Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
163

»Eder bön, herr överstelöjtnant?» tillade han frågande med förändrad röst.

»Armén har ont om hästar, vi behöva edra, herr brukspatron.»

»Står fosterlandets väl eller ve på spel, herr överstelöjtnant, existerar ingen privat egendom. Ni äger att befalla.»

I detsamma sågs betjänten gå förbi utanför fönstret.

Brukspatronen öppnade det och ropade: »Anders, säg till Nord, att alla hästarna genast skola föras ut ur stallet och fram på planen.»

»Också La Gracieuse?» frågade betjänten.

»Också La Gracieuse», kom det något dröjande, »pålagd min bästa sadel.

»Jag tackar er, herr brukspatron», sade Adlersparre varmt. »Det gör mig ont att beröva Adolfsfors alla dess hästar, men —»

»Åh, jag ber, herr överstelöjtnant, mera får en man offra än sina hästar utan att klaga.»

Lennart Wærn log.

Adlersparre såg tyst på honom.

»Jag förstår», sade han med låg stämma. »Min djupa högaktning, Lennart Wærn, för den, som i den stund det gäller, förmår offra sig själv och fäderneärvda principer.»

Han bugade till avsked och gick utför trappan, följd av brukspatronen.

Utifrån förstugan kom fru Cilla emot dem.

Hon hade stått och sett på, hur man från stallet lett ut hästarna. De togos strax om hand av soldater, som förde dem bort, ned genom alléen. Till sist hade de också kommit ut med La Gracieuse, hennes och barnens älsklingshäst.

Ehuru ättling till den starke Bijou, som en gång bar Leonard Magnus Uggla på alla hans färder, var hon så finlemmad, späd och — bortskämd. Hur skulle