Samtal med Stormen
| ← Skaldekonsten |
|
Julklappar till åtskilligt folk → |
Samtal med Stormen.
Vilda storm! med harm jag sitter
Blickande mot hafvets rand,
Hur du ilsken, vred och bitter
Kastar böljan mot min strand.
Vildsint är ditt lynne vordet,
Och för ditt fördömda gorm
Ingen annan kan få ordet —
Usch! du är för otäck, Storm!
Mig din vilda vrede harmar,
Du gör hemgång på vår jord:
Hvarför skriker du och larmar?
Ingen har ju sagt ett ord.
Som en bandhund argt du skäller
Vänder hafvet ut och in.
Ingen roddarkärring heller
Har en sådan käft som din.
Se, hur Korsö står begrafvet
Midt i skummet, med sin fyr.
Som en tragedi är hafvet,
Stormen är dess ouvertyr.
Hafs-örn, djerf i strid och fara,
Svigtar för så skarpa tag,
Skogen kan sig knappt försvara,
Klippan darrar för hvart slag.
Upphör med din skräck och fasa,
Tänk, o Storm! på hvad du gör!
Är det menskligt att så rasa,
Endast utaf misshumör!
Men om buller, blåst och väta
Roa dig, så gå då på.
Det skall fan stå här och träta,
Lungsot kan man få ändå.
Gå och lägg dig, drummel!
Stå ej här och prata.
Hafvets vilda tummel
Är ej för din själ.
Backstu-hjon vi hata,
Sådant skräp vi rata:
Gå du hem och mata
Getterna, farväl!