Sida:Adolf Paul - The Ripper (Uppskäraren).pdf/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I.
En altartafla.

Utanför skolan blef han stående ensam och dy­ster, medan kamraterna tågade i väg, i glada flockar under skratt och skämt.

Några af lärarens ord återklingade ännu i hans öra.

— De kunde vara glada — hade han sagt — att få sin uppfostran här i Weimar, der så många store män lefvat och verkat och blifvit begrafna! —

Att de ej blifvit födda der talade han ej om.

Men han hade sagt något om vishetens vagga och minnenas helgedom, och — —

Mera kom Martin ej ihåg. Och han orkade ej tänka på alltsammans — af hvad han hade hört vå­gade endast en oredig ramsa af ord af och an i min­net, utan allt sammanhang. —

Så hade det varit med honom igen i dag — han hade suttit der på skolbänken och ej kunnat följa med.

Frågor och svar hade surrat oredigt i hans öron, utan att han lyckades fånga en enda af dem. Det var som att snappa efter flugor i drömmen.

— Så kunde det ej få gå längre! — Han vore tvungen att arbeta sig ut ur dåsigheten — ta’ kraf-