Hoppa till innehållet

Sida:"Gräupacken" – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
237
»GRÄUPACKEN»

och ihåliga emedan de då gåfvo rök. Vid bordet i hörnet af stugan sitter far i huset och läser samt sjunger då och då en psalmvers. Hans tankar äro emellertid alltför strängt upptagna af den yttre världens besvärligheter, och han glider in i julstämningen i stugan under den allvarliga andaktsstunden, då han nynnar: »Dagen ifran uss skrejdar» — Trinke skjaut stucken fram — »Gud ske pris och hedar» — Ska ja säg ti di ännu en gang.

Det är nämligen just omkring »stucken» i spiseln, som nästan allt intresse koncentrerar sig; det är den, som under hela tiden, den »ligger inne», bildar medelpunkten i det husliga lifvet. Och de föreställningar och bruk, som knyta sig omkring densamma, äro kanske af det mest säregna och intressanta kynnet bland alla gottländska julseder.

Det vanligaste namnet, som förf. hört på denna stock, är »gräupacken» (= spispacken, gräue = spis). Men kärt barn har många namn. På södra Gottland i socknarna omkring Habblingbo kallas den »murpacken»; äfven namnen »jaulpacken», på Fårö »jaulapacken», samt »jaulstucken» förekomma; detta namn har förf. antecknat från Eskelhem och Mästerby samt efter Säve i Garda, Rute och Fårö. På det sistnämnda stället förekommer äfven namnet »grävva pållt».

På östra Gottland synes den alltid varit af fur, men åt Habblingbo-hållet växlade det mellan fur och gran. På sydligaste delen af Gottland, där barrskog ej förekommer, utom i Vamlingbo, var »gräupacken» af björk. Här och där såsom i Rone och Hemse tog man en packe af hvad träslag som helst, oftast ett mera ohanterligt trä, som man hade svårt att få sönder.

Storleken var växlande. I Habblingbo och Hemse tog man en mindre kubbe, som bekvämt kunde få rum i spiseln, och mot hvilken de andra vedträna kunde ställas, Den vanliga längden synes eljest varit omkring 4 alnar, ty den skulle i regel räcka julen öfver; på somliga ställen endast till nyår, på andra ända till tjugondag Knut. I det senare fallet kunde det inträffa, att den redan vid trettondagstid var förtärd, hvarför den återstående stumpen då sattes på ända i spiseln och ny packe inlades på trettondagsaftonen, som kunde räcka till tjugondagen. Så var seden vid Österby i Kräklingbo.