Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

andens gud, som förmäler sig med det jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla sinnet, Rind det trotsiga sinnet.

Andra Odins hustrur äro Grid (fn. Griðr), Gunnlöd (fn. Gunnlöð) m. fl.

Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja, Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).


§ 17. Tor.

Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.

Tor (fn. Þórr) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste af Odins söner. Han är åskans samt den kroppsliga styrkans och maktens gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede, men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.

Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg. Hans natur är eld. Styrkans bälte, Megingjord (fn. Megingjarðr), omgifver hans länder; hammaren Mjöllne (fn. Mjöllnir) svingar han i sin hand och har järnhandskar att fatta honom med; han åker på en vagn med två bockar, från