Sida:Adolfsfors 1920.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

166

Låg inte en av de små herrskapsfröknarna där, hoprullad som ett knyte och grät och grät otrösteliga!

Försagd och hjälplös som han var, försökte han dock trösta henne på sitt stilla vis, men hans gamla huvud kunde lika litet som hennes där i spiltan fatta, varför hon skulle behöva gråta så bitterligen, varför det stora stallet på Adolfsfors måste bli så bedrövligt tomt.