Verandi) af verða, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är icke, emedan när den är, är den redan förbi. Skuld af skulu, skola, betyder »den som skall varda».
Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt, oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till åsarne ((se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).
Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med valkyriorna (§ 20).
Fylgjor (fn. Fylgjur) och Hamingjor (fn. Hamingjur) äro med nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela
