I.
En altartafla.
Utanför skolan blef han stående ensam och dyster, medan kamraterna tågade i väg, i glada flockar under skratt och skämt.
Några af lärarens ord återklingade ännu i hans öra.
— De kunde vara glada — hade han sagt — att få sin uppfostran här i Weimar, der så många store män lefvat och verkat och blifvit begrafna! —
Att de ej blifvit födda der talade han ej om.
Men han hade sagt något om vishetens vagga och minnenas helgedom, och — —
Mera kom Martin ej ihåg. Och han orkade ej tänka på alltsammans — af hvad han hade hört vågade endast en oredig ramsa af ord af och an i minnet, utan allt sammanhang. —
Så hade det varit med honom igen i dag — han hade suttit der på skolbänken och ej kunnat följa med.
Frågor och svar hade surrat oredigt i hans öron, utan att han lyckades fånga en enda af dem. Det var som att snappa efter flugor i drömmen.
— Så kunde det ej få gå längre! — Han vore tvungen att arbeta sig ut ur dåsigheten — ta’ kraf-