Sherlock Holmes äventyr – Tredje samlingen/hela texten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ tom ] [ titel ]

SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR

AV

A. CONAN DOYLE


TREDJE SAMLINGEN


ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET

AV

ELLEN RYDING


STOCKHOLM,
NORDISKA FÖRLAGET

[ innehåll ]

JULI 1911
EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM



[ 1 ]

DEN GULDSKIMRANDE HÅRFLÄTAN

Den människa, som älskar konsten för dennas egen skull», sade Sherlock Holmes, i det han kastade Daily Telegraphs annonsblad ifrån sig, »finner oftast sitt största nöje i dess ringaste och minst uppseendeväckande yttringar. Det gläder mig, att du i viss mån fattat denna sanning, och i de små framställningar av våra äventyr, dem du nedskrivit och — tillåt mig säga det — delvis förskönat, ej givit förnämsta platsen åt de många 'causes celebres' och sensationella rättegångar, i vilka jag spelat en roll, utan i ljuset framdragit händelser, vilka, i sig själva kanske helt triviala, likväl erbjudit ett experimentalfält för mina metoder att draga slutsatser och sammanställa logiska bevisföringar — med ett ord för mitt speciella 'fack'.»

»Men jag kan likväl ej helt och hållet tillbakaslå den beskyllning för sensationslystnad, som ofta framkastats mot mina små anteckningar», sade jag.

»Du har begått ett misstag däri», genmälte han, i det han med eldtången tog upp ett glödande kol och tände den långa sjöskumspipa, han i stället för sin vanliga kritpipa nyttjade, när han var i stridshumör — »du har begått ett misstag däri, säger jag, att du sökt ge liv och färg åt var och en av dina berättelser och ej inskränkt dig till en enkel framställning av den logiska sammanhållningen mellan orsak och verkan, som dock egentligen är sakens kärnpunkt.»

[ 2 ]»Jag tycker mig likväl ha gjort dig full rättvisa», sade jag kyligt, en smula retad av den egenkärlek, som jag mer än en gång funnit vara en viktig faktor i min väns egendomliga karaktär.

»Nej — det är varken själviskhet eller egenkärlek», sade han, enligt sin vana mer besvarande mina tankar än mina ord. »Om jag fordrar, att full rättvisa göres min konst, så är det, emedan denna är något alldeles opersonligt — något, som står utom och över mitt eget jag. Brott förekomma ofta — logik blott sparsamt; därför borde du hellre uppehålla dig vid logiken än vid brottet. Du har nedsatt stoffet till en hel serie föreläsningar därigenom, att du tagit det till ämne för en hop små obetydliga berättelser.»

Det var en kall morgon tidigt på våren, och vi sutto efter slutad frukost på var sin sida om en flammande brasa i vår trevliga lilla ungkarlslägenhet vid Baker-Street. En tät, gulaktig dimma låg lägrad mellan de gråbruna husraderna, och fönstren i våningarna på andra sidan gatan sågo ut som mörka, oformliga punkter. Gasen var tänd och kastade sitt vänliga sken över det ännu ej avdukade frukostbordets snövita duk och prydliga servis. Sherlock Holmes hade hela morgonen varit ovanligt tystlåten och mestadels skänkt sin uppmärksamhet åt annonserna i diverse tidningar; slutligen upphörde han med sin läsning och började vid ytterst dåligt lynne förebrå mig mina litterära fel och brister.

»Dessutom», fortsatte han, sedan han en lång stund sugit på sin pipa och oavvänt stirrat in i elden, »kan man knappt anklaga dig för sensationslystnad, ty många av de 'fall', för vilka du intresserat dig, kunna strängt taget, i ordets lagliga bemärkelse ej kallas brott. Den lilla 'affär', med vilken jag hjälpte kungen av Böhmen, miss Mary Sutherlands märkvärdiga upplevelse, problemet rörande mannen med den kluvna läppen och den förnäme ungkarlens missöde, voro saker, som ej föllo inom kriminallagarnas råmärken. Men i det du sökt undvika det sensationella har du, fruktar jag, skattat alltför mycket åt det triviala.»

»Upplösningen har kanske emellanåt varit en smula banal», sade jag, »men jag anser de metoder, jag framställt, vara både nya och intressanta.»

»Prat, min käre vän, inte tror du, att publiken, den stora ouppmärksamma publiken, som knappt känner igen en vävare på hans tänder eller en 'sättare' på hans vänstra tumme, frågar efter de finare nyanserna i analyser och slutledningar. Men om du är trivial, kan ingen klandra dig därför — de 'stora' brottens gyllene tid är länge sedan förbi. Människorna — eller åtminstone de brottsliga människorna — ha förlorat all företagsamhet och originalitet. Vad min egen lilla praktik angår, så håller den på att sjunka ner till en byrå för igenskaffandet av bortslarvade blyertspennor och förmedlingen av skolflickskorrespondens. Snart har jag sjunkit ner, så långt jag kan komma. Den här biljetten fick jag i morgse — den placerar mig på nollpunkten. Läs, får du se!»

Han räckte mig en tillskrynklad liten brevlapp. Den var daterad från Montague-Place kvällen förut och lydde som följer:

»Bäste mr Holmes!

Jag skulle gärna vilja rådfråga er, angående en plats som lärarinna, vilken nyss blivit mig erbjuden; jag skall infinna mig i er bostad i morgon vid halv elva-tiden och hoppas få träffa er.
Högaktningsfullt
Violet Hunter.»

»Känner du den unga damen?» frågade jag.

[ 3 ]»Inte det minsta.»

»Klockan är halv elva nu.»

»Ja visst — och det är tvivelsutan vår klient som ringer.»

»Det kan måhända bli intressantare än du tror. Minns du 'affären' med den blå karbunkeln? Den tycktes i början vara ett rent påhitt, ett skämt, men utvecklade sig småningom till en helt allvarlig historia. Möjligen går det på samma sätt nu.»

»Nå ja — vi kunna ju alltid hoppas det bästa. Våra tvivel bli dessutom snart skingrade, ty här ha vi säkerligen personen i fråga.»

Han hade knappt slutat tala, förrän dörren öppnades, och en ung dam steg in i rummet. Hon var enkelt klädd, hade ett gladlynt, intelligent ansikte, och det hurtiga, affärsmässiga sätt, som utvisade, att hon var van att lita på sig själv.

»Jag hoppas ni ursäktar att jag besvärar er», sade hon, när min vän steg upp och hälsade på henne, »men det har hänt mig något mycket märkvärdigt, och som jag varken äger föräldrar i livet eller släktingar, vilka jag kan be om råd, trodde jag, att ni kanske skulle vilja var snäll säga mig, hur jag bör handla.»

»Var god och sitt ner, miss Hunter. Jag skall gärna göra, vad jag kan för er.»

Jag kunde märka, att den unga damens sätt gjort ett gott intryck på Holmes. Han kastade en av sina forskande blickar på henne och beredde sig sedan att med fast sammantryckta läppar och mot varandra pressade fingertoppar lyssna till hennes historia.

»Jag har i fem år varit lärarinna hos överste Spence Munro», började hon, »men för två månader sedan blev översten försatt till Halifax på Nya Scottland, och när han reste, tog han sina barn med sig. Jag stod följaktligen utan plats. Jag annonserade och besvarade annonser, men utan resultat. Mina små besparingar började taga slut, och jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till.

»I Westend finnes en välkänd förmedlingsbyrå för lärarinnor, och dit gick jag regelbundet en gång i veckan för att höra efter, om de lyckats skaffa mig någon anställning. Den, som grundat byrån, heter Westaway, men miss Stoper sköter affären. Hon sitter i sitt eget lilla kontor, och de platssökande vänta i rummet utanför och visas in till henne en och en; hon ser efter i sina böcker, huruvida hon har något, som passar dem eller ej.

»När jag kom dit förra veckan, blev jag som vanligt i min tur införd till miss Stoper, men denna gång var hon ej ensam. En alldeles oerhört fetlagd herre med jovialiskt ansikte och en haka, som i stora veck räckte långt ner på bröstet på honom, satt bredvid henne och såg genom sina guldbågade glasögon uppmärksamt på alla de unga damer, som trädde in. När han fick se mig, hoppade han riktigt till på stolen och vände sig hastigt till miss Stoper.

»'Det är bra', sade han; 'jag kunde ej önska mig någonting bättre. Utmärkt — alldeles utmärkt!'

»Han tycktes överförtjust och gnuggade belåtet händerna — han såg så glad och trevlig ut, att det var ett sant nöje att se på honom.

»'Ni ser er om efter en anställning, fröken?' frågade han.

»'Ja, det gör jag.'

»'Som lärarinna?'

»'Ja.'

»'Och hur stor lön begär ni?'

»'Jag hade fyra pund i månaden på min förra plats hos överste Spence Munro.'

»'Å — seså — seså — svältlön — riktig svältlön!'

[ 4 ]utropade han och såg helt uppbragt ut. 'Hur kunde någon ge ett så ynkligt litet honorar åt en ung dam med ert utseende och edra talanger?'

»'Mina talanger äro kanske ej så stora, som ni tycks tro', sade jag; 'litet franska, litet tyska, musik, teckning — —

»'Jaha — jaha!' avbröt han. 'Allt det där gör mindre till saken. Frågan är: har ni ett fint fruntimmers — en världsdams — hållning och sätt att vara, eller har ni det ej? Det är allt, vad jag behöver veta. Om ni ej har det, passar ni ej att uppfostra ett barn, som kanske en gång i framtiden kommer att spela en framstående roll i sitt lands historia. Men om ni är en verklig dam av värld, hur kunde man då begära att ni skulle mottaga en lön på mindre än tre siffror? Hos mig skulle er lön till att börja med bli hundra pund om året.'

»Ni kan ju tänka er, mr Holmes, att detta erbjudande tycktes mig, vars tillgångar nästan voro uttömda, alldeles för storartat. Den gamle herrn, som kanske på mitt ansikte läste ett uttryck av misstro, tog fram en diger plånbok och räckte mig en sedel.

»'Jag har alltid för vana', sade han och smålog ytterst vänligt, 'att ge mina unga damer halva deras lön i förskott — de ha ju i allmänhet litet utgifter för sin toalett och sin resa.'

»Aldrig förr hade jag haft turen råka på en så taktfull, förtänksam människa. Som jag redan stod i skuld till flera fournissörer, voro pengarna ofantligt välkomna, och likväl tyckte jag, at det låg något onaturligt över våra förhandlingar och jag ville gärna veta litet mer om platsen, innan jag antog den.

»'Får jag fråga, var ni bor?' frågade jag.

»'I Hampshire — härlig, lantlig trakt — vackert ställe, fem mil på andra sidan Winchester — en härlig trakt, snälla fröken, och ett vackert gammalt lantställe.'

»'Och mina plikter? Jag skulle gärna vilja veta, vad jag skulle få att göra.'

»'Ett barn — en söt liten rustibus på sex år. Å, om ni bara kunde se honom slå ihjäl kackerlackor med en gammal toffel! Smack — smack — smack! Och där ligga tre stycken, innan man hunnit blinka!' Han lutade sig tillbaka på stolen och skrattade, tills ögonen sågo ut som små smala strimmor.

»Jag kände mig en smula förvånad över barnets egendomliga nöje, men faderns munterhet kom mig att tro, att det hela kanske var ett skämt.

»'Således skulle jag ej ha andra plikter? Jag skulle endast ta hand om ett sex år gammalt barn?'

»'Nej, nej — det är inte allt, snälla fröken', svarade han. 'Ert eget goda förstånd säger er troligen, att ni också till viss grad skulle nödgas lyda min hustrus små befallningar — naturligtvis alltid under förutsättning, att dessa på intet vis strede emot det, som passar sig för en ung dam. Ni har väl ingenting däremot?'

»'Visst inte — jag vill gärna hjälpa till med vad jag kan.'

»'Jaha — ja — utmärkt! Er toalett, till exempel — vi ha våra små manér, ser ni, men vi äro snälla och godhjärtade. Om man bad er att alltid nyttja den klädning, man är villig skänka er — skulle ni se något ont däri?'

»'Nej — varför det?' sade jag, högst förvånad över hans fråga.

»'Eller om man bad er sitta på en särskild, anvisad plats — skulle det vara er oangenämt?'

»'Nej — på intet sätt.'

»'Eller att klippa av er håret, innan ni tillträdde er befattning hos oss?'

»Jag kunde knappast tro mina öron. Som ni ser, [ 5 ]mr Holmes, har jag mycket tjockt hår, och färgen är ganska ovanlig — det är brunt, men skiftar starkt i guld. Det väcker ofta uppmärksamhet, i synnerhet hos artister. Jag ville på inga villkor offra min största prydnad så här oförberett och lättvindigt.

»'Det är alldeles omöjligt, är jag rädd', svarade jag.

»Han hade hela tiden ej tagit sina ögon från mig, och nu såg jag en skugga av felslagen förhoppning på hans godmodiga ansikte.

»'Ja, men det är alldeles nödvändigt', sade han. 'Det är en liten nyck av min hustru, och man måste ta hänsyn till fruntimmers små infall, ser ni, snälla fröken. Ni vill således inte klippa av er håret?'

»'Nej, det vill jag verkligen inte', svarade jag kort och avgörande.

»'Jaså — ja, då är den saken avgjord. Men det var skada — ni hade i alla andra avseenden passat så bra. Jag måste väl då se på några andra av de unga damerna, miss Stoper?'

»Så länge vårt samtal varat, hade nämnda dam ivrigt sysselsatt sig med sina brev och papper och ej sagt ett ord till någon av oss; nu vände hon sig till mig med så tydligt missnöje, att jag mer än väl insåg, att min vägran orsakat henne förlusten av ett rikligt kommissionsarvode.

»'Önskar ni, att ert namn skall stå kvar i mina böcker, miss Hunter?' frågade hon.

»'Ja — om ni ej har något däremot, miss Stoper.'

»'För att säga sanningen, så tycker jag inte det tjänar något till', sade hon retligt. 'Ni vill ju inte antaga ens de allra bästa platser, och ni kan knappt vänta, att vi ska' lyckas skaffa er något jämförligt med vad som nu erbjudits er. God morgon, miss Hunter.'

Hon ringde, och betjäntpojken kom och visade mig vägen ut.

»När jag kom tillbaka till mitt rum, mr Holmes, och fann skåpet tomt och ett par räkningar liggande på bordet, började jag undra, om jag ej begått en stor dumhet. Om nu de där människorna hade en del besynnerliga infall och ville bli åtlydda på ett särskilt sätt, så voro de åtminstone beredda att betala för sina nycker. Det finns i England ej många lärarinnor, som få hundra pund om året. Och vad nytta hade jag väl av mitt hår? Många fruntimmer se bättre ut med kortklippt hår — kanske vore det händelsen med mig? Följande dag började jag på allvar tro, att jag begått ett misstag — dagen därefter var jag fullt säker på den saken. Jag hade nästan lyckats besegra min stolthet och funderade på att gå till byrån och höra efter, huruvida platsen ännu vore obesatt, då jag fick ett brev från herrn själv. Jag har det med mig här och skall läsa upp det för er:

»Bästa miss Hunter!

Miss Stoper har varit vänlig nog att ge mig er adress, och jag skriver nu för att fråga, om ni ej möjligen skulle ha ändrat ert beslut. Min hustru önskar mycket, att ni skall komma till oss; på min beskrivning tyckte hon, att ni skulle passa så bra. Vi äro villiga att betala trettio pund i kvartalet, eller ett hundratjugo pund om året, som ersättning för varje litet obehag, våra små infall kan förorsaka er. Vi äro inte särdeles fordrande eller svåra att göra till lags. Min hustru tycker om en egendomlig mellanblå färg och önskar att ni om förmiddagarna bär en klädning av den färgen. Men ni behöver ej själv skaffa er dräkt — vi ha en, som tillhört vår dotter Alice (som nu är i Philadelphia) och som nog kommer att passa Er. Vad det angår, att vi skulle be er intaga en särskild plats eller roa er på något särskilt sätt, så behöver den omständigheten ej [ 6 ]orsaka er något obehag. Men jag fruktar, att jag nödgas stå fast vid min begäran, angående ert hår; visserligen är det skada att klippa av det — jag kunde under vårt korta möte ej undgå att se, hur rikt och vackert det var — men, som sagt, jag måste vidhålla min fordran och kan bara hoppas, att den höjda lönen skall i någon mån ersätta er förlusten. Edra plikter som uppfostrarinna äro mycket lätta. Skriv nu ett jakande svar, och jag skall själv komma och möta er i Winchester. Glöm ej att säga, med vilket tåg ni kommer.

Med största högaktning
Jephro Rucastle

»Så lyder det brev, jag alldeles nyss mottagit, mr Holmes, och jag har beslutat antaga platsen. Men jag tyckte likväl, att jag borde rådfråga er och höra er mening om saken.»

»Om ni redan fattat ert beslut, miss Hunter, så är ju saken avgjord», sade Holmes småleende.

»Skulle ni råda mig till att avslå anbudet?»

»Jag medger, att det är en anställning, som jag ej gärna skulle se en syster till mig antaga.»

»Vad kan väl meningen med det hela vara, mr Holmes?»

»Det kan jag verkligen inte säga — jag saknar ju bestämda uppgifter. Vad är er egen åsikt, miss Hunter?»

»Det tycks ej finnas mer än en lösning på gåtan. Mr Rucastle föreföll att vara en mycket snäll, godhjärtad man. Är det inte möjligt, att hans hustru är svagsint, och att han önskar hålla saken hemlig av fruktan att eljes nödgas skicka henne till en vårdanstalt? Han söker kanske tillfredsställa alla hennes nycker och infall av ängslan för utbrott av raseri.»

»Mycket möjligt — så som saken för närvarande står, högst troligt. Men i vad fall som helst tycks det ej vara något passande ställe för en ung dam.»

»Men pengarna, mr Holmes, pengarna!»

»Nåja — lönen är naturligtvis stor — alldeles för stor. Det är det, som oroar mig. Varför skulle de ge er hundra tjugo pund om året, när de kunna få så många lärarinnor som helst för fyrtio? Det finns något skäl — det ligger något bakom.»

»Jag trodde det var bäst framlägga saken för er nu, i händelse jag skulle behöva be er om hjälp längre fram. Jag skulle känna mig mycket lugnare, om jag visste, att jag kunde vänta mig råd och stöd av er.»

»Det kan ni vara fullt förvissad om. Jag försäkrar er, att det här lilla problemet är ett av de intressantaste, som på länge kommit i min väg. Somliga av detaljerna äro i hög grad originella. Skulle ni behöva råd eller märka er vara utsatt för någon fara — — —»

»Fara? Vad slags fara tänker ni på?»

Holmes skakade allvarsamt på huvudet.

»Faran vore ingen, om vi visste, vari den bestod», sade han; »men om ni behöver min hjälp, så telegrafera, dag eller natt — det gör ingenting till saken — jag skall genast komma.»

»Tack för ert löfte!»

Hon reste sig raskt från sin plats; alla tecken till oro och ängslan hade försvunnit.

»Jag beger mig av till Hampshire helt lätt till sinnes. Jag skriver genast till mr Rucastle, offrar i kväll mitt stackars hår och reser i morgon till Winchester.» Med några varma tacksägelseord till Holmes tog hon avsked av oss båda och skyndade bort.

»Hon tycks åtminstone vara en ung dam, som mycket väl kan reda sig själv», sade jag, när ljudet av hennes små, bestämda steg dött bort i trappan.

»Den egenskapen kommer hon nog att få bruk för», [ 7 ]sade min vän allvarligt ; »du skall få se, att det ej dröjer länge, innan vi få höra av henne igen.»

Holmes förutsägelse gick snart i fullbordan. Fjorton dar förgingo, och under tiden hade mina tankar mer än en gång sysselsatt sig med miss Hunter. På vilken av livets många egendomliga sidovägar hade hon råkat in? Den ovanligt höga lönen, de besynnerliga villkoren, de föga fordrande plikterna pekade alla hän på något abnormt, fast det var mig alldeles omöjligt att säga, huruvida det var ett infall eller en komplott, huruvida karlen var en filantrop eller en bov. Vad Holmes angår, så satt han ofta hela timmar igenom med rynkad panna och frånvarande min; men så fort jag förde samtalet på miss Hunter blev han otålig. »En utgångspunkt! En utgångspunkt!» utropade han retligt. »Jag kan inte slå tegel utan lera!» Men han slutade alltid med några frammumlade ord om, att ingen syster till honom någonsin skulle ha fått antaga en dylik plats.

Det telegram, vi slutligen mottogo, kom sent en kväll, just som jag beredde mig att gå till sängs och Holmes gjorde sig i ordning för en av sina »vaknätter». Det hände nämligen ganska ofta, att jag lämnade honom sysselsatt med sina retorter och provrör och fann honom i samma ställning, när jag på morgonen kom ned till frukosten. Han öppnade den lilla papperslappen, läste hastigt igenom innehållet och räckte den sedan till mig.

»Var snäll och titta efter tågtiderna i kommunikationstabellen», sade han och återvände till sina kemiska undersökningar.

Telegrammet var kortfattat och lydde sålunda:

»Var snäll kom till hotell Svarta Svanen i Winchester i morgon vid tolvtiden. Kom! Jag vet alls ingen råd.
Hunter

»Kommer du med mig?» frågade Holmes.

»Det gör jag gärna.»

»Se efter det tåg, som passar då!»

»Det går ett härifrån klockan halv tio», sade jag efter en titt i min Bradshaw. »Det är framme i Winchester klockan halv tolv.»

»Det passar bra. Men då är det också bäst, kanske, att jag inte mer i kväll bryr mig om min undersökning av ättiksyrorna — vi behöva nog vara utvilade i morgon.»

Asterisk.svg

Vid elvatiden följande dag voro vi ett gott stycke på väg till Englands gamla huvudstad. Holmes hade hela tiden suttit begraven i högar av tidningar, men sedan vi kommit över gränsen till Hampshire, kastade han bort dem och började intressera sig för landskapet. Det var en härlig vårdag; himlen var klarblå och betäckt med små ulliga, vita moln, som långsamt seglade från väster till öster. Solen strålade och värmde, men i luften fanns en viss frostig kyla, som skärpte och livade människornas domnande livsandar. Hela vägen, ända bort mot Aldershots runda kullar, tittade lantgårdarnas små röda eller grå tak fram genom det nyss utspruckna lövverkets ljusgröna färgmassa.

»Se de inte bra vackra och trevliga ut!» utbrast jag med en stadsbos hela entusiasm.

Holmes skakade på huvudet.

»Vet du vad, Watson, sade han, »ett sinne sådant som mitt, har den olägenheten med sig, att det betraktar allt från sitt yrkes synpunkt. Du ser på de där långt från varandra belägna husen och beundrar deras skönhet. Jag ser också på dem, men den enda känsla, som därvid smyger sig över mig, är tanken på, hur isolerat de ligga och hur lätt ett brott kan bli begånget inom deras murar.»

[ 8 ]»Gud i himlen!» utbrast jag. »Vem kan väl tänka på brott i förening med dessa gamla ärevördiga boningar?»

»Mig fylla de alltid med en viss fasa. Det är min fulla övertygelse, Watson, grundad på egen erfarenhet, att de sämsta, uslaste återvändsgränder i London ej varit skådeplatsen för så mycken synd och skam som den sköna, leende landsbygden.»

»Du riktigt skrämmer mig!»

»Men skälet ligger ju i öppen dag. Trycket av den allmänna meningen, ängslan för 'vad folk skall säga', kan i staden uträtta mycket mer än lagens hot. Det finns ingen gränd så usel, att ej ett plågat barns skrik eller slaget av en drinkares hårda näve kan uppväcka grannarnas sympati och ovilja, och rättvisans hela maskineri är så nära — ett enda ord kan sätta det i rörelse, och det är ej mer än ett steg mellan brottet och fängelsecellen. Men se på dessa ensligt liggande hus, till största delen bebodda av människor, vilka ha föga eller ingen kännedom om lagarna. Tänk på de djävulskt grymma gärningar, på all den synd och skam, som där år efter år utövas, utan att någon har den minsta aning därom! Hade den unga dam, som nu vänt sig till oss med bön om hjälp, tagit emot en anställning i Winchester, skulle jag ej fruktat för hennes säkerhet. Det är de fem milen ut på landet, som komma mig att ängslas för henne. Fast det är ju tydligt nog, att hon ej är hotad till liv och lem.»

»Nej — om hon kan komma in till Winchester och träffa oss, så — —»

»Ja visst — hon har ju sin frihet.»

»Vad kan väl ha hänt, då?»

»Jag har utfunderat flera förklaringar, av vilka var och en skulle kunna passa in på de fakta, vi känna till. Men om någon av dem är korrekt få vi först veta, sedan man meddelat oss vidare upplysningar. Nå ja — där ha vi nu domkyrkans torn, och miss Hunter väntar säkerligen på oss.»

Svarta svanen är ett gammalt välkänt värdshus vid High-Street, ej långt från bangården, och där funno vi den unga damen väntande på oss. Hon hade tagit ett trevligt litet rum, och vår lunch stod framdukad.

»Så snällt av er båda att komma!» sade hon ivrigt, »jag är så glad att se er. Jag visste rakt inte, vad jag skulle göra — nu kan jag få både råd och hjälp.»

»Säg oss, vad som hänt!»

»Det skall jag visst göra, och det måste gå med fart — jag har lovat mr Rucastle att vara hemma igen klockan tre. Han gav mig lov att resa in till staden i morgse, föga anande vad mitt ärende var.»

»Berätta oss nu allting i den ordning det skett», sade Holmes, i det han sträckte sina långa ben fram mot eldbrasan och beredde sig att höra på.

»Först måste jag säga, att jag på intet sätt blivit illa behandlad av mr och mrs Rucastle — det är endast rättvist att medge det. Men jag kan ej förstå mig på dem; jag känner mig ganska orolig och betryckt.»

»Vad är det ni ej kan förstå?»

»Orsaken till deras uppförande. Men jag skall tala om det i ordning. När jag kom dit, var mr Rucastle mig till mötes och hämtade mig i sin dog-cart. Hans hem är, som han sagt mig, mycket vackert beläget, men själva stället är just ingenting att tala om — det är ett stort fyrkantigt hus, vitrappat, men illa medfaret av väder och vind. Det är på tre sidor omgivet av skog; på den fjärde sidan ligger en äng, som sluttar ned mot stora landsvägen till Southampton. Denna lilla äng hör till huset, men skogen runt om är en del av lord Southertons djurgård.

»Min principal kom, som sagt, själv och hämtade [ 9 ]mig; han var ytterst artig och vänlig och presenterade mig genast vid framkomsten för sin hustru och sin lille son. Det finns ingen sanning i den gissning vi framkastade i ert hem vid Baker-Street, mr Holmes — mrs Rucastle är ej sinnessvag. Hon är en tyst, blek kvinna, mycket yngre än sin man; hon kan ej vara mer än trettio år — han är säkerligen snart femtio. Av deras konversation har jag tyckt mig förstå, att de varit gifta i sju år, att han var änkling och att hans enda barn med hans första hustru är den dotter, som rest till Philadelphia. Mr Rucastle talade i enrum om för mig, att hon lämnat hemmet, emedan hon hyste en oförklarlig, oövervinnelig motvilja för sin styvmor. Som dottern ej kan vara mindre än tjugo år gammal, kan jag lätt förstå, att hon kanske ej alltid lyckats 'dra jämnt' med sin fars unga hustru.

»Mrs Rucastle föreföll mig 'färglös' både till karaktär och utseende — hon gjorde varken något särdeles gott eller något dåligt intryck på mig: hon är en fullkomlig 'nolla'. Men hon tycks lidelsefullt älska både sin man och sin lille gosse; hennes ljusa grå ögon flyttas oupphörligt från den ene till den andre av dem; hon gissar varje deras önskan och söker så vitt möjligt är uppfylla den. Mr Rucastle är på sitt godmodiga, bullrande sätt mycket vänlig mot sin fru, och de förefalla att vara ett par lyckliga äkta makar. Och likväl täres hon av någon hemlig sorg, den stackars kvinnan. Emellanåt försjunker hon i djupa tankar och ser då dyster och betryckt ut. Mer än en gång har jag överraskat henne i tårar. Jag trodde ibland, att hon sörjde för sitt barns skull; jag har nämligen aldrig sett en så förskräckligt bortskämd, elak liten varelse. Han är för sin ålder ovanligt småväxt och har ett oproportionerligt stort huvud. Hela hans liv tycks vara en växling av häftiga vredesutbrott och anfall av trumpenhet och dåligt lynne. Hans enda nöje är att pina och plåga varelser, som äro mindre och svagare än han själv, och han har en otroligt stor uppfinningsförmåga, när det gäller att fånga möss, småfågel och insekter. Men jag vill helst slippa tänka på den elake pojken, mr Holmes; han har för övrigt föga eller intet att göra med min historia.»

»Jag vill gärna ha så många detaljer som möjligt, de må tyckas er väsentliga eller ej», sade min vän.

»Jag skall försöka att ej hoppa över något av vikt. Det enda i huset, som var obehagligt och som genast förvånade mig, var tjänarnas utseende och uppförande. Det finns två — man och hustru. Toller — så heter karlen — är rå och ohyfsad, med grått hår och polisonger; han luktar jämt och ständigt sprit. Två gånger redan har jag sett honom drucken, men mr Rucastle tycktes ej fästa sig därvid. Hustrun är mycket lång och kraftigt byggd; hon ser alltid 'sur' och ond ut, tiger lika ihållande som mrs Rucastle, men är på långt när ej så vänlig och tillmötesgående. Det är ett mycket otrevligt par, men lyckligtvis har jag ej mycket med dem att göra; jag tillbringar största delen av min tid i barnkammaren och i mitt eget rum, som ligga bredvid varandra på ena gaveln.

»De två första dagarna efter min ankomst förflöto mycket lugnt och stilla; på den tredje kom mrs Rucastle ner strax efter frukosten och viskade något åt sin man.

»'Å — ja', sade denne och vände sig till mig, 'det var sant. Vi äro er mycket tacksamma, miss Hunter, för er beredvillighet att gå vår önskan till mötes och klippa av ert hår. Jag försäkrar er, att det ej inverkat det allra minsta ofördelaktigt på ert utseende. Få vi nu se, hur den blå klädningen kommer att passa er. [ 10 ]Den ligger på er säng, och ni skulle göra oss stort nöje, om ni ville ta den på er.'

»Klädningen, som låg i min sängkammare, var av en egendomlig blå färg. Den var av präktigt tyg, men bar spår av att ha varit begagnad; den passade som om den varit sydd åt mig. Både mr och mrs Rucastle uttryckte sin förtjusning över resultatet i ordalag, som föreföllo mig väl överdrivna. De togo mig sedan med sig ner i salongen, ett stort rum, som sträcker sig längs husets hela framsida och har tre stora fönster, vilka räcka ända ner till golvet. I mittfönstret stod en stol med ryggen vänd mot dagern. Jag blev ombedd att slå mig ner just på den stolen, och så började mr Rucastle gå fram och tillbaka på golvet, allt under det han berättade mig en mängd av de löjligaste historier, jag någonsin hört. Ni kan ej tro, hur komisk han såg ut — jag skrattade tills jag nästan grät. Mrs Rucastle, som tycktes sakna allt sinne för humor, satt hela tiden med händerna sammanknäppta i knät och ett sorgset, ängsligt uttryck på sitt ansikte. Efter en timme eller så, sade mr Rucastle helt plötsligt, att det var tid börja dagens arbete — jag kunde kläda om mig och gå till lille Edward i barnkammaren.

»Två dagar senare upprepades samma scen under precis likadana omständigheter; jag klädde på mig den blå klädningen, placerades vid fönstret, skrattade hjärtligt åt de lustiga historier, av vilka min principal tycktes äga ett outtömligt förråd, och vilka han på ett alldeles oefterhärmligt sätt berättade. Sedan gav han mig en roman, vände min stol så, att min skugga ej skulle falla på boken, och bad mig läsa högt för honom. Jag gjorde som han bad, och läste ungefär tio minuter; plötsligt avbröt han mig mitt i en mening, befallde mig sluta och gå och kläda om mig.

»Ni kan lätt tänka er, mr Holmes, att jag blev mycket nyfiken och gärna ville veta meningen med dessa synnerliga tillställningar. Jag märkte, att man alltid var ytterst noga med att vända mitt ansikte från fönstret; följaktligen fick jag en brinnande önskan att få reda på vad som försiggick bakom min rygg. Först tycktes detta omöjligt, men jag fann snart på råd. Min handspegel hade blivit sönderslagen, och jag fick en ljus idé: jag gömde en liten bit spegelglas i min näsduk. När jag nästa gång satt vid fönstret och skrattade, förde jag näsduken upp till mina ögon och lyckades genom en skicklig manöver se allt, som fanns bakom mig. Jag medger att jag blev snopen — där fanns ingenting.

»Så tycktes det åtminstone först — ett andra ögonkast visade mig, att på Southampton-Road stod en liten skäggig, gråklädd herre, som ihärdigt betraktade mig. Det är ju stora landsvägen, som stryker förbi, och den är vanligen full av folk. Men den herre, om vilken jag talar, stod alldeles stilla, stödd mot vårt trädgårdsstaket, och såg upp på mig. Jag lät min näsduk sjunka ner i knät och kastade en blick på mrs Rucastle — hon fixerade mig skarpt, och fast hon ingenting sade, är jag övertygad om, att hon gissat min manöver med spegeln. Hon reste sig genast från sin plats.

»'Jephro', sade hon, 'därnere på landsvägen står en oförskämd karl och stirrar på miss Hunter.'

»'Känner ni honom, miss Hunter?' frågade mr Rucastle.

»'Nej — jag har inga bekanta i den här trakten.'

»'Se bara — se — så näsvist han bär sig åt! Vänd er om, och ge honom tecken att gå sin väg!'

»'Vore det inte bäst att ej alls bry sig om honom?'

»'Nej — då kommer han kanske att ströva omkring här länge. Vänd er om och visa av honom!'

[ 11 ]»Jag gjorde som jag blev tillsagd, och ögonblicket därefter rullade mrs Rucastle ner persiennerna. Detta skedde för en vecka sedan, och det var sista gången jag satt vid fönstret, hade på mig den blå klädningen och såg mannen stå på landsvägen.»

»Var snäll och fortsätt», sade Holmes; »er berättelse lovar att bli mycket intressant.»

»Troligen finner ni den ganska osammanhängande — jag är rädd, att de olika händelser, jag talar om, inte ha mycket med varandra att göra. Samma dag jag kom, tog mr Rucastle mig med sig till ett invid kökstrappan uppfört litet uthus. När vi nalkades detsamma, hörde jag det häftiga rasslandet av en järnkedja och ett stort djurs tunga, klumpiga rörelser.

»'Titta in här!' sade mr Rucastle och visade mig en smal öppning mellan ett par bräder. 'Är han inte vacker?' »Jag kastade en blick in genom den lilla springan och uppfångade en skymt av ett par gnistrande ögon och en i mörkret knappt skönjbar kropp.

»'Bliv inte förskräckt', sade mr Rucastle, leende åt min synbara ängslan; 'det är bara Carlo, min bulldogg. Jag säger 'min', men i själva verket kan ingen annan än Toller, stalldrängen, ta bukt på honom. Han får mat bara en gång om dagen — och inte särdeles mycket då heller — därför är han alltid utsvulten och rasande. Toller släpper honom lös om kvällarna, och Gud nåde den syndare, som han hugger käftarna i! Gå för all del inte under någon förevändning ut om natten — det kunde gälla ert liv!'

»Att varningen ej var skämt, kom jag underfund med ett par dar därefter, då jag vid tvåtiden tittade ut genom mitt fönster. Månen sken klart och strödde sitt allt försilvrande ljus över den framför mig liggande gårdsplanen. Jag stod försänkt i beundran över det härliga natursceneriet, då jag märkte, att någonting rörde sig i skuggan av en grupp stora blodbokar — det kom närmare och jag såg vad det var: en jättestor hund, brungul till färgen, med hängande käkar och svart nos; långsamt och ovigt gick han tvärsöver planen och försvann i skuggan på motsatta sidan. Den förfärlige, tyste skiltvakten ingav mig mer förskräckelse än någon inbrottstjuv kunde ha gjort.

»Och nu skall jag berätta er det egendomligaste av allt. Jag hade, som ni vet, klippt av mitt hår och hade lagt de tunga hårmassorna i bottnen på min koffert. En kväll, sedan pojken gått till sängs, roade jag mig med att undersöka möblerna i mitt rum och att ordna mina egna små tillhörigheter. Bland andra möbler fanns också en gammal byrå, vars två översta lådor voro tomma och öppna; den tredje var låst. Jag hade lagt mitt linne i de två första lådorna, och som jag ännu hade en hel del saker att packa upp, blev jag en smula förtretad över, att ej kunna begagna den tredje. Så kom den tanken för mig, att den kanske endast av rent misstag blivit stängd, och jag tog fram min nyckelknippa. Den första nyckel, jag satte i låset, passade utmärkt, och jag drog ut lådan. Denna innehöll endast en sak, men jag är fullt säker på, att ni ej kan gissa, vad det var. Det var min hårfläta!

»Jag tog fram den och såg noga på den — den var av samma egendomliga färgskiftning och samma tjocklek. Men så insåg jag, att det omöjligt kunde vara mitt hår. Hur skulle mitt hår ha kunnat komma in i den låsta lådan? Med darrande händer öppnade jag min koffert, tömde den på dess innehåll och fann på bottnen min egen fläta. Jag lade de två guldskimrande bruna hårmassorna bredvid varandra — de voro alldeles lika. Var det ej högst märkvärdigt? Hur jag än funderade, kunde jag ej förstå, vad det betydde. [ 12 ]Jag lade den främmande flätan tillbaka i lådan och sade ingenting om saken till Rucastles; de skulle troligen ej tycka om, att jag öppnat en låda, som jag funnit låst.

»Av naturen har jag mycket gott lokalsinne, mr Holmes, och jag lärde mig snart känna husets inredning. En av flygelbyggnaderna tycktes stå obebodd. En dörr, belägen mitt emot de av Toller och hans hustru begagnade rummen, ledde in i flygeln, men var alltid låst och riglad. En gång mötte jag likväl händelsevis mr Rucastle, kommande ut från denna dörr med en stor nyckelknippa i handen och med ett uttryck i sitt ansikte, som gjorde honom till en helt annan man än den godmodige gamle herre, jag var van att se. Hans kinder voro mörkröda, hans panna rynkad, och ådrorna vid tinningarna svällde av vrede. Han stängde häftigt igen dörren och störtade förbi mig utan en blick eller ett ord.

»Detta beteende uppväckte min nyfikenhet; när jag en stund därefter gick ut att promenera med min elev, strövade jag fram till den sida av huset, varifrån jag kunde se den omnämnda flygelns fönster. Det fanns fyra dylika i rad; tre voro mycket smutsiga, det fjärde hade fönsterluckorna för. Rummen voro tydligen obebodda. Under det jag promenerade fram och åter, kom mr Rucastle ut till mig, munter och gladlynt som vanligt.

»'Å, snälla fröken', sade han, 'anse mig inte för ohövlig, därför att jag nyss gick förbi er utan ett ord — jag hade så mycket att tänka på — huvudet fullt av affärer.'

»Jag försäkrade honom, att jag ej alls kände mig sårad eller förolämpad. Så tillade jag: 'ni tycks ha en hel liten våning — gästrum kanske — däruppe, varest luckorna sitta för.'

»Han såg förvånad och, som det tycktes mig, ej särdeles belåten ut.

»'Jag är mycket road av att fotografera — det är tidvis en riktig vurm hos mig', svarade han. 'Jag har ställt i ordning ett mörkrum åt mig där. Men ni har då ögonen med er, min kära miss Hunter! Vem skulle väl trott det? Vem skulle väl ha trott det?' Han talade i skämtsam ton, men i hans ögon låg intet skämt — den blick, han kastade på mig, var misstänksam och förargad.

»Men, ser ni, mr Holmes, i samma stund jag fick veta, att i de där rummen fanns något, som jag ej borde se, överfölls jag av ett brinnande begär att ta reda på, vad det var. Det var ej endast nyfikenhet, fast jag nog äger min beskärda del av den varan — det var snarare en känsla av plikt, en känsla av, att jag möjligen kunde uträtta en god gärning genom att finna ut, vad som doldes bakom de smutsiga rutorna. Man talar om 'kvinnans instinkt' — det var kanske denna instinkt — eller ingivelse — som kom mig att erfara en dylik känsla. Vad nu orsaken än må ha varit, fanns den där, och jag såg mig om efter ett tillfälle att komma in genom den riglade dörren.

»Det var ej förrän i går jag fann en utväg att få in önskan uppfylld. Ni bör veta, mr Holmes, att både Toller och hans hustru ha något att göra i de där rummen; en gång har jag sett honom komma därifrån släpande på en stor svart linnepåse. Just i dagarna har han ofta varit drucken, och när jag gick fram till dörren, såg jag att nyckeln satt i låset. Han hade tvivelsutan glömt taga ur den. Mr och mrs Rucastle voro nere i salongen, och pojken var hos dem, så att jag var fri. Jag vred sakta om nyckeln, öppnade dörren och steg in.

»Framför mig sträckte sig en liten korridor; den [ 13 ]var varken tapetserad eller mattbelagd och gjorde i bortersta ändan en skarp krök. När jag svängt om hörnet, såg jag tre dörrar i rad; den första och den tredje stodo öppna och förde in i var sitt tomma, dammiga, otrevliga rum. I det ena av dessa funnos två fönster, i det andra endast ett, alla så smutsiga, att dagern knappt kunde intränga genom dem. Den mellersta dörren var låst, och tvärsöver densamma hade man fastgjort en massiv järnstång; den var i ena ändan fastsatt i väggen medels tjocka rep, i den andra var den försedd med ett stort hänglås. Dörren var låst, och någon nyckel sågs ej till. Denna barrikaderade dörr ledde utan tvivel in i rummet med de tillstängda luckorna, och likväl kunde jag genom en liten spricka tätt invid golvet se, att det ej var mörkt. Tydligen släpptes dager in genom ett fönster på taket. Under det jag stod i korridoren och funderade på, vilken dyster hemlighet, som doldes bakom den tillbommade dörren, hörde jag plötsligt ljud av steg inuti rummet och såg en skugga skymta fram och åter förbi den lilla springan invid golvet. Jag greps av en obeskrivlig, namnlös fasa, mr Holmes. Mitt mod och min kallblodighet lämnade mig i sticket; besinningslöst vände jag om och flydde — jag sprang liksom jagad av någon obeveklig fiende — jag tyckte mig känna hans fasta tag i min fladdrande klädningskjol. Jag rusade längs korridoren, ut genom dörren och rakt i famnen på mr Rucastle, som stod utanför.

»'Jaså', sade han leende, 'det var således ni. Ja, jag trodde det också, när jag såg, att dörren stod öppen.'

»'Å — jag är så rädd!' sade jag flämtande.

»'Snälla miss — snälla miss Hunter!' — ni kan inte tro hur vänligt och smekande hans tonfall var — 'vad är det, som skrämt er så?'

»Hans röst var en smula för mild och inställsam, den sköt över målet. Jag var på min vakt.

»'Jag var dum nog att gå in i den tomma flygeln', sade jag. 'Men det var så hemskt, mörkt och ensligt därinne — jag blev riktigt spökrädd. Det är så förskräckligt tyst och stilla överallt där!'

»'Ingenting annat än det?' sade han och betraktade mig forskande.

»'Vad skulle det väl ha kunnat vara?' frågade jag.

»'Varför tror ni, att jag håller den där dörren låst?'

»'Det vet jag verkligen inte.'

»'Det är för att hindra folk, som inte har där att göra, att gå in. Förstår ni?'

»Han smålog alltjämt åt mig på det mest älskvärda sätt.

»'Om jag hade vetat — —»'

»'Ja — nu vet ni det. Och om ni någonsin sätter er fot över den tröskeln igen' — här förvandlades småleendet till ett grin av raseri, och han betraktade mig med ett rent av sataniskt uttryck på sitt ansikte — 'så kastar jag ut er till min bulldogg'.

»Jag blev så skrämd, att jag inte minns vad jag gjorde. Antagligen rusade jag ifrån honom in i mitt rum. När jag hunnit sansa mig något, fann jag mig liggande på min säng, darrande i alla lemmar. Då kom jag att tänka på er, mr Holmes — jag kunde inte stanna på det stället längre — jag måste be någon råda och hjälpa mig. Jag var rädd för själva huset, dess ägare och ägarinna, tjänarna, barnet — de väckte allesammans min fasa och avsky. Om bara ni ville komma, skulle allt bli bra. Jag kunde ju i all hemlighet ha lämnat min plats, men min nyfikenhet var nästan lika stark som min rädsla. Mitt beslut var snart fattat. Jag satte på mig hatt och kappa, gick ner till poststationen, som ligger ungefär en halv mil från [ 14 ]herrgården, och kände mig vid hemkomsten mycket lättare till sinnes. När jag nalkades dörren, blev jag förskräckligt rädd vid tanken på, att hunden möjligen kunde vara lös, men kom strax ihåg, att Toller samma kväll druckit sig alldeles redlös, och jag visste att han var den ende, som kunde reda sig med det vilda djuret och vågade lossa hans länk. Sedan jag kommit in, låg jag halva natten vaken, så glad var jag vid tanken på att snart få råka er. Jag hade ingen svårighet att få tillstånd att resa in till Winchester i morse, men måste lova att vara hemma igen klockan tre. Mr och mrs Rucastle skola resa bort och stanna hos sina vänner hela kvällen, och då måste jag vara hos pojken. Nu har jag talat om alla mina äventyr för er, mr Holmes, och skulle bli er mycket tacksam, om ni ville säga mig, vad det allt betyder och vad ni anser jag bör göra.»

Holmes och jag hade med spänt intresse lyssnat till denna besynnerliga historia. Min vän steg nu upp, gick ett par slag fram och tillbaka på golvet med händerna i fickorna och med ett uttryck av djupaste allvar på sitt ansikte.

»Är Toller fortfarande drucken?» frågade han slutligen.

»Ja. Jag hörde hans hustru säga mrs Rucastle, att hon ej visste, vad hon skulle ta sig till med honom.»

»Det var bra. Och mr och mrs Rucastle resa bort i eftermiddag?»

»Ja.»

»Finnes där på stället en källare med starkt lås?»

»Ja, vinkällaren.»

»Jag tycker, att ni i den här affären uppfört er på ett ovanligt duktigt, förståndigt sätt, miss Hunter. Tror ni er kunna göra en sak till? Jag skulle inte fråga er, om jag ej ansåg er vara ett alldeles enastående präktigt fruntimmer.»

»Jag skall försöka. Vad vill ni jag skall göra?»

»Vi skola infinna oss på herrgården vid sjutiden i afton, min vän och jag. Mr och mrs Rucastle ha vid den tiden säkert lämnat hemmet, och Toller är nog fortfarande redlös. Det finns ingen mer än mrs Toller, som kan göra alarm. Om ni i något ärende kunde skicka henne ner i vinkällaren och låsa igen dörren efter henne, skulle det betydligt underlätta vår lilla husvisitation.»

»Det skall nog gå.»

»Utmärkt! Vi skola då göra en noggrann undersökning. Det finns naturligtvis ej mer än en antaglig förklaring. Meningen är, att ni skall spela rollen av en annan person, och denna person sitter inspärrad i det där mörka rummet. Det är ju tydligt. Och vad fången angår, så är det troligtvis dottern, miss Alice Rucastle, som sades ha rest till Amerika. Utan tvivel engagerade man er, emedan ni liknade henne i längd och figur och hade samma färg på håret som hon. Hennes hår hade blivit avklippt, antagligen under någon nyss genomgången sjukdom, och följaktligen måste ni också offra edra präktiga flätor. Av en egendomlig tillfällighet fick ni se hennes avklippta hår. Mannen på landsvägen var naturligtvis en vän till henne — kanske till och med hennes fästman — och ni var förmodligen mycket lik henne, i synnerhet när ni hade hennes klädning på er. Av ert skratt och av er avskedsrörelse till honom kände han sig övertygad om, att hans fästmö var fullkomligt lycklig och ej vidare brydde sig om den uppmärksamhet, han visade henne. Hunden släpps om nätterna lös för att hindra den unge mannen att då meddela sig med henne. Så långt är ju allt klart. Det allvarsammaste och svåraste i saken är barnets besynnerliga lynne.»

[ 15 ]»Vad i all världen har det med den här historien att göra?» utbrast jag.

»Min käre Watson, du som läkare har ju ofta tillfälle att genom studiet av föräldrarnas vanor och böjelser vinna insikt i ett barns karaktär. Inser du inte, att omvända förhållandet är lika kraftigt gällande? Jag har ofta kunnat pejla djupet av föräldrars karaktär genom att studera deras barn. Det barn, varom här är fråga, älskar grymheten för dess egen skull, och antingen han ärft sina anlag av sin småleende fader — något, som jag misstänker — eller av sin moder, så bådar det ont för den stackars unga flickan, som är i deras våld.»

»Jag är säker på att ni har rätt, mr Holmes», utbrast vår klient. »Jag påminner mig nu tusen små omständigheter, som övertyga mig om, att ni slagit huvudet på spiken. O, låt oss genast skynda till den stackars flickans bistånd!»

»Vi måste gå ytterst försiktigt till väga — vi ha en ovanligt slug och listig motståndare. Innan klockan sju kunna vi ingenting företaga oss. Vid den tiden skola vi infinna oss hos er, och det skall då nog inte dröja länge, innan vi löst gåtan.»

Vi höllo ord — klockan slog sju just som vi kommo fram till det lilla lantstället. Vårt åkdon hade vi ställt in i ett litet i närheten beläget värdshus. Miss Hunter mottog oss med synbar glädje.

»Har ni lyckats uträtta vad jag bad er om?» frågade Holmes.

I detsamma hörde vi från jordvåningen ett häftigt men dovt ljud.

»Det är mrs Toller nere i källaren», svarade miss Hunter. »Hennes man ligger och sover på köksgolvet. Här har jag hans nycklar, alldeles lika dem, som begagnas av mr Rucastle.»

»Ni har varit riktigt duktig!» utropade Holmes entusiastiskt. »Visa oss nu vägen, så skola vi snart få den här affären avslutad.»

Vi gingo uppför trappan, öppnade dörren, följde den smala korridoren och stodo snart framför den barrikad, miss Hunter beskrivit. Holmes skar av repen och flyttade undan järnstången. Sedan prövade han i låset åtskilliga nycklar, men utan framgång. Inifrån hördes intet ljud, och Holmes ansikte blev allt dystrare dystrare.

»Jag hoppas, att vi ej kommit för sent», sade han. »Det är kanske bäst, miss Hunter, att vi gå in ensamma, doktor Watson och jag. Seså, Watson, sätt ryggen emot — vi skola väl kunna skaffa oss väg, antar jag.»

Dörren var gammal och gav genast vika för våra förenade krafter. Vi rusade in i rummet — det var tomt! Där fanns inga andra möbler än en liten tältsäng, ett bord och en klädkorg full med linne. Takfönstret stod öppet — fången hade flytt!

»'Här har ett skurkstreck blivit begånget», sade Holmes. »Den gemena boven har gissat miss Hunters avsikt och har fört bort sitt offer.»

»Men hur?»

»Genom fönstret i taket. Vi skola snart ta reda på, hur han burit sig åt.» Han svängde sig ut på taket. »Jaha — ja visst!» utbrast han — »här står en stege upprest mot väggen. Så gick det till.»

»Men det är omöjligt», invände miss Hunter. »Stegen fanns där inte, när Rucastles reste bort.»

»Då har han kommit tillbaka och tagit henne med sig. Jag har ju sagt er, att han är både farlig och slug. Och om jag ej mycket misstar mig, är det hans steg vi höra nere i trappan. Det är nog bäst, Watson, att du har din pistol i beredskap.»

[ 16 ]Han hade knappt slutat tala, förrän på tröskeln visade sig en fetlagd, storväxt man med en tjock käpp i handen. Miss Hunter skrek till och drog sig hastigt tillbaka, men Sherlock Holmes gick ögonblickligen emot honom.

»Din usling!» sade han, »var är din dotter?»

Den korpulente herrn såg sig omkring och fick slutligen syn på det öppna takfönstret.

»Den frågan kan ni bäst själv besvara», skrek han, »edra tjuvar! Spioner och tjuvar! Men jag har fått tag på er — det har jag — i mitt våld är ni — ni ska' nog få er beskärda del.»

Han vände sig om och ilade trappan utföre så fort han förmådde.

»Han ämnar släppa lös hunden!» utbrast miss Hunter.

»Jag har min revolver», sade jag.

»Det är bäst att stänga förstugudörren», sade Holmes, och vi begåvo oss skyndsamt ner i undre våningen. Knappt hade vi uppnått hallen, förrän vi hörde ett ursinnigt hundskall och så ett förtvivlans utrop, åtföljt av ett hemskt rivande och slitande ljud, ohyggligt att lyssna till. En gammal man med eldrött, uppsvällt ansikte och darrande ben kom stapplande ut genom en sidodörr.

»Gud sig förbarme!» utbrast han: »någon har släppt lös hunden! Och han har inte fått mat på två dar. Fort, skynda — eljes är det för sent!»

Holmes och jag störtade ut, åtföljda av Toller. Ute på gårdsplanen stod det stora utsvultna djuret med tänderna begravna i Rucastles hals; den olycklige mannen arbetade förgäves på att komma lös. Jag sprang fram och sköt ihjäl besten, som ej ens i fallet släppte sitt tag i sitt offers strupe. Med stor möda lyckades vi få dem åtskillda och buro mr Rucastle, ännu vid liv, men förskräckligt illa tilltygad, in i huset. Vi lade honom på salongssoffan, och sedan vi skickat den nu alldeles nyktre Toller att hämta hans hustru, gjorde jag allt vad jag kunde för att lindra hans plågor. Vi stodo alla kring hans läger, då en lång, mager kvinna inträdde i rummet.

»Mrs Toller!» utbrast miss Hunter.

»Ja. Mr Rucastle släppte ut mig, innan han gick opp till er. Å, miss Hunter, det var skada, att ni inte sade mig, vad ni ämnade göra — jag kunde ha sagt er, att ni bara förspillde er tid och edra krafter.»

»Hur?» sade Holmes, och kastade en forskande blick på mrs Toller. »Ni tycks veta mer om den här saken än någon annan.»

»Ja, sir, det gör jag, och jag skall gärna berätta för er, allt vad jag vet.»

»Sitt ner och gör det i lugn och ro; det finnes flera punkter, om vilka jag ännu svävar i ovisshet.»

»Jag skall snart göra allt klart för er», sade mrs Toller, »och jag skulle ha gjort det genast, om jag inte blivit instängd i källaren. Om den här historien skall dragas inför rätta, så kom ihåg, att jag stod på er sida, liksom jag hela tiden stått på miss Alices.

»Hon var aldrig lycklig i hemmet, miss Alice, alltifrån den stund hennes far gifte om sig. Hon blev alltid åsidosatt och hade aldrig ett ord att säga; men riktigt svårt för henne blev det inte, förrän hon hos en god vän gjort bekantskap med mr Fowler. Av vad jag har kunnat förstå, har miss Alice en ganska stor förmögenhet efter sin mor, men hon var så tålig och undergiven, att hon aldrig gjorde sina anspråk gällande, utan lät mr Rucastle göra med pengarna, vad han behagade. Han visste, att hon inte skulle bråka; men när det blev fråga om giftermål, insåg han, att den äkta mannen skulle fordra sin hustrus lagliga rätt, [ 17 ]och därför borde miss Alice ej få gifta sig. Han ville tvinga henne att underteckna ett papper, som gav honom ensam rätt över hennes pengar, antingen hon var gift eller ej. När hon vägrade göra detta, pinade och plågade han henne, tills hon fick hjärnfeber och i flere veckor svävade mellan liv och död. Slutligen blev hon bättre, men hon såg ut som en hamn, och hennes vackra hår var avklippt; detta vände likväl ej hennes fästmans håg från henne — han var och förblev trogen.»

»Aha», sade Holmes, »jag tror, att vad ni nu sagt lägger saken i klar och tydlig dager, och att jag själv kan sluta mig till återstoden. Mr Rucastle tog då till metoden att hålla sin dotter fången?»

»Ja, sir.»

»Och han tog miss Hunter med sig från London, i avsikt att söka göra slut på mr Fowlers ståndaktighet?»

»Så var det nog, sir.»

»Men alldenstund mr Fowler är en mycket ihärdig, trofast man, så som en äkta sjöman bör vara, så blockerade han huset, träffade er och lyckades genom vissa klingande skäl övertyga er, att edra intressen voro desamma som hans?»

»Mr Fowler var en mycket vänlig, frikostig herre», sade mrs Toller lugnt.

»Och så ställde han om, att er man ej led brist på drickesvaror och att en stege skulle vara till hands, när er husbonde reste bort?»

»Ja, sir, ni tycks ha reda på det — just så gick det till.»

»Vi äro er mycken tack skyldiga, mrs Toller», sade Holmes, »ni har gett oss förklaring på en del saker, som förvånade oss. Här ha vi nu provinsialläkaren och mrs Rucastle; det är kanske bäst, Watson, att vi eskortera miss Hunter till Winchester — det tycks som vore vår ställning här litet egendomlig och tvetydig.»

Asterisk.svg

Detta är historien om den tragedi, som utspelades på den lilla avsides belägna lantgården. Mr Rucastle dog ej, men blev för all framtid en bruten man, som endast tack vare sin trogna, uppoffrande hustrus vård hålles vid liv. De ha ännu kvar sina gamla tjänare, vilka troligen veta så mycket om sin husbondes förflutna, att han ej vågar avskeda dem. Mr Fowler och miss Rucastle gifte sig med »special license» i Southampton dagen efter deras flykt; han innehar nu ett av regeringen väl avlönat ämbete på ön Mauritius. Vad miss Violet Hunter angår, så visade min vän Holmes, till min stora missräkning, intet vidare intresse för henne, sedan hon ej längre spelade någon roll i ett olöst problem. Hon har blivit föreståndarinna för en privat flickskola i Walsall, och jag har all anledning tro, att hon är mycket nöjd med sin verksamhet.

[ 18 ]

DEN FÖRSVUNNA KAPPLÖPNINGSHÄSTEN

»Jag är rädd för, Watson, att jag ändå blir tvungen ge mig åstad», sade Holmes, när vi en morgon slogo oss ner vid frukostbordet.

»Ge dig åstad! Varthän då?»

»Till Dartmoor — till King's Pyland.»

Jag blev ej det minsta förvånad. Egentligen hade det förundrat mig, att han ej redan blivit inblandad i det egendomliga rättsfall, som f. n. utgjorde allmänna samtalsämnet i hela England. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen föregående dag hade min gode vän och kamrat gått fram och åter i rummet med rynkad panna och huvudet nedböjt mot bröstet; otaliga gånger hade han fyllt sin pipa med starkaste svarta tobak, och hela tiden hade han varit fullkomligt döv för mina frågor och anmärkningar. Varje ny upplaga av dagens alla tidningar hade från tidningskiosken tillsänts honom — han hade ögnat igenom dem och sedan kastat bort dem i en vrå. Men fastän ej ett enda ord kommit över hans läppar, visste jag mer än väl, vad som sysselsatte hans tankar. Det fanns endast ett problem, som var värdigt att ta hans stora analyseringsförmåga i anspråk, och detta problem var det oförklarliga försvinnandet av favoriten för det stora Westonpriset och hans tränares tragiska slut. När Holmes därför helt plötsligt förkunnade sitt beslut att begiva sig åstad till skådeplatsen för nyss utspelade dramat, kände jag mig ej alls förvånad — jag hade länge väntat och hoppats att få höra det.

»Jag skulle gärna vilja följa med dig, om du inte tror, att jag blir dig till hinder», sade jag.

»Min käre Watson, det skulle vara mig både till nytta och nöje, om du ville göra mig sällskap. Och antagligen kommer du ej att ångra dig — det finns en hel mängd detaljer, som tyckas göra det här fallet alldeles enastående. Vi ha, tror jag, nätt och jämt tid att hinna ner till tåget — under färden västerut skall jag sätta dig in i saken. Du skulle göra mig stor tjänst, om du ville ta med dig din präktiga fältkikare.»

Inom en timme eller litet mer befann jag mig således i en första klassens kupé på väg till Exeter. Sherlock Holmes, vars intelligenta ansikte fördelaktigt framträdde under en mörk, bekväm resmössa, satt mitt emot mig och ögnade hastigt igenom en bunt färska tidningar, som han köpt på stationen. Vi hade lämnat Reading långt bakom oss, när han kastade den sista av dem under soffan och räckte mig sitt cigarrfodral.

»Det går raskt undan», sade han, i det han först såg ut genom fönstret och sedan kastade en blick på sitt ur. »Vi gå med en fart av femtiotre och en halv mil[1] i timmen.»

»Jag har ej givit akt på kvartsmilstolparna», sade jag.

»Inte jag heller. Men på den här linjen är det sextio meter mellan var telegrafstolpe, och beräkningen är lätt nog. Jag antar, att du redan satt dig in i den här 'affären' — John Strakers mord och 'Silver Blazes' försvinnande.»

[ 19 ]»Jag vet ej mer än vad The Telegraph och The Chronicle haft att förtälja.»

»Affären i fråga är en av dem, där ens tankeförmåga borde riktas mer på granskandet av detaljerna än på upptäckandet av nya bevis. Den sorgliga tilldragelsen är så ovanlig och har så mycket att betyda för många, att man har nog och övernog av alla slag gissningar, antaganden och hypoteser. Svårigheten består i att frigöra grundstommen av fakta — absoluta, obestridliga fakta — från teoretikernas och tidningsreferenternas utsmyckningar. Sedan man sålunda lyckats få fast mark under fötterna, är det ens plikt att efterse, till vilka slutsatser man kan komma, och i ljuset framdraga de synpunkter, som utgöra hemlighetens kärna. I tisdags kväll fick jag telegram från både överste Ross, hästens ägare, och inspektör Gregory, som har saken om hand; såväl den ene som den andre önskade min medverkan.»

»Tisdag kväll!» utbrast jag. »Och nu ha vi torsdag morgon. Varför begav du dig inte åstad redan i går?»

»Emedan jag begått ett misstag, min käre vän och det är något, som händer mig oftare, än man skulle kunna tro, i fall man bedömer mig endast efter vad man känner till om mig genom dina berättelser. Saken är den, att jag ansåg det omöjligt, att den i sitt slag märkvärdigaste, i hela England bäst kände hästen länge skulle kunna hållas dold, i synnerhet i en så sparsamt befolkad trakt som Norra Dartmoor. Timme efter timme i går väntade jag få höra, att han blivit funnen och att den, som stulit honom, även var John Strakers mördare. När emellertid ännu en morgon randades och jag fann, att — med undantag av unge Fitzroy Simpsons arrestering — ingenting blivit gjort, ansåg jag det vara tid börja röra på sig. Men jag tror likväl, att gårdagen ej varit förspilld.»

»Du har alltså bildat dig en teori?»

»Jag har åtminstone fått tag på de till saken hörande väsentligaste fakta. Jag skall räkna upp dem för dig; ingenting reder ut ens tankar så bra, som framläggandet av dem för en annan person, och jag kan knappt hoppas på din medverkan, om jag inte visar dig, hur saken står, och framlägger för dig de fakta, vilka vi måste ta till utgångspunkt.»

Jag satte mig bekvämt tillrätta i mitt hörn och blossade med välbehag på min cigarr, under det Holmes lutande sig fram mot mig, gav mig en hastig skisss av de händelser, som voro orsak till vår resa.

»Silver Blaze», sade han, »härstammar från Isonomy och åtnjuter lika stor ryktbarhet som sin berömde stamfader. Han är nu på femte året och har i tur och ordning hemfört alla de stora kapplöpningsprisen åt sin lycklige ägare, överste Ross. Ända till den stund, då katastrofen inträffade, ansågs han som självskriven vinnare även av Westonpriset; man höll tre mot ett på honom. Han har alltid varit en av kapplöpningspublikens gunstlingar, och som han hittills uppfyllt alla förväntningar, har man till och med, även när chancerna varit små, hållit enorma summor på honom. Det är därför naturligt, att det existerar många, som helst såge, att Silver Blaze ej funnes på platsen, när flaggan sänkes nästa tisdag.

»Detta faktum förbisågs ej heller vid King's Pyland, där överstens träningsstallar äro belägna. Alla försiktighetsmått till favoritens skydd hade iakttagits. Tränaren John Straker är en f. d. jockey, som innan han blev för tung, ständigt ridit för överste Ross. Han har varit i överstens tjänst fem år som jockey och sju år som tränare och alltid visat sig vara en duktig, hederlig karl. Under sig hade han tre stallpojkar; stallet är ej stort — översten håller ej [ 20 ]mer än fyra hästar. En av pojkarna vakade turvis var natt nere i stallet, under det de andra två sovo på loftet. Alla tre hade mycket goda vitsord om sig. John Straker, som är gift, bodde i en liten villa ungefär tvåhundra meter från stallbyggnaderna. Han hade inga barn, var ganska förmögen och höll sig med tjänstflicka. Trakten närmast omkring är mycket enslig, men vid pass en halv mil åt norr ligger en liten klunga villor, uppförda av en entreprenör från Tavistock; de hyras ut till invalider och andra, som vilja njuta av den härliga Dartmoorluften. Tavistock själv är belägen två mil åt väster, och tvärs över heden, också på två mils avstånd, ligger den stora träningsanstalten Capleton, som äges av lord Backwater och står under Silas Browns ledning. I varje annan riktning är heden en fullkomlig ödemark, bebodd endast av ett fåtal kringströvande zigenare. Sådan var ställningen även natten till i måndags, då katastrofen kom.

»På kvällen hade hästarna som vanligt blivit rastade och vattnade, och vid niotiden hade stalldörrarna stängts och tillbommats. Två av stallpojkarna gingo upp till tränarens bostad, där de i köket intogo sin kvällsvard, under det den tredje, Ned Hunter, stannade kvar som vakt. Ett par minuter efter nio gick Edith Baxter, Strakers tjänstflicka, ned till stallet med pojkens kvällsmat, som bestod av en tallrik fårfrikass med curry. Hon hade ej tagit med något att dricka; vatten fanns inne i stallbyggnaden, och det var som regel fastställt, att den, som hade vakten, ej fick förtära någon annan dryck. Flickan hade en lykta med sig, ty källaren var mörk, och vägen gick tvärs över heden.

»Edith Baxter befann sig på ungefär trettio meters avstånd från stallet, då en karl närmade sig och ropade an henne. När han kommit inom den av lyktan framkallade ljuskretsen, märkte hon, att personen i fråga såg ut som en fin herre, klädd i grå tweedkostym och klädesmössa. Han hade damasker på sig och bar i handen en tjock käpp med stor kula som handtag. Hon gav emellertid mest akt på hans ovanligt bleka ansiktsfärg och nervösa sätt. Han kunde vara snarare under än över trettiotalet, tycktes det henne.

»'Vill ni vara snäll och säga mig, var jag är?' sade han. 'Jag hade redan fått klart för mig, att jag skulle bli tvungen tillbringa natten på heden, när jag syn på er lykta.'

»'Ni är i närheten av King's Pylands träningsstallar', svarade flickan.

»Å — det kan man kalla tur!' utbrast karlen. 'Jag har hört sägas, att en stallknekt håller vakt där var natt. Kanske ni är på väg till honom med hans kvällsvard? Jag är säker på, att ni ej skulle ha något emot att förtjäna pengar till en ny klädning — eller hur?'

»Han tog ur västfickan fram ett litet hopviket stycke papper.

»'Laga, att pojken får detta i kväll, och ni skall få den vackraste klädning, som kan skaffas för pengar!»

»Flickan blev helt förskräckt över hans besynnerliga, ivriga sätt och skyndade förbi honom fram till det lilla fönster, genom vilket hon brukade räcka stallpojken hans måltider. Det stod öppet, och Hunter satt vid ett litet bord innanför. Hon hade just börjat berätta vad som hänt, då främlingen kom fram till dem.

»'God afton', sade han och tittade in genom fönstret. 'Jag skulle bra gärna vilja säga er ett ord.'

»Flickan har svurit på, att hon, under det han talade, såg en snibb av det lilla hopvikta papperet sticka ut ur hans knutna hand.

»'Vad har ni här att göra?' frågade pojken.

[ 21 ]»'Mitt ärende hit kan möjligen fylla din ficka', svarade karlen. 'Du har ju två hästar, som ska' tävla om Westonpriset, Silver Blaze och Bayard? Giv mig en ordentlig 'tip', och du ska' inte förlora på saken. Är det sant, att Bayard kan ge den andre hundra meter på milen och att hela stallbetjäningen håller på honom?'

»'Jaså — ni är en sidan där fördömd spion!' utbrast pojken. 'Jag ska' visa er, hur vi behandla dylika kanaljer här i King's Pyland!'

»Han rusade tvärs genom stallet för att släppa lös bandhunden. Flickan skyndade hem till villan; under det hon sprang, såg hon sig om och märkte, att främlingen lutade sig in genom fönstret. När emellertid Hunter ett par minuter därefter kom ut med hunden, var främlingen försvunnen, och fastän pojken gick runt omkring hela byggnaden, fann han ej minsta spår av honom.»

»Vänta ett ögonblick!» sade jag. »Lämnade pojken stalldörren öppen, när han sprang ut med hunden?»

»Bravo, Watson, bravo!» mumlade Holmes. »Just denna detalj syntes mig så viktig, att jag telegraferade till Dartmoor i går för att få reda därpå. Pojken stängde dörren, innan han gav sig ut på spaning. Och jag bör kanske också säga dig, att fönstret var så litet, att en karl omöjligt skulle kunna tränga sig igenom detsamma.

»Hunter väntade, tills hans två kamrater kommit tillbaka, och skickade så bud upp till tränaren med berättelse om vad som hänt. Straker blev naturligtvis både ond och orolig, men tycks likväl ej ha fäst särdeles stor vikt vid tilldragelsen. Emellertid kände han sig säkerligen ej lugn, ty då mrs Straker vid ettiden på natten vaknade, såg hon, att hennes man stigit upp och höll på att kläda sig. Till svar på hennes frågor sade han, att han av oro för hästarna ej kunde utan sova, utan ämnade gå till stallet och se efter, att allt var i god ordning. Hon bad honom stanna hemma, enär hon hörde regnet smattra på rutorna; men trots hennes enträgna bön tog han sin stora gummikappa på sig och gick ut.

»Klockan 7 på morgonen vaknade mrs Straker ånyo fann, att hennes man ej kommit tillbaka. Hon klädde sig hastigt, ropade på tjänstflickan och begav sig med denna i sällskap ner till stallet. Dörren stod öppen; på en stol satt Hunter, försänkt i nästan dvallik sömn; favoritens spilta var tom, och av tränaren fanns intet spår.

»De på loftet sovande stallpojkarna väcktes ögonblickligen. Ingen av dem hade under natten hört något buller; de brukade alltid sova mycket tungt. Hunter hade tydligen fått en kraftigt verkande sömndryck, och enär man ej lyckades få ett enda begripligt ord ur honom, lämnades han kvar, tills han av sig själv skulle vakna; de fyra andra begåvo sig ut på spaning efter de saknade. Man hoppades, att tränaren av en eller annan orsak sett sig nödsakad rasta hästen redan tidigt så tidigt på morgonen; men när de sökande kommit upp på en liten, i villans närhet belägen kulle, varifrån de kunde överse en stor del av det omgivande slättlandet, stod ingen häst att upptäcka. I stället blevo de varse något, som sade dem, att en fasansfull tragedi under nattens lopp blivit utspelad.

»Omkring en kvarts mil från stallbyggnaden fladdrade från en törnbuske John Strakers ytterrock. Straxt intill befann sig en stor fördjupning i marken, och på denna hålas botten låg den olycklige tränarens döda kropp. Hans huvudskål hade blivit spräckt medels våldsamma slag av något tungt vapen, och i ena höften fanns ett djupt sår, tydligen tillfogat med ett [ 22 ]skarpslipat instrument. Emellertid märktes mer än väl, att Straker modigt försvarat sig mot sina angripare, ty i högra handen höll han en liten, ända upp till skaftet blodfläckad kniv och i den vänstra en röd- och svartrutig sidenhalsduk, vilken tjänstflickan kände igen: hon hade kvällen förut sett den bäras av den främling, som besökt stallet.

»Sedan Hunter vaknat ur sin dvala, bekräftade han flickans utsago i vad halsduken angick, Han var även säker på, att främlingen hade, under det ögonblick han stått framme vid fönstret, strött sömnpulvret på fårköttet, och sålunda befriat stallet från dess väktare.

»Vad den saknade hästen angår, så utvisade de talrika spåren på och omkring stället, där den mördade blivit funnen, tydligt nog, att han varit där, under det kampen äget rum. Men från den morgonen är han totalt försvunnen, och fastän en stor belöning blivit utsatt och alla Dartmoors zigenare äro på utkik, har man ingenting hört om honom. Slutligen bör nämnas, att en undersökning av lämningarna efter stallpojkens kvällsvard givit vid handen, att denna innehållit en god dosis opium; de andra hade ätit av samma rätt, men ej haft minsta olägenhet därav.

»Sådana äro de verkliga fakta, berövade alla utsmyckningar och framställda i hela sin enkelhet. Jag skall nu meddela dig, vad polisen företagit sig med saken i fråga.

»Inspektör Gregory, som fått målets utredning sig anförtrodd, är en mycket duktig polisman. Om han ägde en liten smula inbillningskraft skulle han kunna stiga högt i sitt yrke. Vid sin ankomst arresterade han han genast den man, på vilken allas misstankar vilade. Han blev utan minsta svårighet funnen och gripen, enär han var känd av alla de i trakten boende. Hans namn är, tycks det, Fitzroy Simpson. Han tillhör en ansedd familj och har fått god uppfostran; sedan han förslösat hela sin förmögenhet på kapplöpningsfältet, lever han nu som ett slags finare 'bookmaker' och gör affärer med medlemmarna av Londons sportklubbar. En undersökning av hans vadhållningsbok visade, att han inregistrerat vad mot favoriten till ett belopp av femtusen pund.

»Han erkände genast, att han rest ner till Dartmoor i hopp att få veta något om King's Pylands hästarna och även om Desborough, den andra favoriten, som stod i förvar hos Silas Brown i Capleton. Han försökte ej neka till sitt uppträdande kvällen förut, men förklarade, att han ej alls haft några anfalls- eller mordplaner, utan endast velat skaffa sig underrättelser ur första hand. När man visade honom halsduken, bleknade han märkbart och kunde ej ge någon upplysning om, hur den kunde ha befunnit sig i den mördade mannens hand. Hans våta kläder vittnade om, att han natten förut varit ute i ovädret, och hans käpp, som var försedd med blyklump, var just ett sådant vapen, varmed man hade kunnat tillfoga de hemska sår, som orsakat den stackars tränarens död. Å andra sidan fanns på hans kropp intet sår, fastän den blodiga kniven i Stakers hand utvisade, att åtminstone en av hans angripare ej sluppit undan helskinnad. Där har du hela 'affären' i sammandrag, Watson, och om du kan lyckas sprida litet ljus i saken, skall jag bli dig oändligt tacksam.»

Jag hade med största intresse lyssnat till den berättelse, vilken Holmes på sitt kortfattade, rediga sätt meddelat mig. De flesta fakta däri voro mig redan bekanta, men jag hade ej förrän nu tillräckligt noga uppskattat deras relativa betydelse och inbördes förhållande till varandra.

»Är det ej möjligt», sade jag, »att Straker själv kan [ 23 ]ha tillfogat sig det djupa såret i höften under de konvulsiviska ryckningar, som orsakas av varje hjärnskada?»

»Det är mer än möjligt — det är troligt. Och i så fall försvinner ett av de förnämsta bevisen på den anklagades oskuld.»

»Men», fortsatte jag, ännu är jag ej i stånd att inse, vari polisens teori består.»

»Jag fruktar, att allvarsamma invändningar kunna göras mot vilken teori man än framställer», svarade min vän. »Polisen inbillar sig, har jag trott mig förstå, att den här Fitzroy Simpson, sedan han först lyckats få stallpojken i sömn, öppnat dörren med en på något sätt anskaffad dubbelnyckel och tagit ut hästen i avsikt att föra bort honom. När han sedan ledde djuret över heden — hästens grimma saknas, så att Simpson måste ha satt den på honom — mötte han antagligen Straker, eller ock kom denne springande efter honom. Naturligtvis uppstod bråk. Simpson spräckte tränarens huvudskål med ett slag av sin tjocka käpp och lyckades undgå att bliva skadad av den lilla kniv, som Straker använde till självförsvar, varefter han förde hästen till något hemligt gömställe; möjligt är ju ock, att djuret under slagsmålet slitit sig löst och i närvarande stund strövar omkring på heden. Sådan är polisens åsikt, och hur otrolig den än låter, tyckas alla andra förklaringar ännu mer osannolika. Jag skall emellertid nog finna ut, hur saken förhåller sig, så snart jag anlänt till platsen, där illgärningen blivit begången. Låt oss nu tala om något annat — gissningar föra oss ej fram till vårt mål.»

Det var sent på eftermiddagen, då vi uppnådde den lilla staden Tavistock, som lik bucklan på en sköld ligger i den stora cirkeln Dartmoors medelpunkt. Vid stationen möttes vi av två herrar. Den ene var en storväxt, ljuslätt karl med yvigt hår och långt skägg samt egendomliga, skarpa blå ögon; den andre var en liten livlig, ytterst rörlig person, fint och modernt klädd i lång, åtsittande ytterrock och damasker. Han hade små, välvårdade polisonger och nyttjade monokel. Den senare var överste Ross, den välkände sportsmannen; den förre visade sig vara inspektör Gregory, en man, som på helt kort tid skapat sig ett namn bland Englands detektiver och vars anseende var i ständigt stigande.

»Jag är så glad över, att ni beslutat er för att komma hit, mr Holmes», sade översten. »Inspektör Gregory har ju gjort allt, som står i hans makt; men det är min önskan, att de noggrannaste undersökningar skola företagas och att allt, som kan ske, göres för att hämnas stackars Strakers död och återfinna min stulna springare.

»Ha några nya, viktiga omständigheter kommit i dagen?» frågade Holmes.

»Ledsamt nog ha vi ej gjort några vidare framsteg», svarade inspektören. »Vi ha en öppen vagn här utanför, och som ni antagligen vill se stället, innan det blir mörkt, är det bäst, att vi ge oss av — vi kunna under vägen överlägga om vad som bör göras.»

En minut senare sutto vi alla fyra i en bekväm landå och foro rasslande över den gamla, egendomliga stadens ojämna gator. Inspektör Gregory var mycket intresserad av det hemlighetsfulla brottet och utgöt sig i en ström av anmärkningar och gissningar, under det Holmes satt tyst och endast då och då framkastade en fråga eller lät höra ett utrop. Överste Ross låg tillbakalutad i sitt hörn med korslagda armar och hatten djupt neddragen över ögonen; jag å min sida lyssnade med största intresse till de bägge [ 24 ]detektivernas samtal. Gregory framlade sin teori; den var nästan punkt för punkt sådan, som Holmes under vår färd sagt mig den skulle vara.

»Fitzroy Simpson sitter ganska fast i nätet», sade inspektören. »För min del tror jag honom vara den skyldige. På samma gång måste jag lik väl medge, att vi ej äga annat än indirekta bevis och att nya uppdaganden helt och hållet kunna ändra sakens nuvarande läge.»

»Vad är er åsikt om Strakers kniv?»

»Vi ha kommit till den slutsatsen, att karlen sårat sig själv, när han föll omkull.»

»Min vän doktor Watson gjorde samma antydan, när vi först talade om mordet. Den är ej till Simpsons förmån.»

»Tvärtom. Han hade själv ingen kniv i sig, och man kan ej på honom upptäcka minsta sår eller skråma. Bevisen mot honom äro mycket graverande: han hade stort intresse av favoritens försvinnande; han misstänkes för att ha velat förgifta stallpojken; han var med all säkerhet ute den där stormiga, regniga natten; han var beväpnad med en tjock, tung käpp, och hans halsduk blev funnen i den döde mannens hand. Jag tror verkligen, att vi med dessa bevis kunna våga träda inför en jury.»

Holmes skakade på huvudet. »En skicklig försvarsadvokat skulle genast kullkasta alla edra bevis», sade han. »Varför skulle karlen ha brytt sig om att leda hästen ut ur stallet? Om han velat skada den, kunde han ju lika gärna ha gjort det, när djuret stod i sin spilta. Har man hos den anklagade funnit en dubbelnyckel? Vilken apotekare hade sålt opiepulvret till honom? Framför allt, var skulle väl han, fullkomligt obekant med trakten, som han var, kunna gömma en häst, och därtill en så känd häst som den, om vilken det är fråga? Vad är hans egen förklaring angående den papperslapp, som han bad flickan ge åt stallpojken?»

»Han säger, att det var en tiopundsedel. Man har också funnit en dylik i hans plånbok. Men edra andra invändningar äro ej så betydelsefulla, som de till en början kanske tyckas vara. Karlen är ingalunda en främling här på orten: två särskilda gånger i sommar har han bott i Tavistock. Opiepulvret har han troligen haft med sig från London. Nyckeln kan han ju, sedan den uppfyllt sitt ändamål, ha kastat bort. Hästen ligger kanske på botten av någon gammal lergrop eller gruvgång ute på heden.»

»Vad säger han om halsduken?»

»Han medger, att den tillhört honom, men säger sig ha tappat den. Vi ha emellertid fått reda på en omständighet, som i någon mån synes rättfärdiga hans tilltag att föra hästen ut ur stallet.»

Holmes spetsade öronen.

»Vi ha funnit spår, som utvisa, att en hop zigenare på måndagen slagit läger ej fullt en mil från det ställe, där mordet blivit förövat. På tisdagen voro de borta igen. Det är ju antagligt, att dessa kringstrykare och Simpson stått i hemligt förstånd med varandra, att han var på väg till dem, när han blev upphunnen, och att de tagit hästen i förvar.»

»Det är ju ingalunda omöjligt.»

»Dessa zigenare efterspanas nu över hela heden. Jag har också undersökt vartenda stall och uthus såväl i själva Tavistock, som på en omkrets av tio mil kring staden.»

»Det finns en annan träningsanstalt ej långt härifrån, har jag hört sägas?»

»Ja — och det är ett faktum, som ej får förbises. Enär Desborough, hästen därifrån, var favoriten nr [ 25 ]2, hade folket där intresse av, att Silver Blaze blev röjd ur vägen. Silas Brown, tränaren, sägs ha hållit mycket på sin häst och hörde just ej till Strakers goda vänner. Vi ha emellertid undersökt stallarna där och ej funnit något, som kan inblanda Brown i affären,»

»Och heller ingenting, som sätter den här Simpson i förbindelse med Capletonstallarnas intressen?»

»Nej, alls ingenting.»

Holmes lutade sig tillbaka i sitt hörn, och samtalet upphörde. Ett par minuter senare stannade vagnen framför en trevlig liten villa, belägen alldeles invid vägkanten. Ett stycke längre bort på andra sidan om en stor inhägnad reste sig en låg uthuslänga. I alla övriga riktningar sträckte sig heden, som av de vissnade ormbunkarna fått en bronsfärgad anstrykning, i en mjuk båglinje bort mot horisonten; det enda, som skönjdes vid synranden, var tornspirorna i Tavistock och den klunga hus, som bildade Capletons träningsanstalt. Översten, inspektören och jag stego genast ner ur vagnen, men Holmes förblev orörligt sittande i sitt hörn med ögonen fästade på himlavalvet och alldeles försjunken i tankar. När jag lade min hund på hans arm, ryckte han häftigt till och lämnade hastigt sin plats.

»Ursäkta mig!» sade han till överste Ross, som helt förvånad betraktade honom. »Jag satt och drömde — jag byggde riktiga luftslott.»

Men för mig, som så väl kände honom, utvisade glansen i hans ögon och hans med möda undertryckta nervösa iver att han funnit en ledtråd; hur han fått tag i den, anade jag likväl ej.

»Kanske vill ni genast följa med till stället, där brottet blivit begånget, mr Holmes?» frågade inspektören.

»Jag tror, att jag hellre stannar här och undersöker ett par små detaljer. Straker fördes väl hit, antar jag?»

»Ja, han ligger uppe i övervåningen. Likbesiktningen skall äga rum i morgon.»

»Straker hade ju varit i er tjänst flere år, överste Ross?»

»Ja — och jag har alltid varit mycket nöjd med honom.»

»Antagligen har ni gjort en förteckning på alla saker ni fann i den mördades fickor, mr Gregory?»

»Jag har alla sakerna här inne i förmaket. Vill ni se dem, mr Holmes?»

»Det vill jag gärna.»

Vi gingo allesammans in i det lilla prydliga rummet och slogo oss ner vid det mitt på golvet stående bordet. Inspektören öppnade en liten blecklåda och lade en massa olikartade föremål framför oss: en bunt vaxtändstickor, en liten stearinljusbit, en vanlig, svartrökad gammal pipa, en tobakspung av sälskinn, innehållande några lod Cavendishtobak, ett silverur med vidhängande guldkedja, fem sovereigns i guld, ett pennfodral av aluminium, några brev och en kniv med elfenbensskaft och särdeles fint, böjligt blad, märkt Weiss & Co., London.

»Den här kniven hör ej till de vanliga», sade Holmes, i det han noga undersökte föremålet i fråga.

»Att döma av blodfläckarna är det densamma, som fanns i den mördades hand. Watson, du känner säkerligen till den här sortens instrument?»

»Ja visst — sådana knivar användas vid vissa ögonoperationer», sade jag.

»Det anade mig. Ett mycket fint, ömtåligt blad, ämnat att utföra vanskligt arbete. Ingalunda passande att ha med på vanliga utflykter, i synnerhet som kniven ej går att fälla ihop och således ej kan bäras i fickan.»

[ 26 ]»Spetsen skyddades av en liten korkskiva, som vi funno bredvid den döda kroppen», sade inspektören.

»Strakers hustru har sagt oss, att kniven flere dar legat på toalettbordet och att han tog den med sig, när han gick ut. Det var ett dåligt, otillräckligt vapen, men kanske det enda han i det ögonblicket kunde komma åt.»

»Mycket möjligt. Och de här papperen?»

»Tre av dem äro kvitterade räkningar från en foderleverantör; ett är ett brev med instruktioner från överste Ross. Det sista är en sömmerskeräkning på trettiosju pund och femton shillings från madame Lesurier på Bond Street till William Darbyshire. Mrs Straker har sagt oss, att Darbyshire är en av hennes mans goda vänner och att hans brev emellanåt adresserades hit.»

»Madame Darbyshire tycks ha dyrbara vanor», anmärkte Holmes, i det han ögnade igenom räkningen. »Tjugutvå guineas är bra mycket för en klädning. Emellertid finns här troligen ingenting mer att ta reda på; låt oss gå ner till platsen för mordgärningen!»

När vi kommo ut ur förmaket, steg en kvinna, som stått och väntat i förstugan, fram och lade handen på inspektörens arm. Hennes ansikte var blekt och magert och hade ett oroligt, spännt uttryck av hopp och fruktan.

»Har ni fått fatt i dem? Har ni funnit dem?» flämtade hon.

»Nej — inte ännu, mrs Straker. Men mr Holmes — den herre, ni ser här — har kommit ner från London för att hjälpa oss, och vi ska' göra allt, som står i vår makt.»

»Har jag inte träffat er i Plymouth på ett gardenparty för någon tid sedan, mrs Straker?» sade Holmes.

»Nej, det tror jag inte; ni misstar er säkert.»

»Så underligt! Jag hade kunnat svära på, att vi råkats där. Ni hade en grå sidenklädning, garnerad med små äkta plymer.»

»Jag har aldrig ägt en sådan dräkt», svarade mrs Straker.

»Jaså — då har jag väl misstagit mig», sade Holmes. Han bad om ursäkt för sin fråga och gick ut, åtföljd av inspektören. En kort promenad över heden förde oss till den fördjupning i marken, där den mördades kropp blivit funnen. Vid hålans rand växte den höga törnbuske, på vilken rocken hade hängt.

»Det blåste ju inte den där natten, så vitt jag minns?» sade Holmes.

»Nej — men det regnade ovanligt häftigt.»

»Ytterrocken hade således ej av vinden blivit blåst mot busken utan hade blivit lagd på densamma?»

»Ja.»

»Högst intressant! Jag ser, att marken blivit duktigt upptrampad. Utan tvivel har här sedan i måndags varit en hel massa besökande?»

»Jag har låtit lägga en mattstump här på ena sidan, och alla, som kommit hit, ha måst stå på den.»

»Utmärkt!»

»I den här påsen har jag en av de stövlar, Straker vid tillfället bar, en av Fitzroy Simpsons skor och en hästsko, som Silver Blaze för ej länge sedan tappat.»

»Min bäste mr Gregory, ni överträffar er själv!»

Holmes tog påsen, steg ner i hålan och lade mattbiten tillrätta. Sedan sträckte han ut sig raklång på densamma, stödde hakan mot händerna och började med största noggrannhet studera den uppsparkade marken.

»Hallå!» utbrast han plötsligt. »Vad är detta?»

[ 27 ]»Detta» befanns vara en halvbränd vaxtändsticka, så smutsig och lerig, att den liknade en liten träflisa.

»Jag begriper inte, hur den kunnat undgå min uppmärksamhet», sade inspektören med ett uttryck av förargelse.

»Den var alldeles osynlig — den låg fullkomligt begraven i leran. Jag såg den, därför att jag sökte efter den.»

»Vad menar ni? Väntade ni att finna den?»

»Jag ansåg det ej otroligt», svarade Holmes.

Han tog skodonen ur påsen och jämförde dem med fotspåren på marken. Sedan klättrade han upp ur hålan och kravlade en stund omkring bland de buskar och höga ormbunkar, som kantade densamma.

»Jag tror inte, att det finns några mer spår», sade inspektören; »jag har undersökt marken hundra meter i alla riktningar.»

»Jaså», sade Holmes och steg upp: »då vore det ju en ren näsvishet av mig att göra det omigen. Men jag skulle gärna, innan det blir mörkt, vilja ta en liten promenad över heden för att lära känna terrängen. Hästskon stoppar jag i fickan — hästskor anses ju som goda talismaner.

Överste Ross, som under min väns systematiska och ytterst noggranna undersökning börjat visa tecken till otålighet, såg på sin klocka.

»Skulle ni vilja följa med mig tillbaka, mr Gregory», sade han. »Jag har åtskilligt att fråga er till råds om; särskilt ber jag er säga mig, om det ej är vår skyldighet mot allmänheten att stryka hästens namn från tävlingslistan.»

»Visst inte !» utbrast Holmes med stor bestämdhet. »I ert ställe skulle jag låta det stå kvar.»

Översten bugade sig.

»Det gläder mig att höra er åsikt», sade han. »När ni slutat er promenad, finner ni oss i villan där borta. Vi följas väl åt in till Tavistock?»

Han gick sin väg med inspektören, under det Holmes och jag långsamt vandrade bort över heden. Solen höll på att gå ner bakom Capletonstallarna, och den långsamt sluttande marken framför oss lyste i rikaste guldgult, som övergick till de bjärtaste eldröda och varmaste dunkelbruna färgskiftningar på de ställen, där vissnade ormbunkar och frostbitna törnbuskar uppfångade de sista strålarna från dagens stjärna. Men landskapets skönhet gjorde ej minsta intryck på min vän, som var försjunken i djupa tankar.

»Ja — så här förhåller det sig nog, Watson», sade han slutligen. »Låt oss för ögonblicket ej bry oss om, vem som mördat John Straker, utan endast försöka ta reda på, vad det blivit av hästen. Och om man antar, att denne före eller efter tragedien slitit sig lös, så blir frågan den: varthän har han begivit sig? Hästen är ett mycket sällskapligt sinnat djur. Lämnad åt sig själv, skulle den vi nu äro på spaning efter, ha följt sin instinkt och antingen återvänt till King's Pyland eller gått till Capleton. Antagligt är ej, att han nu springer lös omkring på heden. I så fall skulle någon troligen ha sett honom. Och varför skulle zigenarna ha stulit honom? Dylikt slags folk ge sig alltid i väg, när de höra talas om krångel och bråk — de ha i allmänhet ingen lust att komma i delo med polisen. Dessutom skulle de aldrig lyckas sälja en sådan häst — de skulle bara utsätta sig för stor risk utan att vinna något på kuppen. Det ligger ju i öppen dag.»

»Var är han då?»

»Jag har redan sagt, att han gått antingen till King's Pyland eller till Capleton. Nu finns han inte vid King's Pyland — följaktligen är han vid Capleton. Låt oss ta denna hypotes till utgångspunkt och se, varthän [ 28 ]slutledningen för oss! Den här delen av heden är, som inspektören mycket riktigt anmärkte, torr och hård. Men den sluttar ner mot Capleton, och du kan härifrån se, att åt det hållet sträcker sig ett slags hålväg, som i måndags måste ha varit riktigt genomblöt. Om vårt antagande är rätt, har hästen gått tvärs över denna väg, och det är där, vi således måste söka hans spår.»

Under detta samtal hade vi med raska steg fortsatt vår vandring, och inom ett par minuter uppnådde vi den ganska djupa hålvägen. På Holmes' begäran gick jag nedför densamma på högra sidan, under det han själv följde den vänstra; men jag hade knappt hunnit femtio steg framåt, förrän jag hörde Holmes utstöta ett kraftigt »hallå!» och såg honom vinka åt mig. Märken efter hästhovar avtecknade sig tydligt framför honom i den mjuka myllan, och skon, som han tog ur fickan, passade fullkomligt in i spåren.

»Nu inser du väl, hur bra det är att ha livlig inbillningskraft?» sade Holmes. »Det är en egenskap, som Gregory totalt saknar. Vi gjorde i vår fantasi upp vad som kunde ha skett, handlade därefter och finna, att vår gissning slagit in. Låt oss nu fortsätta!»

Vi gingo tvärs över den sumpiga hålvägen och kommo sedan in på ett stycke torr, hård ängsmark. Så blev terrängen åter sluttande, och åter funno vi märken efter samma hästhovar; därefter förlorade vi dem på en sträcka av en halv mil och råkade på dem igen helt nära Capleton. Det var Holmes, som först fick syn på dem och visade mig dem med ett triumferande uttryck i sina skarpa ögon. Spår efter karlfötter syntes bredvid märkena av hästens hovar.

»Hästen var ensam förut!» sade jag ivrigt.

»Ja, visst var han det. Hallå! Vad är detta?»

De bägge spåren gjorde hastigt en tvär vändning och gingo i riktning mot King's Pyland. Holmes lät höra en liten häpen vissling, och båda två följde vi märkena. Holmes höll ögonen stadigt fästade på desamma, men jag tittade händelsevis åt sidan och fick till min stora överraskning se, att spåren helt plötsligt åter ledde i riktning mot Capleton.

»Bravo, Watson!» sade Holmes, när jag gjorde honom uppmärksam härpå. »Du har besparat oss en lång promenad, som endast skulle fört oss tillbaka till vår utgångspunkt. Låt oss följa det spår, som leder mot Capleton!»

Vi behövde ej gå långt — spåren upphörde vid den asfaltbelagda väg, som leder fram till Capletonstallarna. När vi närmade oss dessa, kom en stallknekt utspringande.

»Vi tåla inga landstrykare här!» sade han.

»Jag vill bara ha svar på en fråga», sade Holmes med pekfingret och tummen i ena västfickan.

»Skulle det vara möjligt att träffa er husbonde, om jag komme hit i morgon bittida vid femtiden, eller är han ej uppe så tidigt?»

»Bevara mig väl, om någon är uppe, så är det väl husbond' — han är alltid på benen först av alla. Men här kommer han — nu kan herrn ju fråga honom själv. Nej, tack — inte nu. Finge husbond' se mig ta emot något, så bleve jag av med min plats. Herrn kan ju vara snäll och komma ihåg mig sedan.»

Just som Holmes stack pengarna tillbaka i fickan, kom en äldre, rödbrusig man med en stor hundpiska i handen genom grinden och gick fram till oss.

»Vad står på, Dawson?» skrek han. »Inget prat! Gå till dina göromål! Och ni — vad tusan vill ni?»

»Ha ett par minuters samtal med er, min bäste herre», sade Holmes med sitt blidaste tonfall.

»Jag har inte tid att prata med varenda dagdrivare, som går här förbi. Vi tycka för resten inte om något [ 29 ]slags främmande. Packa er i väg, eljes händer det, att ni får en hund i hälarna på er!»

Holmes lutade sig fram och viskade ett par ord i örat på tränaren; denne ryckte häftigt till och blev eldröd ända upp i pannan.

»Det är lögn!» skrek han. »En förbannad lögn!»

»Säger ni det? Ska' vi överlägga om den saken härute, eller vore det inte bäst göra det inne hos er?»

»Nå ja — kom in då, om ni har lust!»

Holmes smålog.

»Du skall inte behöva vänta mer än ett par minuter, Watson», sade han. »Nu, mr Brown, står jag till ert förfogande.»

Tjugu minuter hade säkerligen förgått, och himlavalvets lysande färgskala hade hunnit förvandlas till skymningens grå dunkel, innan Holmes och tränaren åter visade sig. Aldrig i hela mitt liv har jag sett någon människa på så kort tid undergå en sådan förändring som Silas Brown: hans ansikte var dödsblekt, stora svettpärlor glänste på hans panna, och hans händer darrade så, att piskan svajade fram och åter lik ett rö för vinden. Hans övermodiga, skrävlande sätt var liksom bortblåst, och han smög sig fram vid min väns sida lik en hund efter sin herre.

»Edra instruktioner skola bli åtlydda», sade han, »det går jag i god för.»

»Ja — ni måste till punkt och pricka följa dem», sade Holmes och vände sig till honom. Brown skruvade nervöst på sig, när han läste hotet i min väns ögon.

»Ja visst — till punkt och pricka», upprepade tränaren.

»Han skall säkert komma dit på utsatt tid. Skall jag först ta bort det, eller skall det vara som det är?»

Holmes funderade ett ögonblick och brast sedan ut i skratt.

»Nej — låt det vara!» sade han. »Jag skall skriva till er om saken. Men inga fuffens mer — eller — —»

»Å — ni kan lita på mig, ni kan fullt och fast lita på mig.»

»Ni måste själv se om den, som vore den er egen!»

»Jag har ju sagt, att ni kan tro mitt ord.»

»Det vill jag hoppas. Ni skall få höra av mig i morgon.»

Holmes svängde sig om på klacken utan att vilja se den darrande hand, som tränaren räckte honom, och vi styrde kosan mot King's Pyland.

»Jag har sällan sett ett fullständigare exemplar av en storskrävlare, en lismare och en ynkrygg i ljuv förening än den här Brown tycks vara», sade Holmes, när vi kommit ett stycke på väg.

»Det är således han, som har hästen?»

»Han försökte slingra sig från saken, men jag gav honom en så tydlig och utförlig beskrivning på allt, vad han i måndags företagit sig, att han fullt och fast tror, att jag med egna ögon sett alltsammans. Du lade naturligtvis märke till de där egendomliga, tvärt avskurna fotspåren — hans stövlar passade fullkomligt in i dem. Och dessutom hade ingen underordnad vågat göra något dylikt. Jag beskrev för honom, hur han, som enligt sin vana först av alla steg upp om morgonen, fick se en främmande häst promenera omkring på heden; hur han gick ut för att ta reda på orsaken därtill och hur förvånad han blev, när han på det vita märket i pannan, efter vilket favoriten fått sitt namn, igenkände denne och fann, att slumpen spelat i hans händer den ende häst, som kunde besegra den, på vilken han placerat alla sina pengar. Sedan talade jag om för honom, att hans första impuls varit att leda hästen tillbaka till King's Pyland, men att den Onde givit honom det rådet att gömma favoriten, tills [ 30 ]kapplöpningen vore över; så hade han vänt om med djuret och dolt det på Capleton. När jag utpekade varje den minsta detalj för honom, gav han spelet förlorat och tänkte bara på att rädda sitt eget skinn»

»Men hans stallar ha ju blivit undersökta?»

»Å — en så gammal lurifax som han känner till mer än ett knep, må du tro.»

»Är du ej rädd att lämna hästen kvar hos honom? Han har ju det största intresse av att favoriten ej vinner.»

»Han vet, att hans enda utsikt till nåd och räddning består däri, att hästen i tid och i god kondition kommer fram till banan.»

»Överste Ross gör just ej intryck av att vara en man, den där i vilket fall som helst låter nåd gå för rätt.»

»Affären kommer ej att underställas överstens domslut. Jag följer mina egna metoder och uppenbarar hur mycket eller hur litet det behagar mig. Detta är fördelen av att ej tillhöra den officiella poliskåren. Jag vet inte, om du observerat det, Watson, men överstens sätt mot mig har ej utmärkt sig för någon vidare hövlighet. Nu ämnar jag roa mig litet på hans bekostnad. Säg ingenting till honom om hästen.»

»Naturligtvis inte, när du ej vill det.»

»Men allt detta är ju småsaker i jämförelse med frågan om, vem som dödat John Straker.»

»Du ämnar väl ta den saken också om hand?»

»Det beror på — i alla händelser resa vi tillbaka till London med nattåget.»

Jag blev utom mig av häpnad vid min väns ord. Vi hade endast tillbragt ett par timmar i Devonshire, och jag kunde ej alls förstå hans mening med att helt tvärt avbryta de efterforskningar, som redan framvisat så lysande resultat. Men jag fick ej ett enda ord ur honom, förrän vi uppnått John Strakers villa. Översten och inspektören väntade i förmaket på oss.

»Min vän och jag resa hem med nattsnälltåget», sade Holmes. »Vi ha gjort en riktigt trevlig liten utfärd och ha fått njuta av den härliga Dartmoorluften.»

Inspektören stirrade på honom, och överstens läppar drogo sig till ett hånleende.

»Ni tror er således ej om att kunna få reda på stackars Strakers mördare?» sade han.

Holmes ryckte på axlarna.

»Det har ju sina svårigheten, svarade han. »Emellertid hoppas jag, att er häst skall kunna starta om tisdag, och jag ber er se till, att jockeyen håller sig färdig. Törs jag be om ett porträtt av mr John Straker?»

Inspektören tog ur sin plånbok fram en liten fotografi och gav honom den.

»Min bäste Gregory, ni förekommer alla mina önskningar. Får jag be herrarna vänta ett ögonblick till — det är något, jag skulle vilja fråga tjänstflickan om»

»Jag måste tillstå, att jag känner mig ganska besviken på vårt 'konsultationsråd'», sade översten i retlig ton, när Holmes lämnat rummet. »Vi tyckas ej veta mer nu, än innan han varit här»

»Ni har åtminstone hans löfte om, att er häst skall deltaga i löpningen», sade jag.

»Jag har hans löfte, ja», svarade översten och ryckte på axlarna. »Jag skulle hellre vilja ha min häst.»

Jag ämnade just säga ett par ord till min väns försvar, då han själv kom in igen.

»Nu, mina herrar, sade han, »har jag slutat, och vi kunna ge oss av när som helst.»

Då vi stego upp i vagnen, höll en stallknekt dörren öppen för oss. Holmes tycktes helt plötsligt ha [ 31 ]kommit att tänka på något, ty han lutade sig fram och lade handen på ynglingens arm.

»Där borta i inhägnaden gå några får», sade han, »vem sköter dem?»

»Det gör jag.»

»Har ni märkt något ovanligt hos dem på sista tiden?»

»Ingenting särskilt utom det, att tre av dem nyss börjat halta.»

Jag kunde se, att Holmes blev mycket belåten, ty han småskrattade och gned ivrigt sina händer.

»Långt sikte och skott på måfå, Watson», sade han och nöp mig i armen. »Gregory, ni borde verkligen slå er på studiet av den besynnerliga epidemi, som uppträder bland fåren. Kör kusk!»

Överstens ansiktsuttryck förrådde tydligt den ringaktning han hyste för min väns skarpsinne och iakttagelseförmåga, men inspektören såg ut, som om Holmes' ord gett honom åtskilligt att tänka på.

»Anser ni sjukdomen vara av betydelse?», frågade han.

»Av den allra största.»

»Finns det ingen annan omständighet, på vilken ni vill fästa min uppmärksamhet?»

»Jo — den egendomliga tilldragelsen med hunden här om natten.»

»Hunden gjorde ju ingenting.»

»Det var just det, som var egendomligt», svarade Sherlock Holmes.




Fyra dar senare sutto Holmes och jag åter i en järnvägskupé, denna gång på färd till Winchester för att se tävlingen om Westonpriset. Enligt överenskommelse möttes vi vid stationen av överste Ross och åkte i hans jaktvagn till kapplöpningsbanan ett stycke utanför staden. Översten såg missnöjd ut, och hans sätt var ända till ytterlighet kallt och frånstötande.

»Jag har ej sett till min häst», sade han.

»Ni känner väl igen honom, genast ni får se honom?» frågade Holmes.

Översten blev ond.

»Jag har hållit kapplöpningshästar i tjugu års tid, men ingen har någonsin gjort mig en dylik fråga», sade han. »Minsta barn skulle kunna känna igen Silver Blaze på hans bläs och hans vita framben.»

»Hur står han?»

»Ja, det är det besynnerligaste. I går hade man kunnat få femton mot ett, men det har med rasande fart gått utför, och nu bjuder man knappt tre.»

»Hm! sade Holmes. »Man har fått reda på något, det är klart.»

När jaktvagnen körde fram till sadelplatsen och höll i närheten av prisdomartribunen, såg jag på plakatet, som tillkännagav namnen på de startande. Detta lydde:

»Wessex-löpningen. Tusen pund och forfeits (50 pund för varje anmälan) för tre och fyra-åringar. Andra priset: trehundra pund; tredje: tvåhundra pund. Ny bana (två mil lång).

I. Mr Heath Newtons »The Negro» (röd mössa, ljusbrun tröja).
II. Överste Wardlaws »Pugilist» (ljusröd mössa, blå och svart tröja).
III. Lord Backwaters »Desborough» (gul mössa, gula tröjärmar).
IV. Överste Ross' »Silver Blaze» (svart mössa, röd tröja).
V. Hertigens av Balmoral »Iris» (gul och svartrandig kostym). [ 32 ]

VI. Lord Singlefords »Rasper» (violett mössa, svarta tröjärmar).

»Vi togo tillbaka vår anmälan om vår andra häst i förlitande på ert löfte», sade översten. »Men vad är detta?! Silver Blaze tycks vara favorit?»

»Fem mot fyra på Silver Blaze», skreks från arenan. »Femton mot fem på Desborough

»Alla numren äro uppe!» utbrast översten. »Alla sex! Då startar ju min häst med!»

I detsamma kom en kraftigt byggd fux ut från vågen och travade förbi oss. Jockeyen bar överste Ross's färger: svart och rött.

»Det är inte min häst», sade översten. »Det där djuret har inte ett enda vitt hår på hela sin kropp. Vad har ni ställt till för spektakel, mr Holmes?»

»Lugn, lugn! Låt oss se, hur han reder sig», sade min vän utan minsta tecken till sinnesrörelse.

Under ett par minuter tittade han uppmärksamt genom min fältkikare.

»Utmärkt — en briljant start!» utbrast han slutligen. »Här komma de — just i svängen.»

Från vår plats i vagnen hade vi en ovanligt god utsikt. De sex rivalerna sprungo så tätt intill varandra, att samma täcke kunde räckt till för dem alla; men ungefär mitt på banan sköt Capletons granna färg före de andra. Innan de hunnit förbi oss, skyggade emellertid Desborough och kastade sig åt sidan. Överstens häst gjorde en spurt och kom till målet goda sex hästlängder före sin medtävlare, under det härtigens av Balmoral Iris blev en dålig tredje.

»Priset är i alla händelser mitt», flämtade översten och torkade sig i pannan. »Jag erkänner, att jag ej har minsta aning om, hur det här gått till. Tycker ni inte, att ni nu bevarat er hemlighet tillräckligt länge, mr Holmes?»

»Jo visst, herr överste. Ni skall också straxt få veta, hur allt hänger tillsammans. Låt oss först gå och se på hästen. Här är han», fortsatte Holmes, när vi kommit in på det helgade område, dit endast hästarnas ägare och dessas vänner äga tillträde. »Ni behöver bara tvätta hans huvud och ben med sprit, och ni skall få se er gamle välbekante Silver Blaze igen.»

»Ni gör mig alldeles stum av häpnad.»

»Jag fann honom i händerna på en hästskojare och tog mig friheten låta honom löpa just sådan, som denne i sin välvishet styrt till honom.»

»Min bäste herre, ni har gjort ett riktigt underverk. Hästen är i yppersta kondition — han har aldrig gått bättre än i dag. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag vågat tvivla på er skicklighet. Ni har gjort mig en utomordentligt stor tjänst genom att skaffa min häst tillrätta; ni skulle göra mig en ännu större, om ni kunde taga reda på John Strakers mördare.»

»Det har jag redan gjort», sade Holmes lugnt. Både översten och jag stirrade i högsta förvåning på honom.

»Ni har fått reda på honom! Var är han då?»

»Här!»

»Här? Var?»

»För tillfället befinner han sig i mitt sällskap.»

Översten blev eldröd av förargelse.

»Jag vet mer än väl, mr Holmes, att jag är er gäldenär», sade han, »men jag nödgas anse ert utlåtande antingen som ett ovanligt dåligt skämt eller som en grov förolämpning.»

Sherlock Holmes skrattade.

»Jag ber er vara övertygad om, att jag aldrig satt ert namn i förbindelse med något brott, herr överste», sade han; »den verklige mördaren står alldeles bakom er.»

[ 33 ]Han tog ett steg åt sidan och lade sin hand på den ädle fullblodshästens silkeslena hals.

»Hästen!» utropade översten och jag på samma gång.

»Ja — hästen! Hans skuld minskas emellertid betydligt, när jag säger, att gärningen skedde till självförsvar och att John Straker var alldeles ovärdig ert förtroende. Men nu ringer det. Jag är intresserad i den här löpningen och vill därför uppskjuta min redogörelse till ett lämpligare ögonblick.»




Vi fingo en kupé för oss själva, när vi om kvällen foro hem till London, och jag inbillar mig, att översten fann resan lika kort som den föreföll mig, under det vi med största intresse åhörde vår följeslagares berättelse om de hemlighetsfulla tilldragelserna i Dartmoors träningsstallar och om det sätt, varpå han lyckats komma hemligheten på spåren.

»Jag medger», sade han, »att de teorier, vilka jag efter tidningarnas referat bildat mig, voro fullkomligt felaktiga. Visserligen innehöllo de en del anvisningar, men dessa hade blivit så överlastade med detaljer, att deras rätta innebörd fullständigt undanskymts. Jag begav mig ner till Devonshire i den övertygelsen, att Fitzroy Simpson var den skyldige, fast jag naturligtvis insåg, att bevisen mot honom voro långt ifrån tillfyllestgörande.

»Det var under vår färd till tränarens bostad och straxt innan vi uppnått densamma, som hela betydelsen av den med curry kryddade frikassen trängde sig inpå mig. Ni kommer kanske ihåg, att jag var mer än vanligt tankspridd och att jag blev sittande kvar i vagnen, sedan ni alla stigit ur. Jag satt och förundrade mig över, hur jag hade kunnat undgå att bli varse en så i ögonen fallande ledtråd.»

»Jag får säga», inföll översten, »att jag ej ens nu inser den nytta ni hade av denna upptäckt.»

»Den var första länken i min tankekedja. Pulvriserat opium har en visserligen stark, men ej 'oangenäm smak. Om pulvret blandades i en vanlig maträtt, skulle det genast göra sig märkbart, men den starka curryn förtar all annan smak. Det var ju en komplett omöjlighet för denne Fitzroy Simpson, som var främling på trakten, att laga så, att en med curry tillagad rätt just den kvällen serverades hos tränaren. Man kunde ju ej heller med något sken av rimlighet antaga, att han fått iden att vilja försöka opiepulvrets verkningar precis den kväll, då man serverade stallpojken en rätt, tillsatt med en krydda, vars starka smak gjorde alla andra tillsatser omärkbara. Detta var ju alldeles otänkbart. Simpson försattes sålunda ur räkningen, och min uppmärksamhet riktades uteslutande på Straker och hans hustru, de enda, som särskilt den kvällen kunde haft intresse av att servera en med curry tillsatt rätt. Opiepulvret hade blivit blandat endast i den för stallpojken bestämda portionen, ty de andra hade utan minsta olägenhet ätit av maten. Vilken av de två hade kunnat handskas med pojkens mat utan att tjänstflickan märkt det?

»Innan jag hunnit skaffa mig ett avgörande svar på denna fråga, hade jag insett betydelsen av hundens tystnad — en länk i en slutledning skapar vanligen en annan. Tilldragelsen med Simpson hade ju sagt mig, att en hund stod bunden i stallet, men fastän någon varit inne och hämtat hästen, hade hunden ej skällt högt nog för att väcka de på loftet sovande pojkarna. Den nattlige besökaren var därför tydligen en person, som hunden mycket väl kände. Jag var redan övertygad — eller nästan övertygad — om, att John Straker mitt i natten gått ner i stallet och lett ut Silver Blaze. [ 34 ]I vilken avsikt? I brottslig avsikt, antagligen, ty varför skulle han eljes ge sin egen stallpojke ett sömnmedel? Men orsaken kunde jag ej genast finna ut. Man har många gånger förr hört talas om tränare, som förskaffat sig stora penningesummor på det viset, att de genom agenter hållit mot sina egna hästar och sedan på ett eller annat sätt hindrat dessa från att vinna. Ibland ha de stått i komplott med en jockey, ibland ha de begagnat sig av mindre riskabla, tillförlitligare medel. Vilket var det väl här? Jag hoppades, att innehållet i Strakers fickor skulle hjälpa mig att få den frågan nöjaktigt besvarad.

Det blev också händelsen. Ni kommer nog ihåg den egendomliga kniv, som fanns i den döde mannens hand, en kniv, som ingen förståndig människa skulle ha ens drömt om att använda som vapen. Det var ett slags kniv, som doktor Watson säger brukas vid några av de svåraste ögonoperationer, som finnas. Och meningen var att den natten begagna den i och för ett ytterst vanskligt tilltag. Med er mångåriga och vidsträckta erfarenhet i allt, som rör hästsporten, vet ni nog, överste Ross, att man kan göra en liten inskärning på ena senan i hästens knäveck och göra det under huden så omärkligt, att intet spår av snittet kan upptäckas. En sålunda behandlad häst börjar lindrigt halta, och orsaken härtill tillskrives i de flesta fall en under rastandet uppkommen försträckning eller en 'släng' av reumatism — man tänker aldrig på bedrägligt förfarande.»

»Den uslingen! Den skurken!» skrek översten i fullt raseri.

»Vi ha här förklaringen på, varför John Straker tog hästen ur stallet. Ett så nervöst, känsligt djur skulle med all säkerhet ha väckt till och med en sovande björn, så snart han kände sticket. Det var således absolut nödvändigt, att operationen försiggick ute i det fria.»

»Så dum och blind jag varit!» utbrast översten.

»Det var naturligtvis därför, han behövde ljus — det var därför han strukit eld på tändstickan.»

»Ja visst. Men när jag undersökte hans tillhörigheter hade jag den stora turen att upptäcka ej endast hans brott utan även motivet till detsamma. Herrar bruka vanligen ej bära annat folks räkningar i sina fickor — man har i allmänhet nog av sina egna. Jag gissade straxt, att Straker förde en dubbeltillvaro och underhöll två hushåll. Den räkning, jag fann, utvisade, att det var ett fruntimmer med i spelet och därtill ett, som hade dyrbara vanor. Hur frikostig ni än är mot edra underlydande, herr överste, kan man likväl knappt antaga, att dessa ha råd bestå sin hustru eller sina döttrar med promenadkostymer, som kosta tjugu guinéer stycket. Utan att mrs Straker anade innebörden av mina frågor förhörde jag henne angående klädningen, och sedan jag fått veta, att den ej varit bestämd åt henne, skrev jag upp sömmerskans adress. Genom att visa denna Strakers porträtt, skulle jag snart komma på det klara med den mystiske Darbyshire.

»Från detta ögonblick låg saken i öppen dag för mig. Straker hade lett hästen ner i hålvägen, varifrån ljusskenet ej kunde skönjas. Simpson hade under flykten tappat sin halsduk, och Straker hade tagit upp den, möjligen i avsikt att med densamma binda hästens ben. Anländ till hålvägen, strök han eld på tändstickan, men hästen blev skrämd av den plötsligt uppflammande lågan, och med den underbara instinkt, som säger djur, när fara är å färde, slog han bakut och träffade Straker mitt i pannan. Trots regnet hade Straker, för att bättre kunna utföra sitt vanskliga arbete, tagit av sig ytterrocken, och när han föll [ 35 ]omkull trängde kniven in i höften på honom. Har jag lyckats göra saken klar för er?»

»Underbart — rent av underbart!» utbrast översten.

»Det är precis, som om ni själv varit närvarande vid tillfället.»

»Mitt sista antagande var, det medger jag, ganska långsökt. Det anade mig, att en så förslagen karl, som Straker, ej skulle företaga en så ömtålig operation utan att förut ha haft litet övning. På vad hade han väl gjort sina försöksexperiment? Min blick föll på fåren, och jag framkastade en fråga, vars svar sade mig, att jag gissat rätt.»

»Ni har givit oss en utomordentligt redig, intressant framställning av saken, mr Holmes.»

»När jag kom hem till London, gick jag upp till sömmerskan. I John Straker kände hon genast igen en mycket god kund, vid namn Darbyshire, som hade en ytterst elegant fru med stor svaghet för dyrbara toaletter. Tvivelsutan har denna kvinna åsamkat honom stora skulder, och för att kunna betala dessa, fann han på den här lilla komplotten.»

»Ni har förklarat nästan allt för oss — det är bara en sak, ni glömt», sade översten. »Var fanns hästen?»

»Å — den skenade ju — en av edra grannar tog vara på honom. Vi måste utfärda amnesti för den lilla synden, antar jag. Nu äro vi vid Clapham Junction, så framt jag ej ser alldeles orätt; tio minuter till, och vi äro framme. Om ni vill röka en cigarr hemma hos mig, herr överste, skall jag med största nöje ytterligare klargöra för er de detaljer, som möjligen intressera er.»



DET GULA ANSIKTET

Vid utgivandet av dessa små skisser, som innehålla berättelserna om de många olikartade äventyr, i vilka min väns sällsynta begåvning spelat en framstående roll, är det klart, att jag företrädesvis valt de fall, där han haft framgång och uppnått sitt mål. Orsaken härtill är ej så mycket omsorgen om hans rykte — hans energi och hans mångsidighet kommo bäst till sin fulla rätt, när saken tycktes förlorad; fastmer är det därför, att där han misslyckats, någon annan sällan uträttade något och att historien följaktligen ej fick något slut. Emellanåt hände det dock, att sanningen kom i dagen, även när han begick ett misstag. Jag känner till ett halvt tjog dylika fall, av vilka det, som jag nu ämnar berätta, kanske erbjuder det största intresset.

Sherlock Holmes hörde till det slags människor, som sällan ta motion bara därför, att det är nyttigt att röra på sig. Men få äro dock de, som kunna stå ut med större fysisk ansträngning än han — han var till exempel en av de skickligaste och mest uthålliga boxare, jag någonsin sett; — kroppsövningar ansåg han likväl för ett onödigt slöseri med kraft och energi, och ansträngde sig gjorde han sällan, så framt det för hans yrkes skull ej var absolut nödvändigt. När det gällde, var han alldeles outtröttlig. Mig föreföll det mången gång märkvärdigt, att han lyckades hålla sig i kondition; [ 36 ]men han åt i allmänhet ytterst litet, och hans vanor i övrigt voro så enkla, att de gränsade till späkning. Med undantag av det då och då återkommande bruket av kokain, hade han inga »synder och laster», och han njöt bedövningsmedlet som motvikt mot vardagslivets enahanda, endast när han var utan sysselsättning och tidningarna voro mer än vanligt ointressanta.

En dag tidigt på våren hade han likväl låtit övertala sig att följa med mig ut i Parken, där almarna prunkade i sin nya lövskrud och kastanjeträdens bruna, klibbiga »spjutspetsar» höllo på att brista och släppa fram de första ljusgröna, finflikade bladen. I två hela timmar hade vi strövat omkring, mestadels under fullständig tystnad, så som ofta är fallet med människor, vilka äro goda, intima vänner. Klockan var nära fem, när vi kommo tillbaka till Baker Street.

»De' har varit en herre här och frågat efter herrn», sade vår lille betjäntpojke, när han öppnade dörren för oss.

Holmes betraktade mig förebrående.

»Där ser du nyttan av eftermiddagspromenader», sade han. »Har den där herrn gått sin väg igen?»

»Ja, de' har han.»

»Bad du honom inte stiga in?»

»Jo visst — och de' gjorde han också.»

»Hur länge väntade han?»

»En god halvtimme. Han va' mycke' orolig av sig — han gick fram och tillbaka i rummet mest hela tiden, han va' här. Ja' stod utanför dörren och kunde höra honom. Slutligen kom han ut i korridoren. 'Ämnar den här karlen aldrig komma hem?' sa' han. Ja, de' va' hans egna ord, vet herrn! 'Herrn behöver bara vänta en liten stund', svara' ja'. 'Då går ja' ut i friska luften', sa' han, 'här inne blir man ju närapå kvävd. Ja' kommer snart igen', sa' han, och därmed for han på dörren. Alla mina invändningar tjäna' rakt ingenting till.»

»Ja — ja — du har gjort ditt bästa», sade Holmes, i det vi stego in i vårt arbetsrum. »Men det är tusan så förargligt, Watson! Här har jag nu gått och längtat efter en liten 'affär', och att döma av den här mannens otålighet, tycktes han ha haft något av särdeles stor vikt att rådgöra med mig om. Hallå! Det är inte din pipa, som ligger där borta på bordet. Den främmande herrn måste ha glömt sin kvar. En trevlig gammal 'snugga' — långt skaft och munstycke av det ämne, som tobakshandlandena kalla bärnsten. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur många 'äkta' bärnstensmunstycken det finns i London. Somligt folk tror, att bärn-stenen är äkta, när det sitter en fluga inuti den. Det är inte många, som ha reda på, att konsten att pressa falska flugor in i falsk bärnsten blivit ett lönande hantverk. Men karlen måtte ha varit mycket orolig och ängslig till sinnes, när han kunde glömma en sak, på vilken han tydligen sätter stort värde.»

»Hur vet du, att han sätter stort värde på den här gamla snuggan?»

»Jo, den har som ny troligen ej kostat mer än sju shillings ungefär. Nu har den, som du ser, blivit lagad två gånger, ena gången på skaftet, andra gången på munstycket, och vid båda tillfällena med beslag av silver, vilket kostat mer än en ny pipa. Ägaren måste sätta stort värde på ett föremål, som han låter laga, när han för mindre än vad lagningen kostat, kunde skaffa sig ett nytt av samma slag.»

»Något mer?» frågade jag, ty Holmes vred och vände pipan i alla riktningar och betraktade den på sitt vanliga egendomliga, tankfulla sätt.

»Pipor äro emellanåt ganska intressanta små tingestar», sade han; »få saker äga större individualitet [ 37 ]— det skulle i så fall vara ur och skoremmar. Men på den här äro tecknen varken särdeles framträdande eller särdeles betydelsefulla. Ägaren är tydligen en kraftigt byggd man; han är vänsterhänt, har mycket goda tänder, är ej vidare ordentlig av sig och behöver ej se på slantarna.»

Min vän framkastade dessa påståenden med en viss nonchalans, men jag märkte likväl, att han höll ögonen fästade på mig för att se, om jag följt med hans resonemang.

»Du tror således, att en karl måste vara förmögen därför, att han röker ur en sju-shillingspipa?» sade jag.

»Han röker en Grosvenorblandning, som kostar åtta pence lodet», svarade Holmes och hällde litet aska ut i sin hand. »Enär han för halva det priset kunde få en förträfflig tobak, behöver han antagligen ej hålla på styvern.»

»Och dina övriga slutsatser?»

»Han har den vanan att tända sin pipa på lampor och gaslågor. Du kan se, att den är alldeles kolad på ena sidan. Tändstickor göra inte dylika märken — varför skulle man väl också hålla en tändsticka till sidan på sin pipa. Men man kan inte tända en pipa över en lampa utan att piphuvudet blir bränt. Och som detta är svartbränt på högra sidan, förstår jag, att karlen är vänsterhänt. Håll din egen kära 'snugga' över lampan, och du skall få se. att du, som är högerhänt, helt naturligt håller vänstra sidan intill lågan. En och annan gång handlar man kanske på motsatt vis, men i regel gör man, som jag sagt. Så har han bitit tvärs igenom munstycket. Till ett dylikt kraftprov fordras en muskulös, energisk karl och därtill en, som har goda tänder. Men om jag ej misstar mig, ha vi honom själv i trappan — vi ska' snart få något intressantare än en pipa att studera.»

Ett ögonblick senare öppnades dörren, och en högrest, ståtlig ung man trädde in i rummet. Han var klädd i en enkel men dyrbar och välsittande mörkgrå kostym och bar i handen en låg, bredskyggig slokhatt. Jag ansåg honom vara trettio år gammal — i själva verket var han ett par år äldre.

»Jag ber om ursäkt», började han litet förläget, »jag borde väl ha knackat. Ja — naturligtvis borde jag det. Men sanningen att säga, så är jag alldeles förvirrad —jag vet ej riktigt, vad jag gör — ni måste ursäkta mig.» Han förde upprepade gånger handen över pannan, som om han blivit gripen av svindel, och sjönk utmattad ner på en stol.

»Jag kan tydligt märka, att ni ej sovit på ett par nätter», sade Holmes på sitt förbindliga, sympatiska sätt. »Sömnlöshet är mer prövande för ens nerver än arbete, ja, till och med mer än s. k. 'nöjen'. Törs jag fråga, på vad sätt jag kan stå er till tjänst?»

»Jag behöver råd av er. Jag vet inte, vad jag skall ta mig till — hela mitt liv tycks ha gått ur sina gängor.»

»Önskar ni, att jag i egenskap av konsultativ detektiv skall bistå er?»

»Inte bara det — jag vill att ni, som klok och förståndig karl — som världsman — skall säga mig er tanke om saken. Jag vill veta, vad jag bör göra — jag hoppas till Gud att ni skall kunna ge mig ett råd.»

Orden framstöttes i korta, avbrutna satser. Det tycktes mig, som hade den stackars mannen ytterst svårt att ge sina tankar luft och som vore det endast med uppbjudande av hela sin viljekraft han lyckades övervinna sin obenägenhet att yttra sig.

»Det är fråga om en mycket vansklig sak, som fordrar största takt och grannlagenhet», sade han. »Man [ 38 ]älskar i allmänhet ej att med främlingar tala om sina husliga angelägenheter — det är motbjudande, pinsamt rent av att diskutera sin hustrus uppförande med människor, som man aldrig förr sett — det är förskräckligt att nödgas göra det. Men jag är alldeles rådvill och måste ha hjälp.»

»Min bäste mr Grant Muno — —», började Holmes.

Främlingen sprang upp från sin stol.

»Hur?» ropade han. »Ni vet således, vem jag är?»

»Om ni önskar bevara ert inkognito», sade Holmes leende, »skulle jag råda er att ej skriva ert namn inuti er hatt eller åtminstone ej vända dess innersida mot den person, ni talar med. Jag ämnade just säga, att min vän och jag ha i det här rummet lyssnat till mången sällsam berättelse och ha ofta varit lyckliga nog att kunna återföra lugn och frid till oroliga, betryckta hjärtan. Jag hoppas, att vi skola kunna göra detsamma även för er. Skulle ni emellertid, enär det måhända är ett fall, som fordrar snabbt ingripande, vilja utan uppskov ge mig de detaljer, ni anser mig behöva veta.»

Vår gäst förde än en gång handen över pannan — det tycktes honom nästan omöjligt att tala. Hans uttryck, hans rörelser, hela hans beteende sade mig, att han var en tillbakadragen, förbehållsam människa med en viss stolthet i karaktären, en stolthet, som kom honom att snarare dölja sina sår och oförrätter än utsätta dem för världens blickar. Slutligen gjorde han med sin knutna hand en gest, som om han kastat alla betänkligheter över bord, och började sin redogörelse.

»Saken förhåller sig på följande sätt, mr Holmes», sade han. »Jag är gift sedan tre år tillbaka. Under hela denna tid ha min hustru och jag ömt älskat varandra och levt ovanligt lyckligt tillsammans; jag tror ej, att ett sällare par någonsin funnits. Vi ha ej haft den minsta meningsskiljaktighet vare sig i tanke, ord eller gärning. Och nu, sedan förra måndagen, har plötsligt en mur rest sig mellan oss — jag märker, att det i hennes liv och i hennes tankevärld finns något, om vilket jag svävar i lika stor okunnighet, som vore hon en för mig alldeles främmande kvinna. Vi ha kommit från varandra, och jag vill ha reda på orsaken därtill.

»Emellertid finns det en omständighet, som jag, innan jag går vidare, ber er ej förlora ur sikte, mr Holmes. Effie älskar mig. Låt aldrig en motsatt åsikt få insteg hos er. Hon älskar mig av hela sitt hjärta, av hela sin själ — hon har aldrig älskat mig högre än nu —jag vet det — jag känner det. Jag vill inte orda mer om den saken — en man märker lätt nog, när en kvinna älskar honom. Men nu står denna hemlighet lik en ogenomtränglig mur mellan oss, och vi kunna ej bli detsamma för varandra som förut, innan den blivit nedriven.»

»Var god giv mig några fakta, mr Munro», sade Holmes litet otåligt.

»Jag skall säga er allt vad jag vet om Effies föregående liv. Hon var änka, när jag gjorde hennes bekantskap, men hon var helt ung — endast tjugofem år. Hon hette mrs Hebron. Redan som barn hade hon kommit ut till Amerika, där hon bodde i staden Atlanta och där hon gifte sig med mr Hebron, en jurist med god praktik. Hon hade en liten flicka, men så bröt gula febern ut i trakten, och både hennes barn och hennes man dogo i den hemska sjukdomen. Jag har sett hans dödsattest.

»Hon fick avsmak för Amerika och reste hem till England, varest hon bosatte sig hos en gammal ogift tant i Pinner i Middlesex. Jag bör kanske tillägga, att [ 39 ]hennes man ej lämnat henne på bar backe; hon hade ett kapital på fyra tusen femhundra pund, dem han placerat så bra, att de inbringade sju procent i årlig ränta. Hon hade vistats i England endast ett halvt år, då jag lärde känna henne; vi blevo genast förtjusta i varandra och gifte oss inom helt kort tid.

»Själv har jag en stor humleaffär, som ger mig en årsinkomst av sju å åtta hundra pund; vi voro således i goda omständigheter och hyrde en trevlig liten villa i Norbury. Vårt hem är mycket lantligt, fastän det ligger så nära staden; två större villor och ett hotell äro belägna i vårt omedelbara grannskap, och tvärs över ängen, som utbreder sig framför våra fönster, ser man en liten lantgård — eljes finnas inga människoboningar, förrän man kommer halvvägs fram till järnvägsstationen. Mina affärer fordra vissa tider på året min närvaro i staden, men om sommaren har jag ej mycket att göra; såväl min hustru som jag själv trivas dessutom utmärkt bra på landet. Jag har redan sagt er, att det aldrig funnits den ringaste skugga av någon misshällighet mellan oss, förrän den här fördömda historien började.

»En sak till måste jag säga er, innan jag fortsätter min berättelse. När vi gifte oss, överlät min hustru hela sin förmögenhet på mig. Det skedde egentligen alldeles mot min vilja; jag insåg mer än väl hur riskabelt det var — mina affärer kunde ju råka på obestånd. Hon ville emellertid ha det så, och därvid blev det. För sex veckor sedan kom hon emellertid en dag till mig. »'Jack', sade hon, 'när du tog mina pengar om hand, sade du, att när helst jag ville ha något, skulle jag bara säga ifrån.'

»'Ja visst', svarade jag, 'pengarna äro ju dina egna.'

»'Nu skulle jag gärna vilja ha hundra pund.'

»Summans storlek förvånade mig — jag hade trott, att det gällde en ny klädning eller något i den vägen.

»'Vad i all världen ska' du ha så mycket pengar till?' frågade jag.

»'Å', svarade hon skämtande, 'du har sagt mig, att du bara är min bankir, och dylika herrar göra inga frågor.'

»'Om det verkligen är ditt allvar', sade jag, 'skall du naturligtvis få pengarna'.

»'Ja, det är mitt fulla allvar'.

»'Och du vill inte säga mig, vad du skall ha dem till?'

»'Litet längre fram, Jack; inte nu.'

»Jag måste nöja mig med detta besked — det var första gången det funnits en hemlighet oss emellan. Jag skrev ut en växel och tänkte ej vidare på saken. Händelsen har kanske ej ringaste sammanhang med vad som skedde, men jag ansåg, att jag borde tala om den för er.

»Ni har redan hört, att det ligger en liten lantgård alldeles i vårt grannskap. En bit ängsmark skiljer vår villa från granngården, och för att komma till densamma måste vi först följa stora landsvägen ett stycke och sedan vika in på en liten byväg. Tätt intill denna ligger en furudunge, och jag brukade ofta ta mig en promenad dit — träden kunna vara riktigt angenämt sällskap. Det lilla lantstället hade under de sista åtta månaderna stått obebott, ledsamt nog; det var en vacker och bekväm tvåvåningsbyggnad, överväxt av kaprifolium och prydd med en gammaldags portal. Jag har mer än en gång tänkt, att man av den enkla lantgården skulle kunna skapa ett förtjusande litet hem.»

»I måndags kväll gjorde jag som ofta förr en promenad åt det hållet. På vägen mötte jag en tom möbelvagn och såg en hög mattor och andra saker ligga på gräsplanen framför portalen. Huset var tydligen [ 40 ]uthyrt. Sedan jag gått förbi stannade jag en sekund, kastade en blick omkring mig och undrade vad för slags folk vi skulle få till grannar. I detsamma blev jag medveten om, att någon från ett fönster i andra våningen ihärdigt betraktade mig.»

»Jag vet ej, hur det var, mr Holmes, men det ansikte, jag fick se, sände en rysning genom hela min kropp. Jag befann mig på ett visst avstånd från själva byggnaden och kunde ej särdeles noga urskilja anletsdragen, men de föreföllo mig hemska och onaturliga. Kanske just till följd av det sällsamma intryck, ansiktet gjorde på mig, gick jag närmare för att få se den person, som tycktes så noggrant skärskåda mig. Men då försvann denna så plötsligt, att det såg ut, som om någon med våld dragit honom in i rummet. Ett par minuter stod jag kvar, funderande på saken och försökte analysera mina känslor. Jag kunde ej avgöra, huruvida ansiktet tillhörde en karl eller en kvinna. Men det var färgen på detsamma, som ådragit sig min största uppmärksamhet. Det var alldeles vaxgult, och den bleka, jämnstrukna gula färgtonen förlänade dragen ett stelt, frånstötande uttryck, som ej föreföll naturligt. Jag kände mig helt orolig till sinnes och beslöt att genast skaffa mig reda på villans nya hyresgäster. Således gick jag fram och knackade på dörren, vilken ögonblickligen öppnades av en storväxt, mager kvinna med kallt, ovänligt ututseende.

»'Vad vill ni?' frågade hon barskt.

»Jag är er närmaste granne', svarade jag och pekade på mitt hem. 'Ni tycks just i dagarna ha flyttat hit, och jag tänkte, att om jag på något sätt kunde stå till tjänst, så — —

»'Ja — ja — vi ska' nog skicka bud på er, när vi behöver er', avbröt kvinnan och stängde dörren mitt för näsan på mig.

»Förargad över det ohövliga, snäsiga svaret, vände jag om och gick hem. Men fast jag försökte tänka på helt andra saker, kunde jag hela kvällen ej glömma det gulbleka ansiktet i fönstret och kvinnans ohyfsade beteende. Jag beslöt att ej säga något om saken till min hustru; hon har ett nervöst, ytterst känsligt temperament, och jag ville ej, att hon skulle få samma obehagliga intryck av våra grannar, som jag fått. Emellertid berättade jag henne, när vi gingo till sängs, att villan var uthyrd, men det tycktes ej det minsta intressera henne.

»I allmänhet har jag en ovanligt god sömnförmåga; det har alltid varit ett stående skämt i min familj, att ej ens det häftigaste nattliga buller kunde väcka mig, när jag väl somnat. Men hur det nu var — möjligen till följd av den sinnesrörelse, mitt lilla äventyr förorsakat — sov jag den natten ej så bra som vanligt. I ett tillstånd mitt emellan dröm och vaka tyckte jag mig märka, att något försiggick i rummet, och småningom blev det klart för mig, att min hustru stigit upp och klätt sig och stod i begrepp att ta på sig hatt och kappa. Jag hade just öppnat läpparna för att göra en eller annan sömndrucken anmärkning, då min blick plötsligt föll på hennes ansikte, som klart bestrålades av skenet från den brinnande lampan. Förvåningen gjorde mig mållös. Hon hade ett uttryck, som jag aldrig förr sett hos henne — ett uttryck, som jag aldrig trott mig skola få se hos henne: hon var alldeles dödsblek, hon andades tungt och flämtande och såg, under det hon knäppte sin kappa, oavvänt på mig för att se efter, om jag blivit störd. När hon tycktes övertygad om, att jag sov i lugn och ro, smög hon sig ljudlöst ut ur rummet, och ett ögonblick därefter [ 41 ]hörde jag ett skarpt gnisslande, som ej kunde härleda sig från annat än förstugudörrens gångjärn. Jag satte mig upp i sängen och bultade med knytnäven i väggen för att förvissa mig om, att jag var vaken. Så såg jag på klockan — den hade nyss slagit tre. Vad i all världen hade min hustru att göra ute på landsvägen klockan tre på morgonen?

»I hela tjugu minuter satt jag och funderade och försökte finna något antagligt svar på min fråga. Ju mer jag tänkte på saken, desto egendomligare och oförklarligare föreföll den mig. Jag höll ännu på med mina gissningar, när jag hörde ytterdörren sakta stängas och min hustru komma uppför trappan.

»'Var i alla himlars namn har du varit, Effie?' frågade jag, när hon kom in.

»Vid mitt tilltal ryckte hon häftigt till och utstötte ett litet halvkvävt skri; hennes synbara ängslan oroade mig mer än allt annat — den tydde på skuldmedvetenhet och fruktan. Min hustru är ovanligt öppenhjärtig och sanningsälskande; det gjorde mig ont att se henne smyga sig in i sitt eget rum och bli förskräckt, när hennes man tilltalade henne.

»'Är du vaken, Jack!' sade hon med ett litet nervöst skratt. 'Och jag, som trodde, att ej ens ett kanonskott kunde väcka dig om natten.'

»'Var har du varit?' frågade jag än en gång.

»'Det är ej underligt, att du känner dig förvånad', svarade hon, och jag såg, att hennes händer darrade, när hon tog av sig kappan. 'Jag kan själv ej minnas, att jag i hela mitt liv någonsin gjort, vad jag nu företagit mig. Saken är den, att jag tyckte mig nära att kvävas och riktigt stormlängtade efter litet frisk luft — jag tror, att jag skulle ha svimmat, om jag inte kommit ut. Jag stod i dörren ett par minuter, och nu är jag alldeles kry igen.'

»Under hela tiden hon berättade mig denna historia såg hon ej en enda gång på mig, och hennes röst var sig alldeles olik — tydliga tecken till att vad hon sade, ej var sant. Jag svarade ingenting utan vände mig mot väggen, orolig, ond och med hjärtat uppfyllt av tusen hemska tvivel och misstankar. Vad kunde det vara, det, som min hustru dolde för mig? Varthän hade hon under sin nattliga utfärd begivit sig? Jag visste, att jag ej skulle bli lugn, förrän jag fått reda härpå, och likväl drog jag mig för att fråga henne, sedan hon nu sagt mig en osanning. Jag fick den natten ej en blund vidare i mina ögon — jag låg och gjorde upp för mig den ena hypotesen efter den andra, alla lika oantagliga.

»Egentligen skulle jag på morgonen ha rest in till staden, men jag var så ängslig och betryckt, att det var mig omöjligt skänka någon uppmärksamhet åt mina affärer. Min hustru tycktes vara lika upprörd som jag. Av de snabba frågande blickar, hon kastade på mig, förstod jag, att hon begrep mina misstankar och kände sig fullkomligt rådlös. Under frukosten sade vi knappt ett ord till varandra; straxt därefter gick jag ut för att under en promenad i den friska morgonluften tänka över, vad som vore att göra.

»Jag begav mig till Kristallpalatset, tillbragte en timme i trädgården där och var vid ettiden hemma i Norbury igen. Av en händelse tog jag vägen förbi den lilla, nyss uthyrda lantgården och saktade en sekund mina steg för att se efter, om jag möjligen skulle kunna uppfånga en skymt av det egendomliga ansikte, som kvällen förut stirrat på mig från fönstret i övervåningen. Döm om min förvåning, mr Holmes, när dörren helt plötsligt öppnades och min hustru visade sig på trappan!

»Jag blev alldeles stum av häpnad, men min [ 42 ]sinnesrörelse var ett intet mot den, som bemäktigade sig henne, när våra ögon möttes. En sekund såg det ut, som ämnade hon vända tillbaka in i huset, men så besinnade hon sig och gick fram emot mig; hennes dödsbleka kinder och skrämda blick förtogo fullkomligt all verkan av det småleende, som krusade hennes läppar.

»'Å, Jack', sade hon, 'jag har just varit inne hos våra nya grannar för att höra efter, om jag på något sätt kunde hjälpa dem. Varför ser du på mig så där, Jack? Är du ond på mig?'

»'Jaså', sade jag, 'det var här du var i natt?'

»'Vad menar du?' utropade hon.

»'Du gick hit — det är jag säker på. Vad är det för slags folk, som du besöker mitt i natten?'

»'Jag har ej varit här förr.'

»'Hur vågar du säga en så uppenbar osanning?' utbrast jag. 'Själva rösten förråder dig — den är sig alldeles olik. När har väl jag någonsin haft en hemlighet för dig? Nu ämnar jag gå in här i huset och i grund och botten ta reda på, hur saken hänger i hop.'

»'Nej, nej, Jack, för Guds skull gör det inte!' flämtade hon, gripen av en obetvingelig ångest. Och när jag likväl närmade mig dörren, fattade hon mig i armen och drog mig med konvulsivisk styrka tillbaka.

»'Jag besvär dig, Jack, gör det inte!' utropade hon. 'Jag lovar dig vid allt vad heligt är, att jag en dag skall tala om allt för dig; men ingenting annat än elände och olycka blir följden, om du nu går in här i huset!'

»Jag försökte lösgöra mig från henne, men hon höll sig krampaktigt fast vid mig.

»'Hav förtroende till mig, Jack!' bad hon. 'Lita på mig — tro på mig åtminstone denna gång — du skall aldrig få orsak att ångra det. Du vet, att jag ej skulle vilja hålla något hemligt för dig, så framt det ej vore för ditt eget bästa. Hela vår framtida lycka står på spel! Om du nu följer med mig hem, skall allt bli bra — om du i denna stund med våld tränger in här i huset, är allt slut oss emellan !'

»I hennes ord låg ett sådant uttryck av sorg och förtvivlan, att jag obeslutsamt förblev stående vid dörren.

»'Jag skall tro dig på ditt ord', sade jag, 'men endast på ett villkor, och det är, att du upphör med dina nattliga utflykter och med besöken här i huset. Du äger rätt att behålla din hemlighet för dig själv, men du måste lova mig att hädanefter ej göra något, som behöver undanhållas min vetskap. Jag är beredd att förlåta, vad som skett, om du vill gå in på detta villkor.'

»'Jag var säker på, att du skulle tro mig!' utbrast hon med en suck av lättnad. 'Och jag skall rätta mig efter din önskan, det lovar jag. Kom nu — följ mig hem!'

»Hon höll alltjämt fast i min arm och drog mig med sig bort. Under det vi gingo, vände jag mig om och fick se det vaxgula ansiktet stirra på oss från fönstret i övervåningen. Vad samband kunde det väl finnas mellan min hustru och den där hemska varelsen? Eller vad kunde den obehagliga, ohyfsade kvinnan, som jag dagen förut råkat, ha att göra med henne? Detta var en svårlöst gåta — och ro i min själ finge jag ej, förrän jag lyckats upptäcka nyckeln till hemligheten.

»Efter denna händelse stannade jag två hela dar hemma. Min hustru tycktes troget ämna stå fast vid vår överenskommelse, ty så vitt jag vet, gick hon under denna tid ej utom dörren. Men tredje dagen fick jag emellertid bevis på, att ej ens hennes högtidliga löfte kunde skydda henne från inflytandet av den [ 43 ]hemlighetsfulla makt, som drog henne bort från plikt och make.

»Jag hade den dagen rest in till staden, men återvände hem med 2,40-tåget, i stället för med 3,36-expressen, som jag vanligen brukade. När jag trädde in i förstugan, kom vår lilla husjungfru med förskrämd uppsyn emot mig.

»'Var är frun?' frågade jag.

»'Hon är visst ute och promenerar', svarade flickan.

»Mina misstankar vaknade genast. Jag sprang upp i andra våningen för att förvissa mig om att min hustru ej fanns där. Händelsevis kom jag att kasta blicken ut genom ett fönster och fick se den tjänstflicka, jag nyss talat med, springa tvärs över ängen i riktning mot den lilla lantgården. Jag förstod naturligtvis genast anledningen. Min hustru hade gått dit igen och hade sagt till jungfrun att hämta henne, om jag oväntat skulle komma tillbaka. Ursinnig av vrede ilade jag ut, fast besluten att genast och för alltid göra slut på den förbannade historien. Jag såg min hustru och tjänstflickan i rask fart komma gående utefter vägen, men stannade ej för att tala med dem. I huset därborta fanns den hemlighet, som hotade förgifta mitt liv; och jag lovade mig själv, att den nu skulle bli bragt i dagen, hända vad hända ville. När jag kom fram, brydde jag mig ej ens om att knacka utan slog upp dörren och rusade in i förstugan.

I hela nedre våningen härskade lugn och ro; i köket stod en tekittel och kokade på spisen, och en stor svart katt låg hoprullad i en korg och sov, men av den kvinna, jag förut sett, fanns ej minsta spår. Jag sprang uppför trappan — även de två i övervåningen belägna rummen voro tomma och övergivna. Det fanns ej en människa i hela huset. Möblerna och de få prydnadssakerna voro av vanligaste, tarvligaste slag. Endast det rum, i vars fönster jag sett det sällsamma ansiktet, var bekvämt och elegant möblerat, och mina misstankar och min vrede fingo ny näring, då jag på kaminhyllan varseblev ett porträtt av min hustru — en stor fotografi, som hon på min begäran låtit taga endast några månader förut.

»Jag stannade kvar länge nog för att hinna bli övertygad om, att huset verkligen var tomt. Sedan begav jag mig med tungt hjärta hem igen. I förstugan kom min hustru mig till mötes, men jag var så ond, att jag ej ville tala med henne utan styrde kosan direkt in i mitt arbetsrum. Hon följde emellertid efter mig.

»'Jag är så ledsen över, att jag brutit mitt löfte, Jack', sade hon, 'men om du kände förhållandena, skulle du med all säkerhet förlåta mig.'

»'Tala om alltsammans för mig då', sade jag.

»'Det kan jag inte, Jack, det kan jag inte!' utbrast hon.

»'Det kan inte heller bli tal om något förtroende oss emellan, förrän du sagt mig, vem som bor i huset därborta och vem det är, som fått ditt porträtt', sade jag, i det jag störtade förbi henne och lämnade hemmet.

»Detta skedde i går, mr Holmes. Sedan dess har jag ej råkat min hustru och ej hört något mer om denna besynnerliga affär. Det var första gången någon misshällighet uppstått mellan min hustru och mig, och jag var så ängslig och uppskakad, att jag ej visste, vad jag skulle ta mig till. Då kom i morse plötsligt den tanken för mig, att jag borde vända mig till er med bön om råd och hjälp. Jag skyndade genast hit och lämnar nu utan all reservation saken i edra hän-der. Om det i min redogörelse finns någon detalj, som fordrar närmare förklaring, så var snäll och fråga mig. Men framför allt, säg mig genast, vad jag [ 44 ]bör göra — den här ovissheten tar snart livet av mig!»

Holmes och jag hade med största intresse lyssnat till den sällsamma berättelsen, som framställts i korta, avklippta meningar på det sätt, som karaktäriserar en kroppsligen och andligen uttröttad, orolig människa. Min vän satt en lång stund alldeles tyst med huvudet lutat i händerna och försjunken i djupa tankar.

»Säg mig», sade han slutligen, »skulle ni kunna svära på, att det var ett karlansikte, ni såg i fönstret?»

»Var gång jag såg det, stod jag på ett visst avstånd, så att det är svårt för mig att säga.»

»Det tycks emellertid ha gjort ett obehagligt intryck på er?»

»Färgen var så onaturlig och själva dragen voro alldeles stela och orörliga. När jag gick närmare, försvann det med ett hastigt ryck.»

»Hur länge sedan är det er hustru bad er om hundra pund?»

»Ungefär två månader.»

»Har ni någonsin sett ett porträtt av hennes förste man?»

»Nej; straxt efter hans död utbröt i Atalanta en häftig eldsvåda, och alla min hustrus papper blevo förstörda.»

»Men hon hade likväl hans dödsattest. Ni har sagt mig att ni sett den?»

»Ja, hon skaffade sig ett duplikat.»

»Har ni aldrig träffat någon, som känt henne i Amerika?»

»Nej.»

»Har hon någonsin sagt, att hon skulle vilja resa dit igen?»

»Nej.»

»Får hon aldrig några brev därifrån?»

»Inte så vitt jag vet.»

»Tack. Nu skulle jag gärna i lugn och ro vilja tänka på saken. Om lantgården blivit definitivt övergiven, kunna ju en del svårigheter ställa sig i vår väg; om å andra sidan — och jag antar, att så varit händelsen — invånarna blivit underrättade om er ankomst och givit sig av, innan ni hunnit fram, kunna de ju ha vänt tillbaka, och i så fall är saken lätt utredd. Det bästa är, att ni genast reser hem till Norbury och noga ger akt på det lilla lantställets fönster. Om ni märker, att hyresgästerna åter tagit sin bostad i besittning, så telegrafera genast till oss. Vi skola vara hos er inom en timme efter det ert bud nått oss och skola snart nog klara upp hela historien.»

»Och om huset fortfarande är obebott?»

»I det fallet kommer jag i morgon ut till er för att överlägga om, vad som bör göras. Farväl nu! Och framför allt — låt bli att gå och gräma er; det är tids nog göra det, när ni fått verklig orsak därtill.»




»Jag är rädd för, Watson, att det här är en ruskig historia», sade min vän, sedan han följt ut mr Grant Munro. »Vad är din tanke därom?»

»Den låter inte vidare tilltalande», svarade jag.

»Du har rätt. Om jag ej misstar mig, är det säkert fråga om penningutprässning.»

»Vem skulle i så fall vara den skyldige?»

»Antagligen samma person, som bebor det enda väl möblerade rummet och har mrs Munros porträtt på sin kaminhylla. För tusan, Watson, det är ju riktigt intressant, det där vaxgula ansiktet i fönstret! Jag skulle inte för allt i världen ha velat gå miste om det här lilla äventyret.»

»Du har alltså redan bildat dig en teori?»

»Ja — men bara helt provisoriskt. Fast det skulle [ 45 ]mycket förundra mig, om den till slut ej vore den rätta. Mrs Munros förste man befinner sig i det där huset.»

»Varför tror du det?»

»På vad sätt skulle man eljes kunna förklara hennes synbara ansträngningar att hindra sin andre man från att gå dit? Saken förhåller sig, så vitt jag kan se, på följande sätt:

»Denna mrs Munro gifte sig i Amerika. Hennes man utvecklade småningom några mindre älskvärda egenskaper eller fick kanske någon hemsk sjukdom, blev spetälsk eller sinnesslö. Slutligen reste hon från honom, återvände till England, bytte namn och började, som hon trodde, sitt liv på nytt. Hon hade varit gift i tre år och ansåg sig fullt säker i sin nya ställning, sedan hon visat sin nuvarande man en dödsattest, utfärdad för någon bland hennes bekanta, vars namn hon lagt sig till med. Men så upptäckes hennes vistelseort av hennes förste man eller av någon samvetslös kvinna, som fått sig vården om invaliden anförtrodd. Han eller hon skriver till mrs Munro och hotar att komma och angiva henne. Hon skaffar sig hundra pund och försöker köpa deras tystnad. Trots detta slå de sig ner i hennes närhet, och då hennes man tillfälligtvis omtalar, att det lilla landstället blivit uthyrt, gissar hon genast, att de nya grannarna just äro de personer, som förfölja henne. Hon väntar, tills hennes man somnat, ilar till nykomlingarna och försöker övertala dem att lämna henne i ro. Enär det första försöket misslyckats, återvänder hon till dem följande morgon, som vi veta, och hennes man träffar henne, när hon är stadd på hemväg. Hon lovar honom att ej gå dit igen; men ett par dar därefter blir hennes önskan att bli kvitt dessa obehagliga grannar henne övermäktig och hon gör ett andra besök. Hon tar då med sig det porträtt, man troligen begärt av henne. Mitt under förhandlingarna störtar tjänsteflickan in i rummet och säger, att hennes husbonde kommit hem, varpå mrs Munro, som anar, att denne antagligen följt flickan i hack och häl, jagar de andra köksvägen ut i den lilla furuskogen, som är belägen ej långt därifrån. På så sätt finner mannen huset tomt. Men det skall på det högsta förvåna mig, om så är händelsen, när han i kväll går dit på rekognosering. Vad säger du om min teori?»

»Alltsammans är ju bara gissning.»

»Men den täcker alla fakta åtminstone. När nya fakta, vilka ej passa in i densamma, kommit till vår kännedom, är det tids nog söka framställa en annan. Men än så länge kunna vi ingenting göra — vi måste avvakta budet från vår vän i Norbury.»

Länge behövde vi ej vänta på detsamma — det kom, just som vi hade slutat dricka te. Telegrammet lydde:

»Huset fortfarande bebott. Har sett ansiktet i fönstret igen. Möter vid 7-tåget; tar inga mått och steg före er ankomst.»




Han väntade på oss vid stationen, och vi lade genast märke till, att han var mycket blek och darrade av sinnesrörelse.

»De äro där ännu, mr Holmes», sade han och lade handen på min väns arm. »Jag såg ljus i fönstren, när jag gick hit. Vi ska' väl reda ut saken nu en gång för alla.»

»Har ni gjort upp någon plan?» frågade Holmes, under det vi veko in i den mörka allén.

»Jag ämnar med våld tränga in i huset och se efter vem som bor där. Jag önskar, att ni båda ville följa med som vittnen.»

[ 46 ]»Och ni är fast besluten att göra detta, i trots av er hustrus försäkran, att ni ej bör söka leta ut hemligheten?»

»Ja — det är mitt fasta beslut.»

»Nå ja — jag tror, att ni har rätt. Allting är bättre än ovisshet. Det är kanske bäst att gå dit genast. Vi begå en lagstridig handling, det vet ni så väl som jag, men det finns tillfällen, då man sätter sig över den saken.»

Kvällen var mörk, och ett fint regn började falla, då vi lämnade stora landsvägen och veko in på en smal byväg med höga häckar på sidorna.

Mr Munro ilade otåligt före, och vi stapplade efter honom, så fort vi kunde.

»Där borta ligger mitt hem», sade han och pekade på ett ljussken bland träden, »och här ha vi det hus, om vilket det är fråga.»

Vi kommo till en svängning av vägen och sågo framför oss den byggnad, han menade. En klar ljusstrimma, som föll ut över den mörka gårdsplanen, visade att ytterdörren ej var riktigt stängd, och ett fönster i övre våningen var upplyst. När vi sågo dit varseblevo vi att en mörk figur rörde sig inne i rummet.

»Där är den där otäcka varelsen!» utropade Grant Munro.

»Följ nu bara med mig, så ska' vi snart ta reda på alltsammans!»

Vi närmade oss dörren. Plötsligt gled en kvinnogestalt fram ur skuggan och blev stående mitt i det klara ljusskenet. Jag kunde ej se hennes ansikte, men anade vem hon var, då hon bönfallande sträckte sina händer mot oss.

»För Guds skull, Jack, gör det inte!» utropade hon. »Jag hade en förkänsla av, att du skulle komma hit i kväll. Tänk på vad jag bett dig om! Lita på mig — du skall aldrig få orsak att ångra det!»

»Jag har alltför länge haft förtroende för dig, Effie!» sade hennes man strängt. »Släpp mig fram! Låt mig komma förbi ! Mina vänner och jag ämna i grund och botten reda ut den här historien.»

Han sköt henne åt sidan, och vi följde tätt efter honom. När han slog upp dörren, störtade en äldre kvinna fram och ställde sig i hans väg, men han trängde sig förbi henne, och ögonblicket därefter sprungo vi alla uppför trappan. Grant Munro öppnade dörren till det rum, varifrån ljussken syntes, och vi trädde in tillsammans.

Det var ett hemtrevligt, väl möblerat rum; två ljus brunno på bordet, två på kaminhyllan. I ena hörnet satt en liten flicka lutad över en bok. Hennes ansikte var vänt ifrån oss, men vi kunde se, att hon var klädd i en röd klädning och bar långa vita handskar. När hon vände sig mot oss, uppgav jag ett rop av överraskning och fasa. Hennes ansikte var av en sällsam vaxgul färg, och dragen voro fullkomligt uttryckslösa. Men inom mindre än en minut fick saken sin förklaring. Med ett lätt skratt förde Holmes sina händer bakom barnets huvud, en mask föll av, och framför oss stod en liten kolsvart negress, vars vita tänder blixtrade och blänkte, när hon vid åsynen av vår ohöljda förvåning brast ut i ett klingande skratt, så friskt och smittosamt, att jag ej kunde avhålla mig från att instämma däri. Men Grant Munro stod som rotad i marken och förde med en konvulsivisk rörelse handen till sin strupe, som om något hotade att kväva honom.

»Store Gud!» utbrast han slutligen. »Vad betyder detta?»

»Det skall jag säga dig», svarade hans hustru, som med lugn, stolt hållning i detsamma inträdde. »Mot min önskan har du tvingat mig att ge dig del av min hemlighet — nu måste vi båda söka göra det bästa av [ 47 ]vad som skett. Min man dog i Atlanta — mitt barn förblev vid liv.»

»Ditt barn?!»

Hon visade honom en stor silvermedaljong.

»Du har aldrig sett, vad som finns i denna?»

»Nej — jag har alltid trott, att den ej kunde öppnas.»

Hon tryckte på en hemlig fjäder, och framsidan på medaljongen sprang upp. Inuti fanns bilden av en ovanligt vacker, intelligent man, vars anletsdrag dock buro omisskänneliga spår av hans afrikanska härkomst.

»Detta är John Hebron från Atlanta», sade mrs Munro, »och en ädlare man har jorden aldrig burit. Jag avskar all förbindelse med min släkt och min ras för att gifta mig med honom; så länge han levde ångrade jag ej ett ögonblick mitt beslut. Vår sorg var, att vårt enda barn kom att likna sin fars stamförvanter och ej sin mors — men så händer det ofta i dylika äktenskap, och liten Lucy är mycket mörkare än sin far. Men ljus eller mörk är hon min egen lilla flicka, sin mammas älskling.»

Barnet sprang vid dessa ord fram och smög sig ömt intill sin mor.

»Jag lämnade henne kvar i Amerika endast därför, att hon ej var särdeles stark till hälsan; luftombytet hade kunnat skada henne. En gammal trogen tjänarinna, som i många år varit i min familj, tog henne i sin vård. Dittills hade det ej ens i drömmen fallit mig in att ej vilja erkänna barnet som mitt. Men så gjorde jag din bekantskap, Jack; jag lärde älska dig, och då vågade jag ej tala med dig om min lilla dotter. Gud förlåte mig, men jag var rädd att förlora dig! Jag trodde mig ha att välja mellan er, och i min svaghet vände jag mig från mitt eget barn. I tre år har jag hållit hennes tillvaro hemlig för dig, men jag har ofta haft underrättelser från hennes sköterska och visste, att flickan var frisk och hade det bra. Så överväldigades jag nyligen av en oemotståndlig önskan att få se den lilla. Jag försökte övervinna detta begär, men lyckades ej. Fastän jag insåg risken, beslöt jag att låta henne komma hit, om så bara på ett par veckor. Jag skickade sköterskan hundra pund och gav henne anvisning på det lilla lantstället, där de kunde slå sig ner och således vistas i mitt grannskap utan att synas ha minsta gemenskap med mig. Jag drev mina försiktighetsmått så långt, att jag befallde sköterskan hålla barnet inomhus hela dagen och på något sätt skydda dess händer och ansikte, så att man även om någon händelsevis skulle få se flickan i fönstret, ej skulle börja prata och undra, hur det kom sig, att det fanns ett negerbarn på trakten. Om jag varit mindre försiktig hade det varit vida bättre, men jag var utom mig av ängslan för, att du skulle lära känna sanningen.

»Det var du själv, som berättade mig, att vi fått nya grannar. Jag borde ha väntat med mitt besök tills morgonen, men jag kunde ej sova, så upprörd var jag, utan steg upp och gick ut, väl vetande, hur svårt det i allmänhet är att väcka dig. Men du vaknade och fick se mig — och så började mina besvärligheter och bekymmer. Dagen därpå hade du kunnat tvinga mig att uppenbara hemligheten för dig, men du avstod ädelmodigt därifrån. Ett par dar senare, när du rusade in i huset, lyckades emellertid sköterskan och barnet endast med knapp nöd undkomma genom köksdörren. Nu vet du allt, och nu frågar jag dig: 'vad skall det bli av mitt barn och mig själv?'»

Hon knäppte ihop händerna och väntade ångestfullt på svar.

En lång stund stod Grant Munro alldeles tyst och [ 48 ]orörlig, men det svar, han slutligen avgav, är mig kärt att minnas. Han lyfte upp den lilla flickan på sin arm, kysste henne, sträckte handen mot sin hustru och gick långsamt mot dörren.

»Vi kunna i större lugn och ro avhandla den frågan hemma hos oss», sade han. »Jag är ej någon ovanligt god människa, Effie, men jag tror, att jag är bättre, än du ansett mig vara.»

Holmes och jag följde dem till avtagsvägen. När vi hunnit dit, drog min vän mig sakta i armen.

»Jag tror», sade han, »att vi kunna vara till mer nytta i London än i Norbury.»

Han yttrade ej ett enda ord till om saken, förrän när han sent på kvällen tände sitt ljus för att gå in i sin sängkammare.

»Watson», sade han då, »om du någonsin skulle tycka, att jag är litet för självbelåten och säker på min sak, eller om jag visar benägenhet att ej ge så mycken uppmärksamhet åt en 'affär', som den förtjänar, så var snäll och viska ordet 'Norbury' till mig, och jag skall bli dig stor tack skyldig.»


DUBBELGÅNGAREN

Kort tid efter mitt giftermål hade jag som praktiserande läkare slagit mig ner i trakten av Paddington. Gamle mr Farquhar, min företrädare på platsen, hade en gång i tiden haft mycket god praktik, men hans tilltagande ålder och den nervsjukdom, av vilken han led, hade kommit den att betydligt minskas. Allmänheten hyllar, helt naturligt, den åsikten, att den, som vill kurera andra, själv måste vara frisk, och ser med misstro på den läkare, vars kunskaper ej räcka till att råda bot för hans egna krämpor. Allteftersom hans hälsa försämrades, avtog således den gamla doktorns praktik, och när jag övertog denna, hade inkomsterna från tolv hundra pund om året gått ner till endast tre hundra. Jag litade emellertid på min ungdom och energi och var viss om, att praktiken inom få år skulle vara lika blomstrande som förr. De första tre månaderna efter det jag blivit min egen hade jag mycket att ordna och ställa med och såg ej ofta till min vän Sherlock Holmes. Det fattades mig tid att gå till Baker Street, och vanligen kunde endast viktiga, med hans yrke förbundna angelägenheter locka honom utomhus. En morgon i juni, just som jag efter frukosten satt och ögnade igenom The British Medical Journal, blev jag därför på det högsta förvånad över att efter en häftig ringning på [ 49 ]klockan få höra min gamle väns höga, litet gälla röst.

»Å, min käre Watson», sade han, i det han steg in i rummet, »jag är verkligen riktigt glad över att äntligen råka dig. Jag hoppas, att mrs Watson är fullkomligt återställd efter de något väl häftiga sinnesrörelser, som stodo i samband med vårt äventyr: De fyras tecken

»Tack, vi må mycket bra bägge två», svarade jag och skakade hjärtligt hand med honom.

»Jag hoppas ock», fortfor han, i det han slog sig ner i min gungstol, »att omsorgerna om dina patienter ej helt och hållet förtagit ditt intresse för våra små äventyr?»

»Tvärtom», svarade jag. »Senast i går kväll såg jag igenom mina gamla anteckningar och klassificerade en del av våra resultat.»

»Jag hoppas, att du ej anser samlingen fullfärdig?»

»Ingalunda — jag begär inte bättre än att få vara med om ett par 'äventyr' till.»

»I dag, till exempel?»

»Ja, varför inte, om du så vill.»

»Och så långt härifrån som Birmingham?»

»Gärna, om det så skall vara.»

»Och din praktik.»

»Jag hjälper min granne, när så behövs, och han är alltid redo att stå till tjänst igen.»

»Det var ju förträffligt!» sade Holmes, lutade sig tillbaka i stolen och granskade mig med halvslutna ögon länge och uppmärksamt. »Jag ser emellertid, att du på sista tiden inte varit riktigt kry. Sommarförkylningar äro också alltid ledsamma och svåra att bli av med.»

»Jag måste hålla mig inne tre hela dar förra veckan. Men jag trodde, att alla spår av den lilla influensaattacken hade försvunnit.»

»Det ha de ock — du ser ovanligt frisk och duktig ut.»

»Hur hade du då fått reda på, att jag varit förkyld?»

»Min käre Watson, du känner till mina metoder.»

»Du kunde alltså sluta dig till det?»

»Ja, naturligtvis.»

»Och av vad?»

»Av dina skor.»

Jag kastade en blick på mina nya blanklädersskor.

»Hur i all världen — — —?» började jag, men Holmes besvarade min fråga, innan jag hunnit avsluta den.

»Dina skor äro nya», sade han. »Du har på sin höjd begagnat dem ett par veckor. Sulorna, som du just i detta ögonblick vänder mot mig, äro en smula svedda. Jag trodde först, att de blivit våta och sedan under torkningen råkat komma för nära elden. Men under hålfoten sitter en liten rund papperslapp, försedd med handelsmannens hieroglyfer; fuktigheten skulle naturligtvis ha kommit den lilla etiketten att falla av. Alltså antog jag, att du suttit med fötterna sträckta mot brasan, och det är något en man sällan gör, till och med under en så regnig juni som denna, så framt han är vid full vigör.»

Lik alla andra Holmes' slutledningar tycktes även denna vara enkelheten själv, sedan den väl fått sin förklaring. Holmes läste mina tankar, och hans leende hade en liten anstrykning av bitterhet.

»Jag tror, att jag förringar mitt eget värde, när jag förklarar saker och ting», sade han. »Resultat utan synbar orsak verka vida mer imponerande. Du kommer således med till Birmingham?»

[ 50 ]»Ja visst. Vad slags 'affär' är det fråga om?»

»Du skall få höra alltsammans, när vi väl kommit på tåget. Min klient sitter här utanför i en droska, och väntar på oss. Kan du snart bli färdig?»

»Inom ett ögonblick.»

Jag skrev ett par rader till min granne, förklarade med några ord saken för min hustru och skyndade ut till Holmes, som otåligt väntande stod på trappan.

»Din granne är också läkare?» sade han och pekade på namnplåten.

»Ja. Han flyttade hit på samma gång som jag.»

»Vad säger du om hans praktik?»

»Den är lika god som min, antar jag.»

»Nej, min gosse lille, det är den inte.»

»Hur vet du det?»

»Trappstegen, trappstegen, min vän! Dina äro mycket mera nötta än hans. Men nu till vår 'affär!' Herrn därnere i droskan är min klient, mr Hall Pycroft. Tilllåt mig att presentera dig för honom. Snärta till hästen litet, kusk! Vi ha nätt och jämt tid att hinna fram till stationen, innan tåget går.»

Den herre, vars bekantskap jag på detta sätt så oväntat gjorde, var en lång, välväxt ung man med öppet, redbart ansiktuttryck; han hade klar, blomstrande hy och små ljusa mustascher. Han bar en splitterny »cylinder» och en välsittande kostym av fint svart kläde, såg ut som en »smart» affärsman och tillhörde efter allt att döma den klass av Citybefolkningen, som fått namn av »Cockneys», den klass, som skänker vårt försvarsväsen de bästa frivilliga skarpskyttarna och förser oss med fler atleter och sportsmän än någon annan folkklass i hela riket. Hans runda, rödblommiga anlete hade av 'naturen ett glatt, sorglöst uttryck, men kring hans läppar låg nu ett drag av halvt låtsat, halvt verkligt bekymmer. Det var likväl ej förrän vi allesammans befunno oss i en första klassens kupé på väg till Birmingham, som jag fick reda på varför han vänt sig till Sherlock Holmes.

»Nu få vi vara ostörda hela sjuttio minuter», sade Holmes. »Jag skulle gärna se, mr Pycroft, att ni berättade er mycket intressanta upplevelse för min vän, doktor Watson, och alldeles på samma sätt, som ni gjort det för mig, helst med än flera detaljer, om det är er möjligt. Mig kan det heller ej skada att än en gång få höra er redogörelse för vad, som tilldragit sig. Det är en 'affär', Watson, som kan bli av stort intresse; den kan ock visa sig vara helt banal, men i alla händelser erbjuder den en mängd bizarra drag av det slag, som både du och jag tycka om att studera. Seså, mr Pycroft, jag lovar att ej vidare avbryta er.»

Vår unge reskamrat gav mig förstulet ett skälmskt ögonkast.

»Det ledsamma i historien är», sade han, »att jag förefaller mig själv som en fördömd narr. Naturligtvis kan alltsammans vara rent spel, och jag inser ej, hur jag skulle ha kunnat handla annorlunda än jag gjort; men om jag går miste om min plats utan att ha fått en annan i stället, skall jag aldrig glömma, hur enfaldigt jag burit mig åt. »Jag hade en ganska god anställning hos Coxon & Woodhouse i Draper's Garden, men som ni kanske minns, råkade de i våras illa ut i anledning av det venezuelska lånet och stodo på huvudet. När kraschen kom, hade jag varit hos dem i fem år, och gamle Coxon gav mig riktigt finfina intyg; men naturligtvis stod jag där på bar backe, jag, liksom mina tjugusju kamrater. Gång på gång försökte jag få en ny plats; men det fanns så många mer än jag, som ville ha arbete, och dessutom rådde under flera månader fullkomlig stiltje i affärsvärlden. Hos Coxons hade jag [ 51 ]haft tre pund i veckan, och av denna lön hade jag lagt av omkring sjuttio pund; men hur sparsamt jag än levde, försvunno mina slantar som snö för solen. Slutligen stod jag alldeles rådvill — jag kunde knappt skrapa ihop pengar nog att köpa frimärke, när jag skulle svara på en annons. Jag hade slitit ut mer än ett par sulor bara genom att springa i kontorstrappor, och likväl tycktes jag lika långt från allt hopp om anställning som förut.

Slutligen såg jag en plats annonserad ledig hos Mawson & Williams, den stora mäklarefirman på Lombard Street. Eastcheap är kanske inte mycket i er väg, men jag kan tala om för er, att den firman är en av de rikaste i London. Platsen finge sökas endast genom brev. Jag sände in min ansökan och mina rekommendationer men utan minsta hopp om att bli antagen. Emellertid fick jag med omgående det svar, att om jag måndagen därpå ville infinna mig på kontoret, kunde jag få tillträda platsen genast, förutsatt likväl, att mitt utseende och sätt voro till behag. Ingen utomstående har reda på, hur det tillgår i fall som detta. Somliga säga, att chefen bara sträcker ut handen och öppnar det första brev han får tag i. Detta må vara sant eller ej, men i alla händelser hade jag tur den gången, och har aldrig känt mig gladare till sinnes. Jag fick ett pund mer i veckan än jag förut haft, och göromålen voro ungefär de samma som hos Coxons.

»Och nu kommer den egendomliga delen av historien. Jag bodde ute i Hampstead — 17 Potter's Terrace är min adress. Samma kväll jag fått löfte om den omtalade platsen, satt jag helt förnöjd och bolmade på min gamla pipa, när min värdinna kom och gav mig ett visitkort, på vilket stod 'Arthur Pinner, finansagent'. Jag hade aldrig hört det namnet förr och hade ingen aning om vad karlen kunde vilja mig, men naturligtvis bad jag henne visa honom upp på mitt rum. Inom ett par minuter öppnades dörren för en medelstor, mörkhyad, svartögd person med kolsvart helskägg och en näsa, som stötte betydligt i rött. Han hade ett raskt, ogenerat sätt och talade kort och avmätt, likt en man, som känner tidens värde.

»'Mr Hall Pycroft, antar jag', sade han.

»'Ja visst', svarade jag och gav honom en stol.

»'För ej länge sedan anställd hos Coxon & Woodhouse?'

»'Alldeles riktigt.'

»'Och numera tillhörande Mawson's ordinarie personal?'

»'Fullkomligt rätt.'

»'Ja, ser ni', sade han, 'saken är den, att jag hört otroligt mycket beröm om er finansiella duglighet. Ni kommer väl ihåg Parker, som var Coxons kontorschef och högra hand? Han kan aldrig nog sjunga ert lov.'

»Naturligtvis blev jag glad över att höra detta. Jag hade alltid på kontoret ansetts för 'smart', men aldrig drömt om, att man på detta sätt talade om mig i City.

»'Har ni gott minne?' frågade han.

»Å ja — tämligen', svarade jag blygsamt.

»'Har ni följt noteringarna på Börsen under den tid, ni varit utan anställning?'

»'Ja visst; jag läser The Stock Exchange List var morgon.'

»'Det bevisar verkligt intresse för ert yrke!' utbrast han. 'På så sätt kommer man fram här i världen. Ni har väl ingenting emot, om jag examinerar er en smula? Låt mig se! Hur står Ayrshire-aktierna?'

»'Ett hundra fem å ett hundrafem och en fjärdedel.'

»'Och Nya Zeeländigarna?'

»'Ett hundra fyra?'

[ 52 ]»'Och de engelska 'Broken Hills'?'

»'Sju å sju och en halv.'

»'Beundransvärt!' utropade han. 'Det slår ju alldeles in med vad jag redan hört sägas. Unge man, ni är mycket för begåvad att bli simpel bokhållare hos Mawson's!'

»Som ni nog kan tänka er, blev jag ytterst förvånad över detta utbrott.

»'Å', sade jag, 'andra människor tyckas inte hysa så hög tanke om mig som ni, mr Pinner. Det har varit ett styvt göra att få den platsen, och jag är mer än belåten med den.'

»'Men, min bäste herre, ni borde sträva högre än så — ni är ingalunda i er rätta sfär. Nu ska' jag säga er, vad som fört mig hit; — det, som jag har att erbjuda er är litet nog i jämförelse med er duglighet, er eminenta förmåga, men mot Mawsons anbud är det som dag mot natt. Låt mig se! När skulle ni infinna er hos Mawsons?'

»'Om måndag.'

»'Jaså — jaså! Vad säger ni, i fall jag slår vad med er om, att ni inte kommer att gå dit?'

»'Inte gå till Mawsons?!'

»'Just det, ja! Om måndag är ni disponent för Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget, som har hundratrettiofyra filialer i Frankrikes större städer och byar och fullständiga kontor i Brüssel och San Remo.'

»Jag formligen kippade efter andan.

»'Jag har aldrig hört talas om det bolaget', framstötte jag slutligen.

»'Det är mer än troligt. Företaget har hållits hemligt, enär kapitalet anskaffats på privat väg — det var en alldeles för god affär att låta allmänheten få nys om. Min bror, Harry Pinner, har grundat bolaget och blev efter lottning med ett par andra styrelseledamöter utsedd till verkställande direktör. Han vet, att jag har försänkningar här på platsen och har därför bett mig skaffa reda på en ung man med ej alltför stora anspråk — en duglig, arbetsam, litet 'rivande' ung man, som förstår sätta sig i respekt. Jag hade redan hört talas om er av Parker, och det är därför jag i kväll begivit mig hit. Vi kunna ej erbjuda er mer än fattiga femhundra att börja med — — —'

»'Fem hundra pund om året!' nästan skrek jag.

»'Ja — till att börja med — men ni får en procent på allt, vad edra agenter lyckas sälja, och ni kan tro mig, när jag säger, att det kommer att inbringa er mer än er lön.'

»'Men jag förstår mig alls inte på dylika affärer.'

»'Å prat — ni förstår er ju på siffror.'

»Det gick alldeles runt i huvudet på mig, och jag kunde knappt sitta stilla på min stol. Men plötsligt greps jag av vissa tvivelsmål.

»'Jag vill vara fullt uppriktig mot er', sade jag. 'Mawson ger mig ej mer än tvåhundra, men Mawson är säker. Och jag vet ju alls ingenting om ert bolag.' — han är 'smart' med besked, den här pojken!' utbrast han i full extas. 'Ni är rätte mannen för oss, min unge vän! Ni är inte lätt att övertala, och det är fullkomligt rätt gjort av er. Men här ha vi en hundrapundsedel; om ni tror, att det blir affär oss emellan, kan ni stoppa den i er ficka som förskott på er lön.'

»'Det är ovanligt gentilt handlat', sade jag. 'När skulle jag övertaga mina nya plikter?'

»'Kom till Birmingham i morgon vid ettiden', sade han. 'Här har ni en biljett till min bror. Han träffas i N:r 126 B Corporation Street, där bolagets tillfälliga lokaler äro belägna. Han måste naturligtvis bekräfta [ 53 ]mitt val — men oss emellan sagt, så kan ni anse saken fullt avgjord.'

»'Jag vet verkligen inte, hur jag skall kunna uttrycka min tacksamhet, mr Pinner', sade jag.

»'Tala inte om det, min unge vän — det har bara gått er efter förtjänst! Det finns ju ett och annat — idel formaliteter — som jag måste avhandla med er. Ni har en bit papper liggande bredvid er. Var snäll och skriv: 'Härmed antager jag disponentbefattningen hos Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget mot en minimilön av femhundra pund om året.'

»Jag gjorde som han bad mig, varefter han stoppade papperet i sin ficka.

»'En sak till — vad ämnar ni göra med Mawsons?'

»I min glädje hade jag totalt glömt Mawson.

»'Jag skall skriva och ta tillbaka min ansökan.'

»'Det är just det jag önskar att ni inte ska' göra', sade han. 'Jag har haft mycket bråk med Mawsons prokurist för er skull. Jag gick dit för att göra mig underrättad om er, och han var ytterst ohövlig, nästan oförskämd — anklagade mig för att vilja locka och tubba er från firman och annat mer av samma slag. Slutligen miste jag tålamodet. 'Om ni vill behålla en duktig karl', sade jag, 'så måste ni betala honom efter förtjänst.' Han tar hellre en liten lön hos oss än en stor hos er', sade han. 'Jag slår vad med er om en fempundsnot', sade jag, 'att ni inte ens får höra av honom, när han väl fått mitt anbud.' Jag går in på vadet!' sade han. 'Vi ha dragit honom upp ur rännstenen, och han kommer inte att överge oss så lätt.' Detta var hans egna ord.

»'En sådan ohyfsad kanalje!' utropade jag. 'Eftersom jag aldrig i hela mitt liv sett honom, behöver jag sannerligen ej ta någon hänsyn till honom — jag skall visst inte skriva, när ni hellre ser, att jag inte gör det!'

»'Det var hederligt av er', sade han, i det han steg upp. 'Jag är mycket glad över att ha lyckats skaffa min bror en så duktig, intelligent medarbetare. Här är edra pengar och här har ni brevet! Skriv upp adressen — 126 B, Corporation Street — och glöm ej, att mötestiden är kl. 1. God natt nu, och lycka till!'

»Detta är, så vitt jag minns, allt som tilldrog sig oss emellan. Ni kan nog föreställa er, doktor Watson, hur förtjust jag var över min utomordentligt stora tur. Jag satt uppe halva natten — glädjen hindrade mig från att sova — och dagen därpå reste jag med ett av de tidigaste morgontågen till Birmingham. Jag tog in på ett hotell vid New Street och begav mig vid tolvtiden till den uppgivna adressen.

»Jag kom en kvart för tidigt till mötesplatsen, men ansåg detta ej vara av någon betydelse. N:r 126 B var en passage mellan två stora butiker och slutade med en hög stentrappa, som i sin ordning förde till en massa våningar, uthyrda till kontor åt bolag eller enskilda affärsmän. Hyresgästernas namn stodo utsatta på väggen nedanför trappan, men någon antydan om, att Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget här hade sin verksamhet stod ej att upptäcka. Jag fick hjärtat i halsgropen och började undra, om det hela möjligen var ett mindre väl lyckat skämt, då en herre kom fram och tilltalade mig. Han var mycket lik den person, som kvällen förut besökt mig, hade samma figur och röst, men var slätrakad och hade betydligt ljusare hår och hy.

»'Har jag den äran att tala med mr Hall Pycroft?' frågade han.

»'Ja', svarade jag.

[ 54 ]»'Jag trodde det', sade han. 'Jag väntade er, men ni är litet före den utsätta tiden. I morse hade jag ett brev från min bror, som sjunger ert lov i alla tonarter.'

»'Jag stod just och såg efter kontoret, när ni kom.'

»'Vi ha inte fått vårt namn uppsatt än — vi ha endast hyrt för helt kort tid och flyttade först in för en vecka sedan. Kom nu med mig, så skola vi ta saken i fråga i betraktande.'

»Han förde mig uppför en mycket brant trappa och in i ett par alldeles under takåsen belägna smutsiga och dammiga små rum, som voro i saknad av såväl möbler som mattor och gardiner. Jag hade i andanom sett det slags kontor, jag hittills varit van vid — stora rum med blankpolerade möbler och hela rader av bokhållare — och antagligen såg jag en smula häpen ut, när min blick föll på det lilla omålade furubordet och de två trästolarna, vilka tillika med en kontorsbok och en papperskorg var allt, som fanns i rummet.

»'Bliv inte strax modfälld, mr Pycroft', sade min följeslagare, som observerat min besvikna min. 'Rom byggdes inte på en dag. Vi ha fullt upp med pengar. fast vårt kontor just inte ser något ut för denna världen. Var god och slå er ner, och giv mig brevet från min bror!' »Jag gav honom den lilla biljetten, vilken han mycket uppmärksamt läste igenom.

»'Ni tycks ha gjort ett särdeles gott intryck på min bror Arthur', sade han, 'och jag vet, att han är en stor människokännare. Han håller på London, förstås, och jag på Birmingham, men denna gång skall jag följa hans råd. Ni kan anse er definitivt anställd i bolagets tjänst.'

»'Vilka äro mina skyldigheter?' frågade jag.

»'Ni kommer antagligen att ställas i spetsen för vår stora Pariser-depôt, som skall förse etthundra trettiofyra filialer i Frankrike med engelska järnvaror och engelskt lergods. I nästa vecka ha alla leveranser blivit fullgjorda, alla inköp avslutade. Till dess kan ni stanna här i Birmingham och hjälpa till med varjehanda.'

»'Som till exempel?'

»I stället för svar tog han ur bordlådan fram en tjock, i rött inbunden bok.

»'Här ha vi Paris' adresskalender', sade han; 'den innefattar även ett yrkesregister. Jag vill nu be er ta boken med er hem och skriva upp namn och adress på alla dem, som handla med järnvaror och lergods. En dylik lista kommer att bli mig till stor nytta.'

»'Ni har ju yrkesregistret att gå efter', anmärkte jag.

»'Ja visst — men det är inte fullt tillförlitligt, och dessutom är fransmännens system för uppställningen så olikt vårt. Var nu så snäll och gör som jag bett er, och ha listan färdig om måndag precis kl. 12. God middag, mr Pycroft! Vinnlägg er om nit och skicklighet, och ni skall finna att bolaget är en god principal.'

»Jag återvände till hotellet med den digra luntan under armen och sinnet fullt av de mest stridiga tankar och känslor. Å ena sidan var jag definitivt anställd hos bolaget och hade fått uppbära en del av min lön; å den andra hade kontorslokalen, frånvaron av firmans namn på väggen och andra omständigheter, vilka alltid ådraga sig en affärsmans uppmärksamhet, givit mig ett ytterst dåligt intryck av mina principalers ställning. Emellertid hade jag ju deras pengar i min ficka, och följaktligen slog jag mig ner vid mitt skrivbord. Hela söndagen igenom arbetade jag flitigt, men hann likväl ej längre än till bokstaven H. I måndags gick jag till min förman, fann honom sittande i samma otrevliga [ 55 ]rum och blev tillsagd att fortsätta mitt arbete och komma igen på onsdagen. Listan var ej heller då färdig, och jag fortsatte arbetet till fredags morgon, d. v. s. tills i går. Då tog jag den färdiga avskriften med mig till mr Harry Pinner.

»'Tack så mycket', sade han. 'jag fruktar, att jag underskattat arbetets svårigheter. Listan kommer emellertid att bli mig till stor hjälp.'

»'Ja, arbetet tog lång tid', svarade jag.

»'Och nu ber jag er vara snäll utarbeta en lista på alla möbelhandlare; de bruka vanligen också föra porslin och lergods.'

»'Gärna — men det kommer även att ta lång tid.'

»'Ni kan ju komma hit i morgon kväll kl. 7 och låta mig veta, vilka framsteg ni gjort. Överansträng er inte! Gå till Day's variétésalong en timme eller så efter middagen — det kan inte skada efter ert stillasittande.'

»Han skrattade, när han gav mig detta råd, och till min stora häpnad märkte jag, att hans vänstra ögontand hade en mycket illa gjord guldfyllning.»

Sherlock Holmes gnuggade belåtet sina händer, under det jag med högsta förvåning stirrade på vår klient.

»Ni ser riktigt förbluffad ut, doktor Watson», sade denne, »men jag skall förklara, hur saken hänger ihop. När jag i London talade med den andre karlen, skrattade han åt mitt beslut, att ej gå till Mawsons, och jag såg då händelsevis, att hans ögontand var plomberad precis på samma sätt. När jag till denna upptäckt lägger det faktum, att figur och röst voro alldeles lika den andres och att endast de kännemärken, som medels en rakkniv eller en peruk kunde ändras, olika, fanns ej längre möjlighet att tvivla: det var samme man, som besökt mig i London. Två bröder kunna naturligtvis i hög grad likna varandra, men det var ju knappast troligt, att de hade samma tänder plomberade på samma sätt. Emellertid hade han följt mig till dörren, och jag gick ned på gatan, så förvirrad, att jag nästan inte visste, om jag stod på huvudet eller fötterna.

»Jag begav mig direkt till hotellet, tog en kall översköljning och försökte klara mina tankar. Varför hade han skickat mig från London till Birmingham? Varför hade han rest före mig? Varför hade han skrivit brev till sig själv? Detta var mer än jag kunde fundera ut. Då föll det mig plötsligt in, att vad som tycktes mig dunkelt och oförklarligt, troligen låge i öppen dag för mr Sherlock Holmes. Jag hade just nätt och jämt tid att hinna med nattåget till London, besöka mr Holmes i dag på morgonen och föra er båda med mig till Birminingham.»

När den unge bokhållaren slutat berättelsen om sitt egendomliga äventyr, uppstod en stunds tystnad. Sherlock Holmes lutade sig bekvämt tillbaka i sitt mjuka hörn, och blinkade vänligt åt mig. Han såg lika nöjd och belåten ut som en vinkännare, den där nyss avprovat något slags extrafint vin från ett »kometår».

»Riktigt trevligt, eller hur, Watson?» sade han. »Det finns i den här historien en hel mängd detaljer, som roa mig. Tror du inte, du, som jag, att en liten visit hos mr Arthur Harry Pinner på Franco—Midland järn-& stålmanufakturbolagets tillfälliga kontor kunde bli intressant nog?»

»Hur skulle vi kunna komma dit?»

»Å — med största lätthet», inföll vår klient livligt. »Ni är ett par av mina vänner, som söka anställning; ingenting är väl naturligare, än att jag tar er med till min principal?»

»Naturligtvis — alldeles utmärkt!» sade Holmes. »jag skulle gärna vilja göra en titt hos den där gunstig herrn och försöka komma underfund med hans lilla [ 56 ]experiment. Vad kan det vara för egenskaper hos er, min unge vän, som göra edra tjänster så ovärderliga? Eller skulle det vara möjligt, att — — —?»

Han började bita på sina naglar, under det han tankfullt stirrade ut genom kupefönstret; vi fingo ej ett ord ur honom, förr än vi uppnått New Street.




Klockan sju samma afton begåvo vi oss alla tre till bolagets kontor vid Corporation Street.

»Det tjänar ingenting till att vara där före den utsatta tiden», sade vår klient. »Efter allt att döma kommer han dit endast, när han skall tala med mig. Hela den övriga delen av dagen stå rummen tomma och övergivna.»

»Den omständigheten är både intressant och betydelsefull», anmärkte Holmes.

»Seså, för tusan, nu får ni se, att jag har rätt! Där är han — han går där ett stycke framför oss», sade vår klient. Han pekade på en liten, ljushårig, välklädd herre, som med raska steg promenerade på motsatta trottoaren. Just som vi fingo sikte på honom, hördes en tidningspojke utropa sista upplagan av en kvällstidning; vi sågo den lille herrn störta fram mellan droskor och omnibusar, köpa ett nummer och med detta i hand försvinna i en portgång.

»Där är det!» utbrast mr Hall Pycroft. »Han har gått upp på kontoret. Kom med mig, och vi ska' snart ha saken klar!»

Vi följde honom uppför fem trånga, branta trappor och kommo slutligen till en på glänt stående dörr. Vår klient knackade på. En röst inifrån ropade »stig in!», och vi trädde in i det av mr Pycroft beskrivna, omöblerade rummet. Vid det enda däri befintliga bordet satt den man, vi sett på gatan; den tidning, han nyss köpt, låg utbredd framför honom, och när han såg upp från densamma, tyckte jag mig aldrig i hela mitt liv ha sett ett ansikte, så stämplat av sorg — sorg och onämnbar fasa. Svetten pärlade på hans panna, kinderna voro likbleka, ögonen stirrade vilt omkring sig. Han betraktade sin bokhållare, som om han ej alls känt igen honom, och av dennes förvånade min kunde jag märka, att hans principal vanligen ej såg ut på detta sätt.

»Är ni sjuk, mr Pinner?» frågade han. »Ja — jag mår inte riktigt bra», svarade den tilltalade och gjorde synbara ansträngningar att bli herre över sitt illamående. »Vad är det för folk ni tagit med er hit?»

»Den ene av herrarna är mr Harries, från Bermondsey — den andre är mr Price härifrån staden», svarade bokhållaren med flytande tunga. »De äro vänner till mig och duktiga karlar, men ha på sista tiden saknat sysselsättning och hoppas nu, att ni skall kunna ge dem arbete för bolagets räkning.»

»Mycket möjligt — mycket möjligt!» utropade mr Pinner med ett spöklikt leende. »Ja — vi ska' nog försöka skaffa er något att göra. Vilken är er egentliga bransch, mr Harries?»

»Jag har varit kassör», svarade Holmes.

»Jaha — ja visst — vi komma nog att få användning för er. Och ni, mr Price?»

»Jag är bokhållare», sade jag. »Antagligen finnes det arbete också för er — jag skall låta er veta, när vi fått allt ordnat. Och nu ber jag er lämna mig. För Guds skull gå, och låt mig vara ensam!»

Dessa sista ord framstöttes på ett sätt, som visade, att han ej längre härdade ut med det tvång, han ålagt sig. Holmes och jag betraktade frågande varandra, men Hall Pycroft gick ett par steg längre in i rummet.

[ 57 ]»Ni glömmer, mr Pinner, att ni ställt mig hit för att få order av er», sade han.

»Ja visst, ja visst, mr Pycroft», ljöd svaret i lugnare ton. »Ni kan vänta här ett par minuter, och jag ser ingen anledning, varför edra vänner skulle gå, innan ni blir färdig. Jag skall strax stå till ert förfogande — var snäll och vänta bara tre minuter eller så.»

Han steg upp, bugade sig artigt för oss och gick ut genom en dörr i bortersta ändan av rummet.

»Vad tänker han nu göra?» viskade Holmes. »Ämnar han ge sig i väg, månne?»

»Omöjligt», svarade Pycroft.

»Hur så?»

»Dörren leder till ett inre rum.»

»Har det ingen utgång?»

»Nej.»

»Är det möblerat?»

»Det var alldeles tomt i går.»

»Vad i all världen kan han då göra där? Det finnes i den här affären en hel del, som jag inte förstår. Om någonsin en människa varit halvt vansinnig av förskräckelse, så var det den här Pinner just nyss. Jag undrar, vad det var, som skrämde honom?»

»Han misstänkte kanske, att vi äro detektiver», föreslog jag.

»Så är det nog», sade Pycroft.

Holmes skakade på huvudet.

»Han bleknade inte, när han fick se oss — han var kritvit i ansiktet, när vi kommo in», sade han. »Det är ju möjligt, att — — —»

Han blev avbruten av ett skarpt klapprande ljud, som kom från det inre rummet.

»Vad tusan knackar han på sin egen dörr för?» utbrast Pycroft. Åter hörde vi samma »rat-tat-tat, rat-tat-tat», denna gång mycket högre och tydligare. Vi stodo alla med blicken fäst på den stängda dörren. Så vände jag mig mot Holmes — hans drag voro som skurna i sten, och med ett spänt uttryck lutade han sig framåt. Plötsligt förnummo vi ett lågt gurglande ljud och ett häftigt trummande i väggen. Holmes tog ett språng tvärs över rummet och ryckte i dörren; den var stängd inifrån. Följande min väns exempel, satte jag ryggen emot — ena gångjärnet brast — det andra likaså — dörren föll med väldigt brak omkull. Vi störtade fram över spillrorna. Rummet var tomt!

Men det var endast under en sekund vi trodde oss vara på villospår. I det hörn, som var närmast det s. k. kontoret, fanns en andra dörr. Holmes ilade fram och slog upp den. På golvet lågo en rock och en väst, och i en krok bakom dörren, i en snara, gjord av hans egna byxhängslen, hängde verkställande direktören i Franco—Midland järn- och stålmanufakturbolaget. Hans knän voro dragna upp mot hakan, huvudet bildade en onaturlig vinkel mot bröstet, och det buller vi hört, orsakades av hans hälar, som konvulsiviskt slogos mot dörren. Jag grep honom ögonblickligen om livet och lyfte upp honom, under det Holmes och Pycroft löste de breda, elastiska band, som sammansnörde hans strupe. Sedan buro vi in honom på kontoret; de svartblå läpparna i det askgråa ansiktet drogos mödosamt in och ut med varje andetag — han var en fullständig ruin av den man, vi för endast ett par ögonblick sedan sett och talat med.

»Vad säger du om honom, Watson?» frågade Holmes.

Jag lutade mig ner och undersökte karlen. Pulsen var svag och ojämn, men han andades redan lättare, och små ryckningar i ögonlocken tydde på återvändande liv.

»Det hängde på ett hår», sade jag, »men han kommer [ 58 ]sig nog. Var snäll öppna fönstret och giv mig vattenkarafinen!»

Jag tog av honom kragen, stänkte kallt vatten i ansiktet på honom, och lyfte och sänkte hans armar, tills han började andas lugnt och naturligt.

»Nu är det bara en tidsfråga», sade jag slutligen och lät honom ligga i ro.

Holmes stod framme vid bordet med händerna i byxfickorna och huvudet nedsjunket mot bröstet.

»Jag antar, att vi nu borde tillkalla polis», sade han; »men jag medger, att jag först skulle vilja ha saken utredd i dess minsta detaljer.»

»Hela tillställningen är mig komplett oförklarlig», sade Pycroft och rev sig i huvudet. »Varför i all världen skickade de mig ända hit, och varför — — —?»

»Å — det där är klart och tydligt nog», utbrast Holmes otåligt.

»Det är bara det sista schackdraget, som förbryllar mig.»

»Ni förstår således allt det andra?»

»Ja — det ligger ju i öppen dag. Eller hur, Watson?»

Jag ryckte på axlarna.

»Till min skam måste jag bekänna, att jag ej begriper det minsta av hela saken.»

»Om du följer händelsernas gång ända från början, kan du ju inte komma till mer än en slutsats.»

»Vilken?»

»Jo, ser du, hela affären hänger på två detaljer. Den första är deras påhitt, att av Pycroft begära en skriftlig förklaring, att han vore villig inträda i bolagets tjänst. Inser du inte, hur betydelsefull den iden är?»

»Jag är rädd för, att jag inte det gör.»

»Har du inte undrat på, varför de förmådde honom göra det? Det var ju varken nödvändigt eller brukligt — dylika överenskommelser ske vanligen muntligt, och det fanns ingen rimlig anledning, varför denna skulle vara ett undantag. Inser inte ni, min unge vän, att de önskade få ett prov på er handstil och ej kunde hitta på något annat sätt att nå sitt mål?»

»Men varför?»

»Ja visst, ja — varför? När den frågan blir besvarad, ha vi kommit ett litet stycke längre fram i lösningen av vårt problem. Varför? Det finns ej mer än ett antagligt skäl. Någon önskade härma er stil och måste således först ha ett prov på densamma. Och om vi nu övergå till detaljen nr 2, så finna vi, att den ena sprider ljus över den andra, och att denna andra detalj är Pinners begäran, att ni ej skulle avsäga er platsen hos Mawsons, utan lämna chefen för detta stora handelsföretag i den tron, att en mr Hall Pycroft, som han aldrig sett, om måndag morgon skulle infinna sig på hans kontor.»

»Å, Herre Gud, ett sådant blindstyre jag varit?»

»Nu inser ni således meningen med att få ett prov på er stil? Om någon, vårs stil var fullkomligt olik er — och ni hade ju skrivit och sökt platsen — i ert ställe infunne sig på kontoret för att börja sitt arbete, skulle ju spelet vara förlorat. Men under tiden lärde skurken sig härma er stil, och han kunde följaktligen känna sig säker för upptäckt, enär jag antar, att ingen av det stora handelshusets tjänstemän kände er?»

»Nej — ingen enda!»

»Jag trodde det. Det var naturligtvis av största vikt att hindra er från att ångra ert beslut eller komma i beröring med någon, som kunde underrätta er om, att en mr Pycroft redan var i fullt arbete på Mawsons kontor. Därför betalade de en del av er lön i förskott, sände er hit upp till Birmingham, och gåvo er så mycket att göra, att ni ej hade tid resa till London, där ni kunde [ 59 ]fördärvat deras lilla väl uttänkta plan. Så långt är ju allt tydligt och klart.»

»Men varför skulle väl karlen låtsas vara sin egen bror?»

»Det är ju också klart och tydligt. Antagligen finns det ej mer än två skälmar, som äro intresserade i det här företaget. Den ene arbetade under ert namn på kontoret, den andre — den, som vi se här framför oss — uppträdde som agent, men fann snart, att han ej kunde ha en principal att presentera er för, så framt han ej invigde en tredje person i komplotten, något, som han på inga villkor ville göra. Han ändrade då sitt utseende, så gott det var honom möjligt, och hoppades, att den likhet, ni tvivelsutan skulle märka, kunde tillskrivas de familjedrag, som ofta finnas syskon emellan. Om ej den där guldplomben varit, hade ni troligen aldrig kommit att fatta misstankar.»

Hall Pycroft skakade sin knutna hand.

»Store Gud!» utbrast han. »Vad har väl den där uslingen, som ger sig ut för Hall Pycroft, tagit sig till på kontoret, under det jag på det här viset låtit draga mig vid näsan? Och vad anser ni, att vi böra göra, mr Holmes? Råd mig — vad i all världen skola vi företa oss?»

»Vi måste först och främst telegrafera till Mawsons.»

»Kontoret stänges kl. 12 om lördagarna.»

»Ja visst — men de ha väl alltid en vakt där?»

»Mycket riktigt — det ha de; de ha ju en sådan massa värdepapper att ansvara för. Jag kommer ihåg, att man i City talade om det för mig.»

»Det var bra — då skola vi telegrafera till honom, höra efter, om allt är i sin ordning och om de ha en bokhållare, vid namn Pycroft. Så långt är allt klart nog; men det är mig alldeles obegripligt, varför en av de där skälmarna gick och hängde sig, så fort han fick se oss.

»Tidningen!» hördes en hes, kraxande röst bakom oss. Vår fånge hade satt sig upp; han var likblek och darrande, men vid fullt medvetande. Oupphörligt gned han med bägge händerna det breda, röda märke, som ännu syntes kring hans hals.

»Tidningen! Naturligtvis!» skrek Sherlock Holmes, alldeles utom sig av iver och sinnesrörelse. »En sådan idiot jag är! Jag tänkte så mycket på den verkan vårt besök haft, att tidningen komplett fallit mig ur minnet. Naturligtvis måste lösningen på gåtan finnas i den.»

Han bredde ut tidningen på bordet, och ett litet triumferande utrop undslapp honom.

»Se hit, Watson!» sade han. »Det är en Londontidning, en tidig kvällsupplaga av The Evening Standard. Här ha vi, det vi söka! Se på rubrikerna: 'Brott i City — Mord hos Mawson & Williams — Stor stöld begången — Ogärningsmannen häktad.' Vi äro alla lika angelägna att få höra nyheterna, så läs högt för oss, Watson!»

Den plats, berättelsen om händelsen intog i tidningen, tycktes berättiga till det antagandet, att det omnämnda brottet var den viktigaste tilldragelse, som under det förflutna dygnet ägt rum i huvudstaden. Artikeln lydde så:

»Ett djärvt försök till rån, kulminerande i mord och slutande med tjuvens tillfångatagande har i eftermiddag blivit begånget i City. Under någon tid har det stora handelshuset Mawson & Williams haft i förvar värdepapper, belöpande sig till en summa, vida överstigande en miljon pund sterling. Husets chef har varit så medveten om det ofantliga ansvar, som vilat på honom, att han anskaffat kassaskåp av sista konstruktionen och låtit kontorsbyggnaden dag och natt bevakas av en beväpnad vaktkarl. [ 60 ]Förra veckan blev en ny bokhållare, vid namn Hall Pycroft, anställd hos firman. Denne person tycks ej ha varit någon annan än Beddington, den ryktbare förfalskaren och inbrottstjuven, vilken tillika med sin bror nyss frigivits efter att i fem år ha hållits till tvångsarbete. På något hittills outrett sätt lyckades han under falskt namn vinna anställning på firmans kontor och begagnade sig härav för att taga avtryck av en del lås och skaffa sig fullständig kännedom om kassavalv och kassaskåp.
»Hos Mawsons slutar allt arbete om lördagarna kl. 12. Sergeant Tuson, tillhörande City-polisen, blev därför helt förvånad, när han fick se en herre, bärande en liten nattsäck, komma ut ur kontorsbyggnaden kl. 10 minuter över 1. Enär hans misstankar blivit väckta, följde han efter den nämnda personen och lyckades med tillhjälp av poliskonstapel Pollock efter ett häftigt motstånd arrestera honom. Det visade sig genast, att en djärv och väl planerad inbrottsstöld blivit begången. I fångens nattsäck fann man nämligen amerikanska järnvägsobligationer till ett värde av mer än hundratusen pund och en massa aktiebrev i gruvor och bolag. När man undersökte kontorsbyggnaden, fann man den olycklige vaktkarlens kropp alldeles dubbelviken inklämd i ett av de största kassaskåpen, där den hade måst förbli ända till måndag morgon, så framt sergeant Tuson ej varit så påpasslig och handlat med sådan raskhet och energi. Det arma offrets huvud hade blivit krossat medels ett kraftigt slag av en eldgaffel, tilldelat bakifrån. Tvivelsutan har Beddington skaffat sig inträde på kontoret genom att låtsa sig ha glömt något; sedan han mördat den stackars vaktkarlen, har han hastigt tömt det stora kassaskåpet på dess innehåll och givit sig av med sitt rov. Hans bror, som vanligen 'arbetar' tillsammans med honom, är, så vitt man hittills kunnat finna, ej delaktig i detta brott; polisen är emellertid i full verksamhet för att leta reda på dennes vistelseort.»

»Nå ja — vi kunna ju bespara polisen det besväret», sade Holmes och kastade en blick på den framför oss liggande ömkliga gestalten. »Den mänskliga naturen är en underlig sammansättning, Watson. Du ser, att till och med rånare och mördare kunna inspireras av sådan tillgivenhet, att den ene brodern söker begå självmord, när han får veta, att den andres hals är i fara. Doktorn och jag skola åtaga oss att vakta fången, mr Pycroft, om ni vill vara snäll att gå och hämta polisen.»

[ 61 ]

GLORIA SCOTTS ÖDE

Här har jag några papper», sade min vän Holmes, då vi en vinterkväll sutto på var sin sida om den flammande brasan, »som jag tror det skulle roa dig att se igenom. Dokumenten ha avseende på den märkvärdiga historien om Gloria Scott, och detta är brevet med det budskap, som fällde fredsdomare Trevor död till marken, när han läste det.»

Ur en byrålåda hade Holmes tagit fram en gammal gulnad pappersrulle; han löste upp bandet, som sammanhöll densamma och gav mig en liten biljett, skriven på ett halvt ark grått papper. Innehållet var av följande lydelse:

»Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv.»

När jag slutat läsningen av detta gåtfulla budskap, kastade jag en blick på Holmes och fick se, att han belåtet skrattade åt min förvånade uppsyn.

»Du ser litet förbryllad ut», sade han.

»Jag begriper sannerligen ej, hur de här raderna ha kunnat injaga förskräckelse hos någon — de tyckas mig snarare groteska än farliga.»

»De tyckas så, ja! Och likväl är det ett faktum, att den, som första gången läste dem — en ståtlig, kraftfull gammal man — föll död till marken lika hastigt och oväntat, som om han träffats av ett pistolskott.»

»Du gör mig riktigt nyfiken», sade jag. »Men varför sade du just nu, att särskilt jag borde ha nöje av att studera den här 'affären'?»

»Emedan det var den första, för vilken mina tjänster togos i anspråk.»

Mer än en gång hade jag sökt avlocka min vän berättelsen om anledningen varför han slagit in på sitt nuvarande yrke, men det hade ej lyckats mig — han var sällan vid meddelsamt lynne. Nu satte han sig tillrätta i länstolen och bredde ut de omtalade dokumenten på sitt knä; så tände han sin pipa och drog några kraftiga bloss, under det han tankfullt ordnade de gulnade pappersbladen.

»Har du aldrig hört mig tala om Victor Trevor?» frågade han slutligen. »Han var den ende, med, vilken jag blev god vän, under de två år jag låg vid universietet. Jag har just aldrig varit sällskaplig av mig, ser du, Watson; jag trivdes bäst hemma på mina rum, där jag i lugn och ro kunde fundera och tänka och sätta mina små teorier och metoder i system. Följaktligen kom jag ytterst sällan tillsammans med mina kamrater. Med undantag av boxning och fäktning idkade jag ingen slags sport; mina studier voro ju så olika mina jämnårigas, att vi ej hade det minsta gemensamt. Trevor var den ende, jag kände, och vår bekantskap inleddes på det sätt, att hans bullterrier högg sina tänder i mitt ben en morgon, då vi gingo till kyrkan.

»Det var ett mycket prosaiskt sätt att stifta vänskap, men icke förty ganska effektivt. Jag måste hålla mig i sängen en hel vecka, och Trevor ansåg det för sin plikt att komma in och titta till mig emellanåt. I början stannade han och pratade bara ett par minuter, men småningom blevo hans besök allt längre, och innan [ 62 ]terminens slut voro vi intima vänner. Han var en sympatisk, 'helgjuten' natur, full av livsglädje och livskraft och i mer än ett hänseende raka motsatsen till mig; men vi funno snart, att vår smak överensstämde i mångt och mycket. När jag så fick veta, att han liksom jag stod i saknad av vänner, blev detta faktum ytterligare ett föreningsband emellan oss. Slutligen bjöd han mig att under sommarlovet tillbringa en månad på hans fars egendom, belägen ej långt från Dormithorpe, i Norfolk, och jag antog tacksamt inbjudningen.

»Gamle mr Trevor var tydligen en både förmögen och inflytelserik man; han var godsägare och fredsdomare. Dormithorpe är en liten köping norr om Langmere. Herregården var en gammaldags, rymlig tegelstensbyggnad, framför vilken sträckte sig en lång allé av stora vackra lindar. Man hade ypperliga tillfällen till god andjakt och givande fiske; huset kunde skryta med ett välförsett bibliotek — inköpt, trodde jag mig förstå, av godsets förre ägare — och en präktig kokerska, så att man skulle ha varit mer än lovligt bortskämd, om man ej skulle kunna ha trivts där en månad.

»Trevor senior var änkling, och min vän var hans enda barn. Han hade haft en dotter, men denna hade, hörde jag, dött av difteri under ett besök i Birmingham. Den gamle herrn intresserade mig ofantligt. Han var ej i besittning av någon högre bildning, men ägde ett ansenligt förråd av såväl fysisk som psykisk styrka. Många böcker hade han ej läst; men han hade färdats vida omkring, sett mycket av världen och kom ihåg allt vad han läst och sett. Till det yttre var han en grovt byggd, kraftfull gammal man med tjockt, gråsprängt hår, brun, väderbiten hy och ovanligt skarpa, genomträngande blå ögon. I trakten gällde han för att vara god och hjälpsam och var omtalad för sina milda domslut.

»En kväll ej långt efter min ankomst sutto vi efter middagen vid ett glas portvin, när unge Trevor började tala om min vana att observera och draga slutsatser, en vana, som jag redan då satt i system, fast jag föga anade, hur stor roll den skulle komma att spela i mitt liv. Den gamle herrn trodde uppenbarligen, att hans son överdrev ett par av de för övrigt ganska triviala 'fall', som kommit till hans kännedom.

»'Å, seså, mr Holmes', sade han och skrattade godmodigt, 'giv oss prov på er förmåga! Jag är ett utmärkt försöksobjekt — låt se, vad ni kan göra av mig!'

»'Jag är rädd, att resultatet ej blir särdeles ly»ande', svarade jag. 'Men jag tycker mig förstå, att ni under sista året gått i ständig fruktan för anfall på er person.'

»Skrattet dog på hans läppar och han stirrade på mig med ett uttryck av gränslös förvåning.

»'Det är sant nog', sade han. 'Du minns väl, Victor', fortsatte han, vänd till sin son, 'att de där krypskyttarna, som vi befordrade till laga näpst, hotade sätta en kula i oss. Sir Edward Hoby har verkligen redan blivit anfallen. Sedan dess har jag alltid varit på min vakt. Men hur kunde ni veta det?'

»'Ni begagnar ofta en mycket vacker promenadkäpp', svarade jag. 'Av silverstämpeln kunde jag se, att den högst ett år har kunnat vara i er ägo. Och så har ni gjort er den mödan att fylla knappen med smält bly — därigenom blir den ett ganska fruktansvärt vapen. Jag resonerade som så, att ni ej skulle ha tagit ett dylikt försiktighetsmått, i fall ni ej haft orsak till fruktan.'

»'Något mer?' frågade han småleende.

»'Ni har i er ungdom varit en duktig boxare!'

»'Mycket riktigt. Hur har ni kunnat fundera ut det? Har min näsa blivit slagen litet på sned?'

»'Nej', svarade jag. 'Jag kan se det på edra öron; [ 63 ]de se så där platta och tjocka ut, som de alltid göra hos dem, som boxas mycket.'

»'Något annat?'

»'Att döma av valkarna i edra händer har ni flitigt sysselsatt er med grävning.'

»'Jag har förtjänat hela min förmögenhet på guldfälten.'

»'Ni har varit i Nya Zeeland.'

»'Ja.'

»'Ni har besökt Japan.'

»'Rätt gissat.'

»'Och ni har varit ytterst intimt lierad med någon, vars initialer äro 'J. A.', och som ni sedan helst skulle ha velat glömma.'

Mr Trevor reste sig upp, fäste sina stora blå ögon med en vilt stirrande blick på mig och sjönk medvetslös tillbaka i sin stol.

»Du kan tänka dig, Watson, hur förskräckta vi blevo, både hans son och jag. Emellertid varade svimningsattacken ej längre, ty sedan vi lossat på hans krage och stänkt vattnet ur våra sköljkoppar i hans ansikte, drog han ett par hastiga, flämtande andetag och satte sig upp.

»'Jag skrämde er väl duktigt, pojkar?' sade han med ett svagt leende. 'Jag ser nog stark och frisk ut, men jag har ett svårt hjärtfel, och det fordras ej mycket för att få mig att bita i gräset. Hur ni bär er åt, mr Holmes, är mig en gåta, men nog tycks det mig, som vore alla detektiver, både de, som tillhöra verkligheten, och de, som fantasien skapat, riktiga barn i jämförelse med' er. Ni har er bana utstakad för er; ni är specialist på det området; ni kan tro mina ord — jag har inte sett så litet här i världen.'

»Och denna hans tillrådan var — kanske en smula till följd av den överdrivna beundran han hyste för min skicklighet — det första, som ingav mig tanken att till yrke förvandla det, som dittills ej varit annat än ett slags mani — en vurm. I det ögonblicket var jag dock så orolig över min värds plötsliga illamående, att jag ej kunde tänka på något annat.

»'Jag hoppas, att jag ej sagt något, som oroat er eller gjort er ledsen?' sade jag.

»'Nåja — er själv ovetande vidrörde ni en mycket sårbar punkt. Törs man fråga, hur ni fått reda på saken och hur mycket ni egentligen vet?'

»Han talade på ett skämtsamt sätt, men hans blick hade alltjämt ett skrämt, skyggt uttryck.

»'Det är alldeles ofantligt enkelt', svarade jag. 'När ni häromdagen drog upp er skjortärm för att hala den där stora fisken, ni minns, in i båten, såg jag, att ni hade initialerna 'J. A.' tatuerade alldeles invid armbågen. Bokstäverna voro ännu ganska läsliga, men att döma av deras litet suddiga utseende och av alla fläckarna på huden omkring dem, hade ni försökt plåna ut dem. Således insåg jag, att den person, på vilken bokstäverna syftade, en gång i tiden stått er mycket nära, men att ni längre fram önskade glömma hans — eller hennes — tillvaro.'

»'Ni har då ögonen med er!' utbrast han med en lättnadens suck. 'Det förhåller sig precis så, som ni säger. Men låt oss inte tala mer om den saken! Inga andar äro så svåra att besvärja som minnena av forna kärlekssagor. Kom nu med in i biljardrummet och rök en cigarr!'

»Från den dagen låg, trots all hans vänlighet, en viss misstänksamhet i mr Trevors sätt mot mig. Till och med hans son märkte det. 'Du har jagat en sådan skräck i pappa', sade han, 'att han aldrig känner sig säker på vad du vet och vad du inte vet.' Den gamle herrn ämnade ingalunda visa sin ängslan, det är jag [ 64 ]viss på, men den hade så bemäktigat sig honom, att den förrådde sig i varje hans handling. Slutligen blev jag övertygad om, att han i min närvaro aldrig kände sig väl till mods och avkortade därför min vistelse i hans hem. Dagen innan jag skulle resa, inträffade likväl en händelse, vilken, efter vad det längre fram visade sig, var av stor betydenhet.

»Vi sutto i våra bekväma korgstolar ute på gårdsplanen, njöto av det strålande solskenet och beundrade den vackra, vidsträckta utsikten, då en husjungfru kom och sade, att en karl önskade tala med mr Trevor.

»'Vem är det?' frågade min värd.

»'Han vill inte säga sitt namn.'

»'Vad vill han?'

»'Han säger, att herrn känner honom och att han bara vill tala vid herrn ett ögonblick.'

»'Visa honom hit då!'

»Ett par minuter senare närmade sig en liten mager karl med krypande sätt och släpande gång. Han var klädd i en luggsliten kavaj med en stor tjärfläck på ena ärmen, röd- och vitrutig skjorta, segelduksbyxor ock stora, nötta stövlar. Ansiktet var grovt och väderbitet: ett stereotypt leende visade en rad ojämna, gulaktiga tänder och han höll sina skrynkliga händer knutna på det för sjömän egna sättet. När han med långsamma, tvekande steg kom fram mot oss, gav gamle mr Trewor ifrån sig ett besynnerligt hickande ljud, reste sig hastigt och störtade in i huset. Inom en sekund var han tillbaka igen; när han gick förbi mig kände jag en stark doft av konjak.

»'Nåväl, min vän', sade han, 'vad vill ni? Kan jag på något sätt hjälpa er? Låt höra!'

»Sjömannen fixerade honom med hopknipna ögon och sitt slöa leende på läpparna.

»'Känner herrn inte igen mig?' frågade han slutligen.

»'Å-å — det är ju Hudson!' sade mr Trevor i en ton av förvåning.

»'Ja visst, go'a herrn — Hudson och ingen annan', sade karlen. 'Fast nog är det trettio år sedan jag sist såg herrn. Här sitter herrn i sitt eget fina hus, och tag får tacka Gud, om jag kan hålla livhanken kvar.'

»'Seså — seså — ni skall få se, att jag inte har glömt forna tider', utropade mr Trevor, i det han närmade mig sjömannen och med låg röst sade något till honom. 'Gå in i köket', fortsatte han med höjd stämma, 'så får ni litet att äta och dricka. Och arbete ska' jag nog kunna skaffa er.'

»'Tack så mycket, go'a herrn', sade karlen med en otymplig bugning. 'Jag är just hemkommen från en två års tur på en åttaknops skuta och skulle gärna vilja vila mig en smula. Jag trodde, jag skulle få det antingen här hos herrn eller hos mr Beddoes.'

»'Såå', utbrast mr Trevor, 'ni vet alltså, var mr Beddoes finns?'

»'Å, Herre Gud, visst gör jag det — jag har reda på alla mina gamla vänner', sade karlen med ett olycksbådande leende, i det han följde med jungfrun in i köket. Mr Trevor mumlade något om, att han varit akeppskamrat med matrosen, när han reste till guldfälten; efter ett par minuter gick han sin väg och lät oss sitta kvar ensamma. När vi en timme senare kommo in, funno vi honom i redlöst tillstånd ligga utsträckt på en soffa i matsalen. Hela uppträdet gjorde ett mycket obehagligt intryck på mig, och jag var glad över att följande dag få lämna Domisthorpe; min närvaro var tydligen högst pinsam för värden i huset.

»Allt detta tilldrog sig under första månaden av sommarlovet. Jag reste till London, varest jag tillbragte [ 65 ]sju veckor, flitigt studerande organisk kemi. En dag fram mot hösten, då ferierna nalkades sitt slut, fick jag emellertid ett telegram från min vän, som bad mig genast komma till Dormithorpe, enär han vore i stort behov av råd och hjälp. Jag lämnade naturligtvis ögonblickligen allt, vad jag hade för händer och begav mig på väg norrut.

»Unge Trevor mötte mig vid stationen med sin dog-cart. Jag märkte strax, att de två sista månaderna varit mycket prövande för honom; han hade magrat, såg sorgsen och bekymrad ut och hade alldeles mistat det glada, hurtiga sätt, som förr utmärkt honom.

»'Min far ligger för döden', voro de första ord, han yttrade till mig.

»'Omöjligt!' utbrast jag. 'Vad felas honom?'

»'Han har haft ett slaganfall — ett slags nervattack. Han har varit medvetslös hela dagen — jag tvivlar på, att vi skola finna honom vid liv.'

»Som du nog kan tänka dig, Watson, blev jag djupt skakad av dessa sorgliga nyheter.»

»'Vad är orsaken till det häftiga anfallet?' frågade jag.

»'Ja, ser du, det är knuten! Stig upp i vagnen — vi kunna prata under det vi köra. Du minns den där karlen, som ville tala med min far? — det var kvällen innan du reste.'

»'Ja, visst minns jag honom.'

»'Vet du, vem det var, som vi den dagen läto slippa in i vårt hem?'

»'Nej — det har jag ingen aning om.'

»'Det var djävulen själv, Holmes!' utbrast han.

»Jag stirrade med yttersta förvåning på honom.

»'Ja — det var satan i egen person. Sedan den dagen ha vi ej haft en lugn stund — inte en enda. Min far har ej varit sig lik; hans liv har blivit ödelagt och hans hjärta krossat av den där fördömde Hudson.'

»'Hur kunde denne ha så stor makt?'

»'Det är det, jag framför allt annat i världen skulle vilja veta. Min vänlige, godhjärtade, snälle gamle far! Hur har han väl råkat i den skurkens våld? Jag är så glad att ha fått dig hit, Holmes! Jag har det största förtroende till ditt omdöme och din grannlagenhet och vet, att dina råd alltid äro efterföljansvärda.'

»Vi rullade med rask fart fram på den jämna, breda landsvägen; så långt ögat nådde, sträckte sig åt alla håll den den oändliga slätten, skimrande i den nedgående solens strålar. Till vänster om oss varseblevo vi redan de höga skorstenar och den ännu högre flaggstång, som utvisade den inflytelserika egendomsherrens boning.

»'Min far gjorde den där karlen till trädgårdsmästare', fortsatte unge Trevor, 'och som denne ej var belåten med sin anställning, antogs han till hovmästare. Hela huset tycktes tillhöra honom — han gick omkring överallt och gjorde precis vad han ville. Tjänstfolket beklagade sig över hans supiga vanor och simpla språk. Pappa höjde deras löner som ersättning för de ledsamheter, de måste utstå. Karlen generade sig inte för att ta både båten och min fars bästa bössa och fara ut och jaga. Och alltid hade han en så hånfull, oförskämd uppsyn, att jag hundratals gånger känt mig frestad piska upp honom och hade så gjort, om han ej varit så mycket äldre än jag. Jag har måst lägga ett förskräckligt band på mig hela tiden, och nu undrar jag, om det ej varit bättre, ifall jag varit mindre hänsynsfull. Det blev allt värre och värre; den här uslingen Hudson, blev mer och mer påflugen och näsvis, tills jag slutligen en dag, då han i min närvaro givit min far ett oförskämt svar, tog honom i ärmen och körde honom ut ur rummet. Han gick sin väg, [ 66 ]likblek av raseri; hans små ögon gnistrade av ilska och utslungade flere hotelser än hans tunga förmådde. Jag vet inte vad som sedermera tilldrog sig mellan min far och honom, men följande dag kom pappa till mig och frågade, om jag hade något emot att be Hudson om ursäkt. Som du lätt kan tänka dig, nekade jag att göra det och frågade min far, huru han kunde tillåta en sådan kanalje att taga sig sådana friheter i hans hus.

»'Å, min käre gosse', svarade han, 'det går nog an för dig att prata — du vet inte, hur jag har det ställt. Men du skall få veta det, Victor — jag skall laga, att du får veta det, hända vad hända vill. Du skall nog inte tro något ont om din stackars gamle pappa, inte sant?'

»'Han var mycket upprörd, och stängde in sig på sitt rum; genom fönstret kunde jag se, att han var ivrigt sysselsatt med skrivning.

»'Samma kväll kände vi oss som befriade från något ont; Hudson sade nämligen, att han tänkte lämna oss. Han kom in i matsalen, just när vi slutat äta middag, och förkunnade sitt beslut med en drucken mans tjocka, otydliga röst.

»'Jag har haft nog av Norfolk', sade han. 'Jag ska' ge mig ner till mr Beddoes i Hampshire. Han blir troligen lika glad att få se mig, som herrn blev.'

»'Ni lämnar oss väl inte i ett vrångt sinne, Hudson?' sade min far så fromt och ödmjukt, att blodet kokade i mina ådror.

»'Jag har inte blivit bedd om ursäkt', svarade karlen surmulet och såg på mig.

»'Victor, vill du inte erkänna, att du behandlat den här hedersmannen på ett något opassande sätt?' sade min far, vänd till mig.

»'Tvärtom — jag tycker att vi ha bägge två visat honom den största fördragsamhet', var mitt svar.

»'Såå — det tycker ni?' sade vår plågoande med ett håningrin. 'Ja, som ni vill, kamrat — vi få väl vidare talas vid.' Han lämnade rummet och strax därefter huset. Från den stunden var min far ett rov för en besynnerlig nervös upphetsning; natt efter natt hörde jag honom gå fram och tillbaka i sitt rum, och just som han började återfå litet av sitt forna sinneslugn, föll slaget.

»'Hur?' frågade jag ivrigt.

»'På ett högst egendomligt sätt. I går kväll fick min far ett brev, avstämplat i Fordingbridge. Han las te det, slog båda händerna för ögonen och började springa runt omkring i rummet, alldeles som om han varit från sina sinnen. När jag slutligen lyckades få honom ner på en soffa, såg jag, att både munnen och ögonlocken voro dragna åt ena sidan — han hade fått ett slaganfall. Doktor Fordham blev genast tillkallad, och min far fördes i säng; men lamheten har spritt sig, medvetandet har ej återvänt och jag fruktar, att vi ej skola finna honom vid liv.'

»'Du riktigt skrämmer mig, Trevor!' utbrast jag. 'Vad i all världen innehöll det där brevet?'

»'Ingenting av vikt — det är just det märkvärdiga. Innehållet var både absurt och trivialt. Å — Herre Gud! Det är som jag anade.'

»Under det han talade, hade vi svängt om en krök i allén och kunde i det avtagande dagsljuset se, att alla rullgardinerna i huset voro nerfällda. När vi körde fram till trappan, kom en svartklädd herre oss till mötes.

»'När skedde det, doktor Fordham?' frågade Trevor.

»'Nästan strax sedan ni rest.'

»'Återfick han medvetandet?'

»'Bara ett enda ögonblick, omedelbart innan slutet.'

[ 67 ]»'Gav han er någon hälsning till mig?'

»'Han sade endast, att papperen lågo i den bortersta lådan i det lackerade skåpet.'

»Min vän begav sig med doktorn in i det rum, där den döde låg; jag stannade kvar i biblioteket, med huvudet fullt av funderingar över vad som hänt och kännande mig dyster och nedslagen till mods. Hurudant liv hade han väl fört, denne Trevor, som erkänt sig vara boxare och guldgrävare och som sett så mycket av världen? Hur kom det sig, att han råkat i den simple, oförskämde matrosens våld? Varför hade han svimmat vid antydningen om de på hans arm befintliga, halvt utplånade initialerna — varför dog han av skräck, när han fick ett brev från Fordingbridge? Så kom jag ihåg, att Fordingbridge låg i Hampshire och att denne mr Beddoes, som Hudson ämnade besöka och troligen söka avpressa pengar, bodde i Hampshire. Brevet måste alltså ha kommit antingen från Hudson, med underrättelse om att han förrått den hemlighet, som tycktes existera mellan honom och mr Trevor, eller ock från mr Beddoes, i vilket fall det antagligen innehållit en varning till en gammal medbrottsling. Så långt tycktes saken klar och tydlig. Men om jag gissat rätt, hur kunde brevet då vara både groteskt och frivolt, som sonen sagt? Han måste ha misstagit sig, och det måste ha varit affattat på ett av dessa sinnrika, hemliga språk, som betyda en sak under det de tyckas betyda en annan. Jag brann av begär att få läsa det där brevet. Om det fanns någon dold mening i detsamma, ämnade jag ej vila, förrän jag fått reda på den. En hel timme hade jag sålunda suttit försjunken i grubblerier, då slutligen en tårögd tjänstflicka kom in med en lampa; strax efter henne kom min vän Victor Trevor, blek men lugn. Han höll i handen de papper, som du ser här på mitt knä. Sedan han slagit sig ner vid bordet mitt emot mig, drog han lampan närmare till sig och räckte mig den här lilla biljetten, skriven, som du ser, på ett halvt ark grått papper. Den lydde sålunda: 'Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv'.

»Antagligen såg jag lika förbryllad ut, som du, när jag läste detta budskap. Så läste jag än en gång mycket noggrant igenom det skrivna. Det var tydligen så som jag tänkt: det måste finnas en undermening i denna egendomliga sammanfattning av ord. Eller kunde det möjligen finnas någon på förhand uppgjord betydelse i sådana ord som 'tupp' och 'fasanhöna'? En sådan betydelse vore ju godtycklig — den kunde man på intet sätt sluta sig till. Jag var ej vidare böjd att tro detta sista antagande, i synnerhet som namnet Hudson tycktes bekräfta min gissning, att brevet kommit från Beddoes och ej från matrosen. Jag försökte läsa orden baklänges, men sammansättningen 'liv fasanhönas' ljöd ej vidare uppmuntrande. Därefter tog jag mig för att läsa vartannat ord, men varken 'den jakten grannskapet' eller 'nu börjad skogvaktare' lovade sprida något ljus i saken. Så fick jag helt plötsligt en ingivelse och insåg, att vart tredje ord, med början från det tredje, kunde bilda den varning, som drivit gamle Trevor till förtvivlans gräns.

»Det budskap, som jag läste upp för min vän, var kort men vältaligt i all sin enkelhet:

»'Jakten är börjad. Hudson har sagt allt. Rädda er!'

»Victor Trevor lät huvudet sjunka ner mot sina darrande händer. 'Så är det nog', sade han. 'Detta är värre än döden — det innebär även vanära. Men [ 68 ]vad kan vara meningen med sådana ord som 'skogvaktare' och 'fasanhöna'?

»'De ha ingenting att göra med själva varningen, men de hade kunnat vara av stor betydelse för oss, så framt vi ej haft andra medel att upptäcka brevets avsändare. Du ser, att denne först skrivit: — — 'jakten — — är — — börjad — o. s. v. Sedan har han, enligt någon förut gjord överenskommelse, fyllt två ord i varje tomrum. Helt naturligt använde han de första ord, som runno honom i minnet, och enär det bland dessa finnas så många, som hänföra sig till sport, kan du vara säker på, att han antingen är jägare eller sysselsätter sig med uppfödande av avelsdjur. Känner du till denne mr Beddoes?'

»'Nu, när du påminner mig om honom, kommer jag ihåg, att min far varje höst var bjuden på jakt hos honom.'

»'Då kommer den lilla biljetten tvivelsutan från honom', sade jag. 'Nu återstår ej annat än att ta reda på den hemlighet, medels vilken Hudson kunde injaga skräck hos två så välkända och inflytelserika personer som din far och hans goda vän.'

»'Ack, Holmes, jag fruktar, att vad vi få veta är en bekännelse om synd och skam!' utropade Victor. 'Men jag vill ej ha några hemligheter för dig. Här är den berättelse min far nedskrev, då han fick veta, att Hudson tänkte sätta sin hotelse i verket. Jag fann papperen i det lackerade skåpet, alldeles som min far sagt doktorn. Läs upp för mig, vad som står i dem; själv har jag varken lust eller själsstyrka nog att gå igenom dem.'

»Här ser du samma dokument, som min vän lämnade i mina händer, Watson, och jag skall läsa upp deras innehåll för dig, liksom jag den minnesvärda kvällen i det gamla biblioteket, läste upp det för min stackars ungdomsvän. På första sidan står skrivet:

»'Berättelse om barkskeppet Gloria Scotts sista resa, från den stund, det lämnade Falmouth, den 8:de okt. 1855 till dess undergång på 15°, 20' nord. lat. och 25°, 14' västl. long. den 6:te nov. samma år.' Bekännelsen är affattad i brevform och har följande lydelse:

»'Min käre, älskade son! Nu, när vanäran hotar att kasta sin mörka skugga över mina sista levnadsår, kan jag fullt sanningsenligt och uppriktigt säga, att det varken är fruktan för lagens stränghet eller förlusten av min sociala ställning, som mest tynger mitt hjärta, utan det är den tanken, att du skall nödgas blygas för din far, du, som älskar mig och som — det hoppas jag — sällan haft anledning att känna annat än vördnad för mig. Men om det tunga ödets slag, av vilket jag dagligen och stundligen hotas, skulle drabba mig, då önskar jag, att du läser detta och av mig själv får veta, i hur hög grad jag är tadelvärd. Om å andra sidan allt (och det give Gud den Allsmäktige!) skulle gå väl och om detta papper likväl skulle finnas till och råka i dina händer, då besvär jag dig vid det, som du håller mest heligt — vid minnet av din älskade mor och vid den kärlek, som alltid rått oss emellan — att du kastar det oläst på elden och aldrig mer skänker det en tanke.

»'Om således din blick faller på dessa rader, så vet jag, att jag redan skall ha blivit angiven och släpad från mitt hem eller också — och detta är det troligaste, ty som du vet, är mitt hjärta långt ifrån friskt — skall döden för alltid ha förseglat min tunga. I vilket fall som helst är tystnadens tid förbi. Varje ord, jag här säger dig, är den nakna sanningens — det svär jag, så sant jag hoppas på nåd och förlåtelse.

[ 69 ]»'Mitt namn, min älskade son, är ej Trevor. I mina yngre dar hette jag James Armitage, och du kan nu lätt begripa den skräck, som grep mig, när din goda vän och studentkamrat för ett par veckor sedan tilltalade mig i ordalag, som tydde på, att han gissat min hemlighet. Under namnet Armitage var jag anställd i en stor bank i London, och som Armitage blev jag överbevisad om att ha brutit mot mitt lands lagar och dömd till deportation. Döm mig ej för hårt, min son! Det var en s. k. hedersskuld, jag måste betala, och jag använde till dess gäldande pengar, vilka ej tillhörde mig; jag var fullt säker på, att jag skulle kunna ersätta tillgreppet, innan det bleve upptäckt. Men jag förföljdes av den grymmaste otur. Den penningesändning, på vilken jag räknat, kom ej fram i tid; en ej förutsedd revision avslöjade min kassabrist. Saken hade nu för tiden troligen blivit milt och överseende behandlad; men för trettio år sedan tolkades lagarna på ett vida strängare sätt, och så kom det sig, att jag på min tjugutredje födelsedag befann mig i sällskap med trettiosju andra straffångar ombord på barkskeppet Gloria Scott, destinerat till Australien.

»'Detta skedde 1855, just då Krimkriget rasade som värst, och då man såg sig nödsakad använda gamla handelsskepp som transportfartyg på Svarta havet. Regeringen var därför tvungen att skicka de till deportation dömda fångarna ut till bestämmelseorten på mindre och i de flesta fall alldeles otjänliga farkoster. Gloria Scott hade i många åt gått på Kina, men fartyg av nyare konstruktion, lättare och mer snabbgående, hade trängt undan den gammalmodiga, rundbogade skutan. Hon mätte emellertid ej mindre än femhundra ton, och ombord på henne funnos, när vi lämnade Falmouth, utom de trettioåtta fångarna, en besättning på tjugusex man samt aderton soldater, en kapten, fyra styrmän, en läkare, en skeppspräst och fyra fångvaktare, således inalles omkring hundra personer.

»'Väggarna emellan fångarnas celler äro på vanliga fångtransportfartyg av tjockaste ekplankor; här voro de av tunt virke. Den man, som installerades nästintill mig var en av dem, som särskilt ådragit sig min uppmärksamhet, när vi fördes ner till kajen. Han var en helt ung karl med ljuslätt, skägglöst ansikte, lång, spetsig näsa och starkt framskjutande haka. Han bar huvudet högt, gick med kraftiga, spänstiga steg och gjorde sig av alla bemärkt genom sin ovanliga längd. Jag tror inte, att varken du eller jag skulle ha nått honom till axeln; han var allraminst sex och en halv fot lång. Det var egendomligt och upplivande att bland så många sorgsna, förtvivlade anleten se ett, vars uttryck var så energiskt och beslutsamt som hans — det utövade samma verkan på mig som en flammande brasa mitt under en snöstorm. Jag blev glad, när jag såg, att han skulle bli min granne, och än gladare, när jag under nattens tystnad förnam en viskning alldeles invid mitt öra och fann, att han lyckats göra en öppning de tunna bräder, som skilde oss åt.

»'Hallå, kamrat', sade han, 'vad heter ni, och varför ni här?'

»'Jag gav honom de begärda upplysningarna och frågade i min tur, vem jag talade med.

»'Jag är Jack Prendergast', sade han, 'och så sant Gud lever, skall ni, innan vi säga farväl till varandra, ha orsak att välsigna mitt namn.'

»'Jag kom ihåg, att jag hört talas om hans bedrifter; de hade, kort innan jag blev arresterad, väckt ett ofantligt uppseende i hela landet. Prendergast var av god familj och hade fått en vårdad uppfostran; men hans sedeslösa, lastbara liv hade bragt honom på [ 70 ]obestånd och han hade då genom skickligt uttänkta bedrägerier skaffat sig stora penningsummor av flera bland Londons förnämsta handelshus.

»'Såå — ni kommer ihåg min lilla 'affär'', sade han stolt.

»'Ja, mycket väl.'.

»'Då kommer ni kanske ock ihåg det besynnerligaste ev hela historien?'

»'Nej — vad var det?'

»'Jag hade skrapat ihop nära en kvarts miljon.'

»'Ja, så sades det.'

»'Men man fick inte tag på något av den, eller hur?'

»'Nej.'

»'Var tror ni att behållningen finns, då?' frågade han.

»'Det har jag inte den minsta aning om', svarade jag.

»'Rätt emellan mitt pekfinger och min tumme!' utbrast han. 'Tro ni mig, jag har lika många pund sterling, som ni har hår på ert huvud. Och om man har pengar, min vän, och vet, hur man skall handskas med dem, så finns det ingenting, man inte kan göra. Men ni anser det väl inte troligt, att en karl, som vet sig ha medel och förmåga, skulle nöja sig med att slita ut sina byxor under däcket på den här gamla likkistan, som är till hälften uppäten av råttor och kackerlackor? Nej då — en sådan karl tar nog vara på sina intressen, och han hjälper sina kamrater med — det kan ni lita på! Håll fast vid honom, och ni kan gå ed på, att han inte lämnar er i sticket!'

»'Han pratade ofta på detta sätt, och i början tog jag det för skämt; men efter någon tid, sedan han prövat mig och fått mig att avlägga en högtidlig tysthetsed, lät han mig förstå, att man uppgjort en plan att bemäktiga sig fartyget. Några av fångarna hade tänkt uti den långt innan de blevo förda ombord; Prendergast var deras ledare, och hans pengar voro drivkraften.

»'Jag hade en kamrat', sade han, 'en riktig hederspascha, en, som aldrig svek sitt ord. Han har tagit sig vår sak an, och var tror du han är nu för tiden? Jo, jo men — han är präst på den här skutan — präst, inte mer och inte mindre! Han kom ombord klädd i kaftan och med sina papper i bästa skick — han har pengar nog att kunna lägga sig till med hela det gamla skrovet, från kölen till högsta masttoppen. Besättningen är hans, varenda en av dem. Han köpte dem för så och så mycket pr dussin med god rabatt, och det var gjort, innan de blevo påmönstrade. Två av fångvaktarna och andre styrmannen äro också hans kreatur, och han skulle lägga sig till med kaptenen också, om han ansåg det löna sig.'

»'Vad ska' vi göra då?' frågade jag.

»'Vad vi ska' göra? Ja, vad tror du? Vi ska färga soldaternas rockar litet rödare än de voro, när de kommo från skräddaren.'

»'Men de äro ju beväpnade', invände jag.

»'Det ska' vi också bli, min gosse lille! Varenda en oss skall få ett par pistoler, och om vi se'n inte kunna lägga vantarna på det här gamla skrovet — vi och sättningen tillhopa — så är det bäst man sätter oss i småbarnsskola. Tala nu med din andre granne i kväll och lura ut, om han hör till dem, som man kan lita på.'

»'Jag gjorde så och fann, att denne min granne var en ung man av ungefär samma skrot och korn som jag själv — han hade begått förfalskning. Han hette Evans, men längre fram bytte han också om namn; han är nu en rik och ansedd man, bosatt i södra delen av England. Han var genast med om sammansvärjningen, såsom det enda sätt, på vilket vi kunde återvinna vår frihet, och innan vi seglat över Biscayaviken, fanns det endast två av fångarna, som ej voro invigda i hemligheten. Den ene var enfaldig och viljesvag — på [ 71 ]honom kunde vi ej lita; den andre led av gulsot och kunde således ej vara oss till ringaste nytta.

»'Det fanns egentligen ingenting, som hindrade oss att bemäktiga oss skeppet. Besättningen utgjordes av en hop skurkar och skälmar och stod i de sammansvurnas tjänst. Den föregivne skeppsprästen kom ofta in i våra celler för att predika och förmana oss och hade alltid med sig en svart påse, vilken ansågs innehålla traktater och andliga skrifter. Han var så flitig med sina besök, att var och en av oss redan tredje dagen efter avresan hade en fil, ett par pistoler och ett skålpund krut gömda i sin säng. Två av fångvaktarna voro Prendergasts agenter; andre styrmannen var hans högra hand. De enda, mot vilka vi hade att kämpa, voro kaptenen, två styrmän, två fångvaktare, löjtnant Martin och hans aderton soldater samt skeppsläkaren. Men hur säkra om framgång vi än kände oss, beslöto vi att iakttaga alla försiktighetsmått och företaga vårt anfall nattetid. Saken kom emellertid till utbrott förrän vi väntat, och anledningen därtill var denna:

»'En kväll — vi hade då varit tre veckor på väg — hade doktorn kommit ner på mellandäck för att se till en av fångarna, som blivit sjuk. Av ren tillfällighet stack han handen ner i patientens säng och fick där känna konturerna av en pistol. Om han tegat, hade han kunnat göra hela vår väl uttänkta plan om intet; men han var en nervös, ängslig liten herre. Han uppgav ett litet rop av överraskning och blev likblek. Fången begrep genast vad som skett och grep tag i honom; innan han hunnit göra alarm, var han försedd med munkavle och låg med bakbundna händer på sin patients säng. Han hade lämnat dörren, som ledde upp till däcket, öppen, och vi rusade ögonblickligen ut genom densamma. De två posterande soldaterna dödades, så ock en korpral, som kom framskyndande för att se efter vad som stod på. Två soldater till stodo på vakt vid salongsdörren, men deras gevär voro oladdade, och de blevo nedskjutna, under det de försökte sätta på bajonetterna. Så störtade vi in i kaptenens kajuta; just som dörren slogs upp, hördes emellertid ett skott, och där låg den stackars karlen med huvudet på ett sjökort, som var utbrett på bordet, och ej långt ifrån honom stod prästen med en rykande pistol i handen. De två styrmännen hade blivit tillfångatagna av besättningen, och hela 'affären' tycktes avslutad.

»'Salongen låg alldeles intill kaptenens kajuta, och vi begåva oss alla ditin; vi slogo oss ner på sofforna och pratade och skrattade — vi voro fullkomligt berusade av glädje över att åter vara fria. Runt omkring i väggarna funnos små skåp; Wilson, den föregivne prästen, sprängde låset på ett av dem och tog fram åtskilliga flaskor gammal sherry. Vi slogo halsarna av buteljerna, hällde vinet i dricksglas och skulle just tömma dessa, då helt plötsligt en mängd muskötkulor veno kring öronen på oss, och salongen blev så full av rök, att man ej kunde se tvärs över bordet. När rökmolnet försvunnit, såg rummet ut som ett slakthus. Wilson och åtta karlar vredo sig i dödsryckningar på golvet, och bara jag tänker på allt det med vin blandade blod, som överallt rann i strömmar, känner jag mig illamående. Vi voro så häpna och skräckslagna, att vi troligen genast givit tappt, om ej Prendergast funnits. Med ett formligt tjut av ilska, ilade han mot dörren, åtföljd av dem, som ännu voro vid liv. På akterdäcket stod löjtnanten med tio av sina män. Salongens takfönster hade stått en smula på glänt, och genom den smala springan hade de skjutit ner på oss. Vi rusade på dem, innan de hunnit ladda om; de gjorde tappert motstånd, men blevo övermannade — inom fem minuter var [ 72 ]striden slut. Store Gud! Har det väl någonsin funnits ett slakthus, som sett värre ut än det där skeppet! Prendergast var lik en rasande dämon, han lyfte upp soldaterna så lätt, som om de varit lindebarn och kastade dem över bord utan att fråga efter, om de voro döda eller levande. En stackars svårt sårad sergeant samm efter fartyget en lång stund, tills någon slutligen av barmhärtighet jagade honom en kula genom huvudet. Av våra fiender funnas nu inga andra kvar än fångvaktarna, styrmännen och doktorn.

»'Det var angående deras öde, det häftiga grälet uppstod. De flesta av oss voro ju själaglada över att ha återfått friheten, men ville ej gärna belasta sitt samvete med mord. En sak var att skjuta ner soldater, vilka med musköten i hand kunde dyrt sälja sina liv; en annan att med kallt blod mörda försvarslösa män. Åtta av oss, fem deporterade och tre matroser, sade, att vi ej ville vara med om detta. Men Prendergast och hans anhängare stodo ej till att övertala. Vår enda utsikt till frihet och säkerhet låge däri, att vi gjorde 'rent hus', sade de; det vore farligt lämna kvar någon, som kunde uppträda och vittna. Det var ej långt ifrån, att vi fått dela fångarnas öde, mina vänner och jag, men slutligen sade Prendergast, att om vi så önskade, kunde vi få ta en av skeppsjullarna och ge oss av. Vi mottog ivrigt hans tillbud; vi hade fått nog av all denna blodutgjutelse och insågo, att den ej ännu var slut. Man gav var och en av oss en omgång sjömanskläder; en tunna dricksvatten, ett par lådor skeppsskorpor och en kompass lades ner i jullen. Prendergast kastade till oss ett sjökort, sade oss, att vi voro skeppsbrutna matroser, vilkas fartyg förlist på 15° nord. lat. och 25° väst. long, högg av fånglinan och överlämnade oss åt vårt öde.

»'Och nu kommer jag till den egendomligaste delen av min historia, min älskade son. Strax vid myteriets början hade matroserna halat in storseglet, men när vi stötte från skeppet, satte de till alla klutar, och enär en svag nordvästlig bris blåste, började fartyget långsamt avlägsna sig från oss. Vår lilla båt låg stilla, gungande för de långa, jämna dyningarna, under det Evans och jag, de 'lärdaste' av det lilla sällskapet, ivrigt studerade sjökortet för att fundera ut åt vilket håll vi borde styra kosan. Frågan var ej lätt att besvara: Cap Verde-öarna lågo fem hundra mil norr om oss, afrikanska kusten befann sig ungefär på ett avstånd av sjuhundra mil åt öster. Enär vinden emellertid tycktes vilja gå på nord, ansågo vi det bäst att styra åt Sierra Leone till och vände stäven i den riktningen. Gloria Scotts tunga skrov syntes ännu styrbord om oss. Plötsligt sågo vi ett tjockt, svart moln uppstiga från skeppet och likt ett jätteträd avteckna sig mot horisonten. Ett par sekunder senare nådde oss ett åskliknande dån, och när röken skingrats, fanns ej minsta spår av Gloria Scott. Ögonblickligen vände vi vår båt och rodde så snabbt vi förmådde mot det ställe, där en över havsytan svävande genomskinlik töckenslöja utvisade, var olyckshändelsen ägt rum.

»'Det dröjde länge, innan vi hunno fram; till en början trodde vi oss ha kommit för sent för att rädda någon. En upp- och nedvänd julle, en massa på vågorna gungande spillror och träflisor vittnade om, att det gamla fartyget mött sin undergång, men någon levande varelse stod ej att upptäcka, och vi hade redan vänt om, då vi hörde ett rop om hjälp och på något avstånd sågo en man, fasthållande sig vid en vrakstump. Vi togo honom ombord, och han befanns vara en ung matros, vid namn Hudson; emellertid var han så illa bränd och så kraftlös, att han först följande dag kunde redogöra för vad som hänt.

[ 73 ]»'Av hans berättelse framgick, att Prendergast och hans anhang efter vår avresa verkligen mördat de fem fångarna; de två fångvaktarna hade skjutits och kastats över bord, likaså tredje styrmannen. Prendergast gick sedan ner på mellandäck och skar med egen hand halsen av den olycklige doktorn. Den ende kvarlevande var förste styrmannen, en energisk, behjärtad man. När han såg f. d. straffången närma sig med den blodiga kniven i hand, krängde han av sig sina bojor, vilka det lyckats honom lossa, ilade bort över däcket och ner i lastrummet.

»'Ett par deporterade, som, beväpnade med pistoler, trängde dit ner efter honom, funno honom med en ask tändstickor i hand sittande bredvid en öppen krutdurk — en av de hundra, som blivit instuvade — och svärande på, att han, om man på något sätt ofredade honom, skulle spränga dem allesamman i luften. Ett ögonblick senare inträffade explosionen, men Hudson trodde, att den orsakats snarare av en missriktad pistolkula än av styrmannens tändsticka. Hur det nu må ha varit, så fanns intet kvar av Gloria Scott och det slödder, som gjort sig till herrar på det gamla skeppet.

»'Och detta, min älskade son, är berättelsen om det hemska äventyr, i vilket jag varit inblandad. Dagen efter fartygets försvinnande blevo vi upptagna av briggen Hotspur, destinerad till Australien. Kaptenen trodde utan svårighet vår utsago, att vi voro de enda räddade från ett stort passagerarefartyg, som gått under. Transportskeppet Gloria Scott ansågs ha förlist med man och allt; ej ett ord om dess rätta öde har hittills försports.

»'Efter en lyckosam färd landsattes vi av Hotspur i Sidney, där Evans och jag ändrade namn och varifrån vi begåvo oss till guldfälten. Bland den oerhörda massa människor, som samlats dit från alla länder, förlorade vi snart vår gamla identitet.

»'Det återstår ej mycket att berätta. Vi hade tur, blevo rika, reste omkring i världen och återvände slutligen till England, där vi köpte oss var sin lantegendom. Under mer än tjugu år ha vi fört ett lyckligt och fredligt liv; vi hade hoppats, att det förflutna skulle för alltid vara begravet. Föreställ dig då mina känslor, när jag i den sjöman, som begärde få tala med mig, ögonblickligen igenkände matrosen, vars liv vi räddat. Han hade på något outgrundligt sätt lyckats spåra oss och ämnade nu leva på vår bekostnad. Du kan nu förstå, varför jag på allt vis sökte stå på god fot med honom, och du skall, hoppas jag, hysa medlidande med mig, när du känner orsaken till den fruktan, som fyller min själ nu, då han med hotelser på läpparna begivit sig av till sitt andra offer.

»'Längre ner står med nästan oläslig stil skrivet:

»'Beddoes har skickat bud, att Hudson sagt allt. Barmhärtige Gud, se i nåd till oss!'




»Sådan var den berättelse, jag läste för unge Trevor, och jag tror, Watson, att man med skäl kan kalla den mer än vanligt dramatisk. Min stackars vän var alldeles nedbruten av sorg; han reste ut till teplantagen i Terai, och jag har hört, att han har det bra där. Vad matrosen och Beddoes angå, så har ingen av dem låtit höra av sig sedan den dag, då varningen skrevs: båda ha försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. Någon angivelse har ej blivit inlämnad till myndigheterna, så att Beddoes har troligen låtit skrämma sig av en hotelse. Hudson har blivit sedd i närheten av Beddoes' egendom, och polisen tror, att han bragt [ 74 ]Beddoes om livet och sedan flytt. Själv hyser jag en motsatt åsikt; jag tror, att Beddoes, driven till förtvivlan och övertygad om att redan ha blivit angiven, hämnats på Hudson och sedan lämnat landet med så mycket pengar han lyckats uppbringa.»

»Här har du dokumenten, min käre Watson, och om det roar dig att lägga dem till din 'samling', får du mer än gärna behålla dem.»


DEN MUSGRAVESKA RITUALEN

I min vän Sherlock Holmes' karaktär fanns en viss anomali, som ofta mycket förvånade mig. Fastän han i allt, som rörde hans tankevärld, var den ordentligaste och mest metodiska människa jag lärt känna, och fast hans toalett städse utmärkte sig för prydlighet och elegans, var han i allt annat så vårdslös och slarvig, att det kunde göra hans rumskamrat utom sig av förtvivlan. Själv gör jag visst inte anspråk på att bli ansedd för ett mönster av ordentlighet. Fältlivet i Afghanistan, underblåst av en medfödd böjelse för ett fritt, okonventionellt liv, har gjort mig mindre nogräknad än det egentligen höves en läkare att vara. Men hos mig har vårdslösheten och liknöjdheten dock en gräns, och när jag råkar på en karl, som förvarar sina cigarrer i kolboxen, sin tobak i sina turkiska tofflor och sina obesvarade brev medels en kniv fastsatta mitt på kaminhyllan, då börjar jag yvas över mitt eget ordningssinne. Jag har också alltid hyst den åsikten, att man bör öva sig i målskjutning ute i fria luften; och när Holmes under ett anfall av »konstigt» lynne slog sig ner i sin länstol i sällskap med sin pistol och ett par hundra patroner och började pryda ena långväggen med ett fosterländskt »V. R.», då kände jag livligt, att varken atmosfären i vårt rum eller dess utseende vunno på hans lust att visa sin träffsäkerhet.

[ 75 ]Rummen voro alltid fulla av kemikalier och reliker efter utagerade brottmål, vilka alla hyste stor benägenhet att uppenbara sig på de mest oväntade och minst önskvärda ställen — i smörasken till exempel. Hans papper utgjorde likväl min största förtvivlan. Han hade en oövervinnelig fasa för att ur världen förpassa manuskript och dokument, i synnerhet om dessa stodo i något samband med hans »små affärer» och »äventyr», och likväl var det ej mer än högst en gång vartannat år han kunde förmå sig att samla ihop och ordna dem. Som jag antagligen redan förut i dessa litet lösryckta memoarer sagt, följdes de utbrott av lidelsefull energi, med vilken han utförde de märkvärdiga bedrifter, som äro förbundna med hans namn, av ett tillstånd av slö dådlöshet; han kunde då i lång tid ligga på sin soffa i sällskap med sin fiol och sina böcker och ej flytta sig längre än från sin viloplats till matbordet. Sålunda hopades papperen månad efter månad, tills varje hörn av rummet var fyllt med staplar av manuskript och brev, de där på inga villkor fingo brännas och som ingen utom deras ägare kunde ordna och lägga undan.

En vinterkväll, då vi sutto tillsammans framför brasan, vågade jag ge honom en vink om att, enär han ju slutat klistra upp tidningsurklipp i de därtill bestämda böckerna, han gärna kunde använda de nästa två timmarna till att göra vårt rum litet snyggare och hemtrevligare. Han kunde ej förneka det rättvisa i min begäran och begav sig med sorgmodig uppsyn in i sin sängkammare, varifrån han snart återvände, släpande på en stor blecklåda. Denna placerade han mitt på golvet, satte sig på en pall bredvid densamma och slog upp locket. Jag kunde se, att lådan var till hälften fylld av stora pappersbuntar, var och en ombunden med rött segelgarn.

»Här har du 'historier' så det förslår, Watson», sade han och såg skälmskt på mig. »Jag tror nog, att om du visste, vad som finns i den här lådan, så skulle du hellre be mig ta några 'luntor' därifrån än lägga nya dit.»

»Jaså — där förvarar du således berättelserna om dina forna bedrifter», sade jag. »Hur ofta har jag inte önskat, att jag hade litet reda på dem!»

»Riktigt, min gosse lille — dessa mina gärningar blevo emellertid utförda på en tid, då jag ännu ej fått en biograf, som sätter sin ära uti att höja mig till skyarna.»

På ett ömt, nästan smekande sätt tog han upp bunt efter bunt av de gamla papperen.

»Alla ha inte fått ett lyckligt slut, Watson», återtog han, »men bland dem finns mer än ett intressant litet problem. Här har du historien om Tarleton-morden, om rättegången mot Vamberry, vinhandlaren, om äventyret med den gamla ryska kvinnan, om den märkvärdiga händelsen med aluminiumkryckan såväl som en fullständig redogörelse för 'affären' med Ricoletti — karlen med klumpfoten — och hans avskyvärda hustru. Och här — ja, här har du någonting riktigt utsökt!»

Han dök med armen rakt ner till lådans botten och tog upp en liten träask med skjutlock, en sådan, som användes till förvaring av barnleksaker. Ur densamma plockade han fram en bit, skrynkligt papper, en gammal mässingsnyckel, en träplugg, vid vilken ett segelgarnsnystan var fastsatt och tre små rostiga, runda metallskivor.

»Vad säger du om det här?» frågade han, leende åt min förvånade uppsyn.

»Det är en kuriös samling.»

»Ja, visst, ja — högst kuriös, men du skall finna, att den därmed förknippade historien är än kuriösare.»

[ 76 ]»De här relikerna ha alltså en historia?»

»Ja, och vad mer är — de äro historiska.»

»Vad menar du med det?»

Sherlock Holmes tog upp det ena av de omtalta föremålen efter det andra och lade dem på bordet. Så slog han sig ner i sin länstol och såg med ett uttryck av tillfredsställelse på de underliga »relikerna».

»Detta är allt vad jag har kvar som minne av episoden med Den musgraveska Ritualen

Jag hade mer än en gång hört honom tala om nämnda händelse, men hade aldrig lyckats få reda på detaljerna däri.

»Det skulle vara rysligt roligt», sade jag, »om du ville berätta det där 'äventyret' för mig.»

»Och låta allt det här skräpet ligga?» utbrast han med väl spelad förvåning. »Ditt ordningssinne tycks ej vara mycket att skryta med, min käre Watson. Men jag skulle i alla fall gärna se, att du införlivade den här historien med dina 'Anteckningar'. Den innehåller nämligen vissa detaljer, som göra den fullkomligt enastående, detaljer, vilka hittills, mig veterligt, aldrig förekommit vare sig i vårt eget lands eller i utlandets brottmålsannaler. Din skildring av mina anspråkslösa 'bedrifter' skulle i sanning vara ofullständig, om däri saknades berättelsen om denna högst ovanliga, egendomliga tilldragelse.»

»Du kommer kanske ihåg, att det var 'affären' med Gloria Scott och min konversation med den olycklige man, vars öde är dig bekant, som först vände min håg åt det yrke, jag ägnar min begåvning och mina krafter. Vi kommo ej i beröring med varandra, du och jag, förrän mitt namn redan var känt i vida kretsar och jag allmänt ansågs — både av publiken och den officiella polismakten — som 'högsta instansen' i svåra och tvivelaktiga 'fall'. Till och med i början av vår bekantskap, vid tiden för den affär, som du förevigat under titeln En studie i rött, hade jag redan skapat mig en ansenlig, om ock ej särdeles inbringande prakik. Du kan därför näppeligen föreställa dig de svårigheter, jag hade att bekämpa, och hur länge jag påste vänta, innan jag rönte framgång på min bana.

»När jag först slog mig ner i London, hade jag ett par små rum på Montagu Street, ej långt från British Museum. Här satt jag och väntade, utfyllande mina allt för många lediga stunder med studiet av de vetenskapens grenar, dem jag ansåg mest skola gagna mig. och annan gång fick jag ett 'mål' att utreda, vanligen på rekommendation av någon gammal studentkamrat. Under mina sista år vid universitetet hade det nämligen talats ganska mycket om både mig själv och mina metoder. Det tredje av dessa 'mål' var det som rörde Den Musgraveska Ritualen. Till följd av de egendomliga omständigheter, som därmed voro förknippade, och de stora intressen, som stodo på spel, väckte saken ett oerhört uppseende, och jag har densamma att tacka för första steget framåt mot den ställning jag nu intar.

»Reginald Musgrave och jag hade varit studentkamrater, och hade stiftat en ytlig bekantskap med varandra. Han åtnjöt ingen popularitet bland studenterna, fast det alltid tycktes mig, som vore vad man behagade kalla 'stolthet' och 'högfärd' i själva verket ett bemödande att överskyla en ytterlig blyghet. Han hade ett ovanligt fint, aristokratiskt utseende, var lång och mager, med lätt böjd näsa och stora mörka ögon: hans sätt var lugnt och artigt. I själva verket härstammade han från en av de äldsta familjerna i riket, fast han tillhörde en yngre släktlinje, som någon gång i 16:de århundradet skilt sig från de i norra grevskapen bosatta Musgraverna och slagit sig ner i västra [ 77 ]Sussex, där deras gamla herresäte Hurlstone gäller för att vara den äldsta av människor bebodda byggnad i den delen av landet. Själv hade han i viss mån tagit intryck av sitt hem; jag kunde aldrig betrakta hans bleka, fint skurna drag och hans ädla hållning utan att i tankarna sammanställa honom med höga portaler, låga fönster med små blyinfattade rutor och dylika vördnadsvärda attribut till ett gammalt feodalt slott. Emellanåt hade vi långa samtal med varandra, och jag kommer ihåg, att han mer än en gång uttryckte livligt intresse för mina metoder att observera och dra slutledningar.

»Under hela fyra år hade jag ej sett till honom, då han en vacker dag steg in i mitt rum på Montagu Street. Han var sig alldeles lik, var klädd efter sista modet — han hade alltid haft anlag att bli en »sprätt» — och hade bibehållit samma lugna, artiga sätt, som alltid utmärkt honom.

»'Vad har du haft för dig, sedan vi sist råkades, Musgrave?' frågade jag, efter att hjärtligt ha skakat hand med honom.

»'Du har troligen hört, att min far är död', svarade han. 'Han dog för ungefär två år sedan. Då tillträdde jag egendomen, som jag själv sköter; när jag så säger dig, att jag i Parlamentet representerar min valkrets, inser du säkerligen, att jag har sysselsättning nog. Men jag har trott mig förstå, Holmes, att du drar praktisk nytta av den begåvning, som brukade i så hög grad förvåna oss.'

»'Ja', sade jag, 'jag har tagit mig för att leva på mitt geni.'

»'Det gläder mig innerligt — jag är nämligen i stort behov av din hjälp. Hemma på Hurlstone har det på sista tiden gått underligt till, och polisen har ej lyckats sprida minsta ljus i saken. Historien är högst besynnerlig och oförklarlig.'

»Du kan ju föreställa dig, Watson, hur ivrigt jag lyssnade till hans ord; äntligen tycktes det tillfälle, efter vilket jag alla dessa månader av tvungen overksamhet längtat, erbjuda sig. Min fasta tro hade alltid varit, att jag skulle kunna vinna framgång, där andra misslyckats; nu fanns utsikt till att få pröva mina krafter.

»'Åh — låt mig genast få reda på detaljerna!' utbrast jag.

»Reginald Musgrave slog sig ner mitt emot mig och tände den cigarett, jag bjöd honom.

»'Jag anser mig böra säga', sade han, 'att jag, fastän ogift, är nödsakad hålla en hel mängd tjänare på Hurlstone; huset är stort, och där finns mycket att se om. Jag har även fasaneri, och under jakttiden har jag ofta främmande, då det vore obehagligt att ej ha uppassning tillräckligt. Inalles finnes på gården åtta tjänstflickor, kokerska, hovmästare, två betjänter och en betjäntpojke. Trädgården och stallet ha naturligtvis sitt eget folk.

»'Den, som varit längst i vår tjänst, är Brunton, hovmästaren. Han var en ung skollärare utan plats, när min far först tog sig an honom, men han var duktig och energisk och blev snart alldeles oumbärlig i huset. Han har präktig figur och ser bra ut; han har varit hos oss i tjugu år, men kan ej vara mer än en fyrtio års karl. Egendomligt är att han, med sitt ståtliga utseende och sin ovanliga begåvning — han talar flera språk och spelar nästan vilket instrument som helst — så länge nöjt sig med en underordnad ställning; men jag antar, att han trivts gott och ej kommit sig för att söka en annan plats. Hovmästaren på [ 78 ]Hurlstone var en person, som alla de, vilka gästade mig, lade märke till och ej snart glömde.

»'Men denne skatt till tjänare har ett stort fel: han är en riktig Don Juan. Du kan lätt föreställa dig, att en sådan karl som han spelar en viss roll nere hos oss på rama landsbygden.

»'Så länge han var gift, gick det bra, men sedan han blev änkling, har jag haft åtskilligt obehag att utstå för hans skull. För ett par månader sedan hoppades vi, att han skulle slå sig till ro igen; han förlovade sig med Rachel Howells, en av understäderskorna; men efter helt kort tid gav han henne korgen och började kurtisera Janet Tregellis, förste skogvaktarens dotter. Rachel, som är en mycket hygglig och präktiga flicka, men som lik de flesta walesiskor, har ett ytterst häftigt lynne, fick hjärnfeber och går nu omkring i huset — eller gjorde det åtminstone tills i går — lik en skugga av sitt forna 'jag'. Detta var det första dramat på vårt fredliga Hurlstone; vad som sedan skedde, utplånade till en del intrycket av den sorgliga händelsen. Detta sista drama föregicks av hovmästare Bruntons avskedande.

»'Saken tilldrog sig på följande sätt. Jag har redan sagt dig, att karlen är intelligent, och det är hans intelligens, som blev orsaken till hans ruin; den tycks nämligen ha ingivit honom en omättlig nyfikenhet angående saker och ting, med vilka han ej har det minsta att skaffa. Jag hade ingen aning om hur långt hans »vetgirighet» drivit honom, förr än en ren tillfällighet öppnade ögonen på mig.

»'Jag har redan nämt för dig, att Hurlstone är en gammal, stor, oregelbunden byggnad. En natt i förra veckan — natten till fredag, för att vara fullt korrekt — kunde jag omöjligt sova; jag hade nämligen, dumt nog, efter middagen druckit en kopp starkt, svart kaffe. Jag gjorde mitt bästa för att falla i sömn — förgäves. Då steg jag upp och tände ljus i avsikt att fortsätta läsningen av en roman, som jag höll på med. Boken hade emellertid blivit lämnad kvar i biljardrummet; jag tog på mig min nattrock i akt och mening att gå och hämta den.

»För att komma till biljardrummet måste jag gå nedför en ganska hög trappa och sedan tvärs över den korridor, som leder till biblioteket och det rum, där mina bössor förvaras. Döm om min förvåning, när jag såg ljus i biblioteket, vars dörr stod öppen. Innan jag gått till sängs, hade jag själv släckt lamporna och stängt dörren. Naturligtvis tänkte jag strax på inbrottstjuvar. Korridorerna på Hurlstone äro dekorerade med en massa gamla vapen. Jag ryckte till mig en stor stridsyxa, lät ljuset stå kvar, smög på tå fram längs korridoren och tittade in genom den öppna dörren.

»'Det var Brunton — hovmästaren — som befann sig därinne. Han satt fullt påklädd i en länstol med ett stycke papper, som såg ut som en karta, utbredd framför sig; han höll huvudet lutat i handen och tycktes försjunken i djupa tankar. Stum av förvåning blev jag stående och såg uppmärksamt på honom. Ett litet vaxljus, ställt på bordet, spred ett svagt sken omkring sig och tillät mig se, vad som tilldrog sig. Plötsligt reste sig karlen, gick fram till en gammal i rummet befintlig byrå, vars ena låda han låste upp och drog ut. Ur denna tog han ett papper, vilket han, sedan han återtagit sin plats i länstolen, bredde ut på bordet och ivrigt började studera. Förargelsen över att se mina familjedokument sålunda utsatta för undersökning blev mig övermäktig — jag tog ett steg framåt, Brunton lyfte huvudet och fick se mig stå i dörröppningen. Han sprang upp från stolen, likblek av fruktan; han hade [ 79 ]likväl sinnesnärvaro nog att stoppa på sig det papper, han först studerat.

»'Jaså', sade jag, 'det är på detta sätt ni återgäldar det förtroende vi hyst till er! Från och med i morgon är ni skild från er tjänst.'

»'Han såg alldeles förkrossad ut, bugade sig djupt och smög sig förbi mig utan att säga ett ord. Den lilla vaxljusbiten stod kvar på bordet, och vid dess sken kastade jag en blick på det papper, Brunton tagit ur byrålådan. Till min överraskning var det ej något dokument av vikt; det var endast en kopia av frågorna och svaren i det egendomliga gamla ceremoniel, som går under namn av Den Musgraveska Ritualen. Varje medlem av vår familj måste, när han blir myndig, genomgå denna ceremoni; det är ett bruk, som århundraden igenom existerat i vår släkt — en fullkomligt privat angelägenhet, som möjligen likt våra vapen och motton kan vara av intresse för fornforskaren, men ej äger minsta praktiska betydelse.

»'Vi ska' taga litet nogare reda på det där papperet sedan', sade jag.

»'Gärna — om du tror, att det tjänar något till', sade han tvekande. 'För att emellertid återkomma till min redogörelse, så låste jag igen byrån, begagnande mig av den nyckel Brunton använt. När jag vände mig om, i avsikt att gå tillbaka till mitt rum, blev jag till min förvåning varse, att karlen stod bakom mig.

»'O, mr Musgrave, sade han med av sinnesrörelse hes och darrande röst, 'jag står inte ut med sådan vanära! Jag har alltid varit stoltare, än det i min ställning kanske passat sig, och skammen skulle döda mig. Mitt blod kommer över ert huvud — det gör det, tro mig! — om ni driver mig till förtvivlan. Om ni inte vill behålla mig i er tjänst efter vad som nyss tilldragit sig, så låt mig för Guds skull själv säga upp mig till flyttning och ej resa förrän om en månad. Låt det se ut, som vore det av egen fri vilja, jag lämnade er! Det blir svårt nog ändå, mr Musgrave, men jag skulle ej kunna stå ut med att bli bortkörd inför ögonen på alla dem, jag känner så väl.'

»'Ni förtjänar inte mycken hänsyn Brunton', svarade 'Ert uppförande har varit minst sagt skandalöst. Som ni emellertid varit länge i familjen, vill jag ej satta er för offentlig vanära. Men en månads uppskov är för långt. Lämna huset inom en vecka, och vad skäl ni behagar för er avresa.

»'Inom en vecka!' utbrast han förtvivlad. 'Fjorton dar — säg åtminstone fjorton dar!'

»'En vecka!' upprepade jag. 'Och ni kan likväl anse att ni blivit behandlad med mycken skonsamhet.'

»'Han smög sig bort, med huvudet nedsjunket mot bröstet; jag släckte ljuset och återvände till mitt rum.'

»'Under de följande två dagarna uppfyllde Brunton på det mest nitiska sätt sina plikter. Jag gjorde ingen häntydan på det skedda, men väntade med en viss nyfikenhet att få se, hur han skulle motivera sitt beslut lämna sin tjänst. På tredje dagen infann han sig emellertid ej för att, enligt vana, ta emot mina order för dagen. När jag lämnade matsalen, mötte jag händelsevis Rachel Howells. Hon hade nyss tillfrisknat från sin svåra sjukdom, men såg ännu så blek och avtärd ut, att jag ansåg henne ur stånd att utföra sitt arbete.'

»'Ni borde hålla er i säng ännu några dar', sade jag. 'Börja inte arbeta, förrän ni blivit starkare.'

»'Hon såg på mig med ett så sällsamt uttryck i sitt ansikte, att jag började tro henne vara sinnesrubbad.'

»'Jag är stark nog, mr Musgrave', svarade hon.

»'Vi få se, vad doktorn säger', sade jag. 'Sluta med [ 80 ]ert arbete nu, och när ni går ner, så säg till, att jag vill tala med Brunton.'

»'Hovmästaren har rest sin väg', svarade hon.

»'Rest! Rest varthän?'

»'Det vet jag inte. Ingen har sett honom; han finns inte på sitt rum.'

»'Hon tumlade mot väggen under det hon omväxlande skrek och skrattade. Förskräckt över detta plötsliga hysteriska anfall, ringde jag efter hjälp. Flickan bars in på sitt rum, alltjämt skrikande och skrattande, under det jag gjorde förfrågningar angående Brunton. Något tvivel fans ej: han hade försvunnit. Hans säng stod orörd; ingen hade sett honom sedan han kvällen förut gått in till sig. Det var svårt att förstå, hur han hade kunnat lämna huset; både dörrar och fönster hade om morgonen befunnits stängda som vanligt. Hans kläder, hans ur och till och med hans pengar lågo i hans rum — endast den svarta klädeskostym, han vanligen nyttjade, var borta. Hans tofflor saknades, varemot hans stövlar funnos kvar. Varthän i all världen kunde hovmästare Brunton ha begivit sig mitt i natten, och vad kunde ha blivit av honom?

»'Vi genomsökte naturligtvis hela huset från vind till källare, men lyckades ej finna minsta spår av honom. Hurlstone är, som jag redan sagt, en riktig gammal labyrint, i synnerhet den äldsta flygelbyggnaden, vilken nu för tiden är alldeles obeboelig; men vi letade igenom vartenda rum, vartenda vindskontor utan att finna minsta spår av den saknade mannen. Jag ansåg det högst otroligt, att han skulle ha givit sig av utan att ta sina tillhörigheter med sig, men var kunde han väl vara? Jag skickade efter länsmannen — resultatet blev detsamma. Kvällen förut hade det regnat, och vi undersökte gräsplaner och gångstigar runt omkring hela huset, men förgäves. Sådan var sakens ställning, när ett nytt skede i utvecklingen drog vår uppmärksamhet från det ursprungliga dramat.'

»'I två dar hade Rachel Howells åter varit farligt sjuk; än yrade hon, än hade hon hysteriska anfall, och man hade måste anställa en sköterska för att om nätterna vaka över henne. Tredje natten efter Bruntons försvinnande hade sköterskan, som såg att hennes patient lugnt insomnat, slumrat till, och när hon tidigt på morgonen vaknade, fann hon sängen tom, fönstret på vid gavel och den sjuka sin kos. Man väckte mig genast; jag tog de bägge betjänterna med mig och begav mig ut på spaning efter den försvunna flickan. Det var ej svårt att finna den väg hon tagit. Vi kunde följa hennes spår över gräsplanen fram till kanten av dammen, där de upphörde tätt intill den med kiselstenar belagda gång, som leder ut ur trädgården. Dammen är åtta fot djup, och du kan föreställa dig våra känslor, här vi funno att spåren upphörde vid den ganska branta kanten.

»'Naturligtvis började vi genast dragga, men lyckades trots alla bemödanden ej få tag i den döda kroppen. Däremot fingo vi fatt i ett föremål, som väckte allas vår förvåning. Det var en linnepåse, som innehöll en massa gammal rostig metall och åtskilliga stenar och kulörta glasbitar. Detta egendomliga fynd var allt, som vårt sökande inbragte oss, och fastän vi under gårdagens lopp anställt efterforskningar i alla riktningar, sväva vi fortfarande i okunnighet om Rachel Howells' och Richard Bruntons öde. Myndigheterna i trakten veta rakt inte, vad de skola taga sig till; därför har jag sökt upp dig — du är vår enda tillflykt.'

»Du kan tänka dig, Watson, hur girigt jag lyssnat till berättelsen om denna sällsamma följd av händelser, och hur jag ansträngde min hjärna att finna en ledtråd [ 81 ]och förena de olika tilldragelserna till en sammanhängande kedja.

»Hovmästaren var försvunnen — den unga tjänstflickan likaledes. Flickan hade varit förälskad i hovmästaren, men hade fått orsak att hata honom. Hon var av walesiskt ursprung, häftig och passionerad. Efter Bruntons försvinnande hade hon varit förskräckligt upprörd; hon hade kastat en påse, innehållande flere egendomliga föremål ner i dammen. Allt detta var faktorer, som måste tagas med i räkningen, och dock tycktes ingen av dem kunna tränga till själva hjärtat av saken. Var fanns utgångspunkten för denna följd av händelser? Kunde jag lyckas finna den, hade jag ock i min hand den tråd, med vars hjälp jag skulle nå målet.

»'Jag måste se det där papperet, Musgrave, som din hovmästare ansåg så viktigt, att han för att få det till och med ej tvekade att riskera sin plats', sade jag.

»'Den där gamla ritualen är egentligen löjlig och absurd', svarade han; 'det enda, som gör den i någon mån ursäktlig, är dess ålder. Jag tog med mig en kopia av frågorna och svaren — du kunde ju möjligen vilja titta på dem, tänkte jag.'

»Han gav mig det papper, som jag har här, Watson, och på detsamma står uppskrivet det egendomliga förhör varje medlem av familjen Musgrave måste underkasta sig, när han blir myndig. Jag skall läsa upp hela det lilla plakatet.

»'Vem tillhörde den?'

»'Honom, som är borta.'

»'Vem skall ha den?'

»'Han, som skall komma.'

»'Vilken månad var det?'

»'Den sjätte från den första.'

»'Var stod solen?'

»'Över eken.'

»'Var var skuggan?'

»'Under almen.'

»'Hur var den utstakad?'

»'Tio och tio mot norr, fem och fem mot öster, två två mot söder, ett och ett mot väster och så under.'

»'Vad skola vi giva för den?'

»'Allt vad vi äga.'

»'Varför skola vi giva det?'

»'För vänskapens och förtroendets skull.»

Originalet har intet datum eller årtal, men av stavningen kan man se, att det stammar från medlet av sjuttonde seklet', anmärkte Musgrave. 'Jag är emellertid rädd för att du ej kan ha minsta nytta av det, när gäller lösandet av den här hemligheten.'

»'Det innehåller i alla händelser ännu en hemlighet, möjligen kan vara av vida större intresse än den första', var mitt svar. 'Kanske visar sig lösningen av den ena gåtan innehålla lösningen även av den andra. Du får ursäkta mig, Musgrave, om jag säger dig, att din hovmästare tycks ha varit en mycket 'slipad' karl — han äger mer skarpsinne än tio generationer av hans husbondes förfäder.'

»'Jag förstår inte riktigt vad du menar', sade Musgrave. 'Papperet tycks mig inte ha minsta praktiska betydelse.'

»'Men jag anser det vara praktiskt med besked, och inbillar mig, att Brunton hyste samma åsikt som jag. Troligen hade han sett det många gånger före den natt, då du fann honom studerande det.'

»'Det är mycket möjligt. Vi hade det aldrig särdeles omsorgsfullt inlåst.'

»'Den gången han blev ertappad, hade han antagligen bara velat uppfriska sitt minne. Efter vad du sagt, har jag trott mig förstå, att han hade ett slags karta, [ 82 ]som han jämförde med manuskriptet och som han stoppade i fickan, när han fick se dig?'

»'Ja — det var sant. Men vad intresse kunde han väl ha av vårt gamla familjebruk, och vad betyder den här ritualen?'

»'Jag tror inte, vi ska' få svårt att leta reda på det', sade jag. 'Om du ej har något däremot, så ge vi oss med första tåg i väg till Sussex och undersöka saken på närmare håll.'




»Fram på eftermiddagen kommo vi till Hurlstone. Du har antagligen sett fotografier av det ryktbara gamla slottet och läst beskrivningar om detsamma, och jag inskränker mig till att säga, att det är byggt i form av ett L; det långa strecket är den modärna delen av huset, den korta den gamla 'kärnan', från vilken den förra utvecklats. över den låga, av massiva bjälkar infattade dörr, som ligger mitt i den gamla delen av byggnaden, är årtalet 1607 uthugget; men fornforskare påstå, att bjälkarna och murarbetet äro betydligt äldre. De oerhört tjocka murarna och små fönstren i denna del av huset hade i förra århundradet förmått familjen att bygga den nya flygeln; den gamla begagnas nu till förrådsrum och källare, men även det högst sällan. En härlig park av ståtliga gamla träd omger huset, och dammen, om vilken min vän talat, är belägen tätt intill inkörsvägen, omkring två hundra meter från själva byggnaden.

»Jag var redan fullt övertygad om, Watson, att det ej fanns tre särskilda hemligheter, utan bara en, och jag var likaledes säker på, att jag, om jag kunde lyckas tyda frågorna och svaren i Den Musgraveska Ritualen, skulle finna orsaken till både hovmästare Bruntons och den unga tjänstflickans försvinnande. Jag vände följaktligen hela min uppmärksamhet åt det gamla dokumentet. Varför hade den försvunne tjänaren varit så angelägen om att få reda på den hemlighetsfulla formelns betydelse? Antagligen, emedan han i densamma såg något, som undgått alla dessa generationer av lantjunkare, och av vilket han väntade någon personlig fördel. Vad kunde denna väl vara, och på vad sätt hade den ingripit i hans öde?

»Jag hade redan vid första genomläsandet av 'ritualen' fått klart för mig, att de i densamma uppgivna måtten hade avseende på något ställe, att det övriga innehållet i dokumentet häntydde på detta och att om vi kunde lyckas finna det, vi skulle vara på god väg att lösa den hemlighet, som de gamla Musgraverna ansett nödvändigt att 'begrava' på ett så kuriöst sätt. Två vägvisare hade vi från början till vårt förfogande: en ek och en alm. Vad den förra angår, så var ingen tvekan möjlig. Mitt framför huset till vänster om uppkörsvägen stod en uråldrig ek, ett av de ståtligaste träd jag någonsin sett.

»'Det där stod där antagligen, när er 'ritual' blev skriven?' sade jag, när vi åkte förbi den gamle vördnadsvärde jätten.

»' Ja — den fanns troligen till redan vid normandernas infall i England', svarade min vän. 'Den mäter tjugutre fot i omkrets.'

»Det första av mina antaganden hade fått bekräftelse.

»'Finnes här några gamla almar?' frågade jag.

»'Därborta stod förr en, som var riktigt urgammal; men åskan splittrade den för tio år sedan, och så höggo vi bort den kvarblivna delen av stammen.'

»'Kan man se, var den stått?'

»'Ja — mycket väl.'

»'Har du några fler almar på gården?'

»'Inga gamla; men vi ha fullt av stora bokar.'

[ 83 ]»'Jag skulle gärna vilje se, var den där almen stått.'

»Vi hade kört fram till dörren, men min klient tog mig genast med sig till den plats på gräsplanen, där den gamla almen haft sin plats. Det var halvvägs mellan eken och byggnaden. Min undersökning tycktes ha tagit ännu ett steg framåt.

»'Jag antar, att det är omöjligt få veta, hur hög almen var?' frågade jag.

»'Det skall jag genast säga dig; den var sextiofyra fot.'

»'Hur vet du det?' frågade jag ej så litet förvånad.

»'När min informator gav mig en uppgift i trigonometri tog den alltid form av höjdmätning. Som pojke har jag beräknat vartenda träd och varenda byggnad på hela godset.'

»Detta var en oväntad lyckträff; den ena hållpunkten efter andra erbjöd sig för mig.

»'Säg mig', sade jag, 'har din hovmästare någonsin gjort dig en dylik fråga?'

»Reginald Musgrave såg förvånad på mig.

»'Ja, nu, när du påminner mig om saken, så kommer jag verkligen ihåg, att han för ett par månader sedan frågade efter mig, hur högt det gamla trädet varit; han hade disputerat om det med stalldrängen, sade han.'

»Detta var ju ypperliga nyheter, Watson; det bevisade, att jag slagit in på rätt väg. Jag tittade upp efter solen; den stod högt på himlen, och jag räknade ut, att den inom mindre än en timme skulle befinna sig mitt över den gamla ekens högsta grenar. Ett av de i ritualen omnämnda villkoren skulle då vara uppfyllt. Och almens skugga måste betyda den bortersta ändan av skuggan, eljes skulle man ha valt stammen som vägvisare. Således måste jag skaffa mig reda på hur långt bort skuggan sträckte sig, när solen stod mitt över eken.»

»Det måtte ha varit hart när omöjligt, Holmes; trädet var ju nedhugget.

»Ja, men ser du, jag tänkte som så, att om Brunton kunnat finna ut det, så borde jag ock kunna göra det. Jag gick in med Musgrave i hans arbetsrum, täljde mig den pinne, du ser ligga framför dig, och fastband vid densamma det här långa snöret, försett med en knut för var meter. Sedan tog jag ett sex fot långt metspö, och begav mig tillsammans med min klient till det ställe, där almen hade stått. Solen lyste just rakt ner på ekens topp. Jag stack spöets ena ända ner i jorden, såg noga efter, åt vilket håll skuggan föll, och mätte upp henne. Hon var nio fot lång.

»Sedan var ju uträkningen en riktig barnlek. Om ett spö, sex fot långt, kastar en skugga, som mäter nio fot, måste ett träd av sextiofyra fots höjd kasta en nittiosex fot lång skugga. Jag mätte upp denna längd, som förde mig nästan intill husets vägg, och stack en pinne ner i marken. Du kan ju tänka dig min belåtenhet, Watson, när jag ungefär två tum från det av mig sålunda utmärkta stället fann en liten fördjupning i marken. Jag kände på mig, att Brunton varit här före mig, och att jag fortfarande gick i hans spår.

»Från det utpekade stället började jag så 'stega', sedan jag först med min kompass gjort mig fullt säker om väderstrecken. Tio steg med var fot förde mig framåt parallellt med husväggen; platsen, där jag stannat, markerade jag med en pinne. Så tog jag med största noggrannhet fem steg mot öster och två mot söder. Jag befann mig då vid själva tröskeln på den gamla dörren. Ett steg mot väster betydde nu, att jag skulle ta ett steg in i den stenlagda korridoren och att där fanns det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde.

»Jag har aldrig, varken förr eller senare, känt mig så gäckad i mina förväntningar, Watson. Ett [ 84 ]ögonblick trodde jag, att det i mina beräkningar fanns ett fundamentalt misstag. Den nedgående solen kastade sina lysande strålar på korridorens golv, och jag kunde se, att de gamla nötta stenar, av vilka det bestod, voro fast förenade och ej på många, många år rubbats ur sitt läge. Här hade Brunton ej varit i arbete. Jag slog och stampade i golvet, men ljudet var överallt detsamma, och jag kunde ej upptäcka minsta spår av någon rämna eller spricka. Men lyckligtvis tog Musgrave, som börjat inse meningen med detta tillvägagående och var lika ivrig och intresserad som jag, fram manuskriptet för att kollationera mina beräkningar.

»'Och under', utbrast han; 'du har glömt, att här står: och under'.

»Jag hade föreställt mig, att det betydde, att vi skulle gräva, men nu insåg jag naturligtvis mitt misstag.

»'Det finnes således en källare härinunder?' sade jag ivrigt.

»'Ja visst — en, som är lika gammal som själva huset. Där är nedgången — dörren därborta!'

»Vi gingo nedför en hög stentrappa; min vän strök eld på en tändsticka och tände en stor gammal lykta, som stod i ett hörn. Vi kunde genast märka, att vi äntligen kommit till det rätta stället, och även, att vi ej voro de enda, som lyckats finna det.»

»Det gamla källarvalvet hade i lång tid använts till vedbod, men de stora vedträd, som tydligen legat kastade huller om buller på golvet, hade blivit uppstaplade så, att ett ganska vidsträckt tomrum bildats i mitten. På detta sätt kom till synes en stor, tung stenplatta, försedd med en rostig järnring, vid vilken en vanlig, svart- och vitrutig ytterhalsduk var fastbunden.

»'För tusan!' utropade min klient. 'Det är Bruntons halsduk. Jag har hundratals gånger sett den på honom — jag kan svära på, att det är hans. Vad har den igen gjort härnere?'

»På min begäran tillkallades ett par av länsmannens medhjälpare, och så försökte jag lyfta stenen genom att draga i halsduken. Jag kunde endast helt obetydligt rubba den tunga stenen, och först sedan en av karlarna kommit mig till hjälp, lyckades jag föra den åt sidan. Ett stort, svart hål gapade emot oss; vi lutade oss alla över kanten, under det Musgrave, knäböjande vid ena sidan, höll lyktan nersänkt i öppningen.

»Ungefär sju fot under oss sågo vi ett litet fyrkantigt rum. Vid ena väggen stod en järnbeslagen trälåda; locket, i vars lås den här egendomligt formade, gammalmodiga nyckeln var fastsatt, stod öppet. Lådan var betäckt med ett tjockt lager av damm; fukt och askar hade förstört trävirket. En hel mängd små etallskivor — tydligen gamla mynt — sådana, som du ser här, lågo spridda på bottnen av lådan, som för övrigt var tom.

»I det ögonblicket hade vi emellertid ingen tanke för den gamla lådan — våra blickar voro som fastnaglade vid den syn, som tedde sig för oss. Det var gestalten av en svartklädd man, som djupt nedhukad satt bredvid lådan, med pannan lutad mot dess kant och armarna utsträckta så att de liksom famnade densamma. Den i hög grad obekväma ställningen hade drivit blodet upp i ansiktet, och ingen skulle ha kunnat känna igen de förvridna, blåsvarta, uppsvällda dragen; men figuren, håret och kläderna sade min klient, att mannen var hans försvunne hovmästare. Denne hade varit död flere dar, men på kroppen funnos varken sår eller blånader, som kunde utvisa, hur han mött sitt förskräckliga slut. När liket blivit uppburet ur källaren, stodo vi ännu alltjämt framför ett andra problem, nästan lika omöjligt att lösa som det första.

[ 85 ]»Jag måste erkänna, Watson, att jag kände mig ganska besviken och missmodig — min undersökning hade ej lett till det väntade resultatet. Jag hade trott mig kunna lösa gåtan, så snart jag funnit det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde; men fastän detta lyckats mig, var jag lika okunnig som förut om vad det var, som familjen Musgrave med iakttagande av så stora försiktighetsmått gömt och bevarat. Sant var att jag spritt ljus över Bruntons öde; nu gällde det att förvissa sig om, hur han drabbats av detta öde och vilken del den försvunna flickan hade däri. Jag slog mig ner i ett hörn på en gammal vinkagge och började med största noggrannhet genomgå saken ända in i dess minsta detaljer.

»Du känner min metod i dylika fall, Watson: jag sätter mig själv i den beträffande personens ställe, och sedan jag först 'mätt upp' hans intelligens, söker jag fundera ut, hur jag under samma omständigheter skulle ha handlat. I detta fall förenklades saken betydligt därigenom, att Brunton ägt en alldeles ovanlig intelligens och man således ej behövde ta hänsyn till 'personlig jämkning', som astronomerna kalla det. Han visste, att något föremål av högt värde blivit gömt; han hade letat sig fram till förvaringsplatsen; han hade funnit, att stenen, som täckte denna, var för tung att lyfta för en ensam människa. Vad gjorde han väl då? Hjälp utifrån kunde han ej — även om han vågat förtro sig åt någon — skaffa sig utan att låsa upp en mängd dörrar och sålunda utsätta sig för risk att bli upptäckt. Det vore bättre — i fall det läte sig göra — att ha en medhjälpare inom hus. Men till vem skulle han vända sig? Den här flickan hade älskat honom. En man har alltid svårt att tro, att han förlorat en kvinnas kärlek, även om han behandlat henne aldrig så illa. Han visade sig därför åter uppmärksam mot henne för att vinna hennes bevågenhet, varefter han invigde henne i sina planer. Tillsammans hade de nattetid begivit sig ner i källaren, och deras förenade krafter hade varit tillräckliga för att lyfta stenen. Så långt hade jag kunnat följa deras handlingar lika visst och säkert, som om jag med egna ögon sett dem.»

Men det måtte ha varit ett tungt göra för två, av vilka en var en kvinna, att lyfta stenen; en stor, stark poliskonstapel och jag själv hade måst uppbjuda alla våra krafter för att kunna göra det. Fanns det intet hjälpmedel, av vilket man kunde betjäna sig? Jo visst — och troligen gjorde de bägge medbrottslingarna precis detsamma som jag. Jag steg upp och undersökte noggrant alla de på golvet kringspridda vedträden. Nästan genast fann jag vad jag trott mig skola finna: ett omkring en meter långt trästycke hade vid ena ändan en fullt tydlig fördjupning, under det att flere andra voro flata på sidorna, som om de varit utsatta för ansenligt tryck. Alltefter som stenen halats upp, hade man tydligen stuckit vedträden in i springan, tills man slutligen, när öppningen blivit stor nog, hållit fast stenen genom att stötta den med ett trästycke; fördjupningen i detta berodde på, att stenens hela tyngd vilat på detsamma. Hittills hade jag fast mark under fötterna.

»Men hur skulle jag väl sedan bära mig åt för att konstruera ihop det nattliga dramat? Tydligen hade endast en av de bägge brottslingarna krupit ner i hålet, och det var Brunton, som gjort det; flickan hade stannat kvar i källaren. Så hade Brunton låst upp lådan, antagligen — enär de ej funnos kvar — räckt upp de föremål, han funnit, och så — ja, vad hade sedan hänt?

»Vilka slumrande hämndetankar hade plötsligt väckts till liv i den lidelsefulla, keltiska kvinnans själ, när [ 86 ]hon såg den man, som bedragit henne — som gjort henne mera ont, än vi måhända anade — i sitt våld? Var det av ren tillfällighet, som det stöttande vedträdet fallit omkull och stenen stängt Brunton inne i den håla som blev hans grav? Var hon skyldig till annat brott än tystnad rörande hans öde? Eller hade en stöt av hennes hand slagit ner trästycket och kommit stenen att brakande glida ner i sina gamla fogar? Hur det nu må ha varit, så tyckte jag mig se kvinnan med den funna skatten i famn i vild fart rusa uppför trappan, jagad av de dova ropen om hjälp och det vansinniga, förtvivlade hamrandet mot stenplattan, som kvävde hennes trolöse älskare.

»Häri låg orsaken till hennes likbleka ansikte, förstörda nerver och hysteriska skratt. Men vad hade väl legat i lådan? Och vad hade hon gjort av de funna, föremålen? Dessa måste ju ha varit de gamla metallstyckena och glasbitarna, som min klient fiskat upp ur dammen. Hon hade genast kastat dem dit för att utplåna alla spår av sitt brott.

»I hela tjugu minuter hade jag suttit alldeles orörlig, försjunken i tankar; bredvid mig stod Musgrave, blek och tålmodig, med lyktan i hand. Emellanåt kastade han en blick ner i hålan.

»'De här mynten äro från Karl den förstes tid', sade han och visade mig ett av de små metallbitarna vi funnit i lådan. 'Du ser, att vi haft rätt i vårt bedömande av den tid, då 'ritualen' blivit avfattad.'

»'Vi kunna möjligen finna något annat från samma tid', utbrast jag, i det jag plötsligt fick en aning om betydelsen av de två första frågorna i 'ritualen'. 'Visa mig vad som fanns i den där påsen, du fiskade upp ur damme !'

»Vi begåvo oss till hans rum, och han bredde ut de funna föremålen framför mig. Jag insåg mer än väl att han ej fäste minsta vikt vid fyndet, ty metallen var nästan svart och stenarna glanslösa och dunkla. Jag gned emellertid en av dem emot min rockärm, och snart glödde och gnistrade den som en stjärna, där den låg i min hand. Metallarbetet hade form av en dubbel ring, men hade blivit vridet och böjt.

»'Du kommer väl ihåg', sade jag, 'att det kungliga partiet även efter kungens död höll stånd i England, och att Karls anhängare, som ju slutligen måste fly, antagligen grävt ner en hel mängd av de dyrbarheter, de ej kunde taga med sig; lika troligt är, att de, när freden en gång blivit återställd, ämnade komma tillbaka och hämta dem.'

»'En av mina förfäder, sir Ralph Musgrave, var en av de mest framstående 'kavaljererna'; han var Karl den andres högra hand och följde honom på hans irrfärder', sade min vän.

»'Å — såå!' svarade jag. 'Då ha vi också troligen fått fatt på den sista länken i vår kedja. Och jag får lyckönska dig till att kommit i besittning av en relik, vilken visserligen i och för sig har stort värde, men äger ännu större betydelse som historisk märkvärdighet.'

»'Vad kan det väl vara?' utbrast han med största förvåning.

»'Ingenting mer och ingenting mindre än engelska konungarnas gamla krona.'

»'Krona!'

»'Ja visst. Tänk på, vad som står i 'ritualen'» Hur lyder den nu igen? 'Vem har den tillhört?' 'Honom, som är borta.' Det var efter Karls avrättning. 'Vem skall ha den?' 'Han, som skall komma.' Det betyder Karl den andre — man hoppades ju alltid, att han en gång skulle bestiga sina fäders tron. Utan tvivel prydde detta nu så oformliga, illa tilltygade diadem fordom de kungliga Stuartarnas änne.'

[ 87 ]»'Och hur kom det ner i dammen?'

»'Det är en fråga, som jag nu skall söka besvara', sade jag, och började ge honom en skildring av alla mina antaganden och de bevis jag hade för att dessa voro riktiga. Skymningen hade redan fallit på, och månen lyste klart på himlavalvet, innan min berättelse nått sitt slut.

»'Hur kom det sig, månne, att Karl ej fick igen sin krona, när han återvänt till England?' frågade Musgrave och lade reliken tillbaka i påsen.

»'Ja, där ha vi en punkt, rörande vilken vi troligen aldrig skola lyckas komma på det klara. Det antagligaste är, att den Musgrave, som kände till hemligheten, under tiden, innan Karl blev konung, dött och av någon tillfällighet ej hunnit för sina efterkommande förklara meningen med 'ritualen'. Från den tiden har denna fortplantats från far till son, och kom slutligen inom räckhåll för en man, som löste gåtan, men satte livet till på kuppen.'

»Detta är historien om Den Musgraveska Ritualen, Watson. Kronan finnes ännu på Hurlstone — familjen fick behålla den, fastän de i början hade litet krångel med lagen och måste lösa sig till äganderätten med en betydlig summa pengar. Om du uppger mitt namn. får du med all säkerhet gärna se den gamla reliken

»Om kvinnan hörde man aldrig något; det troliga är, att hon lämnat England och fört minnet av sitt brott med sig till något land på andra sidan havet.»



David Ljungdahl Stuga.png

Ett bibliotek i varje hem.

Läsning av underhållande och välskriven litteratur är numera icke — såsom ännu för några få år sedan en förmånsrätt för en relativt fåtalig krets av förmögna personer; den sedan 1800-talets början uppspirande folkbiblioteksverksamheten inledde omslaget och så förberedd kom omsider den omvälvning inom bokförläggarrörelsen, som betecknas av en-kronas-bibliotekens framträdande.

Vad som hittills åstadkommits på detta område område har otvivelaktigt haft en mycket stor betydelse för läslustens väckande och höjande och därmed också för den intellektuella synkretsens vidgande inom vida lager av vårt folk. Men icke förty återstår ännu mycket att göra, innan den nya riktningens motto: »god litteratur åt hela folket» och ett bibliotek i varje hem blivit till fullo genomfört.

Det är här som Nordiska förlaget har velat göra en insats i riktning mot ännu större prisbillighet och en gedignare och vårdad utstyrsel. Företaget vill vara ett arbete för folkupplysningens sak utan att dock ålägga sig några inskränkningar med hänsyn till ämnesvalet. Det är icke vår avsikt att starta en ny »folkskriftserie av den kända, direkt undervisande typen, som läses av några få, men avskräcker de flesta. Nej, allt som kan vara ägnat att vidga synkretsen och göra nya livsområden tillgängliga för intresset, ja, överhuvudtaget allt, som kan leda till en ideellare och dådkraftigare livsåskådning, har hemortsrätt bland våra publikationer. Dit räkna vi även sådant, som kan tjäna till rekreation, tillfredsställa sinnet för humor och locka fram ett leende.

Sålunda har Förlaget sedan december 1910 genom att utgiva världslitteraturens förnämsta alster i gedigen utstyrsel till ett pris av 25 öre pr volym om 160 a 224 sidor sökt bereda alla tillfälle att för en ringa penning skaffa sig egna goda böcker.

Det höga etiska värde ett eget bibliotek äger kan ej i samma mån tillmätas folk- eller lånbibliotek hur betydelsefull dessas uppgift än är. En lånad bok är en gäst, som kommer på en brådskande visit, går och glömmes. Den egna boksamlingen [ reklam ]däremot är en kär vän, som växer fast vid hemmet och alltid står till tjänst i glada som i allvarliga stunder. En hel del av de böcker Nordiska förlaget nu ger ut ha förut kostat cirka 2 a 3 kronor pr volym, vadan deras pris nu är endast en tiondedel av det tidigare gängse priset.

Betydelsen av ett hållbart papper.

Nordiska förlagets 25-öres-böcker tryckas på prima vitt, träfritt papper, som ej gulnar. Till de inbundna böckerna — både 65-öres och 1-kronas — användes extra tjockt papper. En bok, som är tryckt på trähaltigt papper och vars blad gulnat, gör icke allenast ett ledsamt intryck utan blir även inom några år alldeles värdelös, emedan det trähaltiga papperet oavbrutet undergår en förvittringsprocess — desto hastigare ju mera trähaltigt papperet är — och till slut formligen faller sönder vid minsta beröring.

Nordiska förlagets böcker kunna utan risk förvaras från släkte till släkte och förlaget har en säker garanti med avseende på papperets goda kvalitet däruti, att pappersbruken iklätt sig ett skadestånd av icke mindre än Ettusen kronor för varje särskilt fall slipmassa i papperet kan påvisas.


ETT ENKELT RUM MED EN VÄL FYLLD BOKHYLLA ÄR MERA VÄRT ÄN EN DYRBAR VÅNING UTAN BÖCKER. JOHN BRIGHT.


Inbundna böcker för 65 öre.

Trefärgsvignetterna även i de inbundna böckerna.

På många håll har man ansett prisskillnaden mellan våra 25-öres oinbundna och 1-kronas inbundna böcker alltför stor och önskemål ha försports om möjligheten att få ett annat band till billigare pris.

Vi ha därför gått i författning om framställandet av ett elegant klotband, som vi tro skall tillfredsställa även de längst gående önskningarna.

Papperet i det nya bandet är samma utmärkta som i enkronas-editionen och kloten prima samt av sådan beskaffenhet den i ganska hög grad motstår fläckar.

På ryggen är bokens titel anbragt i äkta guldtryck.

Trefärgsvignetten, som pryder den oinbundna boken, är här — likasom numera även i enkronas-editionen — insatt som försättsplansch.

Och priset är — 65 öre.

Skall innehållet i 25-öres böckerna utgöras av äldre eller nyare litteratur?

Skola böckerna utkomma ofta eller mera sällan?

Från skilda håll bland våra läsare ha framställts olika önskemål. En del önska företrädesvis äldre klassiska verk, andra åter företrädesvis nya och moderna arbeten. De flesta anse böckerna utkomma alldeles ofta, men å andra sidan ha från enstaka håll till och med förelagits att böckerna måtte utkomma regelbundet två gånger i veckan.

Vi vilja gärna tillmötesgå allas önskningar, men kunna det ej i ett fall som detta, varför vi valt en medelväg och utgiva omväxlande äldre och nyare arbeten med en a två volymer i veckan.

På detta sätt kan var och en utan alltför lång väntan erhålla det som mest tillfredsställer hans personliga smak.

Nordiska förlagets nyheter.

Även illustrerade arbeten a 25 öre pr volym.

Förlaget kommer framdeles att utgiva även illustrerade arbeten. Bland annat kommer Dante Alighieris Divina Commedia, framställd i teckningar av Gustave Doré, inalles 136 helsidesplanscher med förklarande text att i förstklassigt tryck utgivas i det vanliga formatet till ett pris av 25 öre för hela verket komplett. Som jämförelse kan anföras att den enda Doré-upplaga av Divina Commedia som förut utkommit i Sverige betingat ett pris av tjuguen (21) kronor pr häftat exemplar (stor 4:o).

Flera andra klassiska illustrationsverk äro även under arbete.

Bland de de värdefullaste nyhterna kunna dock kanske antecknas förlagets förvärv av samtliga de nyare verken av H. Rider Haggard — icke mindre än 17 till antalet — av vilka början en av de närmaste veckorna göres med Morgonstjärnan i en verkligt konstnärlig översättning av redaktör Sten Granlund, vilken även gjort den synnerligen förtjänstfulla och vårdade översättningen av Kiplings Djungelboken.

Inom kort utkomma även Den andra djungelboken av Rudyard Kipling, med teckningar av fröken Elisabeth Wahlin, även den i översättning av Sten Granlund, Två världar av Marie Corelli i översättning av docenten Hugo Hultenberg, Komtesse Käthe av Eufemia von Adlersfeld-Ballerstrem i översättning av Anna Hamilton-Geete, samt Försvarsadvokaten av Ernst von Wildenbruch i översättning av Sten Granlund och Herr Derblays giftermål i översättning från [ reklam ]det fullständiga franska originalets 328:de upplaga av Amalia Fahlstedt.

Bland de senaste arbeten, till vilka Förlaget inköpt förlagsrätten för Sverige må nämnas:

The Lions Skin av Rafael Sabattini,

Canadian Born av mrs Humphry Ward,

Pierre et Therese av Marcel Prevost,

The Second Elopement av Herbert Flowerdew,

The Rod of Justice av Alice och Claude Askew,

The Pool of Flame av Louis Joseph Vance,

The Maid of The Silversea av John Oxenham,

Running Water av A. E. W. Mason,

Maurice Maeterlinck av Gerard Harry,

The White Sister av Marion Crawford m. fl. m. fl.

Och förlagsrätter inköpas oavbrutet till de värdefullaste av de nya böcker, som dagligen utkomma i de främsta kulturländerna, England, Frankrike, Tyskland, Amerika m. fl., och dessa arbeten utges sedan direkt i 25-öres volymer utan att först passera det betydligt högre pris som ett nyutkommet arbete vanligen betingar.

Ett giv akt för dem, som önska alla volymer.

Subskription är ej bindande.

Flere av 25-öresböckerna äro slutsålda på förlaget och fall lära hava förekommit, då personer, som ej subskriberat från början, fått betala ända till dubbla priset eller 50 öre pr volym för att få sina samlingar kompletta.

Detta må utgöra en maning för alla att subskribera på böckerna, vilket kan ske i närmaste bokhandel eller hos någon av förlagets kommissionärer. Böckerna erhållas då regelbundet allt efter som de utkomma.

Om Ni ej alltid själv är i tillfälle att lösa ut böckerna — Ni reser t. ex. bort till sommaren — anmoda då någon bekant eller god vän att göra det under tiden.

Skulle sedan en eller annan bok mindre tilltala Er personligen — smaken är ju skiftande — finns säkerligen någon i Er närhet, som med glädje mottager den som gåva. Huvudmålet vinner Ni: att i samlingen ej behöva sakna de böcker, Ni helst vill ha.

Risken att subskribera är för övrigt ingen, då subskriptionen ej är bindande; den kan uppsägas en vecka resp. en bok i förväg.

Framlägg Edra anmärkningar och önskemål

Nordiska förlaget önskar livligt att stå i nära rapport med sina läsare och mottager därför gärna framställda önskemål och förslag till böcker, som dessa önska representerade i 25-öresbiblioteket.

En blick på listan över de redan utgivna böckerna visar, att den ledande principen för förlagets verksamhet varit att utgiva böcker av värde, som på samma gång skänka förströelse och rekreation. Denna princip, som allmänheten visat sig uppskatta, kommer också framgent att bliva den ledande.

Förlaget skulle emellertid gärna sticka emellan med berömda arbeten av allvarligare och mera reflekterande innehåll, om ett mera utbrett intresse för sådan läsning visade sig vara för handen. En god ledning vid bedömandet härav skulle lämnas, om våra läsare ville i brev till förlaget framlägga sina synpunkter i detta avseende.

Brev härom adresseras till Nordiska förlaget, Redaktionsavdelningen, 3 David Bagares gata, Stockholm.

David Ljungdahl Joker.png

Något för boklånare

Menage säger: »Det första ni bör göra sedan ni lånat en bok, är att läsa den, för att ni sedan skall kunna lämna den tillbaka så fort som möjligt.»

Asterisk.svg

På en bokpärm från förra århundradet hade ägaren till boken inskrivit följande lämpliga citat ur Davids psalmer: —»Det är den orättfärdige, som lånar och icke lämnar igen.»

Asterisk.svg

Följande förslag förekom i en tidningsartikel: —»Om någonsin en ny religion blir i stånd att pålägga mänskligheten nya fester och nya fastedagar, får man hoppas, att en stilla vecka för att återlämna böcker till sina ägare måtte varje år föregå Äganderättens festdag.»

Asterisk.svg

En korrespondent till tidningen Times skriver strax efter paketpostens införande: —»En ny idé gör ofta samma nytta på ett förslappat samvete som stärkande medicin. Om människor nu, i glädjen över den nya paketpostens införande, ville tömma sina bokskåp och undersöka sina bokhyllor och taga fram de böcker de lånat för länge sedan och aldrig återlämnat, skulle de sannolikt för en tid sätta igång det största cirkulerande bibliotek i världen och bringa tröst åt tusentals rättmätiga bokägare, som länge sedan förlorat hoppet att återfå sin egendom.»

[ reklam ]
David Ljungdahl Lur.png

Från NORDISKA FÖRLAGET har hittills utkommit a 25 öre pr volym:

DJUNGELBOKEN Rudyard Kipling
I Stockholms Dagblad för den 20 Dec. 1910 skriver S. S—n om detta arbete:

»Kiplings i fantasiskönhet, naturfördjupning och melankolisk filosofi enastående samling djurfabler och djurlivsskildringar föreligger nog sedan många år tillbaka i svensk översättning, men saknar i denna första upplaga de sällsamma sånger, som i det engelska originalet äro instuckna mellan de olika berättelserna. Den nya svenska översättningen av Sten Granlund återger även dessa med smidig versifikatorisk talang, och troheten mot grundtexten är över huvud mer påfallande i denna tolkning än i den förra.»


ATT FÖRSE ETT HEM MED ETT BIBLIOTEK ÄR ATT GIVA DET HEMMET EN SJÄL. CICERO.


EN STUDIE I RÖTT A. Conan Doyle
Första delen av denna berättelse utspelas i London, där man även får vara vittne till själva dramats upplösning. Den huvudsakliga handlingen försiggår dock i Utah, mormonernas land. Intresset i denna bok, vilken från början till slut håller läsaren i spänning är huvudsakligen fastknutet vid upptäckten av ett brott. Detta brott har så djupa rötter i det förflutna och är så skickligt planerat, att det trotsar de skarpsinnigaste huvud, till dess den ryktbare Sherlock Holmes, författarens snillrika detektivtyp, som i denna berättelse uppträder för första gången, tager ledningen i sin hand. Det är en utomordentligt väl skriven bok. Den är full av hastiga växlingar från skugga till ljus, från spännande äventyr till gripande skildringar av lidanden och förtryck.
URANIA Camille Flammarion
Urania, som utkom i Paris år 1889, och är ett av den kände astronomen Camille Flammarions bästa arbeten, har översatts till flera språk och har vunnit en ofantlig spridning bland alla civiliserade nationer.
Genom sitt hänförande språk, sina alltigenom ideella synpunkter verkar denna bok oemotståndligt fängslande och medryckande. Den är en bok för alla, men särskilt en ungdomens bok, däruti, att de unga ha mycket att lära av den. Detta arbete bör vara välkommet i såväl slott som koja och finna en plats i alla hem, emedan det icke blott lämnar den behållning en fin, intressant karaktärskildring har att giva, utan även låter sina läsare, nästan utan att de själva veta av det, få en icke obetydlig kunskap i astronomien.
PAULINE Alexander Dumas
Det är en gripande skildring av en ädel kvinnas liv, som här framställes för oss. Vi se först hur hon till följd av obekantskap med världen lockas att gifta sig med en man, som i hennes ögon är en hjälte, men i själva verket visar sig vara motsatsen, därpå hur hon, när hon erfar sanningen, blir död för världen och för alla som älska henne.
Boken är full av spännande händelser och oförutsedda upptäckter, och man läser den från början till slut med stort intresse.
I LANDSFLYKT John Oxenham
John Oxenham har i denna bok under fingerade namn skildrat tre framstående ryssars liv och lidanden i Sibirien. Med en gripande enkelhet och på ett sätt, som låter läsaren känna att alltsammans är verkligt, målar han de olika karaktärerna och deras utveckling.
Som en studie av förhållandena i det modärna Ryssland är denna bok i alla sina detaljer beundransvärd. Den präglas på varje sida av ett självständigt oberoende omdöme, en skarp blick för orättvisorna i ett despotiskt regeringssystem och en kännedom om de lokala förhållandena, som endast kan ha vunnits genom grundliga studier i det land, som skildras.
FREDAGEN DEN 13:DE Thomas W. Larson
Denna bok, som utan tvivel är en av de mest betydelsefulla insatser i världslitteraturen, som gjorts under de senaste tio åren, skildrar en djup och lidelsefull kärlek, som förblir oförändrad de trots de lidanden, vilka framkallas genom den vansinniga jakten efter guld.
Det feberaktiga jäktandet efter guld och spekulationens förbannelser gå igenom hela historien. Denna fruktansvärda konflikt mellan karaktär och penningar, framställd mot [ reklam ]börsspelsraseriets skiftande och glittrande bakgrund, är en historia, som oemotståndligt skulle fängsla varje tänkande man eller kvinna i det tjugonde århundradet, även om den vore skriven av okänd penna. Men nu, då denna förträffliga skildring är gjord av en författare, som äger mr Lawsons djupa människokännedom och kända berättaretalang, kan den icke annat än väcka en fullt berättigad uppmärksamhet och det allra största intresse icke allenast hos den bokälskande allmänheten, utan hos alla som vilja lära känna och förstå börs- och terminspelens innersta natur.
SHERLOCK HOLMES ÄVENTYR A. Conan Doyle
är en serie detektivhistorier, som bära detta gemensamma namn.
Då dessa böcker först utkommo, förorsakade de en verklig uppståndelse icke blott hos den stora allmänheten utan även inom litterära kretsar. Dels var ämnet nytt och av stort intresse, dels ha dessa berättelser även ett högt litterärt värde. De ha också vunnit en så stor spridning, att de nu nästan kunna räknas bland klassiska verk. Skildringarne äro spännande och medryckande, karaktärerna så verkliga, att de gripa tag i intresset och hålla det fast länge efter det man lagt boken ifrån sig.
1:sta, 2:dra och 3:dje samlingen utkomna; 4:de samlingen utkommer inom kort.
INGENJÖR ROBURS LUFTFÄRD Jules Verne
Bland Jules Vernes arbeten intager helt visst Ingenjör Roburs luftfärd ett av de främsta rummen.
Den redan i sig själv i så hög grad fängslande luftfärden över världsdelar och världshav höjes ytterligare av de äventyr, med vilka den är förenad och som berättas på författarens vanliga mästerliga sätt. Några mera komiska och originella figurer ha väl knappast någonsin skildrats än de tre amerikanerna Uncle Prudent, Phil Evans och Frycollin, som mot sin vilja följa med som passagerare på den äventyrliga färden. Icke minst spännande är avslutningen med luftskeppets seger över ballongen.
DEN HEMLIGHETSFULLE FRÄMLINGEN Jerome K. Jerome
Den i sitt hemland med rätta så högt uppburne författare, vars namn pryder denna lilla novellsamlings titelblad, är redan väl bekant för den läsande svenska allmänheten. Få äro väl de, som ej vare sig på originalspråket eller i översättning, tagit del av hans pennas alster och fått sig ett gott, uppfriskande skratt åt de många barocka äventyr, för vilka hans hjältar och hjältinnor ständigt ha nöjet eller oturen att bli utsatta. Som humorist har Jerome K. Jerome få sina likar, och varje nytt verk av hans uppfinningsrika hjärna hälsas därför med glädje av alla dem, som älska äkta, oförfalskad humor.
Detta verk av Jerome K. Jerome utgives nu för första gången i svensk översättning.
GILBERT DERINGS ARV May Crommelin
Gilbert Derings arv är en fin, god och verkligt rolig bok. Den verkar lika uppfriskande som en sval vindfläkt i sommarhettan. Författarinnan skildrar laster och brott sådana de äro, förstörande människans liv och förmörkande hennes dödsstund. Från dessa skildringar går man med glädje över till ljusare sidor av det mänskliga livet och till präktiga målande naturskildringar.
TILL JORDENS MEDELPUNKT Jules Verne
Det har sitt stora intresse att göra bekantskap med en så lärd och på samma gång så oförvägen och energisk man som den tyske professorn Otto Lidenbrock. Av en slump kommer han över ett gammalt isländskt dokument från 1500-talet, som för honom avslöjar, hurusom en isländare i en slocknad vulkan på sin fjärran ö funnit en nedgång och en väg till jordens medelpunkt. Hans forskariver griper honom och han besluter att själv företaga den märkvärdiga resan åtföljd av sin unge brorson och med en isländare som vägvisare och hjälp. Livsfarliga klättringar utför lodräta branter, äventyrliga seglatser på underjordiska hav, möten med urtidsvidunder och förhistoriska människor, som leva kvar i jordens innandömen, färder på glödande lavaströmmar och upp genom eldsprutande berg, — sådana äro de händelser, den frejdade författaren låter oss genomleva.

ATT LÄSA EN DÅLIG BOK ÄR ATT GÅ MISTE OM TILLFÄLLET ATT LÄSA EN GOD.


ETT HJÄRTAS HISTORIA Förf. till Syster Snöflinga
Ett hjärtas historia framlägges här för oss i en samling brev, de mest intagande man gärna kan läsa. Brevskriverskan är en ung änka från Kentucky, vilken lämnat hem och vänner för att åtaga sig en plats som lärarinna i en japansk skola och därigenom söka bliva kvitt en mängd minnen från ett olyckligt äktenskap, som hon ingått vid aderton års ålder. På det mest rörande och på samma gång spirituella sätt skildra dessa brev såväl författarinnans eget inre liv med dess strider och fröjder som de förtjusande, färgrika japanska scenerier, bland vilka hon rör sig under den tid av fyra år, dessa brev omfatta.
Ett hjärtas historia, som under titeln The Lady of the Decoration för ungefär ett par år sedan såg dagen i Amerika, har nu utgått i sin tjuguförsta upplaga. Egendomligt nog för en amerikansk bok fattade den först fast fot i England, och det blev engelsmännen förbehållet att upptäcka vilken äkta pärla här förelåg. Inom en månad utkom den i England i tre upplagor.

[ reklam ]

DE DÖDA SKEPPENS Ö Crittenden Marriott
De döda skeppens ö är en härligt skriven, ytterst spännande äventyrsroman i Jules Vernes välkända stil, barn av en stark fantasi och framställ med mindre vanlig berättartalang. Själva uppslaget torde kunna betecknas som synnerligen originellt och lyckligt funnet och den älskvärda kärlekshistoria, som utgör den sammanbindande tråden i det hela, kastar ett lika poetiskt som sympatiskt skimmer över de sagolika, men på samma gång trovärdigt och realistiskt skildrade äventyr, som upplevas av de få överlevande passagerarna på den förolyckade oceanångare Queen — den käcke, ridderlige, men för ett hemlighetsfullt brott anklagade unge sjöofficeren Frank Howard, den buttre, orubbligt plikttrogne detektiven Jackson, och den intagande New York-skönheten Dorothy Fairfax. Boken hör till dem, som man icke gärna lägger ifrån sig förrän man läst den från pärm till pärm och ett mera underhållande sällskap torde man få leta efter.

BÖCKER ÄRO DE FÖNSTER, GENOM VILKA ANDEN BLICKAR UT I VÄRLDEN. ETT HEM UTAN BÖCKE R ÄR SOM ETT RUM UTAN FÖNSTER. INGEN HAR RÄTTIGHET ATT UPPFOSTRA SINA BARN UTAN ATT OMGIVA DEM MED BÖCKER. DET VORE ATT BEDRAGA DEM PÅ DERAS RÄTT. HENRY WARD BEECHER


DEN STULNA BACILLEN H. G. Wells
Denna lilla samling berättelser av den kände engelske författaren skall säkert glädja alla vänner av humoristisk litteratur. Hur gärna lyssnar man ej till hans sällsamma historier, vilka ofta handla om livets mest mystiska tilldragelser. Man blir halvt spökrädd, då man läser om de på gränsen till trolldom stående fenomen av mänskligt skarpsinne han skildrar. Hans förmåga att kärnfullt teckna originella och roliga bilder är allmänt erkänd och hans uddiga stil och aldrig svikande goda humör rycker läsaren med sig.
DEN STORA HOGGARTY-DIAMANTEN W. M. Thackeray
När Thackeray grep sig an med denna skildring ur den djärvaste om än icke den högsta finansvärlden, var det med sällsynt och dyrköpt sakkännedom han talade. Han hade ju själv, som ung, förhoppningsfull student, lyckats göra sig av med sin ärvda förmögenhet på en serie glänsande företag, åtminstone vad soliditeten beträffar åtskilligt påminnande om dem, i vilka stackare Titmarsh råkade bli inblandad.
Berättelsen begränsar sig emellertid ingalunda till affärsvärlden. Man vet i själva verket icke vilket man mest skall beundra, den dråpliga teckningen av den store direktören, bolagsjobbaren par préference, som i sitt fyrspann — den tidens surrogat för automobilen — susar från styrelsesammanträde till styrelsesammanträde i de hundratals olika företag han varit med om att grunda, eller de ömsom drastiska, ömsom gripande scener, i vilka store humoristen får en hel förgången tid att stå upp.

MÅNGEN GÅNG HAR LÄSANDET AV EN BOK SKAPAT EN MÄNNISKAS LYCKA OCH BESTÄMT RIKTNINGEN AV HENNES VÄG GENOM LIVET. EMERSON.


FARORNAS PALATS Mabel Wagnalls
Farornas palats är en underhållande skildring från 17 hundratalet. Händelsen tilldrager sig vid Ludvig XV:s hov och är grundad på historiska källor. Hovliv och hovintriger målas i en lång följd av växlande tavlor och i denna miljö får läsaren göra bekantskap med bokens handlande personligheter.
I berättelsen finnes också inflätad en förtjusande kärlekshistoria med många uppskakande episoder av äventyr och faror. Hela denna skildring är beundransvärt väl utförd. Författarinnan äger en fin uppfattning av det romantiska i verklighetsskildringar samt stor människokännedom.
EN LUSTIG HISTORIA Frank Stockton
Den för svenska läsare redan bekante författaren Frank Stockton ger i En lustig historia en frisk, humoristisk bild av den praktiska rådighet och sansade, prosaiska uppfattning, varmed tvenne kloka, dugliga husmödrar finna sig till rätta i livets alla lägen, även de mest äventyrliga. Den benägenhet för att ordna och styra för andra, som ofta är kännetecknande för sådana dugliga kvinnor, är på ett lustigt sätt framställd i denna skildring.
Det är vardagsmänniskan på äventyr, som författaren i denna bok tecknar. Hela skildringen är framställd så, som när en lustig historia berättas med trovärdigt allvar, men på samma gång en munter, skälmaktig glimt i ögonvrån.
VILDMARKENS VAGABOND Gilbert Parker
Det är livfulla, åskådligt tecknade tavlor, som skildras i Vildmarkens vagabond. Vildmarkens liv med dess faror och äventyr, dess humor och tragik lockar och fängslar intresset och fantasien på ett alldeles särskilt sätt. De män och kvinnor, som befolka dessa öde bygder, äro ej sådana som dem vi äro vana att se inom civiliserade samhällen. [ reklam ]En präktig typ för dessa människor är »Vackre Pierre», en egendomligt sammansatt karaktär med många brott på sitt samvete, men kanske ändå flera ridderliga, högsinta handlingar. Den, som läst boken, glömmer honom icke så snart och för den, som icke läst den, är det en bekantskap, som är värd att göra.
I HÖGRE SKOLAN C. von Dornau
I högre skolan är en av den kände tyske författarens bästa alster. Den är en psykologisk studie av en gripande kärlekshistoria ur den tyska aristokratiens liv. Det vore att gå berättelsen i förväg att skildra de äventyr och spännande tilldragelser som ställa sig i huvudpersonernas väg, för att till sist efter prövningar och lidanden föra dem tillsammans.
De känslostämningar och de fängslande personligheter, som möta oss i denna bok, tvinga till eftertanke och ha till följd, att man efter läsningen känner sig ha tillbragt sin tid i gott sällskap, och icke blott fått förströelse, utan även verklig behållning och erfarenhet för livet.
ÅTERKALLAD TILL LIVET Grant Allen
Den namnkunnige engelske författaren Grant Allen, som i mer än en av sina böcker framställt märkliga problem, har i Återkallad till livet skildrat ett högst egendomligt fall av minnets förlamning till följd av en uppskakande händelse. Vilka besynnerliga förvecklingar som därigenom kunna uppstå, är lätt att fatta, och författaren har också kring denna märkvärdiga företeelse byggt upp den mest spännande roman. Den iver, varmed dess hjältinna söker vinna klarhet i det dunkel, som omger hennes eget förflutna liv, meddelar sig ofrivilligt åt läsaren. Man följer hennes försök att lyfta den slöja, som hennes förlamade minnesförmåga sänkt över hennes barndom och första ungdom. Med nyfiket intresse följer man dem ända till den överraskande upplösningen av den intrasslade härvan — en upplösning, som är lika överraskande för henne själv som för läsaren.

VEM KAN TILLRÄCKLIGT UPPSKATTA VÄRDET AV GODA BÖCKER, DESSA FARTYG, SOM SEGLA GENOM TIDERNAS HAV OCH BÄRA SIN DYRBARA LAST FRÅN DEN ENA GENERATIONEN TILL DEN ANDRA.
ATKINSON.


VILDKATTEN Edward Peple
Redan under de de första månaderna sedan denna bok kommit ut i Newyork, hann den utgå i tre upplagor.
Över hela denna roman vilar den friskhet och ursprunglighet, som är kännetecknande för så många av de modärna amerikanska författarne. Det tycks, som om några av de friska vindar, vilka blåsa över det hav, på vilket Vildkatten gjorde sin händelserika färd, med den kommit till oss.
KAZALLONS LOGGBOK Jules Verne
På sitt kända fantasifulla sätt ger oss den berömde författaren i denna bok en fängslande och medryckande skildring av en rad märkliga äventyr, som tilldraga sig under en resa över Atlanten.
Genom att skickligt foga de mest oväntade händelser samman med varandra förstår författaren att hela tiden hålla sina läsare i spänning.
ETT PROBLEM Upton Sinclair
I denna bok utvecklar författaren samma framstående egenskaper som i Vildmarken (THE JUNGLE), vilket arbete gjorde författarnamnet Upton Sinclair världsbekant. Med djup förståelse och varm medkänsla för vad som rör sig i det moderna amerikanska samfundslivet, för dess skriande missförhållanden, det hänsynslösaste kapitalvälde och det obarmhärtigaste utnyttjande av den fattiges arbete, ger förf. en stark och fängslande målning av det politiska, det sociala och det kyrkliga livet i ett amerikanskt industrisamhälle, av mångmiljonärernas otroliga framfart. Därjämte och såsom huvudsak ger han en personhistoria, Samuel Sökarens, lika originell som medryckande och sympativäckande.
EN MOT ALLA I, II Cyrus T. Brady
är bok, som väckt ett stort och berättigat uppseende i Amerika. Författaren behandlar en av tidens brännande frågor, folkets rätt till självstyrelse, och belyser i en rad spännande scener de konflikter, som uppstå, när olika intressen drabba samman. Personerna äro klart och skarpt tecknade, och de olika karaktärerna framstå med förvånansvärd tydlighet. Man har en intensiv förnimmelse av att författaren sett och upplevat vad han berättar, att bokens handlande personer äro porträtt ur verkliga livet, tecknade med skarpt öga och säker hand.
LYCKSÖKAREN Louis Joseph Vance
Under de sista decennierna har den litterära världen allt mer mer riktat sina blickar mot Amerika, där en mängd nya skriftställare ryckt fram i ledet och ådragit sig stor och berättigad uppmärksamhet. Bland dessa intager mr Louis Joseph Vance en mycket framstående plats. Den i sitt hemland högt skattade författarens arbeten äro ännu ej mycket spridda hos oss, men förtjäna att bli det. Mr Vances älskvärda humor, hans med fin penna ristade karaktärsteckningar verka i hög grad livande och [ reklam ]uppfriskande; stilen är lättflytande och berättelsens uppslag mycket originellt.
Lycksökaren är ytterst underhållande och lättläst. Man lägger den ej ifrån sig, förrän man hunnit sista sidan och känner då stor lust att få stifta bekantskap med mr Vances övriga arbeten, vilka också efter hand skola utkomma i Nordiska Förlagets 25-öres serie.
DE TRE MUSKETÖRERNA I, II, III Alex. Dumas
SYDLÄNDSKT BLOD H. S. Merriman
HEMLIGA MAKTER Olive M. Briggs
Härnäst utkommer:
David Ljungdahl Läsande kvinna.png
FÖR EGEN SKULL Grant Allen
Den författare, vars namn titelbladet på denna bok bär, har redan gjort sig känd och uppburen inom vida kretsar. För egen skull är också en bok, som har ett visst värde, vilket sträcker sig långt över ögonblickets nöje. Till grund för sin skildring har författaren lagt den principen, att ingen annan måttstock än den egna karaktären och det egna livsinnehållet bör vara det avgörande för en människa. Börd och rikedom äro blott yttre ting, vilka liksom en dyrbar dräkt kunna tagas på och läggas av, men den genom kamp med svårigheter och genom seger över frestelser vunna inre kraften utgör karaktärens halt och bör vara det bestämmande för varje individs plats i samhället.

[ baksida ]
SHERLOCK HOLMES' ÄVENTYR

Sherlock Holmes' äventyr är en serie detektivhistorier, som bära detta gemensamma namn.

Då dessa böcker först utkommo, förorsakade de en verklig uppståndelse icke blott hos den stora allmänheten utan även inom litterära kretsar. Dels var ämnet nytt och av stort intresse, dels ha dessa berättelser även ett högt litterärt värde. De ha också vunnit en så stor spridning, att de nu nästan kunna räknas bland klassiska verk. Skildringarne äro spännande och medryckande, karaktärerna så verkliga, att de gripa tag i intresset och hålla det fast länge efter det man lagt boken ifrån sig.

Scenerna växla ständigt; än utspelas händelsen på ett förnämt engelskt lantgods, än i Londons förstäder, på sjömanshem och illa beryktade värdshus, än åter i Indiens skogar och vildmarker.

En mer underhållande och fängslande förströelseläsning kan icke gärna tänkas.


EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1911

  1. Engelska mil, varav ungefär sex på en svensk.