Sara Christina och Maria spunno.
När den unga värdinnan satt sig med sin rock nära elden, hade hon undrande frågat, om Maria ej hade sin sömnad med som vanligt. Men den hade hon alldeles förgätit. Hennes tankar hade bara kretsat kring hemligheten: manuskriptbladen. Skrattande hade då Sara Christina gått efter sin andra spinnrock, ullrocken, och gett henne straffarbete för glömskan.
Maria hade beklämd börjat spinna. Hon hade sett något mörkt skymta i Loves ögon. Hon visste, att han ej likade hennes avsmak för husligt arbete. Hon visste, att han högt skattade just det praktiska arbetet, varigenom hans dröm om att i levernet förena himmel och jord skulle utformas.
Men — hon ville försöka visa både Love och de andra, att »hon kunde taga språnget utan att tappa andan», som Geijer skrivit. Att mannen kunde det — därom var hon förvissad.
Vem var så snillrik som han! Bara han öppnade munnen, glömde ju de andra allt de hade för händer för att lyssna på vad han hade att säga — om andras skrifter! I kväll skulle de få höra hans egna. Hon måste våga, hon skulle våga, bara nu tillfälle yppade sig!
Brasan knastrade, täljknivar gnisslade och spinnrockar surrade, medan de som sutto där, förtroendefullt talade samman själ till själ.
»Vad det ändå är härligt att få leva i en sådan tid som vår!» utbrast den lille glade löjtnant Hazelius. »Tänk bara att få gå till ett sådant rikt dukat bord, som förses av en Walter Scott, en Victor Hugo, en Chateaubriand och så av alla de våra, de stora vaknande andarna här hemma!
Och att därtill personligen få stå inför en verkligt överlägsen människa, att få böja sig för och lyssna till en, som har de ord, som ens själ ropat efter,
