till klassmässig avgränsning av kunskapen om rationell förebyggande födelsekontroll. I sin tur har detta hämmat dessa samhällsklassers naturliga benägenhet för en sunt positiv inställning till familjebildning och barnafödande. Genom denna sin indirekta verkan står lagen, tvärtemot sitt syfte, faktiskt såsom en av orsakerna — låt vara icke en av de viktigare — till den även i de breda folklagren rådande tendensen till en alltmer extrem barnbegränsning.
Genom att ställa sig helt avvisande till all födelsekontroll har samhället — och detta gäller i förhållande till alla samhällslager — avstått från att tillvarataga möjligheten att genom en på en gång kunskapsmeddelande och fostrande upplysning i frågan motverka den för folket i sin helhet och för de enskilda familjerna skadliga benägenheten att driva födelsekontrollen till en extrem barnbegränsning.
Preventivlagen står av nyss angivna skäl såsom symbolen för en befolkningspolitik, som ej mött folkets förtroende utan i stor utsträckning skapat misstro mot syftet och som varit ineffektiv till vinnandet av själva detta syfte men haft stora skadeverkningar. Lagen saknar grund i folkets rättsmedvetande och kan icke stödjas av sakskäl. Medicinalstyrelsen har vitsordat det trängande behovet av en »uppröjning» på sexualhygienens arbetsfält. En nödvändig förutsättning för detta röjningsarbete är bland annat preventivlagens upphävande.
Befolkningskommissionen har genom utredning i samtliga de här ovan berörda frågorna — framlagd i dess betänkande i sexualfrågan — nått den uppfattningen, att preventivlagens här åsyftade centrala bestämmelser böra med det snaraste upphävas.