— 9 —
Den kan ej sättas i händerna på de ålderstigna, de, som intet lif ha att lefva mer, — den kan ej sättas i händerna på de sjuka, ledbrutna och krymplingar ej heller på de i kälkborgerlighetens fördomar förstenade. Utan på dem, som ännu inga vägar funnit för sitt lif, som ännu ej bundits af läror — ännu ej styfnadt i vanor, på ungdomen.
Ungdomen skall förstå bokens afsigt — den skall veta söka annat än blott stundens nöje vid den, — den skall ej förkasta den om den finner för litet, blott den finner något af sig sjelf och sin egen lifssorg der. —
Derför vare den ungdomen egnad.
* * *
Jag gick en afton vid tolftiden utmed Köpnickerstrasse i Berlin. Jag hade just passerat en tvärgata, jag tror den heter Holzmarktgasse, då jag hörde rop efter mig.
„Tag fast, tag fast!“ — En vagn skramlade just förbi så att jag hörde ej om det skulle vara „tjuf“ eller „mördare
Men jag tog fast en person som kom rusande efter mig.
En kort kamp — ett par vidöppna vilda ögon stirade mig i ansigtet — ett ursinnigt ryck, och jag blef stående ensam med en flik af hans rock i min hand — ett paket föll tungt till marken vid mina fötter — några personer rusade förbi i full fart.
Paketet innehöll ett temligen tjockt häfte i vaxdukspermar — en rundresebiljett och en liten notisbok
