Sida:"Gräupacken" – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
SMÄRRE MEDDELANDEN

talades det om under hela hälgmille som en ovanligt förnämlig man.

På julaftonskvällen sköts packen så långt in i spiseln, man kunde få den, ty på juldagen, då allt skall hvila, får ej heller »gräupacken» röras.

I senare tid fick gräupacken ofta brinna, tills den tog slut, men i äldre tid var det noggrannare. Till nyår borde den alltid räcka, ofta äfven till tjugondagen, som vi hafva sett. Vid Vaters i Gothem togs dock packen redan andra dagen ut och kastades i humlegården, för att man skulle få godt öl följande år. Vid Bjers och Leipstäde i Norrlanda släcktes packen tredjedagen och kastades i rågbåset på ladan; på andra håll kastades de sista släckta kolen dit, för att man skulle få god skörd följande året. Åter på andra ställen kastades kolen i lammhuset, för att man skulle få god lammlycka. I detta sammanhang kan äfven nämnas, att det var bruk i Roma, att den första »falke» (falaska), som föll af packen, skulle tillvaratagas och föras ut på en bestämd plats på gården, som af tradition inom huset bevarades i minnet.

Vid Nors i Gothem skulle den sista stumpen af »gräupacken» förvaras och läggas i »farstuskrubben», och då den gamla manbyggnaden vid Nors på slutet af 1880-talet refs, förvarades där icke mindre än omkring 100 sådana gamla gräupackändar.

För de gamle gällde packen sålunda som en lyckobringare åt huset på olika sätt, och den fick ingalunda helt brännas upp, ty då flög en fågel ur den. Denna fågel kunde man få höra ropa, när man ibland satt ensam på packen. Det var nämligen brukligt, att man under kvällarna i hälgmille — som var full hvilotid, då man endast åt eller var på julkalas om dagarna samt »rainsivde» (sof rent) från årets arbete om nätterna — att man då, när man var hemma, tillbragte kvällen med att sitta och tala om sagor och sägner och då ofta satt just på packen i en lång rad. Äfven då packen brändes hårdt, så att det endast blef en mycket liten bit kvar af den, kunde man, strax innan den var slut, få höra fågeln ropa, och då var det en gök. Någon gång kunde man äfven under julnatten, om man låg vaken, få höra göken ropa inne i packen.