himmelska ljuset, är han ock själens ljus. Han är det ljus, hvars trenne strålbrytningar äro det sanna, goda och sköna. Han är sanningen, ty han är den visaste af åsarne och hans domar äro oryggliga; han är godheten, ty han är den mildaste af åsarne, oskuldsfull och ren som ljusets strålar; han är skönheten, ty han är så fager, att det lyser af honom, och ingenting är skönare än ljusets strålar. Balder dör i naturen, när skogen afklädes, blommorna vissna och vinterstormarne rasa; han dör i anden, när själen förmörkas och glömmer sitt himmelska ursprung. Balder vänder åter i naturen, när vårvindarne susa och näktergalen slår sina toner, och han återvänder i anden, när den fallna själen lyfter sig på nytt och stiger såsom en strålande alf på ljusets vingar mot himmelen. Då Balder är ljuset, så är hans boning Breidablik den vidt strålande glansen, som upptager hela rummet mellan himmelen och jorden. Nanna är blomstergudinnan, som alltid vänder sitt hulda anlete mot ljuset. Likasom Idun vaktar sina äpplen, så sysslar Nanna träget med sina blommor på äng och mark. Hennes hjerta brister af sorg, då Balder lägges på bålet; d. v. s. då ljusets gud dör, förgås äfven blomsterverlden. Till Nannas sällskap höra gudinnorna Ilm (fn. Ilmr, doft) och Njörun (fn. Njörunn, den bindande, flätande). (Jfr Petersen, sid. 225 o. f.)
Den sköna Baldersmyten hänvisar, på samma gång han är en symbolisk framställning af årstidernas omvexling, tillika på verldens undergång såsom en följd af godhetens och rättvisans död i verlden. Men ehuru Balders död sålunda är förebudet till verldens undergång, följer denna dock ej omedelbart derpå. Jordens fruktbarhet och blomsterskrud skola icke strax försvinna ur verlden; derför sänder Balder Dröpne, fruktbarhetens ring, och Nanna sin blomstermatta tillbaka till öfverjorden. Naturens död under den mörka årstiden och uppvaknande till nytt lif under den ljusa är det sig oupphörligen
