I.
The Ripper om vivisektion.
(Fragment).
Och dock vivisekerar man! Skär upp något nytt — kramar ur det öppnade lifvet dess kemligheter — kastar bort de döda resterna och köjer så åter knifven!
Och hopar offren bakom sig.
Samlar alla lifsgåtor, alla hemligketer, allt lif, all rörelse till en enda ofantlig lifsgåta, en enad rörelse framåt — en lavin, som ej känner några hinder.
Jag — „the Ripper“, — jag är ej vän, ej fiende! Jag älskar ej det lif min knif genomforskar — jag hatar det ej.
Jag endast tager upp det i mitt.
Och när jag tagit upp allt lif i mitt, så att jag svällt till och blifvit stor, — när min vilja ensam blifvit herre, tvingat alla de andra viljorna framåt i min riktning, då är min uppgift slut, då faller jag gerna för knifven af en ännu mäktigare „Ripper“, hvilken absorberar alla af mitt slag.
