Hvad äro alla de små tillintetgjorda individualiteter — emot denna enade vilja framåt!
— Dessa små viljor hit och dit — endast fruktan för sig sjelfva förmår dem till det inbördes med lidande som vänder sin spets mot min stora mäktiga egoism — mot den enade framåtrörelse hvilken de alla dock tillhöra.
Jag — „the Ripper“ säger eder:
— I skolen ej hafva inbördes medlidande, utan inbördes lidande.
I skolen! — Icke jag befaller det — men fakta. Ty faktiskt liden I alla samma lidande — men sen det ej hos eder sjelfva, — blott hos hvarandra. —
Hvartill då medlidande? hvartill indignation?!
— Huru månget vänligt hjerta har ej sammandragits i medlidande vid tanken på vivisektionens oskyldiga offer, på deras pina och deras lidanden! Huru många dundrande straffpredikningar ha ej hållits — hotelser uttalats! — —
Och dock vivisekerar man!
— De arma „lifven“ — de ha ej offrats åt vet girighetens samlingar, — de ha helt enkelt tagits af kunnandet, och slukats af begäret att kunna mera.
De ha ej samlats till de framåtskridandets rester, som man sätter i system och kallar vetenskap. Derför togos de ej. — Utan för att förenas med framåtskridandet sjelf, — enas med, gå upp i den allmänna rörelsen, — gifva sina lif för det stora allmänna lifvet.
Hvartill då protester?!
Säg att verldsaltet ej rör sig — ej lefver. Skrik ut det med millioners stämmor.
Och det rör sig dock.