Hoppa till innehållet

Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


130
Kirkiu bolkær 12.2.

borde heta sen, icke se, tillbakavisar Leffler såsom oriktig: i Vg I är den av Schlyter anförda formen av væræ okänd, medan se förekommer 59:9. Dâ ordet såsom betecknande de hedniska gudarna var ntr., antager Leffler med rätta, att formelns lydelse beror på att den bevarats från heden tid, då samtliga gudar åberopades vid edgången. Att under senare tid guþ övergick till mask., visar bland annat formelns lydelse i yngre lagar, där adj. har formen hullan. Leffler påvisar dessutom, att på ett undantag när (just i Vg I 59:2) i alla dessa uttryck från senare tid, där formen hullan hollan uppträder, även den gamla dat. formen sær utbytts mot sik; sålunda uppträda i formeln två yngre konstruktioner samtidigt. — Till Lefflers mening ha anslutit sig Rqt (Ant. Tskr. XIII.3, s. 7), som tidigare i huvudsak haft samma mening som Schlyter, och alla senare utgg. o. överss. med undantag av Beauchet, som översätter ’... prier Dieu qu'il leur soit ...’. — I samband med frågan om dessa hedniska edsformulär har Leffler uttalat, att man med ledning av några om hedniskt ursprung vittnande edsformulär möjligen kan rekonstruera ett gemensamt nordiskt edsformulär under hednatiden. I Magnus Håkonssons Hirðskrá finnes formuläret ’Sua se mer guð hollr sem ek sat segi gramt ef ek lygr’, där gramt enligt Leffler är att fatta som en ’ännu ej fullständigt genomförd ombildning’ av ntr. plur.form grǫm. Detta erinrar osökt om guþ hylla at sær ok at græmya i Vg I (11:5), och Leffler förmodar, att det ursprungliga formuläret varit: swa sé mér goð holl, sem ek (iak) satt (sant) sægi, grǫm ef ek lýg (gram en iak liug). Prov på ombildningar i kristen tid av detta formulär anföras av Leffler.

7:3 giot felskrivning för giørt (C-S), jfr dock Sjöros (Studier t. Tegnér s. 458). Pipping har med övergivande av sin tidigare uttalade mening, enligt vilken formen vore att fatta som supi- num, och sålunda ett haua vore att supplera efter densamma, senare (SNF VII.1, s. 4) anslutit sig till den av C-S och samtl. överss. o. utgg. omfattade åsikten, att här föreligger nsn av ptc. Senare hand har över raden skrivit rpo per är adv. och haplografisk beteckning för per er, vilka former båda före- komma i texten. Denna tolkning är otvivelaktigt den riktiga, då åtminstone för så vitt jag har mig bekant, exempel torde saknas på att finit form av hjälpverbet i denna ställning - Digitized by Google